Tema Finnskogarna

Gösta driver ett av Sveriges finaste skogsmuseer

Werners skogsgård har anor i medeltiden

SK

OG

S HISTORISK

A

S

ÄL L S K A P E

T

Skogshistoriska N R 3 · 2 012Å R G Å N G 1 8

SKOGSHISTORISKA TIDENDER 3

Ju mer man sätter sig in i skogshistorien, desto mer inser man vad skogen under olika tidsepoker haft för betydelse för människan. Skog och skogsbrukande har under hela den svenska historien varit basen för överlevnad, utveckling och tillväxt.

För dryGt 10 år sedan motionerades för första gången i riksdagen om behovet av ett nationellt skogsmuseum. Motionen blev resultatlös, men behovet av ett museum som skildrar skogen och dess betydelser för landet kvarstår i högsta grad.

runt om i sveriGe Finns lokala och regionala skogsmuseer – samlingar som skapats och hålls vid liv av lokala entusias-ter på ideell bas eller med blygsamma privata resurser. Men vi kan inte förlita oss på att de lokala krafter som så starkt engagerat sig, kommer att finnas med hur länge som helst.

Värdefulla samlingar riskerar att försvinna om inget görs.

i norGe, Finland och danmark har man en annan inställning. Där har man skjutit till statliga medel. Det har resulterat i välbesökta, nationella skogsmuseer av hög kvalitet. Att tro att inställningen i Sverige hux flux skulle förändras vore naivt. Men det finns idag teknik för att i nätverksform bygga upp ett digitalt skogsmuseum.

Bland annat handlar det om att göra den bildskatt som finns spridd på många ställen tillgänglig och sökbar.

i vårt GlesbeFolkade land borde en satsning på sam-verkan mellan landets olika skogsmuseer kunna göras med stöd av medel från Eskil Erlandssons ”Skogsriket”. Men, som jag antyder ovan, det är bråttom att ta hand om dessa skogshistoriska kulturskatter!

Det företag jag har min gärning i, Skogssällskapet, hundraårsjubilerar i år. De väldiga insatser som gjordes av grundaren Edwin Ohlsson och jägmästaren Alfred Wi-gelius under första halvan av 1900-talet gjorde verkligen avtryck i landskapet med återbeskogning av ljunghedar och rymarker.

JaG tycker detta visar hur man med målmedvetenhet och klokhet kan utveckla och ta till vara de naturgivna förutsättningar som finns i vår del av världen. Men detta är bara ett exempel av många som bidragit till att bygga dagens Sverige. Nog är skogen, dess historia och de män-niskor som brukat den värda att lyftas fram och åskådlig-göras på ett tydligare sätt än hittills.

Tar vara på kunskaper om skogens historia som finns hos skogsägare och de som har – eller har haft – sin verksamhet i skogen.

Visar på skogens betydelse i historien och hur man kan dra lärdom av tidigare erfarenheter.

Lyfter fram de kulturhistoriska värdena i skogen och arbetar för att lämningar från tidigare brukande bevaras och sköts.

Bidrar till att föra in skogshistoriska aspekter i beslut som berör dagens skogar och skogspolitik.

Stimulerar skogshistorisk forskning.

Skogshistoriska Sällskapet

KSLA studerade skogshistoria

Styrelsehans-Jöran hildingsson, ordförande, tel: 031-335 66 31, 0706-83 61 19 hans-joran.hildingsson@skogssallskapet.seerik valinger, vice ordförande tel: 090-786 83 35, 073-066 99 83, erik.valinger@slu.sechrister sundquist, sekreterare tel: 0240-127 56, 0706-35 00 63, christer.sundquist@telia.com bengt stenerås, kassör, Tullportagatan 9, 532 30 Skara tel: 0511-167 88, 0703-91 67 88, bengt.steneras@swipnet.selars klingström, redaktör tel: 070-523 51 70, lars@klingstrom.net iréne Gustafsontel: 0950-17 772, 070-603 80 39, irene.gustafson@lycksele.seJan sandström tel: 08-656 23 08, 070-603 98 11, jan.g.sandstrom@telia.comkarin öhman tel: 033-10 62 04, 0722-09 93 66, karin.ohman@skogssallskapet.se

Välkommen som medlem!Som medlem får du tidningen Skogshistoriska Tidender fyra gånger per år samt Årskriften som kommer ut kring nyår. Du är också välkommen att delta i de exkursioner som varje år arrangeras på skogshistoriskt intressanta platser i landet. Årsavgift 270:–. (Studerande 100:– och familjer 350:–)

Anmäl dig via hemsidan. Eller kontakta Skogshistoriska Sällskapets kassör Bengt Stenerås på telefon 0511-167 88, 0703-91 67 88 alternativt e-post: bengt.steneras@swipnet.se. Du kan också betala årsavgiften direkt på pg 480 61 67-5. Ange namn, adress och ”Ny medlem”. www.skogshistoria.se

Regionala kontaktpersonereje andersson Luleå 0706-88 10 01Gunnar andersson Umeå 0705-94 42 61björn andrén Örnsköldsvik 0706-02 77 11ulf viklund Holmsund 0705-43 55 34rune dehlén Orsa 0730-77 00 23 Gösta edholm Bollnäs 0703-96 41 60bo-Göte Jordansson Karlstad 0706-49 60 43lars-olof österström Mora 0706-34 34 63börje einarsson Hyssna 0706-82 30 19Gustav Fredriksson Bräkne-Hoby 0705-18 67 24dag kihlblom Jönköping 0706-23 41 81carl-Gustaf liderfelt Eksjö 0702-93 03 76sven sjunnesson Broby 0706-43 86 81anders söderlund Ljungskile 0733-21 72 78

Skogshistoriska TidenderMedlemstidning för Skogshistoriska Sällskapet. Utkommer med 4 nummer per år. ISSN 1401-9481redaktion: Lars Klingström och Hans-Jöran Hildingssonomslagsbilder: Lars Klingström och Hans-Jöran Hildingsson

kontaktadresser: Se ovanupplaga: 1 100tryck: DanagårdLiTHO

SK

OG

S HISTORISK

A

S

ÄLL S K A P E

T

Genom att studera skogshisto-rien kan man dra slutsatser om framtiden. Detta var tillsammans med begreppet ”den svenska modellen” huvudtema för en välbesökt exkursion i Finspång med omnejd som arrangerades av Kungliga Skogs- och Lant-bruksakademien och forsknings-programmet Future Forests.

– med den fantastiska dokumentation som finns om dessa gamla brukskogar, kan det finnas möjligheter att i ett fullskaligt forsk-ningsprojekt dra slutsatser om vad skogsbruk under lång tid får för påverkan på biologiska förutsättningarna i skogen, sade Lars Östlund, professor i skogshistoria vid SLU.

För begreppet ”den svenska skogsbruks-modellen” finns idag inte någon entydig definition. Det är också ett begrepp som tolkas diametralt olika av olika aktörer på den skogliga scenen.

Medan skogsnäringen och även den svenska regeringen ser det som ett sätt att bedriva effektivt skogsbruk och utföra naturvårdsåt-gärder på samma marker, är miljörörelsen ofta starkt kritisk till begreppet. Man menar att ba-lansen mellan brukande och naturvård är skev och att åtgärderna för biologiska mångfalden är otillräckliga.

– vi bör försöka enas om vad vi menar med ”den svenska skogsbruksmodellen”, sade exkursionsledaren Pelle Gemmel, vid den avslutande punkten. Efter en stunds diskussion var enigheten stor om att den bäst definieras som ett skogsbruk som kombinerar hög avverkning och god skogs-vård med ett stadigt växande virkesförråd.

Noterathans-Jöran hildingssonOrdförande i Skogshistoriska Sällskapet

Det börjar bli bråttom att dokumentera skogens historia

dags att föreslå kandidater till nästa års örtugar

intressant om skogliga konflikter i pressen

Jägmästarkursen 1958–1962 har med anledning av att den firar 50 år gett ut en kurskrönika, en bok på 144 sidor. Redaktör är Bo Mårsäter som skriver så här i förordet: ”Krönikan är i första hand sammanställd för oss själva och våra familjer men eftersom våra år på Skogshögskolan förmodligen var typiska för jägmästarutbildningen under lång tid är även utomstående välkomna att ta del av kursens minnen”.

krönikan är rikt illustrerad och handlar till allra största delen om skogistiden 1958–62 – studier, studieresor och fester (inte minst!) samt minnen och berättelser av enskilda kurskamrater.

boken är främst en minnesbok för den aktuella skogiskursen men ger också intressanta inblickar i hur skoglig högskole-utbildning gick till för 50 år sedan och hur

skogsvård, avverkning och drivning bedrevs. Trevlig och roande läsning utlovas.

boken kostar 300 + 40 kr i porto. En CD-upplaga kommer i höst till samma pris men med porto 24 kr. Kan beställas genom att sätta in 340 resp 324 kr på Handelsbanken konto 6155 300 895 542. Märks Jägmästar-kursen 1958-62. Glöm inte att fylla i eget namn och adress.

skogshistoriska sällskapets örtug tilldelas amatörforskare som gjort skogshistoriska insatser under lång tid. Örtugar kan också ges till unga, lovande forskare.

vi vill gärna nu gärna få förslag på per- soner som stämmer in på denna beskrivning. Skicka förslag på namn till någon av oss Skogshistoriska Sällskapets styrelse. Kontaktadresser på motstående sida.

trots att nästan 40 procent av skogsägarna i landet är kvinnor är det ovanligt att kvinnor uttalar sig om konflikter i skogen. Detta är en av de slutsatser som Ulrika Westling, Umeå universitet drar i en arbetsrapport från forskningsprogrammet Future Forests.

hennes rapport bygger på ett studium av hur konflikter i skogen beskrevs i ett stort antal dagstidningar under perioden 1990-2011.

Vilka konflikter når fram till läsarna och hur framställs de? Vilka aktörer kommer till tals i artiklarna och hur skildras de? Vilka värden och argument knyts till olika skogliga intressen?

Materialet som analyserats består av 478 artiklar från 24 olika tidningar. Bland de konfliktämnen som kunde urskiljas i materialet återkommer sex övergripande ämnen under hela perioden – skogsbruk, naturvård, tätortsnära skogar, renbete, allemansrätten och jakt/vilt.

ambitiöst om femtioårig skogiskurs

Gert Magnusson, Riksantikvarieämbetet, och Bo Backström berättade om den långa brukningshistorien i Hällestads bergslagsskogar.

4 SKOGSHISTORISKA TIDENDER SKOGSHISTORISKA TIDENDER 5

För drygt fyrahundra år sedan inleddes en folkomflyttning som satt varaktiga spår i den svenska kulturen. Finnar som tröttnat på krig och grymma fogdar tog steget över Bottenviken till jungfruliga skogsmarker i mellersta Sverige. Så börjar historien om det som än idag kallas Finnskogarna.

det är Fel att kalla det invand-ring, det som skedde i slutet av 1500-talet och första halvan av

1600-talet. Den som kan sin historia vet att Sverige och Finland från tidig medeltid till 1809 var ett och samma land.

Nybyggarna som koloniserade skogs-bygderna var således lika mycket svenskar som de bönder som bodde på de goda jor-darna i ådalarna. Men utan tvekan var de av en annan kultur. De förde med sig nya kunskaper om hur man framgångsrikt kan försörja sig även i de mest karga bygder. Skogen var själva förutsättningen för den odlingsform de tillämpade.

de Flesta av dem som flyttade kom från östligaste Finland, från landskapet Savolax som gränsar till Ryssland. Många kom också från Tavastland i landets södra del. Traditionerna med svedjebruk var starka i dessa trakter och den så kallade huutha-metoden var effektiv.

Att bränna skogsmark och på så sätt göra den möjlig att odla upp är annars något som människor känt till länge. Förebilden är de skogsbränder som natur-ligt hör taigaskogen till. Människor hade noterat att branden gjorde marken bördig och lärt sig att själva bränna ris och kvistar för att åstadkomma detta goda tillstånd.

När denna odlingsform uppstod vet man mycket lite om. Spåren av svedjebränningar är närmast omöjliga att skilja från naturliga bränder.

även i sveriGe har man svedJat sedan urmin-nes tider. Oftast för att permanent öppna och göra plats för odlingsmarker, men också på samma sätt som i Finland.

Att befolkningen i Savolax och Tavastland vid denna tid bröt upp från sina hemmabygder har flera orsaker. En är att slutet av 1500-talet var en orolig tid i gränstrakterna mot Ryssland. Det ena kriget avlöst det andra. Plundringar av fientliga trupper och den utsugning som de svenska trupperna stod för plågade befolk-ningen svårt.

en annan orsak är att den svenska staten gärna såg att landets väldiga ödeskogar befol-kades för att de på allvar skulle kunna inlemmas i nationen. Vid denna tid var fortfarande effek-terna av digerdödens härjningar på 1300-talet

märkbara. Denna enorma farsot hade nära nog tömt många bygder på människor. Ännu mer än två århundraden senare var befolkningen fortfarande decimerad. I synnerhet gällde det många skogsbygder som var nästan folktomma.

För att stimulera utvecklingen proklamerade Karl IX sex års skattefrihet för dem som slog sig ned i dessa skogar. Det gällde alla svenskar men det var framförallt finnar som nappade på erbjudandet. De hade ju med sig det kunnande som var en förutsättning för att kunna etablera sig i skogslandskapen.

svedJebruk ses oFta som en primitiv form av jordbruk. Detta är helt fel. De metoder som de inflyttade finnarna förde med sig hemifrån är en mycket effektiv odlingsmetod. Men den kräver tillgång till stora arealer skog. Den svedjade mar-ken, nästan alltid granmarker, ger goda skördar under några år. Samtidigt måste därför hela tiden nya marker brännas och beredas så att det stän-digt finns nysvedjade arealer att utnyttja.

Sannolikt var det inte några stora mängder

människor som tog steget över Bottenviken till egentliga Sverige. Men deras kulturpåverkan i de bygder de slog sig ned i blev stark. I vissa delar av landet blev den finska kulturen den dominerande. Och begreppet finnskogar är fortfarande levande på många håll; i Värmland, Härjedalen, Dalarna, Bergslagen – och i gräns-trakterna mellan Hälsingland och Medelpad.

med tiden blev svedJebränninGen allt mer ifrågasatt. Till att börja med i Bergslagen där svedjandet konkurrerade med gruvornas och järnbrukens behov av ved för tillmakning och kolning. Senare också på grund av att skog fick ett kommersiellt värde som råvarukälla för sågtimmer och massaved.

Svedjebruket upphörde i stort sett helt i början av 1900-talet. Svedjebönderna blev skogsarbetare eller flyttade till de nya industri-orterna vid kusten. Men den finska kulturen har satt tydliga spår i form av ort- och släkt-namn i finnskogarna.

»

TExT lars klinGström

Finnar koloniserade Sveriges ödsliga skogsbygder

Konstnären Eero Järnefelts målning från 1893 räknas som en finsk natio-nalklenod och ger en realistisk bild av de hårda villkoren för svedjefolket. Originalet finns på Ateneum i Helsing-fors.

Finnskogsområdet. Inom hela det markerade området finns områden som kallas ”finnskogar”. Fast det nu gått fyra sekel sedan de första finnarna slog sig ner i otillgängliga och oftast obebyggda skogar lever minnena här och var kvar som namn på orter, berg och sjöar.

SKOGSHISTORISKA TIDENDER 5

svedjebondens brukningscykelDet tog minst tre år från det träden fällts till dess skörden kunde bärgas enligt den s k huuthametoden som de finska nybyggarna förde med sig. I gengäld blev skördarna ofta goda.

år 1. Svedjan anläggs genom att man i april fäller skog. Träden kvistas och lämnas att torka.

år 2. I april fälls skog inom ett nytt område för nästa års bränning. I juni bränns det område som avverkats året innan. Omedelbart sås råg i askan.

år 3. I april fälls skog på ett nytt område för nästa års bränning. I juni bränns och besås det område som avverkades år 2. På hösten skördas den råg som såddes år 2.

Sundsvall

Hassela

Järvsö HudiksvallSveg

En investering för framtiden

Alfta

FalunOrsa

Vansbro

Ludvika

Kopparberg

Gävle

Hällefors

Filipstad

ÖrebroStockholmKarlstad

Torsby

Tema

Finnskogarna

6 SKOGSHISTORISKA TIDENDER SKOGSHISTORISKA TIDENDER 7

Pörtet var en verklig familjebo-stad. Det bestod alltid av ett enda rum där generationerna samsades

med varandra. Ofta kunde det bo 20, 30 personer i ett pörte.

Pörtena timrades av grova stockar. Istället för fönster fanns gluggar som kunde täckas för med luckor. Invid den enda dörren stod den väldiga rökugnen. Denna murades av gråsten och såg ut som en stor öppen spis. Den saknade skorsten och röken samlades under taket då man eldade. Där fick den leta sig ut bäst den kunde genom springorna.

– Röken inne i pörtet stod tät från takåsen och nedöver som en mörk moln-vägg med skarpt avgränsad kant nedtill så att den räckte en upprättstående karl till hårfästet, skriver Richard Gothe i sin bok Hasselafinnarna.

han citerar också Johan Ludvig Rune-berg, vars beskrivning av ett finskt pörte är ännu mustigare:

”En ofantlig brasa blossar i ugnen och kastar ett bländande sken i stugan. I detta skimmer rör sig eller vilar en tallös människoskara. Kvinnorna sitter vid sina spinnrockar eller sysslar med degtråg och gryta. Männen gör korgar, slädar, skidor eller liknande. Tig-gare och inhysningar sträcker sig för elden. Barnskaran har krupit upp på muren där den i all samdräkt lever och skriker ikapp medan tuppen gör visiter i varje vrå av rummet och överallt är lika hemmastadd.”

det låter inte som nåGon mysbostad precis, men ändå var pörtet ett ändamåls-enligt boende i det kalla, nordiska klimatet. Den ständiga eldningen och draget sörjde för god luftväxling. Under rökplymen var det varmt och skönt.

Men naturligtvis blev det sotigt och det fanns därför alltid ytterligare en byggnad på finngårdarna: saunan, bastun. Den var byggd efter samma princip som pörtena och användes flitigt. Och som vi vet är bastutraditionen ännu stark i vårt östra broderland. Den mest exklusiva bastu- varianten, som de flesta bara hört talas om är, ja just det – rökbastun.

»TExT lars klinGström

Pörtet:

Sotigt, trångt och ändamålsenligt

Svedjebränning enligt den metod som utvecklats i Finland, den så kallade huutha-bränningen, är en mycket effektiv odlingsform. Namnet huutha har tydligt släktskap med det finska namnet för april, huhtiku, som är en viktig månad i svedjebondens odlingscykel.

svedjan anlades i en granskog, helst högt upp i en södersluttning. Höjdläget var viktigt för att slippa nattfrost, som ju drabbar låglänta marker värst. I april fälldes träden. De kvistades och riset fick sedan ligga och torka till midsommartid året därpå. Då brändes marken. Hade väderleken varit otjänlig kunde man få vänta ytterligare ett år med att tända.

Så snart elden brunnit ut och askan ännu var flyktig, såddes rågen. Regn före sådden var av ondo, eftersom det gjorde askan så kompakt och hård att det blev svårt att mylla ned utsädet.

rågkornen såddes glest. ”Sju korn på kalvskinnet” var en tumregel. Den

tvååriga råg man använde bildade tuvor med mängder av strån som behöver utrymme. Ett enda korn kunde ge up-pemot 50 strån.

Den första hösten blev det dock ingen skörd. Den späda rågen övervintrade grön och sköt ordentlig fart först året därpå. På hösten år tre kunde den skör-das. Svedjeråg gav oftast rika skördar, mer än vanlig råg på jordbruksmark.

efter den första skörden kunde man utnyttja marken för ytterligare ett par odlingsvarv. Ofta sådde man då havre, men man satte också rovor innan sved-jemarken så småningom förvandlades till betesmark – och till slut åter blev skog. Efter 30–40 år kunde området åter svedjas.

En svedjebonde behövde stora arealer skog eftersom kraven på lämpliga marker var höga. Det var därför glest mellan bosättningarna i finnskogarna.

Idag håller naturen på de flesta håll att ta tillbaka de marker som finnarna bröt. Åkrar och ängar runt de byar som växte fram där de första pörtena byggts, hävdas inte längre. De bofasta har nästan helt försvunnit och de hus som finns kvar är bebodda bara på sommaren. Skogen tar över, naturen sluter sig över resterna av rökugnar och de fåtaliga spår som de finska nybyggarna lämnat efter sig.

men traditionerna lever. Varje sommar anordnas finnskogsdagar då det serveras motti med stekt fläsk och lingon. Det forskas också flitigt om skogsfinnarna. Hembygdsföreningarna publicerar en strid ström av böcker. Det finns också flera hemsidor som belyser finnskogskulturen i Sverige. En bra ingång är: www.finnsam.org

den 25 november 1596 inleddes det som kom att bli det sista stora bondeupproret i Norden. Allmogen i Savolax och Tavastland beslöt att ta lagen i egna händer. De hade tröttnat på den svenske ståthållaren Klas Flemings despotiska styre. Den tändande gnistan var kravet på att ännu en gång försörja en stor kontingent krigsfolk som förlagts i trakten.

med endast klubbor som tillhyggen vände de sig mot de svenska knektarna. Det följande inbördeskriget har gått till historien under namnet klubbekriget.

men bönderna kämpade en ojämn kamp mot de krigsvana knektarna. Vid Santavuori stod det sista stora slaget i februari 1597. Det blev ett totalt nederlag för bondearmén. Därefter plundrade de svenska knek-tarna sju gånger värre än tidigare. På tidens manér åt de bokstavligen av det landskap de befann sig i och lämnade ingen sädesbinge otömd eller kvinna ovåldtagen. Som hämnd brände de också skoningslöst alla byar och gårdar i de upproriska trakterna.

denna katastrof tvingade många familjer att söka sig bort för att överleva – bland annat till egentliga Sverige.

huutha – en effektiv odlingsmetod

traditionerna hålls vid liv

klubbekriget tvingade människorna att flytta

Ett hus utan fönster och en stor stenugn utan skorsten låter inte som någon dröm- bostad. Men sin påverhet till trots erbjöd finnarnas universalbostad, pörtet, ett ändamålsenligt boende.

Finnskogsseminarium i esbo

mellansveriges finnskogar rymmer en intressant historia. På många platser hålls traditionerna levande. Flera museer på temat finnskog har vuxit fram. Gamla gårdar renoveras. Sommartid arrangeras aktiviteter där besökarna får ta del av den speciella kultur som finnarna förde med sig från sina hemtrakter.

Seminariet var främst framåtblickande och tillkommet för att hitta samverkansfor-mer som kan göra det möjligt att ytterligare öka intresset i ämnet.

Vid Aalto-universitet i Finland finns en byggnadsteknisk linje med inriktning på traditionellt byggande som kan utnyttjas vid renoveringen av gamla finnskogsmiljöer.

kersti berggren från torsby berättade om hur man där arbetar för både bygga upp och förmedla kunskaper om skogsfinsk kultur. Ett stort treårigt EU-finansierat projekt har just avslutats. I hennes hemlandskap, Värmland, finns ett flertal välbevarade miljöer bevarade som möter ett stigande antal besökare.

Också i Alfta, i Hälsingland, finns livaktigt museum inriktat på finnskogarna. Mats Östberg, som driver museet berättade om att man där har ett stort antal föremål och foton – och inte minst ett stort bibliotek med över 7 000 titlar.

anders eriksson, Finlandsinstitutet, påminde om att också att barn och barnbarn

till de finländare som invandrade till Sverige för ett halvt sekel sedan också är en viktig målgrupp.

– För dem är det utan tvekan viktigt att ta del hur finnar för flera år sedan spelade en viktig roll för koloniseringen av glest befolkade landsändar i Sverige. Och att det finns levande finska traditioner än idag här och var i dessa bygder.

ett ytterligare seminarium på samma tema kommer att genomföras i Stockholm den 19 oktober.

intresserad att delta? Hör av dig till Anders Eriksson, Finlandsinstitutet . Telefon 08-545 212 01.

Intresset för finnskogarna ökar både Sverige och Finland men också i Norge dit många finnar sökte sig på 1600-talet. För att inventera museer och möjligheter arrangerades i maj i seminarium i Esbo utanför Helsingfors med 120 deltagare från de tre länderna.

Pörtet saknade skorsten och bestod alltid av ett enda rum. Under rökplymen levde man gott – även om det säkert var var väldigt sotigt.

Tema

Finnskogarna

tE

cK

nIn

G:

cH

RIs

tE

R s

öö

dE

R

8 SKOGSHISTORISKA TIDENDER SKOGSHISTORISKA TIDENDER 9

Skogshistoriska Sällskapets nordligaste exkursion i år genomfördes 7–8 augusti. Temat var skogsförvaltaren Fredrik ”Knifven” Ebelings insatser i samband med omföringen av de så kallade ”gröna lögnerna” till produktiva skogar.

Namnet Fredrik ”Knifven” Ebeling har idag nästan kultstatus i skogskretsar. Han framstår som en av de tongivande i arbetet med att återge de norrländska skogarna sitt värde i mitten av förra seklet.

»

»

Dessa gröna lögner var resultatet av plockhuggning av de mest värde-fulla träden under lång tid. Resultat

blev och restskogar som såg gröna men där återväxten var mycket dålig. Åren 1938–52 var den årliga tillväxten i Norrbottens skogar bara 1,2 skogskubikmeter per hektar.

domänverket, där ”Knifven” Ebeling arbe-tade 1950–1966, inledde ett restaurerings-arbete, initierat genom dess chef Erik W. Höjers cirkulärskrivelse nr 1/1950. Arbetet pågick under flera decennier där de plock-huggna bestånden avverkades och ersattes av odlad skog.

Idag är tillväxten 3,0 skogskubikmeter per hektar, således nästan tre gånger så hög. Andelen tall har ökat med åtta procent till 53 procent. Andelen löv har – trots perioder med intensiv lövbekämpning – ökat med ett par procent till idag 20 procent. Och det totala virkesförrådet i Norrbotten har ökat från 205 milj m3sk till 290 milj m3sk.

exkursionen, som berörde dessa effekter av de utförda föryngringsåtgärderna, inklu-

derande även två objekt där brandens inverkan studerades. På de olika objekten anslöt presentatörer och föredragshål-lare. På den första punkten, som behandlade återväxten efter en ca 4 000 ha stor skogsbrand vid Manjärv 1933, berättade bl a Arnold Johansson om hur nära det var att också gårdarna i byn brunnit upp. I samband med lunchen vid Storforsen i Piteäl-ven höll före detta länsjägmäs-tare Ingemar Eriksson ett upp-skattat föredrag om Norrbottens skogshistoria. Exkursionen kom dock främst att handla om att återuppleva den diskussion som föregick återväxtåtgärderna och utvärdera vad trakthyggesbruket verkligen ledde till. Då flera av deltagarna arbetat tillsammans med ”Knifven” kunde de bidra aktivt med berättelser om det arbete de genomförde tillsam-mans med honom. Det ledde

till många och mycket intres-santa diskussioner.

under den andra daGen be-söktes bland annat brandfältet i Bodträskfors, där markägaren Jens Enberg beskrev hur han kunnat tackla förlusten av skog på stora delar av sin fastighet 2006. Han och hans familj hade planterat 170 000 nya tall-, gran- och contortaplantor.

Den avslutande punkten på programmet var ett besök på det, numera välkända trädho-tellet i Harads. Vi kunde där konstatera att denna alternativa användning av skogsmarken varit mycket lyckosam.

Kostnaderna för tvådagars-exkursionen kunde hållas på en rimlig nivå genom att bussresan och maten för de 34 deltagarna välvilligt sponsrades av Svea-skog, Skogsstyrelsen, SCA och Norra skogsägarna.

Fredrik ebelinG Föddes i Göteborg 1909. Han blev jägmästare 1934 fick direkt anställning vid skogsvårdssty-

relsen i Norrbotten. Tre år senare gick han till Domänverket. Efter att under några år både varit lärare och rektor vid Hällnäs skogsskola blev han 1950 överjägmästare i Nedre Norr-bottens distrikt 1950 och i Gävle Dala distrikt 1960. År 1966 utnämndes han till general-direktör vid Skogsstyrelsen, en post som han stannade på till pensioneringen 1974. Då hade han året innan blivit skoglig hedersdoktor.

inGvar FoGstam, som deltog i exkursionen i Jokkmokk, har personliga erfarenheter av arbeta med Fredrik Ebeling som chef.

– Han hade ett knivskarpt intellekt och var pedagogisk i sin argumentation och i repliker. När han började kallas Kniven så var det föga märkligt att detta namn så snabbt slog igenom i skogsmannakretsar. Ebeling hade en enorm arbetskapacitet och stimulerade sina medar-betare. Det han gjorde och sade påverkade

snabbt omgivningen. Ex-empelvis då han köpte en Citroën och lovor-dade bilens förmåga att höja och sänka sig, så köpte åtskil-liga jägmästare strax också Citroën.

inGvar FoGstam minns också att han var mycket vältalig.

– När man tar del av hans omfattande skriftliga produktion så inser man, att han också var en skicklig stilist. Han var även en god tecknare och skapade vid slutet av 40-talet figuren Fulo, som fick illustrera många av de olycksfall som drabbade arbetarna i skogen kring halvsekel-skiftet, då medvetandet om arbetarskydd var obefintligt eller mycket svagt.

– dock var ebelinG knaPPast den förgrundsfigur vad gäller trakthyg-

gen, vilket påstods i ett tidigare nummer av Tidender, fortsätter Ingvar Fogstam. Den som tidigt genomförde storförsök med trakthyggen var Joel Wretlind i Malå, som trotsade det generella förbud mot trakthyggen som

gällde i Domänverket från 1931 till 1950. Flera andra revirförvalta-

re vågade också trotsa förbudet och handlade efter eget omdöme.

– Men Ebelings insatser bidrog utan tvekan i hög grad till de växtliga skogar, som nu finns på Sveaskogs norrländska marker.

Med fokus på föryngringsfrågor i Norrbotten

En man med knivskarpt intellekt

mårtengård – ett livaktigt skogsföretag med rötter i medeltiden

TExT OCH FOTO lars klinGström

TExT erik valinGer

Bleckåsen i västra Jämtland, bara några mil från Åre. Högt på en vacker lid med fin utsikt över det omgivande skogslandskapet ligger Mårtengård. Här bor Werner Andersson och sonen Torulf med familj. Tillsammans förvaltar de en gård som gått i släkten sedan 1675 – men som räknar sina anor från 1300-talet.

Ingvar Fogstam arbetade till- sammans med Fredrik Ebeling.

”Knifven” i tjänsteuniform talar 1951 på Pärlälvens revir i Jokkmokk till en årskurs av

skogshögskolans elever. Mannen bortom i golfbyxor är t f professorn Juhlin-

dannfeldt. Uniformen avskaffades 1980.

10 SKOGSHISTORISKA TIDENDER SKOGSHISTORISKA TIDENDER 11 10 SKOGSHISTORISKA TIDENDER

det är den 17 auGusti och en av de mycket få dagar som detta år förtjä-nar att kallas sommar i denna del av

Sverige. Stående på förstubron hälsar Werner Andersson de dryga trettio deltagarna i Skogs-historiska Sällskapets exkursion välkomna till Mårtengård.

Han berättar om fastigheten som inte bara är gammal, utan med åren också vuxit till en av landskapets allra största. Skogsbruksplanen summerar totalt mer än 6 000 hektar, varav nästan 5 000 hektar produktiv skogsmark. Det mesta tillkommet under Werners tid.

det äldsta bevarade dokumentet näm-ner om byn Blechasen 1346. Men ingenting motsäger att gården skulle kunna vara ännu äldre. Bleckåsen ligger bara någon mil norr om Indalsälven, i vars dalgång det tidigt växte fram en kulturbygd. Det var en tid då jämtarna ännu inte riktigt erkände sig som norrmän utan fort-for att avgöra alla viktiga frågor vid det årliga Jamtamotet på Frösön.

men 1300-talet var motiGt för Bleckåsen. Enligt sägnen ska byns befolkning ha dött ut under digerdöden. Något hundratal år senare blev den åter bebyggd genom ”Ulf i Bliikaas” som kom dit från Norge med sina sju söner. Det behöver nu inte ha varit digerdöden som gjorde att byn försvann för en tid. Under andra halvan av 1300-talet inleddes det som klimatforskarna kallar ”lilla istiden”. Med de små marginaler som människorna då levde på kan det mycket väl ha

varit det kallare klimatet och missväxten i dess spår som gjorde att gårdar och byar övergavs.

i bleckåsen har också strider mellan Sverige och Danmark-Norge utkämpats, bland annat på 1560-talet. Först efter freden i Brömsebro 1645 blev Jämtland slutligen svenskt. Men under det dansk-svenska kriget i början av 1800-talet ägde strider åter rum i denna trakt. Den 24 juli 1809 nådde norska trupper Bleckåsen. Det svenska försvaret leddes av general von Döbeln (han vid Jutas) som dagen därpå undertecknade vapenstilleståndet med de norska trupperna i just Bleckåsen. Två minnesstenar minner idag om denna händelse.

det är På Werners Framlidna hustru Karins sida som gården har gått i arv. Förste ägaren i detta släktled var Mårten Nielsen i Mattmar som 1675 bytte sin gård i Mörsil mot den gård i Bleckåsen som därefter fick namnet Mårtengård.

När man idag blickar ut över det böljande skogslandskapet, är det lätt att inse vilken möda det måste ha kostat människorna att skapa öarna av odlad mark som på nog så många ställen bryter den mörkgröna monotonin.

– Jordbruk var naturligtvis förutsättningen för att kunna livnära sig här stadigvarande, säger Werner. Men jakten var säkert minst lika viktig. Den gav kött och den gav skinn som kunde omsättas i reda pengar.

Bara en liten bit från Mårtengård finns väl bevarade fångstgropar av den typ som är så vanlig i norra Sverige. De är svåra att datera

men är stor sannolikt betydligt äldre än Mårten-gård. Det bodde ju människor längs Indalsälven redan på stenåldern. Jakt med fångstgropar bedrevs sedan ända in i sen tid, innan denna grymma jaktform slutligen förbjöds i lag 1864.

skoGen Fick inte nåGot ekonomiskt värde i dessa trakter förrän under senare delen av 1800-talet. Werner Andersson har fortfarande kvar Mårtengårds första kontrakt om försäljning av skog på rot från 1872. Bleckåsens dåvarande ägare, Nils Halfwarsson sålde då inom ett definierat område alla tallar och granar som två fot från marken höll minst tio verktum, det vill säga nästan 25 centimeter. Det är ett intressant exempel på en typ av skogsförsäljning som med tiden kom att utarma norra Sveriges skogar och vid 1900-talets mitt resultera i den idag så välkända restaureringsepoken. Köpesumman var 3 000 riksdaler, vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka 150 000 kronor – en svindlande summa på den tiden. Kontraktstiden var 30 år och det dröjde också nästan så lång tid innan avverkningen till slut genomfördes. Under denna tid hade kontraktet belånats och bytt ägare flera gånger.

Werner sJälv växte uPP i grannsamhället Näl-den. Hans far var skogvaktare. Det var därför nästan som givet att också Werner skulle jobba i skogen. Och det var under skogsarbete i Bleck-åsen som han och Karin fann varandra 1948.

Det resulterade i ett lyckligt äktenskap ända till dess Karin gick bort i cancer 1987. Det

blev också starten på ett mycket framgångsrikt skogsbrukande.

– Vi har hela tiden utnyttjat möjligheterna att istället för att skatta bort inkomsterna från skogen investera i mer skog. Det har gått bra och vi har när tillfälle bjudits kunnat utvidga vårt skogsinnehav.

Werners filosofi är att skogen ska brukas effektivt – men att man som skogsägare också har ett ansvar för både naturen och det vilda.

– Vi har ett reservat på 351 hektar och lämnar överlag mer skog orörd än vad lagen kräver, säger han. Skogen är ju inte bara virke utan ska vara en levande natur där också älgar och andra djur kan trivas. Visst orsakar älgen en del skador, men inte värre än det är acceptabelt. Jag tycker att pratet om ”katastrofala älgskador” är överdrivet.

tidiGare var Werner en enGaGerad jägare – vilket gett honom vänner och jaktupplevelser i en stor del av Europa.

– Det började med att jag sköt en 25-tag-gare på 1950-talet. Den var så grann att det uppstoppade huvudet hamnade på en mässa i Düsseldorff. Det resulterade i en mängd förfrågningar från tyska jägare som ville komma hit till Bleckåsen och jaga. Dom trodde väl att alla älgar var av den sorten…

Han konstaterade snart att de flesta jägare helst inte ville betala för jaktupplevelserna – men gärna bjuda tillbaka. På så sätt kom Werner att få jaga på en mängd platser i främst Tyskland men även i Ungern och andra länder.

– Det var ju häftigt för en yngling och jag blev god vän med flera av dem, bland annat greve Franz Josef Erbach vars familj jag fort-farande har kontakt med.

exkursionsdeltaGarna Fick ta del av det effektiva och naturanpassade skogsbruk som Werner och sonen Torulf bedriver. Några av exkursionspunkterna leddes av Magnus Graaf, virkesinköpare på SCA och Erik Söderholm, som ägnat fyra somrar åt att göra Mårtengårds skogsbruksplan.

Bland annat besågs den tidigare fäboden Övsjöböle som övergavs för ett halvt sekel sedan.

– Här ska vi öppna upp och ta bort de träd som etablerat sig på de forna betesmarkerna, berättade Magnus Graaf. Målet är att återskapa karaktären av fäbodvall med gles björkskog och öppna solbelysta ängar.

exkursionen avslutades vid Tutabodam-men. Det var en gång en hektisk arbetsplats där väldiga mängder timmer vintertid lades upp i väntan på att snösmältningen skulle fylla dam-men med vatten och göra det möjligt att flotta timret på Bleckåsån.

Här har Werner låtit restaurera dammluck-orna för att åter skapa en vattenspegel i skogen. För att göra det möjligt för laxen att åter vandra upp i ån lägger man också tillbaka stenar som en gång ån rensades på när den gjordes till flottled.

– Det är rätt ironiskt egentligen, sa Werner när han avslutade exkursionen. Bäckflottningen blev en kort parentes i skogshistorien. Fram-tiden får utvisa vad som idag är parenteser i skogsbruket.

»

arealer hektar Produktiv skogsmark 4 765 Impediment 1 015 Inägomark 61 Övrigt 437Total landareal 6 278

trädslagsblandning %Tall 23Gran 56Löv 15Contorta 7

åldersklassfördelning Drygt två tredjedelar av skogen är yngre än 50 år medan andelen äldre skog (över 120 år) är 14 procent. Andelen skog i åldern 50 till 120 år är 11 procent.

virkesförråd Totalt, m3sk 318 000

tillväxtm3sk/år 14 500

Mårtengård/Fakta

Werner Andersson, överst, hälsade exkur-sionsdeltagarna välkomna till Mårtengård.

dag Kihlblom, hedersmedlem i skogshis-toriska sällskapet höll i det praktiska kring exkursionen.

samling Mårtengård en av de få dagar som det här året förtjänade att kallas sommar i västra Jämtland.Erik söderholm, har gjort Mårtengårds skogsbruksplan och höll i flera av exkursionspunkterna. dock inte den ovan där hans kollega Magnus Graaf, scA, berättade om hur Werner Andersson ska restaurera övsjöböles snart igenväxta fäbodvall.

Mårtengård forts

12 SKOGSHISTORISKA TIDENDER SKOGSHISTORISKA TIDENDER 13

Arbetet fortsätter med att knyta samman svenska skogsmuseer och utveckla en gemensam databas med fakta och bilder.I månadsskiftet juli/augusti möttes representanter från nio skogsmuseer, flottningsmuseer och föreningar i Siljansfors för att diskutera ett utökat samarbete museerna emellan.

Den som färdas längs väg 45 och närmar sig Mora från sydväst kan inte undgå att lägga märke till den gamla järnbruksmiljön i Siljansfors med sin karakteris-tiska masugn. Här ligger idag Siljansfors Skogsmuseum som har utvecklats till ett av landets mest omfattande skogsmuseer.

christer karlsson och Gösta Frost hälsade välkommen till Siljansfors Skogsmuseum. Konferensen inleddes

med en presentation av skogsmuseet genom en uppskattad rundvandring på museiområdet inkluderande det nya flottningsmuseet som flyttats till Siljansfors från Gysinge. Under en kvällstur med museets ångvarpbåt Laxen från Saxviken i Mora till Sanda flottningsdepå, informerades om flottningens historia i Dal-älven och Siljan.

alla var överens om att det samarbete som inletts genom ett utökat nätverksskapande ska fortsätta. Syftet är att på effektivaste sätt samla information om och presentera var skogsmu-seer och skogsbruksanläggningar finns, hur verksamheter drivs, vad som visas och vad som ingår i de samlingar som finns. Mycket av detta ska kunna presenteras i en eller flera databaser. Angeläget är också att undersöka och lokalisera

vilka andra som engagerar sig i det skogliga kulturarvet. Inom nätverket ska museerna kunna stötta varandra i frågor som har med verksamhet och innehåll att göra.

det beslutades att inFör sommarsäsongen 2013 göra en gemensam marknadsföring genom ett pressmeddelande inklusive karta som skickas till tidningar/tidskrifter som Skogen, Skogseko, ATL, Land och andra. Under våren 2013 ska en förnyad ansökan göras till Riksan-tikvarieämbetet med begäran om anslag (bidrag till Arbetslivsmuseer) för att arbeta med nätverk mellan olika skogs- och flottningsmuseer med flera. Även möjligheterna att söka medel från olika stiftelser och fonder ska undersökas.

Iréne Gustafson på Skogsmuseet i Lycksele ska hålla alla i nätverket uppdaterade om hur det går med ansökan hos Skogsriket/Väx med skogen, där medel sökts för en gemensam förstudie/nätverk av skogsmuseer och -an-

läggningar. Medsökande är Siljansfors skogs-museum och Skogshistoriska Sällskapet.

alla uPPmanades att delta i nätverksorga-nisationen Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd – ArbetSam, som är Sveriges största museinät-verk. Denna ideellt inriktade organisation har till uppgift att främja och utveckla bevarandet och gestaltandet av industrisamhällets framväxt och kulturarv. Erling Andersson från Derome Trä- och Nostalgimuseum kunde intyga vilken god hjälp man kan få genom ett medlemskap. Några av ArbetSams uppgifter är att stärka arbetslivsmuseernas identitet och sprida kän-nedom om museernas verksamhet. Läs mer om ArbetSam på www.arbetsam.com

Järnbruket kom till 1740 och så även namnet Siljansfors. På 1850- talet bodde och verkade här ett par

hundra personer. Då var Siljansfors lika stort som centrala Mora. Bruket gick emellertid i konkurs 1876 och skogarna togs om hand av Stora Kopparberg.

Här finns idag Siljansfors Skogsmuseum, ett friluftsmuseum drivet i stiftelseform med Mora kommun som huvudman. Gösta Frost, tidigare ombudsman och kommunpolitiker, ansvarar för verksamheten på skogsmuseet.

– Vi drar runt detta med en årlig budget på cirka 350 000 kr och tre anställda under sommaren. Här finns café och restaurang. Museet ligger bra till och skogens historiska betydelse presenteras på ett pedagogiskt sätt i museets olika delar.

i silJansFors arranGeras årliGa, återkom-mande evenemang som till exempel Skogens dag. Samlingslokalen Milan, byggd i kolmilans proportioner, är en utmärkt plats för konfe-renser och debatter. Övernattningsmöjlighe-ter finns på herrgården och det närliggande vandrarhemmet.

– Under augusti bygger vi upp och tänder en kolmila enligt gammalt mönster. Det lockar många besökare. Strömmen av turister är stor här längs Inlandsvägen, fortsätter Gösta Frost som själv har ett stort intresse för verksamheten i Siljansfors.

Christer Karlsson, platschef på angränsande Siljansfors försökspark och en sann museientu-siast, har varit med och styrt under åtskilliga år.

– Genom havererade ProJekt på andra håll i landet, har vi under årens lopp fått ta hand om många gamla prylar och skogshistoriskt intres-sant material. Från Västerdalarna har vi fått ett sågverk med ångmaskin, en så kallad Lokomo-bil, en av få fungerande i landet. Lokomobilen var ursprungligen avsedd för Skansen, men där ville man inte ha den. Det välkända skogsmu-seet Silvanum i Gävle lades ner för ett antal år sedan och många av museiföremålen har tagits hit till Siljansfors. I Gysinge fanns fram till

2009 ett flottningsmuseum som Sandvikens kommun inte ansåg sig ha råd att driva. Vi har övertagit hela det museet med båtar och allt. Ångvarpbåten Laxen ligger i Siljan. Det är en riktig pärla som väcker stort intresse. Vi börjar nu lära oss hur båten beter sig på sjön.

– Vi har ett bra och nära samarbete med SLU:s försökspark om vandringsleder och annat, säger Gösta Frost. Parken omfattar cirka 1 500 hektar skogsmark och ägs av Bergvik Skog AB. Under kolartiden fanns det ungefär 200 kolbottnar på dessa marker.

– ånGmaskinen och FlottninGsmuseet är som sagt nya tillskott. För att klara uppbygg-nad och drift söker vi bidrag från olika håll, säger Gösta Frost. Man klarar inte en sån här verksamhet på enbart entréavgifter. Nu under augusti och september utgörs besökarna till stor del av tyskar och holländare. Ser vi framåt så ska vi skylta upp bättre, göra om grillplatserna och bygga tak. Vi vill få hit fler skolklasser och överhuvudtaget öka på med fler aktiviteter. Förutsättningarna är goda.

»

»

TExT & FOTO hans-Jöran hildinGsson

TExT & FOTO hans-Jöran hildinGsson

SKOGSHISTORISKA TIDENDER 13

Skogsmuseerna fortsätter att bygga nätverk

siljansfors skogsmuseum – värt en omväg

Deltagarna i denna träff representerade Derome Trä- och Nostalgimuseum, Lycksele Skogsmuseum, Marma Flott-ningsmuseum, Siljansfors Skogsmuseum, Skogshistoriska Sällskapet, Strömsbergs Järn och Skogsbruksmuseum, Särna skogsmuseum/Lomkällan, Torsångs Hem-bygdsförening och Ångrike Fryksdalen.

skogsmuseiträffen i siljansfors

christer Karlsson, från siljansfors försökspark, tror på nätverksidén och ser det som angeläget att snarast få

igång ett samarbete mellan de skogsmuseer som finns.

Ovan, siljansfors stolthet – ångvarpbåten Laxen som en gång plöjde dalälvens vågor i Gysinge.

Gösta Frost ansvarar för skogsmuseet i siljansfors och noterar ett stadigt ökande antal besökare.

Kaj Hanssons kolbullar är alltid lika uppskattade av besökarna. Här får hon hjälp med gräddningen av maken Bengt (delvis skymd).

14 SKOGSHISTORISKA TIDENDER SKOGSHISTORISKA TIDENDER 15

anna stjernström, Jengels förlag

ny bok av lars kardell

anna stJernström är uPPväxt med skogsbruk och bor på en gård i Sikås med egen skog en bit däri-

från. Som den jämtska hon är har hon valt att koncentrera skildringen av skogen och skogs-historien till sitt eget landskap. Men detta är knappast något som en utsocknes läsare upp- lever som begränsande. Snarare tvärtom

eftersom man här får ett lokalt perspektiv på de stora skedena i den svenska skogshistorien.

Anna Stjernström anlägger ett brett per-spektiv på ämnet. Här beskrivs hur skogarna kom att dominera på de marker som den till-bakadragande isen långsamt blottlade. Och hur skogen var en förutsättning för att människorna så småningom skulle kunna bli bofasta.

det är också intressant att ta del av hur det i Jämtland växte fram en näst intill isolerad ö av kulturbygd runt Storsjön redan på 300-talet. Både svenska och norska kungar sneglade så småningom lystet på det väldiga landområdet, men saknade länge resurser att knyta det till sina respektive domäner. Det blev Norge som i slutet 1100-talet drog det längsta strået och

sedan dröjde det ända till 1645 innan Jämtland blev svenskt.

Men det är inte bara vid de stora dragen som Anna Stjernström uppehåller sig. Här finns också levande skildringar om livet i skogen och om forna tiders vardag med vinterhuggning, boende i dragiga kojor och flottarliv under vår och sommar.

hon berättar också om bolagens framväxt, om hur böndernas skogar gradvis blev bolagsägda och så småningom också om den tekniska revolu-tion som i grunden förändrade villkoren i skogen.

Kort sagt är Anna Stjern-ströms bok en näst intill heltäckande skildring av den svenska skogen och hur den i alla tider på olika sätt utnytt-jats av människan.

Hon är därmed en mycket värdig mottagare av Skogshis-toriska Sällskapets Örtug. Det

är ett viktigt bidrag till det allt finmaskigare nätet av kunska-per som gradvis växer fram om den svenska skogens historia.

hon skrev boken vid sin far-mors bakbord hemma i köket i Sikås, med utsikt över den före detta flottningsleden i Storån.

– Det var tur att bordet är så stort så att jag fick plats med buntarna med alla manus och uppslag, säger hon.

Resultatet blev en bok som både är ytterst innehållsrik och samtidigt mycket lättillgänglig. Två egenskaper som ju inte alltid låter sig förenas.

Annas journalistiska ådra lyser igenom vilket gör läs-ningen till ett spännande nöje. Det är en bok som mycket väl skulle kunna fungera som läro-bok i skog och skogshistoria. Eller som kvällslektyr för den som bara har ett uns intresse för sådana ämnen.

som vanliGt Går lars kardell grundligt tillväga när han beskri-ver denna välkända, men för de

flesta ändå så okända naturtyp i det svenska landskapet. Han har ägnat nästan två år åt att i arkiv och i naturen teckna ljunghedar-nas historia och biologiska förutsättningar. Med sina egna, rika historiska kunskaper sätter han också in dem i sina rätta tids-sammanhang.

lars kardell har taGit lJunGhedarna i Vrå socken i Halland som utgångspunkt för sin bok. Det var här som den dyna-miske affärsmannen, trädisponenten Edwin Ohlsson från Göteborg förverkligade sin vision om att i tidens anda göra något nyttigt. Medan hans gelikar i den göte- borgska societeten grundade sjukhus och andra nyttiga inrättningar tog sig Edwin Ohlsson för att börja beskoga Västsveriges

då talrika och ofruktbara ljunghedar. Det var så Skogssällskapet, som fyller hundra i år, kom till. Resultatet framstår idag tydligt i form av växtkraftiga skogar av både tall och gran. Det är en inte oväsentlig del av den svenska, skog-liga framgångssagan som började skrivas för ett drygt sekel sedan.

lars kardells bok Fyller utan tvekan igen en kunskapslucka i den svenska skogshistorien. För den som vill lära sig mer om den, oftast miss-kända ljungen, är Lars Kardells bok ett måste.

Ett särskilt plus också för hans genomgång av ljung och ljunghedar i både skönlitteratur och poesi. Boken är rikt illustrerad med foto-grafier, kartor och vackra akvareller utförda av konstnären Annakarin Wennerberg.

vi vill också Gärna låta tidenders läsare ta de, av Lars Kardells egen efterskrift i boken. Den som egentligen säger mer om boken än vad som ryms i en traditionell recension.

Det känns lite vemodigt att en ljum torsdag sent i september 2011 ta farväl av ljungheden. Den har på heltid sysselsatt mina tankar under snart två år. Jag har med intresse noterat att den som

haft sin trygga försörjning någon annanstans, kunnat sjunga en lovsång till ljungheden. Men den som en gång var tvingad att leva på heden, deltog inte i detta bifall. Ett par gånger tidi-gare under yrkeslivet har jag i pedagogiskt syfte utnyttjat ljungheden. Den var – och är – för mig ett bevis på oförnuftig hushållning, en ekologisk katastrof, en uppfattning som jag, trots omfat-tande läsning och analyser, inte ändrat. Så länge fattiga och marginaliserade människor tvingades livnära sig av den hed, där ständig bränning och kontinuerligt bete pågick, försämrades långsamt dess produktionsförmåga. När folket vandrade bort från ljungheden gavs utrymme för processer, vilka lett till en mer hållbar utveckling.

Mitt förhållande till ljungheden är turistens. Jag har aldrig vallat några får på fäladen eller hållit i en ljunglie. Jag vet visserligen hur röken efter bränning sticker i näsan, men har aldrig känt lukten av torvos. Mina vandringar över diverse ljunghedar har skett i uppehållsväder, då jag varit iklädd lämplig klädsel. Hur det en gång kändes att i blåst och regn ta sig fram en halvmil efter ljungrikts kreatursstigar i vadmalskläder och träskobottnade skor, vet jag inte. Jag tror mig förstå varför heden för ett sekel sedan uppfatta-

des som armodets symbol. På samma vis har jag inga svårigheter att uppfatta de skönhetsvärden som våra få återstående ljunghedsfragment kan erbjuda. En för den välnärde samtidsbetraktaren trist och ödslig ljunghed har ersatts av en lika tråkig, likriktad och obebodd granhed. Ljungheds-brukarnas ättlingar har blivit tio gånger rikare. Nu är vi sedan några decennier i färd med att bevara ljungheden. Antalet skyddade områden ökar och befintliga reservat utvidgas. Men det blir aldrig möjligt att återställa något som det var. Hedböndernas välnärda arvingar får nöja sig med att under en utflykt få njuta av en vacker utsikt från en höjd inom en naturvårdshed.

Om jag varit det minsta konstnärligt lagd, så skulle jag som tack och avsked för mina två år tillsammans med ljunghedar, såväl i arkiv som i fält, måla en altartavla. I denna bryts ljuset över heden mot bakgrundens hav. Solens strålar skymtar bakom vita moln. Över den lila ljungen vandrar en av Mathilda Roos’ småskolelärarinnor från romanen Hvit ljung. Hon får symbolisera såväl Jungfru Maria som de kvinnor som en gång planterade igen delar av Sunnerbos och Hallands ljunghedar.

»

»

skoGen – guldet från Norden

Bok-recensioner

Anna Stjernström är en av årets båda, mycket väl kvalifice- rade mottagare av Skogshistoriska Sällskapets Örtug. Hennes bok Skogen – guldet från Norden är både initierad och lättillgänglig. Med stor behållning kan den läsas även av den som inte är specifikt skogligt intresserad men vill lära sig mer om den svenska skogens historia.

Så har Lars Kardell gjort det igen; skrivit en angelägen bok och fyllt igen kunskapsluckor i ett ämne som aldrig riktigt blivit genomlyst. Ljungheden – den ringaste av betesmarker, hemvist för de fattigaste och idag näst intill försvunnen får här äntligen sin historia tecknad.

ljungheden i vrå socken och skogssällskapet

AV lars klinGström

AV lars klinGström

anna fick en örtug för boken

anna stjernström är den ena av årets två mottagare av Skogshistoriska Sällskapets Örtug som tilldelas personer som gjort extraordinära skogs-historiska insatser.

anna hade inte tillfälle att ta emot sin Örtug vid Sällskapets årsmöte i våras, utan fick den istället av vice ordföranden Erik Valinger i samband med att SLUs jägmästarstudenter besökte Äspnäs fäbod i Jämtland den 31 augusti.

anna fick örtugen för boken Skogen – guldet från Norden som presenteras här invid. Flera studenter passade på att köpa boken.

årets andra örtugsmottagare, Hanna Lundin presenterades i förra numret av Tidender.

Lars Kardells bok kostar 150 kr plus porto och kan beställas via Hans-Jöran Hildingsson. Kontaktadress på sidan 2.

Idag står varghatare och vargkramare mot varandra. Men förr handlade det bara om en sak: att med alla till buds stående medel utrota vargen. Inte bara i Sverige, utan i hela den västerländska kulturen, finns mängder av berättelser och vittnesmål om vargens farlighet som hela tiden hållit frågan levande.

i tidskriFt För JäGare och natur-forskare 1832–34 kan man under rubriken Vargars anfall på menniskor

bland annat ta del av kyrkoherden Per Samuel Lönegrens gruvliga berättelser från Garpen-bergs socken 1821:

”På Gården Jemtbo voro flere qvinnfolk den 12 januari mellan 11 och 12 på dagen sysselsatte med tillredelser till en begrafvning. Af denna orsak afsändes en 6 års gammal gosse för att i ett hus tvers över gårdsplanen afhemta ett spjell. Gossen blef på återvägen helt oförmodadt anfallen av en varg, som fattade tag i gossens strupe och bortsläpade honom med spjellet öfver gården till ett skogssnår knappt ett bösshåll derifrån. Gossen var redan så godt som uppäten, då man av blodspåren upptäckte olyckan och hastade till hjelp, ty vid fram-komsten fann man blott några benknotor och spjellet liggande qvar, och såg två vargar sakta aflägsna sig vid allarmet.”

I samma tidskrift finns ytterligare ett antal ögonvittnesskildringar om vargattacker på främst barn. De äger alla rum på olika platser i Dalarna och Gästrikland vilket föder funde-

ringar om att det kanske egentligen handlar om de väldokumenterade händelserna i Gysinge 1821. En ensam varg anföll där inte mindre än 31 personer och dödade och åt upp flera av dem. När vargen till slut sköts konstaterade man att det var en förrymd varg som fötts upp i fångenskap på Gysinge herrgård och på så sätt förlorat respekten för människor.

också Från västerGötland Finns bevarade berättelser om liknande vargangrepp. Prosten Carlenius i Hova skriver 1763 till landshöv- dingen i Mariestad om hur ”tvenne vargar idag kl. 10 före middagen, på Walaholms Torp tagit, inwid husdörren en gåsse af 9 års ålder, och oachtadt modrens skriande, släpat honom bort och ätit upp det ena låret, innan dess gåssens döda kropp, medels folcks tillopp kunde räddas”.

Under sin Västgötaresa 1747 noterar Carl von Linné att en av traktens viktiga frågor var kampen rovdjuren och då speciellt varg.

mer om varG- och rovdJurshatet genom tiderna kan man ta del av vid Skogshistoriska Sällskapets seminarium i Stockholm den 14 november.

AV lars klinGström

SK

OG

S HISTORISK

A

S

ÄLL S K A P E

T

Skogshistoriska Sällskapetc/o Bengt Stenerås Tullportagatan 9 532 30 Skara

»

vargen – i alla tider fruktad och hatad

15Maj

Tisdag

17Augusti

Fredag

10September

Måndag

28September

Fredag

14November

Onsdag

20September

Torsdag

21September

Fredag22September

Lördag

23SeptemberSöndag

30Maj

Onsdag

7Augusti

Tisdag8

AugustiOnsdag

nordiska museet, stockholm

rovdjurskriget – en resa genom tidernaRedan under medeltiden fanns det en utbyggd organisation för att ”utöda” rovdjuren. I början av 1900-talet, då man nästan lyckats att utrota ”de fyra stora” började samhällets attityd till rovdjur svänga. Detta berodde på det gryende intresset för naturvård och resulterade i att den ena arten efter den andra fridlystes.

Om detta ”krig” berättar Kjell Danell, SLU och Roger Bergström, Skogforsk. OBS Eftermiddagsseminarium kl 13–16. Lunch ingår inte.

Anmälan senast den 1 november till: Jan Sandström Tel: 08-656 23 08 eller 070-603 98 11E-post: jan.g.sandstrom@telia.com

årets sista aktivitet!