En annan tid - DiVA portal1335708/FULLTEXT02.pdfHölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well...
Transcript of En annan tid - DiVA portal1335708/FULLTEXT02.pdfHölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well...
En annan tid
Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835
Christina Rydberg
Masterprogram i idéhistoria, Stockholms Universitet
VT 2019
Examinatorer: Karin Dirke och Nils Edling
Handledare: Linn Holmberg
2
Innehå ll
Abstract ----------------------------------------------------------------- 4
Résumé ----------------------------------------------------------------- 5
1. Introduktion --------------------------------------------------- 6 1.1 Inledning ------------------------------------------------------ 6
Disposition ……………………………………. 7
Tidigare forskning .……………………………………. 7
Kategoriseringar .……………………………………. 9
Temporalisering av historien ……………………………………… 10
Arvet efter antiken ……………………………………… 12
Historiska regimer ……………………………………… 14
Flera tider ……………………………………… 14
Framtiden som upptäckt ……………………………………… 16
En modern uppfattning ……………………………………… 17
Syfte och frågeställningar .…………………………………….. 18
1.2 Utgångspunkter ………………………………………………………….. 19
Teoretiska utgångspunkter …………………………………….. 19
Lexikon som källmaterial ……………………………………. 21
Begreppsfält ……………………………………. 22
Att mäta förändringar ……………………………………. 23
Källmaterial och metodik ……………………………………. 24
Material ……………………………………. 24
Urval ……………………………………. 25
Metodik ……………………………………. 28
2. Tidsuppfattningar ………………………………………………… 30 2.1 Fysikaliska förklaringar ……………………………………………….. 32
Rörelsens betydelse …………………………………… 32
Jakten på tidsutjämningen …………………………………… 34
Tankekonstruktion …………………………………… 36
Förklaringarna …………………………………… 37
2.2 Religiösa meningsgivare ………………………………………………. 38
Planeten äter sina barn …………………………………… 38
Guds bok …………………………………… 39
Tid och otid …………………………………… 40
Människans val …………………………………… 44
Ett stängt tidsrum …………………………………… 45
Meningsgivarna …………………………………… 46
3
2.3 Organisatoriska funktioner ……………………………………………. 46
Dagar och år ……………………………………… 47
Handfast planering ……………………………………… 48
Tid som disciplin ……………………………………… 48
Kronologi och temporalitet ……………………………………… 49
Nutid, dåtid, framtid ……………………………………… 51
Organisatörerna …………………………………….. 54
2.4 Sammanfattning och kommentar …………………………………….. 54
Förändrade tidsuppfattningar ……………………………………… 55
Andra associationer ……………………………………… 58
3. Diskussion ………………………………………………………….. 60 En annan modernitet ………………………………………. 61
Frihet med gränser ………………………………………. 62
Formuleringar försvinner ………………………………………. 63
Texter i otakt ……………………………………… 66
En ny modernitet ……………………………………… 69
Uppslagsverkens roll ……………………………………… 69
Slutsatser ……………………………………… 70
Källor och litteratur ……………………………………………………….. 72
Uppslagsverk ………………………………………. 72
Referensverk ……………………………………… 73
Tryckta böcker och artiklar ……………………………………… 73
Icke tryckt material ………………………………………. 78
E-böcker och artiklar ……………………………………… 78
Databaser ……………………………………… 79
Websidor ……………………………………… 79
English Summary ……………………………………………………….. 80
4
Abstråct
Another time. Definitions of time in French encyclopedias, 1690–1835
En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835
Christina Rydberg
University of Stockholm. History of Ideas. Master Thesis. Spring 2019.
Supervisor: Linn Holmberg
The point of departure for this study is the common conception that the idea of time became
“modern” in the late 18th
century, meaning among other things a new, future-oriented and
empowered individual. Such a view has been expressed by scholars like Lynn Hunt, Lucian
Hölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well as Reinhart Koselleck.
This thesis investigates whether such a transformation is visible in eight French
encyclopedias, published between 1690 and 1835. Definitions of time-related key-words are
studied from a perspective of conceptual history and discourse analysis.
The result of the study indicates a change in the notion of time. However, this change does not
concur with the presumed breakthrough of “modernity”. The dominant change is rather words
that disappear during the period. The study argues that the dichotomy of time versus eternity
was questioned, which changed the expectations. Definitions eventually turned away from a
predetermined future, however they did not include an individual freedom to act. A new
temporal consciousness is visible with the update of history, as pointed out by Koselleck.
Mythology was mocked when definitions underlined rationality. The texts substituted religion
with science. Diversity between individual definitions is visible mostly during the middle of
the 18th
century. Finally, the study discusses a possible time lag for encyclopedias used as
witnesses of a discourse.
Key words: time, modern, 18th
century, French encyclopedias, conceptual history, future,
eternity.
5
Re sume
Autres temps
Les définitions du temps des encyclopédies françaises , 1690-1835
En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690-1835
Christina Rydberg
L’Université de Stockholm. Histoire des idées. Thèse Master. Printemps 2019.
Mentor: Linn Holmberg
La notion de temps au sens moderne semble avoir pris forme vers la fin du 18e siècle. Cette
conception du temps comme « moderne » implique entre autres choses que l’homme est
conscient de la dimension temporelle, et de sa liberté de créer son propre avenir. Depuis les
années 1960, plusieurs penseurs, dont François Hartog, Lynn Hunt, Lucian Hölscher, Dan
Edelstein et Reinhart Koselleck, ont abordé ce décalage de la dite notion.
Dans cette thèse sont examinés les changements de la notion du temps à travers les définitions
de huit encyclopédies publiées entre 1690 et 1835. Au 18e siècle, les dictionnaires et les
encyclopédies jouaient un rôle important quant au savoir et à la maitrise de la langue. Les
analyses des définitions sont conduites à la lumière des théories conceptuelles et discursives.
Les résultats de l’étude, dont le matériau s’étend sur 150 ans, confirment un changement de la
notion de temps mais non pas celui dont a parlé la recherche antérieure. Les définitions
témoignent d’un certain nombre d’effacements et de substitutions de différentes parties des
textes. Les textes semblent avoir été plus homogènes au début et à la fin du 18e siècle et plus
hétérogènes au milieu du même siècle. Les références religieuses s’y sont souvent substituées
à des textes provenant des sciences naturelles, comme par exemple la mécanique.
Successivement, les explications mythologiques étaient qualifiées de purs « mythes ». La
dichotomie temps–éternité est remise en question et commence à disparaître. Selon d’autres
chercheurs dans ce domaine, cela signifie une des conditions d’un futur non prédéterminé.
Cependant, même au début du 19e siècle, les définitions parlent d’un futur contingent et non
d’un homme maître de son propre futur. Pendant cette période (1690-1835), il y a aussi eu
lieu un changement dans la façon de concevoir la notion d’« histoire », un phénomène qui a
été souligné par Koselleck. Ce changement semble avoir entrainé une nouvelle
conceptualisation de la temporalité. Dans la thèse sont discutées les encyclopédies comme
étant des sources scientifiques et la possibilité d’un « time lag » dû aux définitions comparées
au discours où celles-ci sont produites. Les résultats montrent l’introduction apparemment
tardive d’un nouveau discours.
Mots clés: temps, moderne, 18e siècle, encyclopédies françaises, analyse conceptuelle, futur,
éternité.
6
1. Introduktion
Först med det ”filosofiska århundradet”, när människan slutade att sätta tid och
evighet i motsats mot varandra och började se sig själv som en del av skeendena,
blev den för oss idag så vanliga abstraktionen ”framtid” allmänt omfattad.1
1.1 Inledning Det var på 1700-talet som tiden blev ”modern”. Utgångspunkten för den här studien är detta,
nämligen att det under 1900-talets gång blev en gängse uppfattning – en sanning – bland flera
forskare att västerländska föreställningar om tid som fenomen hade förändrats under slutet av
1700-talet och början på 1800-talet. I dagens västvärld lever vi fortfarande med effekterna och
därför kallas tidsuppfattningen modern. Då ingår att framtiden är något att sträva efter och att
människan själv äger förmåga att ta sig dit. Istället för att fösas framåt av den förgångna tiden
och ställas inför en framtid över vilken Gud bestämmer, började människor i slutet av 1700-
talet se annorlunda på tiden och sin egen roll. Enligt dagens berättelse byggde detta
”moderna” på att en mer sekulär syn på världen fick fäste, vilket förde med sig ett
tidsperspektiv annorlunda än de äldre – omoderna – uppfattningarna. Det ”omoderna”
representerades främst av den medeltid som började urskiljas. Människor blev medvetna om
att de faktiskt ägde en tidsuppfattning. Temporaliteten blev en naturlig dimension av tillvaron.
Så ser det vanligt förekommande narrativet ut. Förändringen innebar, som Kant uttryckte det,
att människan trädde ut ur sin ”självförvållade omyndighet”, d.v.s. att människans maktlöshet
bröts vid 1700-talets slut.2
Men hur såg då förändringsprocessen ut? Hur – och var – kan vi observera den? Att tid var en
företeelse som diskuterades på 1700-talet går att utläsa i flera dokument. Såväl filosofer,
politiska tänkare, vetenskapsmän som ”vanliga” människor hade – då som nu – uppfattningar
om tid. Det som återstår av diskussionerna är skriftliga källor i det arkiv som åren lämnat efter
sig. Skönlitteratur, privata brev och politiska manifest skulle kunna berätta om dåtidens
tankar. En annan väg är att studera de definitioner av tid som gavs i de då populära
1 Lucian Hölscher, Die Entdeckung der Zukunft (Frankfurt-am-Main, 1999), s 36. Min översättning.
2 Bl.a. James Schmidt (red.), What is Enlightenment? Eighteenth-century Answers and Twentieth-century
Questions (Los Angeles, 1996): s 58-65, Immanuel Kant, An Answer to the Question: What is Enlightenment? (1784), där Kant definierar upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet och s 488-516, Lewis Hinchman, Autonomy, Individuality, and Self-Determination. Även Lynn Hunt, Measuring Time. Making History (Budapest, 2008), s 51, 70-71, 73.
7
uppslagsverken. Då blir jämförelser lättare att göra över tid. Uppslagsverken blev under 1600-
och 1700-talen en egen kunskapsgenre. De som skapade uppslagsverken hade ambitionen att
presentera fullständiga och väl förankrade beskrivningar av företeelser och ord. Skribenterna
menade sig stå för en ”bästa möjliga” tolkning. Fransk litteratur och vetenskap intog en
särställning inom 1700-talets intellektuella liv, även om idéutbytet mellan länder var stort,
något som bl.a. uppslagsverken var exempel på.
Vad skulle i praktiken kunna gå att utläsa i form av förändring i tidsuppfattningar genom
definitionerna av tid i ett antal franska uppslagsverk från 1700-talet? Det är vad den här
studien avser att undersöka.
1.1.1 Disposition
Uppsatsen har som central del den empiriska undersökningen av texter i de franska
uppslagsverken. Detta inramas av aktuell forskning och teori som stöd för studiens analys
varefter resultaten av undersökningen diskuteras.
Kapitel 1, Introduktion, innehåller en inledande problembeskrivning och definierar syfte och
frågeställningar för studien. Kapitlet ger en översikt av tidigare forskning kopplad till studiens
syfte, varefter följder de teoretiska utgångspunkterna för undersökningen. Avslutningsvis
presenteras källmaterial och urvalsprocess jämte metodik för studiens genomförande.
Kapitel 2, Tidsuppfattningar, är koncentrerat kring definitionerna i ett urval uppslagsverk.
Med utgångspunkt i de konkreta definitionerna av tid och näraliggande ord analyseras
begreppsfälten och de tidsuppfattningar som definitionerna kan sägas spegla. Redovisningen
tar upp periodens dynamik, förskjutningar och unika uttryck. Uppfattningarna undersöks i
förhållande till tre meningsbärande idékluster. Forskning kring periodens idéströmningar är
referenspunkt för analysen.
Kapitel 3, Diskussion, återkopplar resultatet till studiens teoretiska och metodologiska
utgångspunkter. Undersökningens resultat diskuteras och kommenteras i förhållande till
studiens frågeställningar. Även resultatet sett ur perspektiv av den inledningsvis formulerade
problemställningen berörs. Som avslutning formuleras möjliga slutsatser.
1.1.2 Tidigare forskning
I det här avsnittet presenteras det forskningsläge som bl.a. åberopades i den inledande
problembeskrivningen och påståendet om ”modernitet”. Kartläggningen utgår från ett relevant
urval av de många forskare som studerat sakområdet och visar samtidigt att de tolkar och
bedömer frågan om tidsuppfattning på 1700-talet delvis olika, vilket blir viktigt för studiens
8
fortsatta analys. Avsnittet innehåller några exempel på forskning om hur tid kan förstås och
beskrivas. Dessa delar kommer att användas för det analytiska ramverket i kapitel 2.
Den forskning som uppmärksammar 1700-talets tidsuppfattning är publicerad framför allt
från 1960-talet framåt och med en stark ökning av allmänt intresse för tid under 2000-talet.
Det är främst historiker och historiografer som analyserat temporalitetens betydelse och vårt
sätt att förhålla oss till tid, d.v.s. vår tidsuppfattning. Dessa frågor har också behandlats av
filosofer, sociologer, fysiker och socialantropologer, då med delvis annan infallsvinkel. Vilka
är de viktigaste resonemangen och vilka slutsatser kan man utläsa av tidigare forskning?
“Time is an unthought”, säger professorn i historiografi François Hartog. Vad han menar är
att tidsaspekter och uppfattningar av tid blivit så integrerade i vårt tänkande att tid inte ägnas
uppmärksamhet.3 Lynn Hunt, professor i modern europeisk historia, och Chris Lorenz,
professor i historiefilosofi, menar att tid borde vara en grundläggande och medveten fråga för
alla historiker, men så har det inte varit.4 Enligt Hunt väcktes intresset för tid på 1970-talet,
men först vid sekelskiftet slog området igenom i forskningskretsar. Hon lyfter fram
historikerna Reinhart Koselleck och Krzysztof Pomian och filosofen Paul Ricœur, men
noterar att deras verk inte fick genomslag förrän långt senare. Historikern Pierre Nora fick
stor uppmärksamhet för sin teori om minnesplatser, men Nora hade inte kopplat minnet till
vår tidsuppfattning, menar Hunt. De tidiga verken har fått ny aktualitet när fler forskare börjat
publicera studier om tid och temporalitet. Hunt nämner bl.a. François Hartog och professorn i
europeisk kultur Peter Fritzsche.5
Historieskrivning i modern mening uppfattas vara en produkt av 1800-talet med kopplingar
till de gryende nationalstaterna.6 Historia blev ett medel att berätta om nationens rötter och
ursprung, tid var en utvecklingslinje, en historisk rörelse framåt. Filosofen Friedrich Hegels
beskrivning av Napoleons ankomst till Berlin 1806 som den personifierade historiens
fullbordan är ett ofta citerat exempel på historieteleologi – historien äger temporalitet, men är
ändå förutbestämd.
3 François Hartog, Regimes of historicity. Presentism and Experiences of Time (New York, 2015 [2003]), s 8.
4 Hunt, s 17. Chris Lorenz och Berber Bevernage (red.), ”Breaking up time. Negotiating the borders between
Present, Past and Future” i Breaking up time. Negotiating the borders between Present, Past and Future (Göttingen, 2013), s 32, 41, 47. 5 Hunt, s 5, 16. Hunt nämner Pierre Nora, Les lieux de mémoire (Paris, 1984-1992), vars teorier gick tillbaka på
det begrepp kollektivt minne som framlagts 1925 av sociologen Maurice Halbwachs. För övriga nämnda forskare se kommande noter. 6 Bl.a. Hartog, s xv-xvi, 13. Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik
(Göteborg, 2004 [1979]), s 71. Kosellecks bok innehåller texter från hans verk Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichlicher Zeiten (Frankfurt am Main, 2000 [1989]) som i sin tur innehåller texter publicerade i olika sammanhang och vid olika tidpunkter, från 1967 till 1977.
9
Enligt Karl Marx, däremot, kan vi genom egen kamp ta oss till ett kommande, bättre
samhälle. Det moderna hos Marx är, i detta sammanhang, kopplingen mellan tidsuppfattning
och människans fria vilja. Denna vilja var ett forskningsområde där Paul Ricœur var verksam.
Ricœur var enligt Hunt en av dem som tidigast uppmärksammade den roll som en medveten
tidsuppfattning har för nutid och historieskrivning och även för historiens relation till
berättelse och minne.7 Filosofen Michel Foucault arbetade i unga år hos Ricœur i Strasbourg,
men kom senare att ifrågasätta Ricœurs utvecklingstro och tidsuppfattning.8
Vetenskapshistorikern Gerald James Whitrow betonar själva tidsmedvetandet som
fundamentalt för både kunskapsutveckling och för våra möjligheter att vända oss mot
framtiden. Tidsmedvetenhet utmärker den moderna, vuxna människan, menar Whitrow, och
1700-talet var den period som ändrade vår medvetenhet.9
Kategoriseringar
Den här studien syftar inte till att försöka förstå eller förklara vad tid är. Men vad en
tidsuppfattning består av, som delar av innehåll och art, har betydelse för studien. Whitrow är
exempel på en av de forskare som analyserat hur vi kan beteckna och förstå tid. Hans bok från
1961 kan framstå som ålderdomlig, men de kategoriseringar som Whitrow gör har fortfarande
relevans. Det handlar om tidens början och slut, dess irreversibilitet, individuellt upplevd tid,
dåtid och minnen, nutid och framtid. Whitrow kallar tid för vår varseblivnings temporala
dimension, men noterar att under medvetandenivån rör sig tid i biologisk mening. Kärnfrågan,
enligt Whitrow, är förknippad med det ”blivande” som tid är kopplat till och därmed
begreppen nutid, dåtid och framtid.10
Krzysztof Pomian gör en indelning i kvantitativ och
kvalitativ tid och konstaterar att den kvantifierade och objektivt uppmätta tiden idag har en
högre dignitet än den subjektivt upplevda tidsuppfattningen. 11
En omfattande men analytiskt intressant studie av tidsuppfattningar har gjorts av historikern
Hervé Barreau. De former genom vilka vi kan observera tid är handlingar, språk och omvärld
och dessa kan analyseras psykologiskt eller rationellt, menar han.12
En liknande ansats är vad
7 Paul Ricœur, utöver Temps et récit (Paris, 1983-1985) även Minne, historia, glömska (Göteborg, 2000; [Paris,
2000]). 8 Ricœur var fenomenolog och verkade inom en hermeneutisk tradition som alltmer kom att ifrågasättas.
9 G.J. Whitrow, Time in History (Oxford, 1988), s 146.
10 G.J. Whitrow, The Natural Philosophy of Time (London, 1961), s 288-290, 310.
11 Krzysztof Pomian, L’Ordre de temps (Paris, 1984), s 219-349, särskilt s 231 och 333. Pomian beskriver tid som
geografiskt assymetrisk. 12
Hervé Barreau, La construction de la notion de temps, band 1-3 (Paris, 1982), s 1-153, 813-964, 1392-1445. Ett koncentrat av studien finns i serien « Que sais-je ? », översatts till svenska: Tiden (Furulund, 2000 [1996]), bl.a. s 23, 39, 55-56, 60-62, 71-73, 76-82, 119-124.
10
vetenskapshistorikern Samuel L. Macey kallar den första uppslagsboken om tid.13
Därtill finns
ett 50-tal psykologers, matematikers och fysikers tankar kring tid sammanställda i en antologi
redigerad av de disciplinära kollegorna Rosolino Buccheri, Metod Saniga och William M.
Stuckey.14
De framhåller att tidsupplevelser kopplas till medvetande, men medvetande är en
härledd snarare än fundamental förmåga och det finns ingen underliggande verklig tid som
kan förstås och beskrivas av vetenskapen. Det finns orsakssammanhang, men i universum styr
kvantfysikens regler. Tid är irreversibel, men att tala om riktning är problematiskt.15
Tid och
rum hänger samman, men människan kan inte välja att stanna i ett givet ögonblick eller gå i
olika riktningar från ögonblicket. Nutid existerar, menade de, men det är osäkert huruvida
dåtid och framtid finns som särskilda enheter.
Temporalisering av historien
Det fanns ett tidsmedvetande i 1800-talets historieskrivning, men det medvetandet var en
produkt av 1700-talet, hävdar bl.a. Hunt och Hartog, som båda pekar på Kosellecks teorier.
Koselleck utgår från det han menar hände mellan 1500-tal och 1800-tal: ”under dessa
århundraden sker en temporalisering (Verzeitlichung) av historien”.16
Nutiden påverkas av
denna temporalisering:
Fram till mitten av 1700-talet hade historien om den egna tiden ett obestridligt företräde, [---].Till de
rumsliga komponenterna tillkom nu, särskilt efter franska revolutionen, den tidsliga komponenten,17
Perioden 1750 till 1850 blev formativ och han betecknar den som en övergångstid, die
Sattelzeit. Koselleck arbetade med ett lexikon för att definiera politiska och sociala
grundbegrepp avseende åren 1772–1997. Han utgick från att begreppen speglade den
historiska och politiskt-sociala situation i vilken de användes och hävdade att
begreppsförändringarna sammanföll med att verkliga, samhälleliga ändringar skett så som
under die Sattelzeit. Som exempel tar han ordet historia som existerade i betydelsen
berättelser om händelser, narrativ, oftast i pluralis, men som nu omvandlades till ”’historien’ i
ental, ’historien som sådan’”.18
Sådana s.k. kollektivsingular utmärks av nya egenheter: orden
temporaliseras och ideologiseras, de blir handlingsinriktade och allmänna, fortsätter
13
Samuel L. Macey (red.), Encyclopedia of Time (New York, 1994). Olika akademiska discipliner har gett bidrag till Maceys omfattande verk. 14
Rosolino Buccheri, Metod Saniga, William Mark Stuckey (red.), The Nature of Time: Geometry, Physics and Perception (London, 2003), fr.a. s 437-443. 15
I kvantfysiken är kroppars positioner resultat av slump, det finns ingen riktning som i klassisk fysik. 16
Koselleck, s 31, 75. 17
Koselleck, s 146-147. 18
Koselleck, s 64-65. Koselleck utgår från tyskans två ord: Geschichte och Historie. Det som Koselleck kallar ”dagshistoriebeskrivning” – anekdoter från samtiden – förlorade i betydelse.
11
Koselleck. Ordet historia laddades med ordet Zeit (tid).19
De nya orden var många: ”För
epoktröskeln mellan 1770 och 1830, som för första gången uppfattades som ’den nyaste
tiden’, förtecknar bröderna Grimm över hundra nybildningar.”20
Kosellecks sätt att beskriva den nya tidsuppfattningen har ofta citerats, särskilt vad han kallar
erfarenhetsrum respektive förväntanshorisont. Spänningen dem emellan blev enligt Koselleck
särskilt stor vid 1700-talets slut:
Det uppstår en klyfta mellan den hittillsvarande erfarenheten och förväntan om det kommande:
åtskillnaden mellan det förflutna och framtiden växer så att den upplevda tiden erfars som en brytningstid,
som en övergångstid, under vilken nya och oväntade ting ständigt träder i dagen.21
Även Peter Fritzsche ser de politiska och sociala händelserna i Frankrike som avgörande för
en ändrad tidsuppfattning. Det är svårt att överdriva betydelsen av franska revolutionen,
menar han.22
Det förgångna blev inte längre något som sköt människor framåt utan framtiden
blev något de idag kunde ta för sig av – förväntanshorisonten blev bredare:
[T]he future was no longer conceived as the place where the trends from the past culminated, but a space in
which the new and unexpected would be encountered. As a result there was an increasing gap between
what Koselleck usefully conceives of as the ‘horizon of expectation’ and the ‘space of experience’. 23
Fritzsche, liksom Hölscher, menar är att den förgångna tiden förlorade sin auktoritet. Makten
hamnade i människornas egna händer och tiden blev något de måste förhålla sig till: Fritzsche
säger:
By challenging the invoked authority of the past in fashioning the future, [---] a new balance of power was
established between the ‘here and now’ and the possible, between the present and the future. […]
contemporaries became more aware of their own historical statute and their own subjectivity. 24
Dåtiden blev inte bara mindre viktig. Den började också ifrågasättas som sammanhållen enhet
och ses mer som uppbyggd kring en samling disparata händelser: ”[t]he past itself was no
single authoritative entity, but instead a record of untimely deaths abrupt endings, and
foreshortened possibilities”.25
19
Koselleck, s 19-21, 97, 115-126. 20
Koselleck, s 151. 21
Koselleck, s 150. 22
Peter Fritzsche, Stranded in the Present. Modern time and the Melancholy of History (Cambridge, 2004), s 25. 23
Fritzsche, s 54. Hölscher, s 38-39, har uttryckt samma sak: ”framtiden rörde sig inte längre mot människorna och dåtiden bort från dem: istället för att passivt låta saker hända gick människorna nu istället aktivt i riktning fram mot dem.” Min översättning. 24
Fritzsche, s 203. 25
Fritzsche, s 203.
12
Fritzsche betonar Frankrikes centrala roll. Han målar upp en dramatisk omvandling av
tidsuppfattningen. Lynn Hunt är mer försiktig. Hon menar att förändringen var mer långsam
till sin karaktär, om än inte mindre betydelsefull. En utgångspunkt enligt Hunt var att man
började se en skillnad mellan sig själv, som varande modern, och den tid som var innan:
A sense of rupture, despite the connotations of the word, probably did not develop all at once or just in one
country, however influential. The prospect of a temporal break only gradually took hold during the
seventeenth and eighteenth centuries and appeared perhaps even as early as the Renaissance with its
invention of ”the Middle Ages”. [---] Europeans only needed a sense of middle once they began to develop
the notion that historical time had a progressive direction. […] once again, the seventeenth century seems
the moment at which something new begins to crystallize.26
En förändrad syn på medeltiden gav enligt Pomian utrymme för en ny tidsuppfattning. Så
länge medeltiden sågs som mörk och outvecklad var det svår att tilltro tiden en
utvecklingspotential. Pomian menar att Hegels teorier kring kronologi och framsteg var
avgörande, men att även franska revolutionens politiska och sociala omvälvningar ändrade
uppfattningen om tid.27
Arvet från antiken
Hunt nämner att människor från 1600- och 1700-talet och framåt gradvis började se sig själva
i en tidslig utvecklingsprocess. Hartog understryker vikten av hur man då såg på den gångna
historien jämfört med sin egen tid. Han tillmäter den franska striden mellan les anciens och
les modernes i synen på antiken en avgörande betydelse. Detsamma gör professorn i fransk
kultur, Dan Edelstein. Antiken som tidsperiod rönte beundran och intresse i början av 1700-
talet, men kultureliten var oense om hur man bäst skulle förhålla sig till det antika. Skulle
antiken kopieras eller bara utgöra inspiration för den nutid som visserligen kunde lära av
andra men som trots allt kommit längre?28
När de modernas idéer vann debatten öppnade
detta för en framstegstro, innebärande att människor kunde se sig själva i ett tidsligt
perspektiv och förvänta sig att kunna bygga en ännu bättre framtid. Hartog beskriver hur det
kulturella arvet från Grekland väntade på att befrias: ”one should not make tabula rasa of the
past, because from it comes a legacy to be transmitted”. Frankrike såg sig nu som den första
värdiga efterträdaren till den antika kulturen, framhåller Hartog.29
Striden hade pågått ända
26
Hunt, s 51. 27
Pomian, s 131-132. 28
Dan Edelstein, Enlightenment. A genealogy (Chicago, 2010), s 24-30, 37-44. Bl.a. skrevs teaterpjäser med motiv tagna från grekisk idévärld, som Oidipus av Voltaire och Medea av Corneille. 29
Hartog, s 174-176. I det nya Frankrike kunde artefakterna åter ställas ut på museer efter revolutionen, restitueras. Jmf Edelstein, s 37. Att man kunna känna sig överlägsen Antiken framgick exempelvis av den hyllningsdikt till kung Ludvig XIV som Charles Perrault skrev. Denne var en av ledarna för les modernes och han
13
sedan 1680-talet, påpekas av Stéphane Pujol, professor i fransk kultur.30
En hyllningsdikt till
kung Ludvig XIV är tidstypisk:
Första raderna i hyllningsdikt 1687 till kungen och samtiden. Vi behöver inte böja knä inför
antiken, säger Charles Perrault. Källa: Gallica.
Även inom vetenskaperna fanns en strid mellan gammalt och nytt, menar historikern Colm
Kiernan. Han lyfter fram betydelsen av 1600-talets vetenskapliga tänkande. Under 1700-talet
var Newton redan ”gammal” medan de nya upptäckterna gjordes inom exempelvis organisk
kemi, menar Kiernan.31
Enligt Hartog började en modern tidsepok med utgången av striden kring antiken. Fram till
dess hade den äldre historiografiska modellen - att lära av historien - dominerat. Det moderna
präglades nu av tidsmedvetenhet och framtidstro och testades enligt Hartog i samband med
den franska revolutionen. Vid den tidpunkten skedde en ”politisering” av tid, menar han:
skrev även förordet till Akademins första ordbok 1694. Även Hunt, s 70, om synen på Frankrikes ställning. Whitrow (1988), s 146-147. Pomian, s 117-118, om tidsmedvetandet. 30
Stéphane Pujol, Le dialogue d’idées au dix-huitième siècle (Oxford, 2005), s 21-28. 31
Colm Kiernan, The Enlightenment and science in eighteenth-century France (Oxford, 1973 [1968]), bl.a. s 140, 191-222. Skillnaden mellan forskarna låg i en mekanisk världssyn respektive en organisk, mer svårförklarlig.
14
”This gave way gradually to an awareness of time stretching back to the past and opening
onto the future.”32
Det som hände under åren kring franska revolutionen var att dåtid och
framtid kopplades samman men genom nutidens självständiga status, menar Hartog. En sådan
sammanflätning av tidsdimensionerna förflutet, nutid och framtid hade också Koselleck talat
om.33
Historiska regimer
Hartog undviker ordet temporalitet och introducerar istället begreppet regime of historicity.
En sådan regim är en tidskategori men utan innehåll, den sammanhänger snarare med hur
tidsandan förhåller sig till dimensionerna dåtid, nutid, framtid. Temporalitet anknyter till en
extern tidstandard och är därför inte ett bra uttryck, säger Hartog, som jämför med den franska
Annales-skolan.34
Tid spelade en viktig roll i Annales-historikernas tänkande. Exempelvis såg
Fernand Braudel historien som en utveckling i flera olika lager vilka rör sig i olika hastighet:
en djupt liggande och med geografin förknippad utvecklingstid, en tid där kungar och riken
existerade och en tid där enskilda vardagliga händelser äger rum. Den djupaste var den minst
medvetna och därmed det lager där förändringar skedde i mer långsamt tempo. Människor
levde i tre olika tidsuppfattningar samtidigt. Braudels utvecklingslager var fyllda av
innehåll,35
vilket skiljer dem från Hartogs historieregimer. I Annales-skolans tolkning ändras
knappast tidsuppfattningen genom yttre händelser såsom franska revolutionen.
Flera tider
En av dem som formades av Annales-skolan var Claude Lévi-Strauss, en av grundarna av
strukturalismen. Som antropolog ägnade han sig åt temporalitetsdimensioner inom olika
kulturer.36
Pomian beskriver Lévi-Strauss tankar som ett avvisande av en kumulativ
tidsuppfattning. Vi måste se det slumpartade i utvecklingen: det finns inte något som
”framsteg”, bara mutationer i tiden. 37
Lévi-Strauss menar att vi gör fel när vi applicerar en tidslinje för att jämföra vår egen
västerländska tidsuppfattning med t.ex. den som återfinns hos indianbefolkningar i Amazonas,
32
Hartog, s 174. 33
Hartog, s 38, 73, 174, 176, 190. Historiefilosofin benämndes historia magistra vitae. Koselleck, s 145-146. Artikeln skriven 1969. 34
Historiefilosofisk tradition som dominerade i Frankrike från mellankrigstiden fram till åtminstone 1980-tal. La longue durée är viktigt grundbegrepp. 35
Det var detta innehåll som Nora anknöt till när han utvecklade tanken på minnesplatser – fysiska monument, naturområden, ritualer och traditioner genom vilka vi minns det som en gång funnits i form av tidsinnehåll. 36
Lévi-Strauss uppmärksammade språkets betydelse och sambanden mellan begrepp och lingvistiska uttryck. Som i verket Le cru et le cuit (Paris, 1964). 37
Pomian, s 147-151.
15
konstaterar Pomian. Indianernas tid är inte ett förstadium till det västerländska.38
Att säga att
tidsuppfattningen ändrades under 1700-talet blir en starkt euro-centralistisk utsaga, framhåller
Pomian – något som inte hindrat den här studien att i analysen utgå från just detta påstående.
Tid är ett begrepp som måste sättas i plural, d.v.s. temporalitet inkluderar en rumsdimension,
en spatialitet. Ett synkront synsätt blir då viktigt.39
Här menar Hartog att hans regimer är en
tankemodell som skulle kunna vara användbar eftersom den enligt honom kan appliceras även
i andra sammanhang än i västerländskt tänkande. 40
Anders Johansen, socialantropolog, påpekar att den linjära tiden är tom medan den cykliska
har ett innehåll. Tid har länkats till rumsliga metaforer och sociala övergångsriter, livets
passager mellan tidlösa tillstånd.41
Man kan leva i olika tider samtidigt, en vardaglig som styr
socialt beteende och en historisk som ger identitet. Tidsuppfattningen är vad som ger en
civilisation gemensam grund. Liknande aspekter redovisas av antropologerna Wendy James
och David Mills, som studerat några afrikanska samhällen och visar på tidens existentiella
betydelse i det vardagliga livet där. 42
Även i Michel Foucaults analys är tid en viktig faktor. Ett nyckelbegrepp är epistem (av
grekiskans ord för kunskap, sanning). Det utgör vår diskurs, vår föreställningsram, det
definierar vad vi tar för givet. Historiska företeelser uppkommer i samspel med det epistem
som råder vid respektive tidpunkt. Tidsepokerna är självständiga och utvecklas slumpartat;
ändå framhöll Foucault vid flera tillfällen det sena 1700-talet som avgörande för dagens
”moderna” tidsuppfattning: ”varje modernt epistem – det som formerades mot slutet av 1700-
talet och som fortfarande tjänar som bas för vårt vetande”.43
38
Pomian, s 149-150, 271-273. Den objektivt uppmätta tiden tränger sig på globalt, bl.a. genom kommunikationer, menar Pomian. Den asymmetriska tiden kan vara individuellt upplevd eller hänga samman med geografiskt åtskilda kulturer, så som Claude Lévi-Strauss talat om. Enligt Lévi-Strauss, säger Pomian, är tid lokalt förankrad, vår uppfattning är bunden till rummet och den saknar riktning, är snarare slumpartad. Både Pomian och Lévi-Strauss menar att olika tidsuppfattningar lever sida vid sida utan att vara förbundna med en utvecklingslinje, de är temporala strata. 39
Koselleck, s 13, förordet av Helge Jordheim. Koselleck har här ett synkront synsätt när han talar om att det finns flera tider, de ligger ”över och under varandra, vertikalt och synkront, som ’tidsskikt’”. Hos Koselleck handlar det dock om tidslig pluralism snarare än om rumslig. 40
Hartog, s XVII. 41
Anders Johansen, Tid är makt. Tid är pengar (Malmö, 1984), s 49, 68-69. 42
Wendy James och David Mills (red.), The qualities of time (Oxford, 2005), s 1-55, 95-119. Antologin är sammanställd av brittiska socialantropologernas förening, ASA. 43
Michel Foucault, Les mots et les choses (Paris, 1966), s 397. Min översättning. Se även s 225 och 231-232. Foucault betonar begreppet ”positivitet” (un sol positif) och en empirisk närvaro. Även Foucault var inledningsvis inspirerad av Annales-skolan.
16
Foucault betonar att organiserandet av tid kan ha disciplinära funktioner.44
Detta påpekas
också av Pomian. För det västerländska samhället är tidsuppfattningen starkt kopplad till
styrning och disciplin, menar denne.
Framtiden som upptäckt
En liten grupp filosofer under andra halvan av 1700-talet ”upptäckte” den historiefilosofiska
framtiden, menar Lucian Hölscher, professor i historieteori. Hölscher hade samarbetat med
Koselleck kring dennes lexikon över historiska och politiska grundbegrepp. Hölscher hävdar
att föreställningar om framtiden finns med när vi studerar den tid som gått. Våra
framtidsbilder påverkas av vad Koselleck kallar förväntanshorisont. Hölscher nämner Kant,
Leibniz och Lessing som avgörande, bl.a. Kants tankar om människans fria vilja. Han menar
att Rousseaus utvecklingspositivism och Voltaires upplysningsidéer ändrade människans
tänkande om sig själv. Den religiösa tidsuppfattningen var utgångspunkt, men fascinationen
inför antiken medförde en distans till den kristna tideräkningen45
och Hölscher menar att det
som resultat gav en ny, omstörtande tidssyn. Mycket av det som mentalt förberetts under
1700-talet kom sedan i.o.m. franska revolutionen att upphöjas från tankar hos ett fåtal till
övertygelse hos borgerlighet och ”vanligt” folk, skriver Hölscher.46
Hunt har en liknande uppfattning:
By the middle of the eighteenth century, then, the superiority of modern times was becoming an
established truth [---] by the end of the eighteenth century the notion of historical progress had won many
important adherents […] the French Revolution then helped consolidate the belief that modern times were
clearly and irreversibly superior. Along with the sense of superiority of modern times came the corollary
that the future could be fashioned by an act of human will.47
Både Hunt, Edelstein, Hölscher och Pomian framhåller således att processen att etablera en ny
tidsuppfattning tog avsevärd tid.48
Detta ger stöd åt att studera uppslagsverken över en längre
period.
Upplysningsfilosoferna bidrog till en mer sekulär syn, en mer naturinriktad förklaringsmodell
och en tro på rationalitet och utveckling, vilket framhålls i omfattande litteratur om 1700-talet
och upplysningen. Daniel Brewer och John Lough är några av forskarna som poängterar
44
Foucault, bl.a. Sexualitetens historia, del 1, Viljan att veta, (Göteborg, 2002; [Paris, 1978]) 45
Så gjorde också de nya vetenskapliga, empiriska fynden i naturen, t.ex. jordens avlagringar. 46
Hölscher, bl a s 66-67. Pomian, s 118, hade tidigare dragit samma slutsats om framtiden och hänvisat till både striden om antiken och till Jean Bodin, politisk 1500-talstänkare, som del av bakgrunden till att människan på sent 1700-tal började räkna med framsteg och handlingsutrymme. 47
Hunt, s 52, 58. 48
Hunt, bl.a. s 51, Edelstein, s 17, Hölscher, bl.a. s 39-40.
17
uppslagsverkens roll som kunskapskälla och inspiration. De pekar framför allt på Diderot och
d’Alemberts l’Encyclopédie. Litteraturprofessorn Marie Leca-Tsiomis och idéhistorikern Linn
Holmberg har en delvis annan syn. Båda understryker den samverkan mellan olika
encyklopedister som präglade perioden, det handlade om ett slags ”de lärdes republik”. 49
Inom svensk forskning finns förhållandevis lite skrivet i frågan om tidsuppfattningarna vid
sent 1700-tal. Historieprofessorn Peter Aronsson behandlar frågor om historiemedvetande och
historiekultur ur ett temporalitetsperspektiv och åberopar Kosellecks teorier.50
Aronsson
menar att andra hälften av 1700-talet var en förändringstid inte bara på kontinenten utan även
i Sverige. Samma slutsats har Anna Nilsson Hammar dragit då hon analyserat
”modernitetens” genombrott i svenska skillingtryck.51
Som titeln antyder framstår det sena
1700-talet som formerande även i Sverige, bl.a. pekar Nilsson Hammar på att en mer sekulär
och individorienterad syn började skymta fram.
En modern uppfattning
Forskningen kring en ”modern” tidsuppfattning och 1700-talet är omfattande. Ett flertal
forskare, som Fritzsche, Hartog och Edelstein, understryker att tidsuppfattningen förändrades
vid 1700-talets slut. Vilka huvuddrag av relevans för denna studie har det gått att utläsa i
forskningen? Tidsmedvetenheten ökade. Människan observerade tidsliga perspektiv och sig
själv i relation till dem. Framtiden upptäcktes. Var och en kunde fylla sin tidsuppfattning med
positiv framtid och även ta sig själv rätten att erövra den. Utveckling blev centralt begrepp.
Tiden rörde sig framåt. Dåtiden började ses som exempel snarare än styrande enhet. Historia
blev del av kronologin och språket förändrades och blev mer abstrakt. Tideräkningen
ändrades från syndaflod och domedag till naturalfilosofiska, empiriska fakta. Den ändrade
tidsuppfattningen innebar en maktförskjutning till människans fördel. Denna beskrivning av
det ”moderna” utpekar samtidigt vad som ansågs vara ”omoderna” tidsuppfattningar. Enligt
sådana styrde dåtiden över nuet och framtiden låg i Guds händer. De återkommande
49
Daniel Brewer, The Discourse of Enlightenment in eighteenth-century France (Cambridge, 1993) och John Lough, The Encyclopédie (Cambridge, 1971). Nyare litteratur pekar snarare på den process för kunskapsutveckling som präglade perioden. Se exempelvis Marie Leca-Tsiomis, Écrire l’Encyclopédie, Diderot: De l’usage des dictionnaires à la grammaire philosophique (Oxford, 1999), Richard Yeo, Encyclopaedic Visions (Cambridge, 2001) och Linn Holmberg, The Forgotten Encyclopedia. The Maurists’ Dictionary of Arts, Crafts and Sciences, the Unrealized Rival of the Encyclopédie of Diderot and d’Alembert (Umeå, 2014). Även Frank Kafker, Notable Encyclopedias of the late eighteenth-century. Eleven Successors of the Encyclopédie, (Oxford, 1994), Martine Groult, Savoir et Matières. Pensée scientifique et théorie de la connaissance de l’Encyclopédie à l’Encyclopédie méthodique (Paris, 2011) och Luigi Delia, Droit et philosophie à la lumière de l’Encyclopédie (Oxford, 2015). 50
Peter Aronsson (red.), Makten över minnet. Historiekultur i förändring (Lund, 2000), s 18-28. 51
Anna Nilsson Hammar, Lyckans betydelse: sekularisering, sensibilisering och individualisering i svenska skillingtryck 1750-1850 (Lund, 2012).
18
händelserna satte ramar, tid uppfattades som en cirkel. Historien saknade kronologiskt
perspektiv. Tiden var kopplad till naturen, men denna var evig till skillnad från människan.
Huruvida det var de politiska och sociala omvälvningarna på 1700-talet som var avgörande är
forskarna inte ense om. Fritzsche ser franska revolutionen som brytpunkten för det
”moderna”, medan historieprofessorn James Schmidt menar att revolutionen snarast
diskrediterade den framstegstanke som redan fanns. 52
Några forskare, bl.a. Hunt, problematiserar både vad och när vad gäller skeendet. Liksom
Edelstein och Schmidt instämmer Hunt i att en förändring skedde, men pekar på mer allmänna
bakomliggande faktorer som frukterna av upplysningstankar eller effekterna av föregående
sekels nytänkande.
Båda dessa grupper av forskningsresultat blir utgångspunkt för vad denna studie letar efter i
det empiriska materialet från 1700-talet. De få forskare som fokuserar på hur tid beskrivs ur
olika perspektiv ger i studien underlag för hur själva analysen av materialet sker.
1.1.3 Syfte och frågeställningar
Utgångspunkten för studien är berättelsen i tidigare forskning om att det vid 1700-talets slut
uppstod en ”modern” tidsuppfattning. För att undersöka denna berättelse läggs ett källmaterial
från den berörda tiden till underlag för en empirisk studie. Definitioner av tid som
begreppsfält studeras i ett urval franska uppslagsverk publicerade under perioden 1690–1835.
Syftet är att undersöka om definitionerna av tid förändras i enlighet med de narrativ som
eftervärlden konstruerat om den moderna tidsuppfattningens genomslag. Hur förhåller sig
definitionerna till de tidsuppfattningar som idag sägs ha blivit etablerade? Går
förändringsprocessen att spåra? Vilka idéer, föreställningsvärldar och argument kan utläsas i
definitionerna, vilka resonemang bygger de på? Ändrades uppfattningen och i så fall på vilket
sätt – blev tiden ”modern” i olika mening?
52
Fritzsche, bl.a. s 25. Schmidt (red.): s 217-224, Johann Heinrich Tieftrunk, On the Influence of Enlightenment on Revolutions (1794), s 225-232, Johann Adam Bergk, Does Enlightenment Cause Revolutions? (1795), s 330-341, Rudolf Vierhaus, Progress, Ideas, Skepticism, and Critique – The Heritage of the Enlightenment. Hunt, s 65-70, Edelstein, s 99-104.
19
Följande frågor ställs vid analys av materialet:
1. Hur definieras tid i de utvalda texterna?
2. Vilken dynamik, om någon, präglar definitionerna under perioden – förekommer
a. diskursiva förändringar?
b. konflikter mellan olika uppslagsverk/publicister kring innehållet?
c. interaktion mellan olika definitioner?
Att ett skifte existerar mellan före och efter 1700-tal ingår som del i dagens berättelse. Genom
att läsa de definitioner av tid som formulerades i uppslagsverk under nära 150 år öppnas
möjligheter att konkretisera vilka faktiska tidsuppfattningar som formulerades och hur de
kopplades till olika förklaringsbegrepp och eventuellt förändrades. Detta öppnar i sin tur
möjligheterna att ge fördjupat perspektiv på det som tidigare forskning talat om. Om
tidsuppfattningarna ändrades under 1700-talet, vad bestod ändringarna mer konkret av och
överensstämmer dessa eventuella förändringar i så fall med sentida modernitetsnarrativ? I
uppsatsens avslutande kapitel återkopplas resultatet av studien till denna inledande
problemställning.
1.2 Utgångspunkter
1.2.1 Teoretiska utgångspunkter
För att undersöka definitionerna av tid kommer denna uppsats framför allt att använda
begreppshistorisk metod. Det finns olika versioner som kan ha för- och nackdelar. Uppsatsen
inkluderar också diskursanalytiska metoder. I detta avsnitt diskuteras de teoretiska
utgångspunkter som väljs för undersökningen.
Denna uppsats undersöker tidsuppfattningar. En uppfattning kan ses som ett idékluster, en
övertygelse om hur vissa saker förhåller sig och relaterar till varandra. Det kan kopplas till
olika begrepp vilka i sig bär med sig konnotationer och systematik. Begreppen kan ses som
sammansatta av en bild och ett ord.53
Om man ska studera tidsuppfattningen i en historisk
period behöver man nå så nära de då levande begreppen som möjligt. Begreppshistoria
innebär ett förhållningssätt för detta och behandlar ”dels begreppen i det förgångna (och även
i nutid), dels framställningen och berättelsen om dem”. Metoden är ”ett bland många försök
53
Staffan Hellberg, ”Ordet begrepp” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr. Om begreppshistoria (Stockholm, 2005), s 52-53. Inom lingvistiken talas om innehåll och uttryck som sammanfogas till en helhet, ett tecken. Hellberg hänvisar till den franske lingvisten Ferdinand de Saussure. För språkanalys kring ord, texters och uttalandens konnotationer m.m. se t.ex. Dominique Maingueneau, Analyser les textes de communications (Paris, 2014), bl.a. s 64-77.
20
att komma under ytan av idéerna och blottlägga mer djupgående tankemönster och
förändringar”.54
Begreppshistoria är framför allt en metod och det finns andra sätt att studera ord och begrepp.
Delvis handlar det om olika källmaterial eller att man fokuserar på olika frågor till materialet.
Det gäller att välja den metod som passar bäst för den egna undersökningen. Den väg som
anvisas av Quentin Skinner, professor i intellektuell historia, är en slags ordbrukshistoria.
Skinner studerar främst texter inom politik och retorik. Texterna är talesakter, fyllda med
handlingsberedskap. Ett ord har inte bara mening utan framför allt en funktion, menar
Skinner. Den enskilde brukaren av ett begrepp är innehavare av makt att ändra begreppets
innebörd via intentioner som läggs in i talesakten.55
Ordet brukas i en specifik kontext och får
sin mening utifrån hur det brukas. Texten har agens, den har potential att förändra.
Medan Skinner hävdar att det "finns ingen begreppens historia, bara historier om hur
begreppen används”,56 pekar Reinhart Koselleck på hur omvärld och uppfattningar samverkar
med varandra och med språket självt i skapandet av ett begrepps mening.57
Koselleck menar att begreppen är ”ett koncentrat av historiska sammanhang”. De kan ses
”som en ’indikator’ på ett socialhistoriskt skeende”58
och är länkar till ett historiskt ögonblick
med dess inneboende uppfattningar. Sociala och politiska händelser har betydelse för språk
och uppfattning, språket är del i en interagens, slår han fast.
Kosellecks mer traditionella begreppshistoria svarar bättre än Skinners brukshistoria mot ett
studium av uppslagsverk under 1700-talet. Det är inte enskilda talesakter som studeras utan
54
Bo Lindberg, ”Introduktion” i Lindberg, Trygghet och äventyr, s 6. Även Jonas Hansson, ”Begreppshistoria: Program och praktik” i Andersson och Björck (red.), Idéhistoria i tiden (Stockholm, 2008), s 283. Samma bedömning finns i Lennart Olausson (red.) Idéhistoriens egenart: Teori och metodfrågor inom idéhistorien (Stockholm, 1994), s 21-39. 55
Hansson, s 288-289. Även Quentin Skinner, Visions of Politics, Volume 1, Regarding Method (Cambridge, 2002), s 90-102, särskilt 101, och Palonen, Quentin Skinner. History, Politics, Rhetoric (Cambridge, 2003), s 31, 56-60. 56
Lindberg, s 8. Jämför Kari Palonen (2003), s 4, där citatet lyder: “[…] there cannot be a history of unit ideas as such, but only a history of the various uses to which they have been put by different agents at different times. […] their history is the only history of ideas to be written.” Citatet är från 1999 och vänder sig mot Lovejoy’s variant av idéhistoria, s 35. Se även Skinner (2002), s 179-180. 57
Koselleck, s 11. Språket bestämmer hur vi ser världen, men förändringar i samtiden kan också ge direkt påverkan på språket självt. 58
Hansson, s 287. Även Mats Persson, ”Begreppshistoria och idéhistoria” i Lindberg, s 15-16. Även Palonen (2003), bl.a. s 9. Persson och Palonen noterar Skinners tveksamhet till Kosellecks verk Historisches Lexikon zur
politisch-sozialen Sprache in Deutschland 1772–1997 (1972–1997). Detta, liksom Handbuch politisch-sozialer
Grundbegreiffe in Frankreich 1680–1820 (1985–2000), av Kosellecks f.d. elev Rolf Reichardt, inventerar sociala
och politiska ord för att beskriva samhällets språkliga byggstenar och dessas förändring, något som enligt Skinner indikerade en för statisk syn på begreppen.
21
texter som var tänkta att fungera i allmänna sammanhang och som präglas av vetenskapliga
snarare än retoriska inslag.
Att se texten i sitt sammanhang är en viktig del av all begreppsanalys. Begreppen refererar till
sin omvärld och förändras över tid. Gränsen mellan ord och begrepp är ofta otydligt.
Koselleck säger att ”ord kan vara förhållandevis entydiga, t.ex. såsom exakt definierade
termer inom en vetenskap, medan begrepp alltid måste vara flertydiga.” De kan aldrig
”uttömmande beskrivas, de kan bara tolkas.”59
Begreppen är del av en diskurs. I Kosellecks betoning av kontext ingick att han hävdar att det
inte finns en tid, utan flera.60
Detta liknar Foucaults teori om diskurser. Varje diskurs är en
sammanhållen världsbild. Den definierar vad som vid tidpunkten är sant och det handlar lika
mycket om vad som inte sägs. Först i efterhand kan vi se mönstren i de uppfattningar och
föreställningar som låg bakom våra utsagor, menade Foucault.61
Foucaults diskursanalys fokuserar dock inte på begreppen utan snarare på bredare
karaktäristika i tidsandan.62
Ett diskursanalytiskt arbetssätt är därför inte fullt ut användbart
för undersökningen av uppslagsverk från 1700-talet och medan Skinners ordbruksteori främst
fokuserar på mikro-förändringar är Kosellecks huvudintresse makro-förändringar. Det senare
blir det begreppshistoriska angreppssätt som väljs för undersökningen.
Lexikon som källmaterial
Utgångspunkterna gäller också studiens förhållande till källmaterialet. För en god
kontextualisering krävs att analysen utöver grundtexterna måste bygga även på med perioden
samtida tidningsartiklar, manifest och mer vardagligt underlag, menar Skinner.63
Koselleck
har inte lika strikta krav, men liksom Skinner markerar han vikten av att hålla distans till
studieobjektet. Detta måste ”avidentifieras”. Kari Palonen, professor i statsvetenskap, betonar
vikten av vad han kallar Verfremdungseffekt, d.v.s. distans.64
Lexikon och uppslagsverk är en typ av källmaterial som det finns invändningar mot när det
gäller funktionalitet vid begreppshistoriska analyser. Utöver Skinners rekommendation om
59
Hansson, s 284. Helge Jordheims förord i Koselleck, s 19. 60
Jordheim i Koselleck, s 19, Koselleck s 136. 61
Diskursens formering och karakteristika diskuteras utförligt i Michel Foucault, Vetandets arkeologi (Lund, 2002 [1969]), kap II och III, bl.a. s 168. Även i Michel Foucault, Diskursernas kamp (Stockholm, 2008), bl.a. s 181. 62 T.ex. synen på vansinne eller tidens disciplinerande funktion. 63
Skinner (2002), bl.a. s 15. Även Hansson, s 287. 64
Kari Palonen, ”Den begreppshistoriska Verfremdungseffekten” i Lindberg, s 35-36. Jämför Hansson, s 288-289, som problematiserar retorikens bidrag till förståelsen men samtidigt pekar på att redan Koselleck situerade utsagorna.
22
mer vardagsnära källor redovisar även idé- och lärdomshistorikern Jonas Hansson tveksamhet
till att använda ordböcker i begreppshistoriska sammanhang:
Dels för att ordböcker presenterar ett urval av betydelser, dels för att ordböckernas betydelser förmodligen
inte är representativa för det samtida språkbruket eftersom det senare förändras snabbare än vad
ordböckerna hinner registrera.65
Det Hansson framhåller är att det kan finnas ett tidsmässigt glapp mellan begreppets
användning och dess förekomst i ett uppslagsverk eller ordbok. Texten underlåter i detta fall
att beskriva det vardagliga sätt på vilket begreppet användes vid den undersökta tidpunkten.
Särskilt vänder sig han mot vetenskapslexikon, som sällan kartlägger den historiska
kontexten:
När det inte finns någon lexikalisk skillnad mellan källornas och nutidens begrepp – t.ex. förekommer
begreppet ”stat”, stato, såväl i Machiavellis texter som i dagens politiska vokabulär – är risken stor för […]
”fiktiv” förståelse. 66
Tveksamheten delas inte helt av Bo Lindberg som ser historiska lexikon och ordböcker som
traditionell källa inom begreppsstudier. Även professorn i historisk semantik, Dietrich Busse,
ser uppslagsverk och lexikon som möjligt källmaterial i sådana sammanhang.67
Ska man studera tidsuppfattning i ett antal uppslagsverk är det viktigt att ha dessa
reservationer i åtanke, både risken för tidsmässiga glapp och den mer allmänna risken för
diskrepans mellan offentligt skriftspråk och vardagliga samhällsdiskussioner. Det ställer krav
på hur undersökningens frågor och upplägg utformas och även på att tidsperioden är rimligt
lång. Uppslagsverken skrevs av en kulturelit – frågan är om de tolkade vardagliga
uppfattningar, normerade nya tankar eller kodifierade traditionella idéer?
Begreppsfält
Det finns andra sätt att förfina den begreppshistoriska analysen, nämligen s.k. begreppsfält,
framhåller Hansson. Samma förfarande rekommenderar Koselleck som menar att ord
begreppsmässigt hänvisar till sammanhang och andra ord, varvid orden tillsammans ger ökad
förståelse.68
Hansson beskriver hur ordsynonymer och motsatsord, s.k.antonymer, kan
användas:
65
Hansson, s 287. 66
Hansson, s 285-286. 67
Lindberg, s 7-9. Dietrich Busse, ”Conceptual history or a history of discourse” i Pernau et al, Global Conceptual History (London, 2016), s 111-112, 115, 117. 68
Wortfeld, Bedeudungsfeld eller semantisches Feld. Hansson, s 287. Jordheim i Koselleck, s 19; ”Einleitung”, s XXI, 121. Även Persson, s 18. Busse, s 115, framhåller att även Foucaults diskursformationer byggde på kluster av sammanhängande ord.
23
Nyckelbegreppet studeras tillsammans med de uttryck som kvalificerar det, s.k. närstående begrepp. [---]
Begreppsfältens sammansättning vid olika tidpunkter utrycker bättre än enstaka begrepp varaktighet och
förändring […].69
Att mäta förändringar
Vid en synkron analys blir förändringen mellan olika meningar hos samma begrepp inte
linjär, det är ingen utvecklingslinje. Foucault beskriver det som ett genealogiskt arbetssätt, det
finns inget ursprung som kan förklara begreppet utan bara olika uppkomster, meningar som
formats och ändrats utifrån omständigheter.70
Tidsuppfattningar är bra exempel, tid är ingen
given abstraktion utan tankekonstruktioner som formats i sin samtid och ändrats över tid.
Dagens betoning av det synkrona perspektivet kan ses som länkat till poststrukturalistiska
idéer och tveksamheter inför ”långa berättelser”.71
Men hur möjliggörs i en historisk studie
jämförelser över tid? Kan synkrona och diakrona arbetssätt kombineras för att studera
förändringar? Hansson exemplifierar hur man kan jämföra synkrona betydelseområden från
olika tidpunkter för att få en diakron förändringsbild.72
Hos alla berörda teoretiker spelar kontextualiseringen en avgörande roll för möjligheterna att
nå trovärdiga resultat. Som historieprofessorn Peter Burke påpekar är kontextualisering inte
någonting nytt. Ambitionen har funnits åtminstone sedan 1500- och 1600-tal, men oftast
uttryckt i andra ord, som circumstances, omständigheter, quality of times, Zusammenhang.
Från början var begreppet mer avgränsat, man skulle ta hänsyn till kringliggande delar av en
text när en specifik textpassage skulle tolkas – en från början biblisk exegetik – men vidgades
till externa faktorer av mer allmän historisk specificitet.73
Vilka aspekter som inkluderas har
samtidigt skiftat över tid.74
69
Hansson, s 287. 70
Michel Foucault, Diskursens ordning, (Stockholm, 1993; [1971], s 40-49. Foucault (2002), s 42-45, 181, 208-221 och Foucault, ”Nietzsche, genealogin, historien” i Foucault (2008), s 181. Även Jordheim i Koselleck, s 13. Palonen (2003), s 35-36 och Skinner (2002), s 177-179. Koselleck talade om en samtid ”där förflutet, nutid och framtid inte bara kan sägas följa efter varandra, horisontellt och linjärt, utan också ligga över och under varandra, vertikalt och synkront, som ’tidsskikt’, Zeitschichten.” Foucault sökte den världsbild som gjorde att människorna inte kunde uttrycka sig på något annat sätt än vad de faktiskt gjorde vid respektive historiska tillfälle. De olika diskurserna ses av Foucault som mutationer. 71
Lindberg, s 9, konstaterar dock att “[…] utan det långa perspektivet […] blir uppdagandet av diskontinuiteter och olikheter poänglöst.” 72
Hansson, s 285. Metoden består i att inventera samtliga begrepp som kan kopplas samman med ett och samma ord, därefter alla ord som överlappar varandra och slutligen ställa synkrona bilder bredvid varandra för jämförelse. 73
Peter Burke, ”Context in context” i Common Knowledge (2002:8), s 153 ff. 74
Henrik Björck, ”Till frågorna om historieämnets egenart och rötter” i Andersson & Björck, s 199-200. Tidigare publicerad i Lychnos (1996). Björck menar att samhälle och funktion spelar större roll i dagens bedömningar, jämfört med kultur och ursprung på exempelvis 1970-talet.
24
För undersökningen kommer Kosellecks begreppshistoriska teorier i kombination med
Foucaults diskursanalytiska metoder att användas eftersom dessa har bäst förutsättningar att
ge resultat vid denna typ av källmaterial och vid den typ av frågor som ställs till materialet.
Studien bygger på att ett antal synkrona bilder utmejslas. Detta kan förstås bara uppnås till del
och teorierna anbefaller också ödmjukhet inför att förstå den mening som ord och begrepp
verkligen hade för sin samtid.
1.2.2 Källmaterial och metodik
Material
Uppsatsen bygger på en empirisk undersökning av definitioner av tid som begreppsfält.
Källmaterialet består av åtta uppslagsverk, publicerade under sammanlagt 150 år.
Uppslagsverk läggs som grund för studien av flera anledningar. Verken ger visserligen inte
uttryck för vardagsdiskussioner, inte heller för dagsaktuella politiska diskussioner, snarare är
de principiellt vetenskapliga till sin karaktär. Men de som skapade uppslagsverken hade
ambitionen att presentera väl förankrade beskrivningar av företeelser och ord. Syftet var att
definiera och sammanställa den senaste kunskapen. I verken kan man avläsa försanthållna
verkligheter om all världens vetande och de intog en normerande hållning. Uppslagsverkens
roll i samtiden – och deras roll som tidskapslar för senare tider att studera – har understrukits
av många forskare, bl.a. Richard Yeo, Frank Kafker, Marie Leca-Tsiomis, Linn Holmberg
och Martine Groult (se 1.1.2).75
Verken har utöver den betydelse de tilldelas av aktuell forskning även fördelen att de, genom
sin likartade uppställning, utgör en bra grund för jämförelser mellan definitioner av samma
ord. Liknande jämförelser skulle vara svåra att utföra med andra typer av källmaterial som
grund, t.ex. litterära verk eller parlamentsdebatter. Uppslagsverken ger möjligheter till både
synkron och diakron analys.
Idéutbytet mellan länder var stort under 1700-talet. Ändå avgränsas undersökningen till
franska uppslagsverk. En anledning är den centrala roll Frankrike spelade i dåtidens
idéutveckling.76
Det franska språket ersatte i stor utsträckning latinet som viktigaste
internationella språk. Industrialiseringen kom tidigast till England, men den intellektuella
75
Uppslagsverkens betydelse understryks också av James Schmidt, Stéphane Pujol, Colm Kiernan och Dan Edelstein, The Enlightenment. A genealogy (Chicago, 2010). Uppslagsverken anses ha stått för något nytt. Traditionen började förändras på 1600-talet (Francis Bacon). Tanken var då fortfarande att kunskap var som att läsa i Guds bok, allt man lärde av naturen ledde till ökad förståelse och förundran inför Gud. Men verken började skrivas på folkspråk istället för latin, ny kunskap lyftes fram och skribenterna fokuserade på vetenskap och praktisk teknik snarare än kyrkliga berättelser. 76
Bl.a. Edelstein, s 19-24, 109-112.
25
utvecklingen fördes främst i Frankrike där ett stort antal uppslagsverk skrevs och publicerades
– och konkurrerade med varandra.77
Det fanns olika slags uppslagsverk. Ordböcker gav språkliga upplysningar, historiska lexikon
gav personbeskrivningar, tekniska uppslagsverk beskrev manufaktur, universallexikon syftade
till en bred kunskapsöversikt.78
För studien väljs främst de universella uppslagsverken.
Genom det stora intresset för upplysningstiden finns en stor del av uppslagsverken
digitaliserade, men fokus i tillgängligt material ligger framför allt på Diderot och d’Alemberts
Encyclopédie medan övriga verk är något mer svårtillgängliga. Eftersom denna studie bygger
på en jämförelse mellan olika verk är den faktiska tillgången till material av betydelse. För
studien nyttjas framför allt det franska nationalbibliotekets bas Gallica. Även på andra håll
pågår digitalisering där viktiga verk är föremål för projekt och delar hittills gjorts tillgängliga
digitalt. En studie liknande denna skulle troligen haft annorlunda förutsättningar om den
genomfördes om några år.
Urval
De utvalda uppslagsverkens texter sträcker sig från 1690 till 1835. De åtta uppslagsverken
är79
:
o Dictionnaire de Furetière (1690), band 1-2
o Dictionnaire de Basnage de Beauval (1701), band 1-3
o Dictionnaire de Trévoux (1721), band 1-5
o L’Encyclopédie (1751-1765), band 1-17
o Dictionnaire de Trévoux (1752), band 1-7
o Dictionnaire de Trévoux (1771), band 1-8
o L’Encyclopédie méthodique (1782-1832), band 1-113
o Dictionnaire de l’Académie Française (1835), band 1-2
77
Leca-Tsiomis, bl.a. s 13-17, 143-149, 493-503. Holmberg, s 179-191. 78
Universallexikonen kallades ofta konversationslexikon och under denna period även encyklopedier. 79
De åtta uppslagsverkens fullständiga namn, kronologisk ordning : Antoine Furetière, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les mots françois tant vieux que modernes, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-2 (1690). Henri Basnage de Beauval, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les mots françois tant vieux que modernes, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-3 (1701). Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition tant des mots de l’une & l’autre langue, avec leurs différens usages, que des termes propres de chaque estat et de chaque profession, andra upplagan, Trévoux, band 1-5 (1721). Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers, Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert (red.), band 1-17 (1751-1765). Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...], Trévoux, fjärde upplagan, band 1-7 (1752). Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...], Trévoux, femte upplagan, band 1-8 (1771). L’Encyclopédie méthodique, Arts et métiers mécaniques, Charles-Joseph Panckoucke (red.), 113 band fördelade på teman (1782-1832). Dictionnaire de l’Académie Française, sjätte upplagan, band 1-2 (1835).
26
Varje uppslagsverk är uppdelat i ett antal band. I vissa fall har samtliga band utgivits under
samma år, i andra fall har kortare eller längre tid förflutit från publicering av första till sista
bandet. Så är fallet för Diderot och d’Alemberts Encyclopédie och för l’Encyclopédie
méthodique. I sistnämnda fall pågick utgivningen under 50 år. För analys av definitioner
noteras det aktuella bandets utgivningsår.80
Basnage de Beauval samt Trévoux utkom i flera,
bearbetade upplagor.81
Första upplagan av Beauval har valts samt tre av de mer utförliga
upplagorna från Trévoux. De fem konversationslexikonen (encyklopedierna) skiljer sig från
den ordbok som utgavs av Franska akademin; i ordboken är definitionerna kortare och orden
språkligt snarare än sakmässigt härledda. Ordboken från 1835 är Akademins sjätte, starkt
omarbetade upplaga.
Vid genomgången av definitioner kommer särskilt betydelsefulla formuleringar att återges i
citat och bygger på egen översättning av texterna. Hänvisningar görs löpande till källor i det
studerade materialet. De fullständiga definitionerna i original återfinns på www.gallica.fr och,
i några fall, på www.artfl.uchicago.edu. Ett litet urval av dem finns i fotnot.
De valda uppslagsverken är generella och har artiklar i bokstavsordning. Verken är utgivna av
olika skribenter, kopplade till olika förlagshus.82
De ger uttryck för religiösa tankar och
upplysningstankar. De är redigerade av en person eller skrivna av en grupp experter under
redaktörskap. Uppslagsverken kopierade i många fall varandras definitioner. De ändringar
som gjordes hade oftast ett medvetet motiv: utöver att uppdatera informationen hade man
egna ”pedagogiska” syften med de nya formuleringarna. Definitionerna är inte helt neutrala.
Det handlar om konnotationer men också om vad som inte sägs.83
Trots sina skilda karaktärer
är alla utom en likartat uppställda och tillsammans utgör de god grund för jämförelse.84
Definitionerna har mycket olika längd. Uppslagsverken växte under perioden i omfång från
att omfatta två volymer hos Furetière till 28 volymer i l’Encyclopédie85
och 113 volymer hos
l’Encyclopédie méthodique. Definitionerna av tid blir också allt längre, men förlängs inte i
80
I det fall detta varit möjligt, annars ett tidsspann. 81
Exempelvis utkom l’Encyclopédie méthodiques fysik-band så sent som 1822. 82
Holmberg, s 75 ff. Uppslagsverken var mångåriga företag som måste finansieras och ofta knöts till något känt förlag. Därtill såldes prenumerationer. 83
Leca-Tsiomis, s 418-422, 459-462; Holmberg, bl.a. s 237, diskuterar intentioner som under 1700-talet fanns i arbetet med uppslagsverken och den mediala rollen, för vilken publik de skrevs. 84
L’Encyclopédie méthodique är temaindelad. Den består i Gallica-basen av 113 volymer uppdelat på 35 sakområden. Inom varje område finns orden upptagna i alfabetisk ordning. Sju av områdena har valts ut för studien, detta utifrån antagande om relevans för frågeställningarna. 85
17 textvolymer samt 11 volymer med planscher.
27
proportion till övrig text; det som 1690 omfattar en sida blir 1765 tre sidor och i början av
1800-talet två sidor.
Tidsperioden 1690 till 1835 – en period av nära 150 år – har till del bestämts av vilket
källmaterial som föreligger. Fördelen med en så lång tidsperiod är att möjligheterna att se
förändringar då kan öka. Tidsperioden stämmer också väl med de bedömningar som tidigare
forskning gjort av skeendena under denna tid. Samtidigt kan den långa tidsperioden – 150 år –
erbjuda problem då synkrona bilder ska jämföras i ett diakront perspektiv. För att underlätta
analysen utnyttjas kontextuellt bakgrundsmaterial och även sådan aktuell forskning som
skulle kunna hjälpa till att kategorisera innehållet i definitionerna.
Utöver urval av källmaterial, i detta fall uppslagsverk, bygger studien på ett urval av ord inom
dessa verk.86
För att beskriva tidsuppfattning undersöks ordet temps (tid). Definitionerna
innehåller korsreferenser som leder till begrepp vilka tillsammans stöder den definition som
ges. Hänsyn tas till frekvens och relevans hos korsreferenserna. Eftersom tid ofta beskrivs
utifrån ett rörelsebegrepp undersöks t.ex. ordet mouvement (rörelse). Tid beskrivs som
mätbart i förhållande till astronomiska enheter och avhängigt av företeelser som t.ex. soleil
(sol), equinox (dagjämning). Tid mäts som enheter i vardagen: t.ex. mois (månad), année (år).
Tid kopplas till tankeenheter som t.ex. époque (epok) eller planeringsenheter som t.ex.
calendrier (kalender). Tid har en utsträckning och mäts som t.ex. période (period), éternité
(evighet) eller néant (intet), den har en tidsdimension, t.ex. temporel (tidslig) eller kopplas till
rummet, t.ex. espace (rum, rymd). Tidsdimensionen är bas för chronologie (kronologi) och
viktig i histoire (historia). Tidsligheten är beståndsdel i existence (existens). Utöver temps
(tid) väljs, av ett 50-tal möjliga korsreferenser, ett 30-tal ord87
där det går att anta att
begreppsfält föreligger enligt den teori som presenterats av bl.a. Hansson.88
Det franska språk som förekommer i uppslagsverken skiljer sig inte på avgörande sätt från
dagens standardfranska och kan därför läggas till underlag för studien, vilken hade varit
svårare med det språk som finns i det tidiga 1600-talets verk. Exempel på språkliga egenheter
under den nu valda perioden är bland annat andra verbböjningar, annan stavning, skillnader i
86
Studien utgår från orden i substantivform. Avledda former som verb, adjektiv, adverb beaktas i de fall de direkt är länkade till substantivet och dess betydelse. I vissa fall har adjektivet även karaktär av substantiv, exempelvis temporel (tidslig) som också kan beteckna världsliga ägodelar. 87
Urvalet är : acceleration, âge (ålder), almanach, année (år), calendrier, changement (förändring), chronologie, durée (varaktighet), époque, equation (utjämning), equinox (dagjämning), ère, espace (rymd, utsträckning), éternité (evighet), existence, futur (framtid), histoire, jour (dag), lieu (plats), lune (måne), mois, mouvement (rörelse), néant (intet), pendule, période, semaine (vecka), siècle, soleil, solstice (solstånd), temporel, variation. 88
De begreppsfält orden antas beskriva tillsammans med temps (tid) kan – ungefär – ses som astronomi, religion/mytologi/meningsfullhet, tidsperioder (vardagliga och kronologiska) samt mekaniska termer.
28
ortografisk utformning.89
Därtill kan finnas ”dolda” skillnader av begreppsmässig karaktär;
denna aspekt behandlas i förekommande fall i kapitel 2.
Metodik
Undersökningen gäller läsning av texter och bygger på kvalitativa metoder. Ett antal texter i
utvalda uppslagsverk kommer att närläsas, tolkas och jämföras. Olausson beskriver i ”Från
text till text” hur sådant arbete går till i praktiken: ”ett cirkulärt närmande, en vandring mellan
beskrivning av texten och analys av densamma”.90
Källtexten läses upprepade gånger och
tankar från tidigare läsning samt historiska omständigheter tas med i nästa läsning, allt i syfte
att nå en djupare förståelse av texten. Det handlar inte om hermeneutik som tror sig kunna nå
fram till en ”sann” mening hos texten eller begreppet, även om angreppssätten metodologiskt
liknar varandra.91
Olausson kallar historiska texter för ”överlagrade”, d.v.s. de inkluderar
utöver grundmeningar även de tolkningstraditioner som texten utsatts för under åren.92
Hur kan man läsa definitioner och därmed studera en uppfattning? Uppslagsverken bygger på
enskilda ord, som tid. En tidsuppfattning är en större, teoretisk konstruktion som människan
mer eller mindre medvetet bär med sig. En uppfattnings delar kan tolkas bl.a. genom att
studera hur det eller de begrepp som kopplas till ordet definieras. Med begreppet kommer en
världsbild, det innehåller underförstådda värderingar, relationer till andra ord,
handlingsberedskap, systematik. Samma ord kan dölja helt olika begrepp och ibland kan
samma begrepp uttryckas genom olika ord. Länkarna till andra ord utgör mentala bryggor;
associationerna vittnar om bakomliggande tankestrukturer. Det behöver inte vara samma
associationer som vi idag gör. Att följa tankebanorna hos dem som skrev definitionerna av tid
i slutet av 1700-talet kanske leder någon annanstans än till våra nutida föreställningar. För oss
kanske dåtidens hänvisningar verkar irrelevanta och föråldrade. Kanske saknas, samtidigt,
sådana referenser i uppslagsverken som ter sig naturliga för oss idag, ord som vi nu
förknippar med tidsuppfattning. Att närläsa uppslagsverkens definitioner av tid i form av
begreppsfält blir viktigt för att bättre förstå de tidsuppfattningar som verkligen uttrycktes.
89
Särskilt verb i 3:e person singular och plural; bokstaven s skiljs svårligen från f; ord i alfabetet grupperas annorlunda (u och y, i och j); ord stavas olika mellan texter och jämfört med idag (tex tems/temps eller vuide/vide), dagens s i början av ord stavas ibland med sç; accenter och cirkumflexer saknas i många ord jämfört med idag (es istället för ê eller é), interpunktion är annorlunda etc. De största språkförändringarna skedde tidigare (1500- och 1600-tal) respektive senare (tidigt 1800-tal). I vissa betydelser översätts inte temps till tid på svenska, som takt inom musiken eller väder (meterologi). 90
Olausson, s 19-20. 91
Olausson, s 20. Om Gadamer och den hermeneutiska spiralen där man för att öka förståelsen upprepade gånger går från textens helhet till dess delar och tillbaka igen. 92
Olausson, s 22-23.
29
Om de tidsuppfattningar som framgår av källmaterialet skulle ställas mot vår nutida
uppfattning om vad som är ”modernt”, innebär detta stora risker för anakronismer.
Föreställningsvärldarna är olika, vi riskerar att importera vår egen begreppsvärld när vi tolkar
1700-talets uppslagsverk. Det gäller att förstå dem utifrån deras egen samtid, detta i enlighet
med de sätt att närma sig historiskt material som Koselleck, Skinner, Foucault och också
nutida begreppshistoriker beskriver vikten av. De synkrona bilder som en ”bred” läsning kan
ge måste också kunna användas för diakron analys i syfte att studera definitionernas
utveckling och samspel.
Även utgångspunkten – berättelsens ord ”modern” – är en beteckning som behöver
problematiseras. I betydelsen att vara på modet, att hålla stil, är det gammalt. Men Lynn Hunt
anger att i betydelsen att avvika från traditioner finns ordet inte dokumenterat förrän under
första hälften av 1800-talet i Frankrike. Det användes inte under upplysningen eller franska
revolutionen. Ordet har karaktär av relativitet. Hunt pekar på den jämförelse som redan på
1690-talet skedde med den populära antika tidseran. Som innehåll fanns begreppet modern
innan ordet definierats på det sätt som nu används.93
93
Hunt, s 47-52. Även Koselleck, s 62.
30
2. Tidsuppfåttningår
First, we point out to the reader
that there are three kinds of time-reckoning:
it operates either according to nature, or according to custom,
or according to authority. This authority is itself twofold.
It is either human authority – for example,
holding Olympics in a cycle of four years […]
or divine authority, as the Lord in the Law
commands that the sabbath be kept on the seventh day.94
Före detta akademiledamoten Antoine Furetière definierade 1690 tid genom ett femtontal
olika betydelser. Fysik, religion, mytologi, kronologi, musik, kalender, sjöfart, affärer, mode,
disciplin, moral, politik, grammatik och ett stort antal ordspråk och talesätt beskrev tid enligt
hans uppfattning. Denna bredd – eller brist på fokus – finns inte i definitionerna av tid från
den undersökta periodens senare del.
Skriftställaren och förlagsmannen Charles-Joseph Panckoucke definierade 1822 tid i tre olika
betydelser: musik, sjöfart och framför allt genom de översättningsproblem som skapades
mellan den astronomiska och den vardagliga, civila tiden.
Dessemellan hade filosofen och vetenskapsmannen Jean-Henri-Samuel Formey beskrivit tid i
en lång artikel, klassad som metafysik95
i Diderot och d’Alemberts Encyclopédie 1765. Slår
man idag på webben upp ordet tid i fulltextsökning för l’Encyclopédie får man 31.125
träffar.96
Den fråga som ställs i den här uppsatsen är vilka tidsuppfattningar som kan utläsas genom att
studera definitioner i åtta franska uppslagsverk från 1700-talet. Uppslagsverken utgjorde ett
av periodens viktigaste medier för att precisera och sprida kunskap. Alla hade de ambitionen
att ge ”bästa möjliga” definition. Hur uttryckte sig skribenterna och vilka resonemang byggde
94
Citat av Beda Venerabilis, anglosaxisk munk (672-735). Ur Gerhard Jaritz och Gerson Moreno-Riaño (red.), Time and Eternity. The Medieval Discourse (Turnhout, 2003), s 3. 95
L’Encyclopédie använde ett stort antal klasser som sorterade artiklarna med definitioner såsom tillhörande olika delar av den då samlade kunskapsmassan. Metafysik var inte en nedsättande benämning utan ställdes mot andra förklaringssätt, som grammatik, för att beteckna något allomfattande. 96
Ordet tems, avläst i ARTFL 2019-04-19.
31
definitionerna på? Går det att se en förändring i tidsuppfattningarna genom att undersöka
definitioner under 150 år?
Som jämförelse och bakgrund kan avläsas hur en ”modern” tidsuppfattning definieras i
uppslagsverk som svenska Nationalencyclopedins Ordbok eller franska La grande
encyclopédie. I NE:s ordbok är den korta definitionen att tid är ett ”begrepp som anger ett
avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte, och som med nutid
skiljer dåtid från framtid”.97
La grande encyclopédies definition hänvisar på fyra sidor till
fysik och mätproblem och på en sida till tidsuppfattning som biologisk sinnesförnimmelse. En
tidigare utgåva av samma uppslagsverk inleder med en psykologisk förklaring som på två
sidor tillsammans med mätningsteknik och metafysiska frågor sorteras under begreppet
filosofi, varefter följer en sida kring astronomiska betydelser och språkliga uttryck.98
För åren 1690–1835 ger förklaringssätten i respektive texter indikation om innehållet i
tidsuppfattningarna. Resultat som i den nämnda fulltextsökningen kan sorteras efter
sakområden, men denna studie gäller enskilda definitioner i uppslagsverken. Den analytiska
metod att närläsa som används i studien är att identifiera markörer för att kategorisera
innehållet i definitionerna. Markörerna byggs upp synkront men är avsedda att kunna
användas för diakron analys. Egenheter som markeras gäller exempelvis naturorienterade
alternativt sociala beskrivningar. En del markörer kan kopplas till samhällsnivån, andra till en
individnivå.99
Definitionerna visar i vissa fall tidsuppfattningar där dimensioner/markörer
existerar sida vid sida. De berättar ändå något om den diskurs varifrån definitionen
härstammar. Utöver att observera markörer identifieras avvägningar mellan dessa, liksom
närvaro av eventuella unika uttryck av betydelse.
Uppslagsverkens redogörelser för tid kommer i enlighet med detta att i analytiskt syfte
uppdelas i kategorier. Forskningen bidrar med underlag för idékluster, i vilka olika typer av
resonemang kan sorteras eller kategoriseras. Utgångspunkten är ett antagande om att såväl
dagens som dåtidens definitioner innehåller markörer av likartade slag, meningsbärarande
resonemang som i studien kan användas för att se likheter och olikheter mellan synkrona
bilder. Klustren är inte varandra helt uteslutande men antas innehålla artskillnader, t.ex.
vägledande fokusering på innehåll kopplat till uppfattningar.
97
https://www.ne.se/sök/?t=uppslagsverk&q=tid. NE:s Ordbok. Avläst 2019-04-05. 98
www.gallica.fr. La grande encyclopédie, utgåva 1976, band 19 (av 20), s 10747-10751 och utgåva 1885-1902, band 30 (av 31), s 1072-1075. Avläst 2019-04-08. 99
Men rimligen inte fullt ut eftersom individerna lever i diskursen.
32
Idéklustren används som verktyg i närläsningen. De tre kluster som skapats för denna studie
är:
1. Fysikaliska förklaringar (verklighet som mekanik, astronomi, tidsliga och rumsliga
dimensioner m.m.)
2. Religiösa meningsgivare (förklaringsdimensioner, mytologisk betydelse, existentiellt
begrepp m.m.)
3. Organisatoriska funktioner (vardagliga tidsbegrepp, planeringsarbete, utsträckning,
behov av tankemässiga översiktsbegrepp och kronologi)
2.1 Fysikaliska förklaringar
Samtliga definitioner av tid inleds med en fysikalisk beskrivning. Koppling till naturen har så
långt vi känner varit människans referens för att mäta tid och rum. Människan har valt solens
och månens kretslopp som det bästa för att mäta tid, detta eftersom man kan se solen och
månen från överallt på jorden, skriver Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) och
fortsätter: ”tid är sakernas utsträckning mätt via solens rörelser”. Trévoux (1752) och (1771)
har samma formulering. Hos Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux
(1721), de tidigaste uppslagsverken, definieras tid vara ”en mängd bestående av enheter vilka
följer efter varandra”. Även l’Encyclopédie méthodique (1822) mäter tid i förhållande till
solen.100
Uppfattningen är att tid utgör en kvantitet och har en utsträckning. Som sådan kan
den mätas.
Rörelsens betydelse
En utsträckning är utan slut och fylld av gudomlig kraft, skriver Furetière (1690) och Basnage
de Beauval (1701), men detta ändras under perioden att i uppslagsverken betyda en bestämd
utsträckning från en punkt till en annan. Definitionerna hängde samman med den dåtida
diskussionen om tomrummets existens. Platsen är en utsträckning i vilken en kropp är
placerad i rummet. Trévoux (1721) instämmer men lyfter frågan huruvida platsen är tom när
kroppen lämnat den eller om tomrummet då fylls med något annat. Även i l’Encyclopédie
hävdas att det finns dels en extern plats och dels en intern, den senare innesluten i en fysisk
kropp. I definitionen sägs att den interna platsen enligt vissa experter är uppfylld av en
ickemateriell varelse, Guds kraft, medan andra experter ifrågasätter detta. Vi menar, skriver
Formey, att tomrummet som kroppen tar upp inte i sig har någon substans, lika lite som en
100
Furetière, Dictionnaire universel (1690) band 2, TEMPS, s 615, identisk ordalydelse som hos Basnage de Beauval (1701), Dictionnaire universel, band 3, TEMPS, s 866 och Trévoux, Dictionnaire universel (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016; L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 93; L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 4, TEMPS, s 672.
33
utsträckning har en materialitet. Han fortsätter: ”Gud finns inte i rummet eller i tiden men han
existens är orsaken till tid och rum”.101
Frågan i l’Encyclopédie är om tiden kan ses som en
självständig evig kraft och diskussionen om tomrum är kopplad till detta.
Hos Trévoux (1721) åberopas rörelse som förklarande beskrivning av tid. Kroppen befinner
sig momentant i olika lägen, rörelsen är en följd av övergående närvaro på olika platser. Den
är motsatsen till vila. Definitionen hänvisar till mekanik, men Trévoux säger samtidigt att
rörelsekraften är något som Gud planterat in i våra kroppar. Denna förklaring återkommer hos
Trévoux ännu (1771).102
Texten om rörelse i l’Encyclopédie är åtta sidor lång. Rörelse betyder ”förflyttning av en
kropp från ett ställe till ett annat, byte av plats”. Rörelsens bakomliggande orsaker diskuteras i
termer av jordens rotation, rörelsekraft och mekanisk kraft. L’Encyclopédie méthodique
(1822) konstaterar att ingen rörelse saknar riktning, den är alltid på väg någonstans. 103
Det är inte rörelsen i sig som ger definitionen av tid: ”Så länge det kommer att finnas varelser
vars existenser följer på varandra kommer det med nödvändighet att finnas en tid, oavsett om
varelserna rör på sig eller om de befinner sig i vila.”, skriver Formey i l’Encyclopédie (1765):
”Det är inte nödvändig att mäta tid genom rörelse; samma slags mätning kan ske genom saker
som återkommer hela tiden periodiskt och med intervaller av jämna mellanrum, exempelvis
vårens blommor”.104
1600-talets upptäckt av pendelkraftens funktion återspeglas: till skillnad
från solen kan en pendel ge en tidsrymd som är helt jämn och utmärkt att mäta tid med.
I l’Encyclopédie méthodiques fysik-band (1822) behandlas tidens förhållande till rummet och
den varaktighet som en kropp använder för att röra sig runt en punkt. Vid högre hastighet får
kroppen starkare centrifugalkraft. Texten hänvisar både till Kepler och Newton. Tid har alltid
en utsträckning. Även händelser som verkar ögonblickliga består av tid om än liten och
avgränsad.
Det finns olika slags tid. En absolut tid ”har ingen koppling till kroppar eller dessas rörelser;
denna tid rör sig likformigt och aldrig snabbare eller långsammare”, framhåller Formey i
l’Encyclopédie (1765). Det vi registrerar via våra sinnen är rörelser, inte ett konstant flöde,
101
L’Encylopédie, band 5, ESPACE, s 950. Ung. 1750-tal. 102
Trévoux (1721), band 3, MOUVEMENT, s 530; (1771), band 6, MOUVEMENT, s 89-90. 103
L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 4, MOUVEMENT, s 132. Lika i l’Encyclopédie, band 10, MOUVEMENT, s 833-834. Här diskuteras också, på ett något tvetydigt sätt, relationen mellan Gud och ursprunglig rörelse. Ung. 1760-tal. 104
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94, 96: “Tant qu’il y aura des êtres dont l’existence se succédera, il y aura nécessairement un tems, soit que les êtres se meuvent ou qu’ils soient en repos ».
34
säger han. För sinnena ”krävs med nödvändighet tillgång till någon rörelse genom vilken vi
kan bestämma kvantiteten tid genom att jämföra denna med den utsträckning som kroppen
ifråga tillryggalägger”. Denna relativa, eller synliga tid, är vad vi mäter via någon form av
varaktighet hos rörelsen, avslutar Formey.105
Rörelsebegreppet är utgångspunkt även 1835 då Akademins ordbok definierar tid.106
Av texterna framgår att mekaniken som förklaringsfaktor fick betydelse under perioden.
Christophe Schmit har i en studie 2014 och 2015 analyserat definitionerna av orden mekanik,
statik och dynamik i d’Alemberts definitioner i l’Encyclopédie. Schmit menar att d’Alemberts
text är ett genomslag för de nya idéer som framför allt Newton formulerat.107
Newtons teorier
var de rön mot vilka upplysningstiden tog avstamp i sin tidsuppfattning. Mekanik och rörelse
blev centrala begrepp. En mekanisk världsbild kunde logiskt förklara tillvaron och ett
kvantifierat och empiriskt tänkande utgjorde bas för de nya vetenskaperna. 108
Jakten på tidsutjämningen
Solen hade nackdelen att inte ha en jämn och konstant rörelse. Det fanns diskrepanser i tid
som uppstod p.g.a. planeternas ojämna banor. Om samhället önskade en jämnt flytande tid
som överensstämde med solens kretslopp – revolution – behövde korrigeringar göras för att
utjämna tiden. Detta hade varit ett akut ämne under medeltid och renässans. Med den nya
gregorianska kalendern bör utmaningen rimligen först ha tyckts mer teoretiskt utmanande än
praktiskt pockande.
Definitionerna i uppslagsverken återger hur en medeltid beräknas, d.v.s. en genomsnittlig
varaktighet som gör dagarna lika långa. Skillnaden mellan verklig tid och medeltid uttrycks i
begreppet tidsutjämning.
105
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94. 106
Dictionnaire de l’Académie Française (1835) – i det följande nämnd som Akademins ordbok (1835) - band 2, TEMPS, s 815. 107
Christophe Schmit, Méchanique, statique, dynamique, Cairn, Recherches sur Diderot et sur l’Encyclopédie, 50 (2015), s 274, 279-286. 108
Whitrow (1988), s 128, 137-151 (särskilt s 150), menar att det är Newtons antagande om absolut tid som
ligger bakom de många definitionerna av tid som ”order of succession” och i form av ”duration”. Men liknande formuleringar fanns i uppslagsverken redan innan den artikel i l’Encyclopédie som Schmit talar om, t.ex. hos Furetière, Basnage de Beauval och Trévoux (1721). Även Groult, s 133-135. Även Thord Silverbark, De moderna naturvetenskapernas idéhistoria (Stockholm, 2013), s 3-16, 49-60. Newton i bl.a. Principia (1687) uttolkade nya fysikaliska och mekaniska lagar vilka i sin tur byggde på Galileo Galileis teser. För Newton var tid likformig och
konstant – men alltså inte möjlig att erfara. Dessförinnan hade en aristotelisk uppfattning rått. Enligt en sådan
är kroppars naturliga tillstånd vila, innebärande en ändamålsenlighet som styrde rörelsen mot fullbordan (telos). Diskussionen om utsträckning ger ordet tid, enligt definitionerna, en rumslig dimension.
35
Tidsutjämning mellan sol och klockor var viktigt att beräkna. Källa: Gallica.
De praktiska beräkningsresonemangen finns inte med under ordet tid i de äldre
uppslagsverken, Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721). Däremot
nämns under tidsutjämning ord som almanacka och kalender, d.v.s. olika tidsreformer som
genomförts, t.ex. den gregorianska kalendern.109
Ordet tidsutjämning behandlas avsevärt
mycket utförligare i mitten av perioden. L’Encyclopédie redovisas under ordet utjämning
utförliga tabeller och matematiska formler. Definitionen av utjämning omfattar där 17 sidor,
att jämföras med de tidigaste uppslagsverken. Liksom dessa gör l’Encyclopédie méthodique
(1822) en kortfattad definition av tidsutjämning; i Trévoux (1752) är definitionen praktiskt
orienterad och kortfattad, i en senare upplaga (1771) är den något mer utförlig.110
Bland periodens definitioner av tid märks således problemet med tidsutjämning framför allt
från århundradets mitt och framåt. Med den nya astronomin och naturkunskapen kunde solens
och månens rörelser mätas på ett alltmer förfinat sätt. Debatten om den verkliga jämfört med
den uppmätta tiden hade tilltagit. Tid beskrevs inte bara som absolut eller relativ, den var
109
Misstämning mellan astronomisk och uppmätt tid hade i oktober 1582 resulterat i tio dagars förskjutning då påven Gregorius XIII införde en ny kalenderräkning varvid den ackumulerade snedvridningen ”rättades” till. De tre definitionerna skrevs före den republikanska kalender som gällde i Frankrike 1793-1805. En av de reaktioner som till slut omöjliggjorde den senare kalendern var motståndet hos landsbygdsbefolkningen. För den franska kalender och införandet av decimaltid se Rydberg, kandidatuppsats, Decimal tideräkning. Analys av ett rationellt förslag (2014). 110
Furetière, band 1, ÉQUATION, s 540. Basnage de Beauval, band 2, ÉQUATION, s 100. Trévoux (1721), band 2, ÉQUATION, s 1282; (1752), band 3, ÉQUATION, s 955-956; (1771), band 3, ÉQUATION, s 809. L’Encyclopédie, band 5, ÉQUATION DU TEMS, s 855-871 (ung. 1750-tal). L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 3, ÉQUATION DU TEMPS, s 115. Den här typen av tabeller kom senare att ingå i Vetenskapsakademiernas årliga kalendrar.
36
också antingen verklig eller uppmätt. Det praktiska målet blev nu att med bättre
beräkningsmetoder skapa en världslig kalender som stämde med de astronomiska
mätpunkterna och att skapa urverk som kunde fungera i samhället. Astronomer och lantmätare
mätte jordens omkrets, stjärnornas positioner och solens bana.111
Några faser i solens rörelser hade särskild betydelse. Vår- och höstdagjämningen, de dagar då
natt och dag är lika långa över hela jordklotet var viktiga, likaså sommar- och
vintersolståndet, de dagar då solen står allra längst bort från ekvatorn. Faserna definieras i
samtliga uppslagsverk och texterna är nästan identiska. Dagjämning och solstånd var viktiga
för att mäta den astronomiska tiden och för att kunna utjämna den verkliga och den
uppmätta/civila tiden, den vi mäter via klockorna i dagligt bruk.
Tankekonstruktion
Ordet tid definieras i l’Encyclopédie (1765) under fem huvudrubriker. Nyckelord för dessa
hade definierats i relation till de kunskapsområden l’Encyclopédie räknade med. Tid finns
definierad under områdena mytologi, grammatik, metafysik, religionskritik och övrigt.112
Huvuddefinitionen finns under rubriken metafysik och är den längsta definitionen som
studerats inom ramen för denna undersökning. Tid finns inte inuti saker, framhålls i
definitionen. Tid är bara ordningen av successiva existenser och denna ordning skapar inte en
särskild, egen företeelse. Istället begåvas tid med egenskaper som vår fantasi tillskriver den.
Formey sammanfattar:
Exempelvis säger man att en kropp utnyttjar tid för att röra sig en sträcka eftersom man särskiljer kroppens
existens i en punkt från dess existens i varje annan punkt. Existenserna följer direkt efter varandra och
man förstår att kroppen inte kan existera i andra punkten utan att ha lämnat den första. Om man på det
sättet samlar in olika existenser och betraktar dem som en, kan man säga att den fasta kroppen använt tid
för att förflytta sig längst en linje. Således är tid inte någon egenskap inuti bestående objekt utan helt enkelt
objektets externa förhållande som helt beror av vår tankeverksamhet […].113
Den långa definitionen i l’Encyclopédie (1765) inleds med en hel sidas återkoppling till antika
filosofers tidsuppfattning, grundad på text från brittiska Cyclopædia av Ephraim Chambers
(1728). Ambitionen för skribenterna verkar ha varit att positionera sig själva i förhållande till
äldre idéer. Formey kritiserar Aristoteles definition av tid. Denna grundas på delar av en
rörelse, där delarna följer på ”varandra i ett oändligt flöde och där relationen mellan delarna är
111
Alfred W. Crosby, The measure of reality (Cambridge, 1997), s 228-231, beskriver kvantifieringssträvandena såsom utmärkande för Västeuropas utveckling. 112
Mythologie, grammaire, métaphysique, critique sacrée. Definitionerna om tid anknyter även till områdena astronomi och mekanik. 113
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 95.
37
att en existerar före den andra”, vilket enligt Formey skulle betyda att tid och rörelse är
samma sak, vilket det inte är eftersom även kroppar som befinner sig i vila existerar i tiden.
Detta insåg epikuréerna som definierade tid som ett flöde skilt från rörelse som sådan, något
som andra filosofer förkastade eftersom det skulle förutsätta en självständig, evig kraft annan
än Gud, skriver Formey som konstaterar att en livlig diskussion existerade redan under
antiken kring tomrum, oändlighet, tid och rörelse. Den mer sentida filosofen John Locke lyfts
däremot fram i positiva ordalag. Denne hävdade att ”tid måste ses som en tankekonstruktion,
en uppfattning av en del av ett oändligt helt, uppdelat i perioder, ofta uppmätt via kroppar som
rör sig och där delarna är likformigt avlägsna från varandra”.114
Uppfattningen att tid är en
konstruktion av vår tanke hade upplysningsfilosoferna således tagit till sig från tidigare
tänkare. Då liksom nu finns en paradox i att tid inte finns men ändå kan mätas.
Om tid är något som kan mätas, betraktas evighet som dess motsats, något icke mätbart. Hos
Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och i de tre utgåvorna av Trévoux (1721, 1752,
1771) finns ordet evighet definierad som motsats till tid.115
I l’Encyclopédie (1765) nämns
ordet evighet bara kortfattat i det inledande filosofiska avsnittet av definitionen av tid, medan
ordet inte tas upp alls hos den praktiskt inriktade l’Encyclopédie méthodique (1822). I
Akademins ordbok (1835) finns dikotomin tid–evighet inte nämnd i definitionen av ordet
tid.116
Den fysikaliska beskrivningen av evigheten stod i motsats till den religiösa innebörden av
ordet och det är den senare som är mest framträdande i texterna (se rubrik Tid och otid).
Förklaringarna
Sammanfattningsvis kan man notera att de fysikaliska förklaringarna dominerar definitionerna
i det studerade materialet. Även om beskrivningarna successivt blir både längre och mer
detaljerade ändras inte fokus och det handlar om samma grundfrågor om vad tid är som idag
berörs av astronomer som Stephen Hawking eller Bengt Gustafsson då dessa talar om svarta
hål, mörk materia, slumptillstånd, maskhål, kvantmekanik och tid såsom materiellt
atomsönderfall eller då Einstein definierade rum-tiden.117
Bakom de fysikaliska
114
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94, 93. 115
Furetière, band 1, ÉTERNITÉ, s 583, Basnage de Beauval, band 2, ÉTERNITÉ, s 185, Trévoux (1721), band 2, ÉTERNITÉ, s 1503 : (1752), band 3, ÉTERNITÉ, s 1108; (1771), band 3, ÉTERNITÉ, s 896. Motsatsen uttrycks genom att tid anges vara endast en avgränsad del av evigheten. 116
Temainriktningen i l’Encyclopédie méthodique och den lingvistiska karaktären hos Akademins ordbok kan utgöra en begränsning i jämförelserna. 117
Hawking var brittisk fysiker och skrev bl.a. Kosmos. En kort historik (1988) och senast Korta svar på stora frågor (2018). Gustafsson är ledamot av Kongl. Vetenskapsakademien, astronom och författare av bl.a. Svarta hål: teorierna, upptäckterna, människorna (2015).
38
beskrivningarna finns dock orsaksuppfattningar som skiljer sig mellan 1700-tal och vår egen
tid. Då fanns en religiös tro, som hävdade att Gud skapat världen, parallellt med nya
upplysningstankar men båda synsätten kunde resultera i samma beskrivning av
”världsmaskineriet”. Någon eller något – en extern kraft – hade åtminstone satt igång
maskineriet. I början av perioden var himlakropparna befästa med mytologiska krafter, en
företeelse som mot slutet av perioden avvisades som ”mytologi”. De fysikaliska
förklaringarna bestod, men de avmytologiserades successivt.118
Även om sakinnehållet i det
idékluster som förklarar tidsuppfattning enligt fysikaliska termer kan ses som förändrat är det
inte arten av idéer i uppfattningen som ändrats.
2.2 Religiösa meningsgivare Vissa uppfattningar av tid har särskilt tydlig koppling till existentiella frågor; religion eller
annat som ger mening åt den avmätta tid människan har på jorden. Mytologi är ett viktigt
inslag i de tidigaste uppslagsverken. Uttrycken förändras under perioden, det går i
definitionerna att se hur de mytologiserande och personifierade gestaltningarna av
naturfenomen ersätts av en mer allmän gudstro och även av en uppfattning byggd på rationell
och vetenskaplig grund.
Planeten äter sina barn
Furetière (1690) och Basnage de Beauval (1701) personifierar tiden som om den ägde
överjordiska förmågor även om de hänvisar till gångna uppfattningar: ”Hedningarna ritar
Saturnus med en lie och säger att planeten äter sina egna barn, detta för att beskriva att tiden
äter upp allt”.119
Trévoux (1721) tecknar även en ny allegori, där benämnd mytologisk. I
antiken var tiden i Gud, påminner Trévoux: ”Man tecknade tiden i form av Saturnus med en
lie. Idag liknas tiden vid en gamling som har bockfötter och vingar, en lie i handen och ett
timglas på huvudet för att visa att han förstör allt”.120
I Trévoux (1752) har formuleringen
utökats med en orm som slingrar sig runt armen och biter sig själv i svansen. L’Encyclopédie
(1765) anknyter till formuleringarna och berättar i ironiska ordalag att under Antiken
personifierades varje del av tiden. Bilder av tidsenheter som sekel, årstid, dag och timmar
”bars runt vid religiösa ceremonier”. Hos Trévoux (1771) finns de gamla formuleringarna
kvar. I slutet av 1700-talet syns mytologiska liknelsen under sakområdet antiken hos
L’Encyclopédie méthodique, där definitionen refererar till den roll solen spelat under antiken
118
Eller avförtrollades om man ska använda sociologen Max Webers begrepp från 1917, presenterad i föredraget Vetenskap som yrke. 119
Furetière, band 2, TEMPS, s 616. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. 120
Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 97.
39
och inom teologin. Texten liknar skrivningen under mytologi i l’Encyclopédie. Även i
Akademins ordbok (1835) finns mytologiska inslag refererade under ordet temps. 121
De olika uppslagsverken behandlade således de mytologiska inslagen på olika sätt. Det fanns
egentligen ingen uttalad konflikt, snarare en överlägsenhet hos sentida skribenter gentemot
vad som sågs som en ignorant dåtid, exempelvis hos l’Encyclopédie som förpassade
berättelserna om äldre tider till ett eget sakområde i form av mytologi och i l’Encyclopédie
méthodique där de sorterades som antik historia.
Det finns en anknytning till den pågående kulturstriden mellan les anciens och les modernes. I
Trévoux (1721) påpekas att ordet evighet används som namn på guden Jupiters dotter av les
anciens, kanske indikerar Trévoux (1721) därmed viss distans till mytologin.122
Guds bok
Det finns ett alldeles specifikt syfte för den kvantitet av tidsenheter som följer efter varandra
enligt de fysikaliska förklaringar som inleder de äldre uppslagsverkens definitioner av tid.
Syftet är att tid ”tjänar till att mäta de levande varelsernas varaktighet”, säger både Furetière
(1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721).123 Det finns en framtid men vi är
redovisningsskyldiga inför Gud för hur denna framtid används. Vi alla måste räkna med
domens dag. Att söka kunskap i naturen är att öka förståelsen av Gud. Det finns något bortom
tiden, bortom all tid, skriver Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721) och
tidsuppfattningen präglades av detta. Den meningsbärande funktionen hos tid innebar under
periodens början en koppling mellan vår tid på jorden och livet därefter. Samma slags
formulering syns vid århundradets mitt hos Trévoux (1752 och 1771).124
Kyrkans roll speglas bl.a. i definitionerna av ordet temporel, som kan betyda både tidslig och
världslig och som omnämns i samtliga verk. Ordet innebär i främsta rummet något som är
övergående, tidsligt, men står också som motsats till andligt, d.v.s. sekulärt. Som substantiv
kan ordet beteckna världsliga ägodelar och ordet användes som sådant för att beskriva
intäkterna till kyrkan. L’Encyclopédie (1765) markerar en ny betydelse av temporel som
understryker den världsliga kungamaktens autonomi. L’Encyclopédie är mycket tydlig i
121
Furetière, band 2, TEMPS, s 616. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866, nästan samma ordalydelse. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 97; (1752), band 6, TEMPS, s 2098; (1771), band 7, TEMPS, s 1018. L’Encyclopédie, band 16, TEMS (Mytologi), s 117. L’Encyclopédie méthodique, Antiken, (1794). band 5, TEMPS, s 568. Jämför den personifierade kulten av förnuftet under perioden då just denna definition skrevs. Akademins ordbok (1835), band 2, TEMPS. 122
Trévoux (1721), band 3, ÉTERNITÉ, s 1503-1504. 123
Furetière, band 2, TEMPS, s 615. Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095. Ordalydelsen identisk. 124
Trévoux (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1016.
40
frågan, den enda betydelse av ordet som berörs är temporel des rois, d.v.s. att kungarna har
yttersta makt över världsliga frågor medan påven och prästerna styr över de andliga.125
Ett
liknande konstaterande finns i Akademins ordbok (1835), medan Basnage de Beauval (1701)
och Trévoux (1721) hade understrukit kyrkans rätt till sina skatteintäkter, det är pengar som
inte ska användas i sekulära syften utan som är reserverade för kyrkan och Gud. Trévoux
(1752 och 1771) intar samma ståndpunkt. Innebörden hos ordet temporel är del i en
förändring vad gäller skillnaden mellan tid och evighet.
Det fanns ingen självklar motsättning mellan upplysningstänkarnas uppfattning om tid och en
religiös övertygelse, de vände sig snarare mot kyrkan som institution än mot tron. Även om en
del av dem som vi kallar upplysningsfilosofer var ateister, var det inte ovanligt att kombinera
tro på förnuftet och ett rationellt tänkande med en gudstro, i många fall panteistisk.
Motsättningen mellan vetenskap och empirism å ena sidan och en andlig föreställningsvärld å
den andra var dock tydlig och resulterade i ökande sekulära tankegångar hos tidens
intellektuella. Världen som en maskin var svår att kombinera med en aktivt närvarande Gud.
Med detta följde en begynnande ny ansvarsfördelning som kan ses påbörjad under den
studerade perioden. Framtiden ligger inte helt i Guds händer men inte heller uttalat i
människans.
Om upplysningstiden ofta beskrivs som sekulär och med ett definitivt avståndstagande från en
religiös tro, visar bl.a. Lough, Léca-Tsiomis och Holmberg att verkligheten var mer
mångfacetterad.126
En expanderande naturkunskap reste intellektuella hinder gentemot
Bibelns tideräkningar. Men motsättningarna ska inte överdrivas, menar Holmberg och Leca-
Tsiomis. Kunskapssökandet var gemensamt för alla intellektuella. Frågan är om och hur
definitionerna av tid är påverkade av skribenternas syn på religion?
Tid och otid
Evighet är ett ord som förekommer ofta i definitionerna. Det är en varaktighet som varken har
början eller slut.127
Varaktighet utmärks annars enligt definitionerna av att något finns till
under en avgränsad tidsutsträckning. Just genom att evigheten inte kan mätas ställs den i
motsats till tid. Definierad på sådant sätt uppfattas i flertalet uppslagsverk evighet som en
125
Konflikten om yttersta makt markeras därmed som avslutad: påven ansvarar för själarna och kungen för vardagslivet. Både Basnage de Beauval och Trévoux påminner om ursprunget till konflikten, nämligen dragkampen mellan franske kungen Philippe le Bel och påven Bonifacius VIII i början av 1200-talet. 126
Flera forskare beskriver förhållandet mellan religion, kyrka och uppslagsverkens skribenter. Bl.a. Lough, s 196-270, Holmberg, s 246-249, 259. Även om en aktivt närvarande Gud var svår att förena med mekanik kunde en ”demiurg” ha satt igång maskineriet. 127
Furetière, band 1, ÉTERNITÉ, s 583. I vissa definitioner har evigheten en början men inget slut.
41
beteckning som är hänförlig endast till Gud - detta snarare än som ett begrepp med fysikaliska
förklaringar (se rubrik Tankekonstruktion).
Hos de äldre uppslagsverken syns en tydlig dikotomi mellan tid och evighet. Vi är ansvariga
inför Gud för hur vi utnyttjar tiden. Tid är därmed en annan sak än Guds evighet.128
Allt som
finns i tiden är skapat av Gud. Vår värld har en början och ett slut. Man kan säga före tiden,
före all tid, när man menar före jordens skapelse. Vid domedagen har Kristus återvänt och
tiden tar slut, skriver Basnage de Beauval (1701) och samtliga studerade utgåvor av Trévoux
(1721, 1752, 1771).129
Hos l’Encyclopédie beskrivs evigheten som en linje. Det finns en
religiös dimension: inget levande väsen kan ha skapats av sig självt för det skulle betyda att vi
kunde handla innan vi blev till, sägs i l’Encyclopédie.
Ordet existens hänger samman med frågan om mätbar tid men har existentiell konnotation.
Det definieras som något som faktiskt finns. Hos Furetière (1690) sägs att de skapade
varelsernas existens bara är tillfällig och av övergående natur, däremot existerar Gud i sig
själv och är evig. Hos Trévoux (1721 och 1752) uttryckts existens kopplad till att någon aktivt
skapat den: ”det som gör så att något existerar”.130
I den senare utgåvan (1771) är
formuleringen borta, men under ordet existera, finnas till, förs ett resonemang av likartad
karaktär.131
I l’Encyclopédies långa definition förs ett resonemang där ordet existens problematiseras. Allt
som är runt omkring oss byts ut hela tiden, men det som är ”jag” består, samtidigt som jag
bara är ett av alla ”jag” som finns samtidigt. Vatten förångas och blommor blir till mull. Om
man talar om dåtid, nutid och framtid kan man bara uttala sig om en existens just nu. Man kan
gissa att den fanns tidigare och vad gäller framtiden har vi bara sannolikhet att uttala oss om,
hävdar skribenten Turgot.132
I teologi-bandet hos l’Encyclopédie méthodique finns definitioner av tid i enlighet med olika
Bibel-texter.133
I Akademins ordbok (1835) finns motsättningen mellan tid och evighet varken
128
Furetière, band 2, TEMPS, s 615. 129
Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. Samma lydelse hos alla. « Le temps futur n’est pas dans les mains de la Fortune, elle est dans celles de Dieu; mais il nous a donné le temps present comme un talent dont il nous demandera compte. » 130
Trévoux (1721), band 2, EXISTENCE, s 1575; (1752), band 3, EXISTENCE, s 1249: “Ce qui fait qu’une chose existe ». 131
Trévoux (1771), band 3, EXISTER, s 974, anmärker under ordet existence att detta är en term man inte bör definiera för det går inte att säga något rimligt. 132
L’Encyclopédie, band 6, EXISTENCE, bl.a. s 262, 264. Ung. 1750-tal. 133
L’Encyclopédie méthodique, Teologi, band 3, TEMPS, s 590. Ung. 1790.
42
som del av definitionen av tid eller existens utan ingår endast under definitionen av temporel
(tidslig, världslig) – dikotomin har uppenbart fått minskad betydelse.134
Tidens förhållande till evighet var ett konfliktområde under perioden. En annan motsats till tid
skulle enligt folktron kunna betecknas som o-tid, ett ord som har stark konnotation av elände
och okristlighet och som inte förekommer i uppslagsverken. Däremot finns ordet intet i alla
verk. Begreppet intet är mindre existentiellt laddat än evighet, även om det står i motsats till
både tid och existens. Furetière (1690) ger intet en religiös tolkning. Intet är det som inte är,
det som saknar existens. Gud har fört fram allt ut ur intet. Detta intet är en plats utanför tiden:
All materia skiftar bara skepnad, ingenting försvinner tillbaka till intet. Alla människor som
ska födas finns ännu i intet, skriver Furetière.135
Ordet definieras även i l’Encyclopédie. Intet
kan inte benämnas annat än via en negation; man kan inte tänka sig intet för när man tänker
blir det något reellt, står det där.
Hos Basnage de Beauval (1701) relateras tid till evighet på så sätt att tid sägs vara en
avgränsad del av denna, alltså ha en matematiskt eller mätbar dimension, vilket kan verka stå i
motsats mot Basnages utsago att tid inte kan mätas, men samma formulering finns i alla
utgåvor av Trévoux.136
I l’Encyclopédie (1765) är tiden en mekaniskt beräknad utsträckning kopplad till fysiska
kroppars rörelse: ”Om man på det sättet samlar in olika existenser och betraktar dem som en,
kan man säga att den fasta kroppen använt tid för att förflytta sig längst en linje.”137
Här ställs
frågan om evigheten är successiv, d.v.s. om den består av små på varandra följande enheter,
eller om den helt enkelt är en evig varaktighet som varken har dåtid eller framtid. I
l’Encyclopédie ställer evighet inte bara mot en avgränsad tid utan delas också upp
kronologiskt. Definitionen leder där till resonemang om nutid i förhållande till dåtid och
framtid:
När vi tänker på den oändliga tiden ser vi oss i nutid som i mitten av en linje delad i två lika delar: [---]
Den skolastiska filosofin delar evigheten i två delar, den som är förgången och den som ligger framför oss,
men ingenting i den skolans vetenskapliga termer lär oss något i denna fråga. [---] allt det som varit nutid
134
Akademins ordbok (1835), band 2, TEMPS, s 824 och TEMPOREL, s 815. Motsatsställningen hade funnits med under ordet tid i första ordboken från 1694, men flyttades från upplagan 1762 in under ordet temporel. 135
Furetière, band 2, NÉANT, s 176. 136
Basnage de Beauval, band 2, ÉTERNITÉ, s 185. Trévoux (1721), band 2, ÉTERNITÉ, s 1503; (1752), band 3, ÉTERNITÉ, s 1109; (1771), band 3, ÉTERNITÉ, s 896. 137
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 95.
43
för oss finns nu på visst avstånd och allt som är på visst avstånd från oss, hur långt borta det än är, kan inte
vara detsamma som evighet.138
Evighetens stora betydelse för tidsuppfattningen har varit föremål för många nutida studier.
Forskningen koncentreras på medeltida föreställningar och den roll evigheten spelar i de
tidiga uppslagsverken kan sägas vara kvardröjande tankar från en äldre tid.139
Antoine Furetière (1690). Förstaupplagan fick många efterföljare. Källa: Gallica.
138
L’Encyclopédie, band 6, ETERNITÉ, s 47. 139
Se särskilt Goris Harm “Interpreting Eternity in Thomas Aquinas” i Jaritz och Moreno-Riaño (red.), s 193-202. Harm menar att evigheten bör ses som en beskrivning av Guds existens, nämligen som något icke-tidsligt, s 202. Även Whitrow (1988), s 110, som pekar på den medeltida handeln och pengarnas begynnande betydelse för en ny mänsklig belöningsstruktur. Whitrow citerar: “Eternity gradually ceased to serve as the measurement and focus of human actions.” Koselleck, s 38, konstaterar att evigheten och den yttersta tiden blev en fråga för astronomer och matematiker snarare än för religionen.
44
Människans val
I de tre tidigaste uppslagsverken är förhållandet mellan tid och människa mycket tydligt och
människan står i underordnad ställning. Trévoux (1721) skriver att tiden ges oss av Gud och
att ansvar ska utkrävas för hur vi använder den. Vi är inte fria att själva göra våra val eller
bedömningar. Från mitten av århundradet mjukas uppfattningen upp. Formuleringarna hos de
senare utgåvorna av Trévoux (1752 och 1771) är visserligen desamma, men i l’Encyclopédie
(1765) är normen om ett ansvarsutkrävande starkt nedtonat.140
Förhållandet mellan människa
och tid kan vara olika, oavsett hur tid definieras. När tidsuppfattningen är en del av en gudstro
eller annan extern makt intar människan en beroendeställning.
Chris Lorenz har analyserar samspelet mellan en samhällelig struktur och en handlande
individ. Det är när identitet och kontinuitet kopplas samman och när individen fjärmar sig från
helhetssystem och projicerar en egen framtid som hon blir ett subjekt, säger Lorenz.141
En sådan handlande, aktiv individ syns inte i definitionerna. I den korta, allmänna
definitionen av framtid sägs i l’Encyclopédie att ordet inte bör användas annat än som
beteckning på livet efter detta.142
Men i definitionen av framtid klassad som metafysik skriver
d’Alembert om den villkorliga eller nödvändiga framtiden:
Ateisterna som erkänner evigheten och den materiella världens nödvändighet, erkänner inte den villkorliga
framtiden eftersom världen enligt dem inte kan vara på annat sätt än den är eftersom händelser är följd av
kroppars rörelse, men enligt alla andra filosofer, och enligt förnuftet, finns den villkorliga framtiden i den
meningen att Gud som har skapat världen skulle kunna ordna den annorlunda […].143
En öppen, villkorlig framtid som är avhängig av människans fria vilja är en chimär, skriver
d’Alembert, eftersom även den är beroende av Guds vilja. D’Alembert tar både rationalitet
och logik till intäkt både mot en fri vilja och en mekanisk världsbild.144
Resonemanget
innebär dock ett erkännande av att det finns olika uppfattningar i frågan, fast l’Encyclopédie
här inte ställer sig bakom tanken på en egenvald framtid.
140
Trévoux (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, s TEMPS, s 1016. L’Encyclopédie, band 16, TEMS, bl.a. s 95. 141
Chris Lorenz, Konstruktion der Vergangenheit (Köln, 1997), s 402-403. Lorenz anknyter i sin analys till Lucian Hölscher. 142
L’Encyclopédie, band 7, FUTUR (oklassificerat), s 402. Ung. 1750-tal. 143
L’Encyclopédie, band 7, FUTUR CONTINGENT (metafysik), s 404-405. 144
Åtminstone en ateistiskt mekanisk världsbild. En mekanisk värld kunde äga en Gud som satt igång maskineriet och övervakade dess gång, men någon fri vilja behövdes inte i ett mekaniskt universum. Exempelvis Kiernan, s 86-90, 112-113: D’Alembert var troende men kritisk mot kyrkan samtidigt som han – till skillnad från Diderot – hävdade mekaniska förklaringar.
45
I Akademins ordbok (1835) är definitionen av framtid främst grammatisk och i övrigt
principiellt avog mot att använda ordet utom i juridiska sammanhang.145
Även om ansvaret enligt definitionerna utmäts individuellt handlar det om en kollektiv
tidsuppfattning, en tydlig normgivning. Detta kan jämföras med den tidsuppfattning som
beskrivs som modern och där människor själva anses kunna både välja och själva utvärdera
vad man uppnått.
Ett stängt tidsrum
Definitionerna under hela perioden beskriver på likartat sätt de olika högtider som markerar
hållpunkter i tiden. Högtiderna fungerade som ett slags riter, dock mindre än övergångsriter
av äldre slag då ett barn övergår till vuxenvärlden eller då någon transcendenterar till munk
eller shaman.146
Den betydelse högtiderna har ger intryck av en tidsuppfattning av framför allt
cirkulär karaktär. Meningsfullhet uppnås i relation till samtid men också i förhållande till
andra generationer. Det fanns en dubbelhet i tidsuppfattning med återkommande händelser
parallellt med en kristen tid som tagit sin nollpunkt i Kristi födelse och sin slutpunkt vid hans
återuppståndelse.147
Ett av de vanligaste tankebrotten vi idag tillskriver 1700-talet gäller
frågan om tid som en cirkel eller linje. Som bl.a. Hunt och Hölscher påpekar medförde redan
kristendomen en linjär tidsuppfattning, ett s.k. eskatologiska perspektiv där tiden har en
början och ett slut. 148
I de flesta uppslagsverken finns denna syn representerad i form av en
skapelse och en domedag och den uppmätta tiden sätts mot evigheten. I ett av uppslagsverken
syns människan tydligare – l’Encyclopédie beskriver evigheten som en linje där människan
står vid mitten och med alltid lika mycket framtid som dåtid.149
Lucian Hölscher har analyserat begreppet framtid utifrån de föreställningsramar och de
händelser som präglade 1700-talet. Utgångspunkten är just den underordnade ställning som
definitionerna ger människan. Religionen, säger Hölscher, definierade framtiden som något
som skulle komma, men det var ett stängt tidsrum och skilde sig i detta inte från dåtiden. Båda
stod utanför människans kontroll. ”Framtid” var det som då i kyrkliga sammanhang
benämndes advent och var något som rumsligt skulle anlända, nämligen Kristus. Med det
senmedeltida, latinska ordet ”futurum” började ”framtid” få ett annat innehåll, menar
Hölscher, som säger att begreppet just under andra hälften av 1700-talet förändrades att bli
145
Akademins ordbok, band 1, FUTUR. 146
Johansen, s 68-74. 147
Whitrow (1988), s 134, menar att tidsuppfattningen under renässansen återtog inslag av cykliska synsätt. 148
Hunt, s 30-32. Hölscher, bl.a. s 21-24. 149
L’Encyclopédie, band 6, ÉTERNITÉ, s 47.
46
mer likt det vi idag känner till. Framtid försköts enligt Hölscher under 1700-talets slut ”från
ett religiöst begrepp om hopp till ett historiskt vetandebegrepp”, skriver han.150
Det blev ett
tidsligt begrepp och det började handla om människans, snarare än om Guds, ankomst.151
Hölscher ser brytpunkten bestå i att tid och evighet slutade ställas mot varandra.
Definitionerna vittnar om en tidsuppfattning där underordningen i början av århundradet är
tydlig, men där texterna under slutet av perioden verkar ha börjat spegla en annan uppfattning.
Så försvinner i definitionerna, som Hölscher talat om, formuleringarna kring en dikotomi tid–
evighet.
Meningsgivarna
Sammanfattningsvis kan man se att de som sammanställde uppslagsverkens definitioner ofta
återkom till frågan varför, länkad till olika existentiella problem som evighet och intet. Det
skedde förändringar under perioden. Vid dess början var uppfattningarna mer färgade av
personifierade abstraktioner, som Saturnus med sin lie. Inslagen av meningsgivande
formuleringar var tydliga och allmänt förekommande. Definitionerna hade därmed en
moraliskt normativ roll. Dessa inslag minskade mot periodens slut och bytte karaktär. De
förpassades till vad skribenterna själva kallade mytologi. Istället syntes två olika
utvecklingslinjer. Hos Trévoux förekom i de undersökta upplagorna en tydlig religiöst färgad
uppfattning. I l’Encyclopédie uteslöts vissa idéer och skribenterna gav genom detta inte längre
stöd åt religionens eller riternas meningsfullhet, istället fylldes definitionerna med
matematiska försök att definiera tid och dess motsatser. Begreppet tid föds ur våra tankar som
följer av varandra och inte av yttre kroppars rörelser, sägs i l’Encyclopédie.152
För orden
evighet och framtid kan förskjutningar utläsas. Dessa talar i riktning av ökad makt för den
enskilda människan gentemot de rådande tankesystemen, men texterna ger snarare uttryck för
uppmjukning än en ny diskurs.
2.3 Organisatoriska funktioner
Oavsett vad tid består av, eller om den har en mening, har vi uppfattningar om hur den
fungerar. Den organiserar vår tillvaro rent praktiskt och detta styr i sin tur vår uppfattning av
tillvaron, är del av civilisationen i antropologisk bemärkelse. Olika samhällen, geografiskt
eller tidsligt, uppfattar tid på olika sätt. Språket ger uttryck för mentala föreställningar om
150
Hölscher, s 44, ”[...] der ‘Zukunft’ im letzten Viertel des 18. Jahrhunderts von einem religiösen Hoffnungsbegriff zu einem geschlichtlichen Wissensbegriff verschob [...].” Min översättning. 151
Hölscher, s 34-39. Genom förändringen började en ny framtidshorisont att visa sig på 1700-talet, skriver Hölscher som hänvisar till att förskjutningen i tidsuppfattning ursprungligen kan härledas till kyrkofadern Augustinus på sent 300-tal. Hölscher anknyter till Kosellecks teori om erfarenhetsrum och förväntanshorisont. 152
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 96.
47
temporaliteter och tidsuppfattningen strukturerar vårt sätt att se. 153
De organisatoriska
inslagen i tidsuppfattningarna medför både maktrelation och praktiska förhållningssätt.
Sådana organisatoriska funktioner finns i mängd i de studerade definitionerna.
Dagar och år
Den mest basala funktionen är tidsenheter som dagar, månader och år. Det är begrepp som
ingår i definitionerna hos samtliga uppslagsverk. De har även en självklar fysikalisk
dimension eftersom referenspunkt för tid oftast är solen och månen. Furetière (1690), Basnage
de Beauval (1701) och Trévoux (1721) håller öppet för vilken planet som rör sig kring vilken:
dagens 24 timmar sägs vara den tid under vilken solen rör sig kring jorden eller jorden rör sig
kring solen.154
Tid är också en term för att indikera en speciell dag, t.ex. för att betala en skuld, eller för att
ange att just den dagen är lämplig för något, som att älska eller dö. I samtliga uppslagsverk
struktureras tid på cirkulärt sätt genom högtider som påsk, årstider som våren eller perioder
för vinskörd, fasta och karneval – en uppfattning som då överlappar med den religiösa.
Alla dessa praktiska definitioner har rönt ytterst små förändringar över perioden. Kanske har
detta helt enkelt legat så nära det vardagliga livet att ändringar varit svåra eller ointressanta att
göra.
Ålder anges betyda det antal år en människa levt men också ha överförd betydelse, som
ungefärligt mått på att vara ungdom eller gamling och ordet användes även i religiösa och
juridiska sammanhang. Definitionerna av ålder är i stort sett likadana i de tre tidigaste
uppslagsverken Furetière (1690), Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721). I
l’Encyclopédie (1751) åberopas ålder som olika indelningar i perioder, dessa kan vara sakrala
eller sekulära och betyder en ”vilostation i historien” där människan kan blicka framåt och
bakåt.155
Tid i form av övergångsriter mellan åldrar finns inte beskrivna i definitionerna –
även om detta förstås fanns i praktiken i form av exempelvis konfirmationer och bröllop.
153
Christiane Andersen, Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman (red.) Tid och tidsförhållanden i olika språk, Göteborg, 2011, s 7-12. Verbets böjningar i olika tempus motsvarar uppfattningar av temporala tillstånd hos de händelser som beskrivs och indikerar därmed nutid, dåtid och framtid – en struktur som är gemensam för de flesta språk. 154 Furetière, band 1, JOUR, s 807. Basnage de Beauval, band 2, JOUR, s 655. Trévoux (1721), band 3, JOUR, s
1088. Trévoux (1752), band 4, JOUR, s 1545, skriver istället att solen rör sig kring jorden eller jorden rör sig kring sin egen axel. L’Encyclopédie, band 8, JOUR, s 889 och band 15, SOLEIL, s 313-314, slår fast att det är jorden som rör sig kring solen i långt avsnitt där ordet sol definieras och där teorier från Newton och Kepler åberopas. 155
L’Encyclopédie, band 1, ÂGE, s 169.
48
Handfast planering
Orden kalender och almanacka förekommer i samtliga uppslagsverk och har liknande
betydelse.156
Båda håller reda på dagar, veckor, månader, högtider och månens gång. De
strukturerar den praktiska tiden. Basnage de Beauval (1701) beskriver kalendern som ett
politiskt planeringsverktyg. I l’Encyclopédie (1751) slås fast: ”På 1500-talet skulle
almanackor innehålla astrologiska förutsägelser, men vårt århundrade är mer upplyst än så
och almanackor idag innehåller inte förutsägelser”.157
L’Encyclopédie méthodiques definition
innehåller 28 sidor utförliga tabeller över datum och händelser beräknat utifrån solen,
dessutom en lång förklaring över de olika historiska kalendrar som funnits, t.ex. den julianska
och gregorianska.158 Under antiken var kalendrar och almanackor nödvändiga för att hålla
reda på kronologin efter Jesu födelse, numera tjänar de mest praktiska syften i vardagslivet,
framhålls i l’Encyclopédie méthodique.
Då l’Encyclopédie méthodique beskriver almanackans funktion bygger den på återkommande
händelser under året.159
Frankrike var fortfarande ett föga industrialiserat samhälle och
bondekulturens tidsuppfattning var rådande. Även den republikanska kalender som infördes
under revolutionen hade tydliga inslag av bondesamhällets cirkulära vardagsliv där sånings-
och skördesäsonger markerade tidens gång.160
Den förändring av praktiskt organiserande av
tid som man kan se rör sättet att uttrycka sig kring almanackor och kalendrar, där den
praktiska funktionen framhålls mer i slutet av perioden.
Tid som disciplin
Den vardagliga tidemätningen beskrivs i de tre äldsta uppslagsverken kunna ha funktion av
externt styrd verksamhet. Tid anger t.ex. munkarnas bönetider i klostren, en definition som
finns ordagrant återgiven i samtliga tre tidiga uppslagsverk.161
Det organiserande sättet att
förhålla sig till tid hade såväl en kollektiv som en individuell sida. Som Foucault beskriver är
tidsdisciplin ett sätt för både samhälle och grupper att utöva styrning och denna makt uppifrån
finns med i definitionerna under 1700-talets första hälft genom exemplet med bönetider.
Formuleringen finns inte med i l’Encyclopédie, dock återfinns den fortfarande i de senare
utgåvorna av Trévoux (1752 och 1771). I Akademins ordbok (1835) finns en liknande
156
Ordet almanacka har arabiskt ursprung, kalender romerskt. 157
L’Encyclopédie, band 1, ALMANACH, s 290. 158
L’Encyclopédie méthodique, Antiken, CALENDRIER, s 564-616. Ung. 1790-tal. 159
L’Encyclopédie, méthodique, Fysik, band 1, s 35. 160
Rydberg, t.ex. s 20. 161
Furetière, band 2,TEMPS, s 616: “Les religieux ont leur temps, leurs heures reglées. » Likalydande i Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866 och Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 96; (1752), band 6, TEMPS, s 2096; (1771), band 7, TEMPS, s 1017.
49
ordalydelse, då om att respektera fastetiden. Disciplinen fanns alltså kvar i början av 1800-
talet. Som Foucault påpekat är disciplinering en maktfunktion, men för att få syn på
maktförhållandet krävs ett medvetet och kritiskt förhållningssätt från den som utsätts för
det.162
I början av 1700-talet utsattes inte samhället för så öppen kritik som idag.
Definitionerna av munkarnas bönetider innehåller inga konnotationer eller kommentarer med
avsikt att lyfta fram tidsstruktureringens styrande funktion.
Kronologi och temporalitet
Alla uppslagsverk definierar tid som ett objekt i den kronologiska vetenskapen och i historien
om gångna sekler. Kronologin är en ordning, en struktur för tiden, hävdas i de tre äldsta
uppslagsverken. Furetière (1690) hänvisar till den kristna religiösa historien. Ordet krönika
används nästan bara för att beskriva gamla historier, säger Furetière. Ordet historia betyder
något som hänt eller något som kunde ha hänt, det är en berättelse, menar han, medan
Basnage de Beauval (1701) tillägger att historia är en berättelse utförd med viss konstnärlig
finess. Trévoux (1721) förebrår de historiker som inte respekterar kronologins ordning och
pekar på att tiden under antiken delades upp i tre perioder, från människans skapelse fram till
syndafloden, därifrån till den första olympiaden och sedan vidare.163
I l’Encyclopédie beskrivs
kronologi som historia om tiden, det handlar om att mäta gångna sekler, att fastställa
epoker.164
L’Encyclopédies sex sidor lång definition av historia slår fast att berättelser kan uppdelas i
sakrala och profana. Den profana kan uppdelas i äldre och modern, d.v.s. från Jesu födelse. En
berättelse utger sig för att vara sann till skillnad från fabeln som utger sig för osann.
Kronologi definieras i l’Encyclopédie på ett sätt som starkt liknar de tidigare uppslagsverken
och även definitionerna i l’Encyclopédie méthodique liknar de äldre även i verkets
historieband (1806). Historierna ansågs ge mening, dåtiden fungerade som riktgivare för
nutiden.165
Först i Akademins ordbok (1835) syns förändring i definitionerna av historia och kronologi.
Historia anges då ha en sidobetydelse där historia i allmänhet och kunskaper i detta har en
självständig betydelse. Man kan studera historia, det finns kurser i historia och professorer i
162
Foucault skriver i Sexualitetens historia om samhällelig disciplinering i form av biopolitik. I början av 1900-talet var tidsstudiemätningar i arbetslivet ett liknande exempel. 163
Furetière, band 1, CHRONIQUE, s 293. Hunt, s 117-119, diskuterar sådana periodindelningar inkl. den indelning som idag ofta görs i antiken, medeltid, modern tid. 164
L’Encyclopédie, band 3, CHRONOLOGIE, s 390. Ung. 1750-tal. 165
Denna historiefilosofi var utmärkande för de som kallades les anciens i striden om antiken.
50
ämnet. För kronologi finns en delbetydelse med anknytning till just kunskap om de epoker
man tidigare talat om.166
Inom kronologin anges ett antal ord för avgränsade tidsrymder: epok och era är några av
dessa. Orden betyder i stort sett samma sak, men har använts olika frekvent under olika tider,
framhålls i Furetière (1690). Ordet era hänger samman med les modernes, d.v.s. den grupp
kulturella utövare som ansåg antiken snarare som inspiration än som ouppnåeligt ideal,
betonar Furetière. Hos dem är ordet era det som förut kallades epok. Samma konstaterande
görs hos Basnage de Beauval (1701) och Trévoux (1721, 1752 och 1771). Här fanns
uppenbarligen en konnotation hos ordet, en förändring mellan de två begreppen som skedde i
slutet av 1600-talet, kopplat till den uppblossande kulturstriden och innebärande att olika syn
på dåtidens förhållande till framtiden färgade valet dem emellan.167
Betydelsen av denna
kulturstrid har understrukits av forskare som François Hartog, Dan Edelstein och Stéphane
Pujol.168
För det liknande ordet period nämns inga sådana bimeningar. I l’Encyclopédie
nämns ingen skillnad mellan orden, istället konstateras era avse en bestämd period och betyda
samma sak som epok och samma behandling av orden finns hos l’Encyclopédie méthodique
(1822) och Akademins ordbok (1835). 169
Som objekt i den kronologiska vetenskapen hade tid rollen att delas in i perioder, ofta med
religiös bas. Parallellt med denna religiösa uppfattning fanns, som Lynn Hunt påpekat, en
begynnande sekulär tidsmedvetenhet, t.ex. kring det som började kallas medeltiden.170
1700-
talet var en period som präglades av stor nyfikenhet vad gäller att studera naturen. Det fanns
ett livligt internationellt forskarsamarbete, ofta inom de nya vetenskapsakademiernas ram. Det
som idag kallas geologi avslöjade kronologiska perspektiv som krockade med kulturella
föreställningar. Den mer naturinriktade förklaringsmodellen är något som idéhistorikern
Staffan Bergwik studerat och han ser en pluralism i tidsuppfattningen hos dem som var
166 Akademins ordbok (1835), band 1, HISTOIRE, s 893. Genom att definiera historia som en vetenskap om
tiden relativiserades det förgångna till fördel för det som skulle komma. 167
För uppkomst och utveckling av ordet ”modern” se bl.a. Hunt, s 47-49. 168
Hartog, s 172-175, Edelstein, 2-4, 24-69 Pujol, bl.a. s 3-69 beskriver dialoger, som den mellan gamla och moderna, som en tidstypisk intellektuell form. 169
L’Encyclopédie, band 5, ÉPOQUE, s 833-836, band 5, ÈRE, s 900-902. L’Encyclopédie méthodique, Fysik, band 3, ÉPOQUE, s 110-111, band 3, ÈRE, s 119. Akademins ordbok (1835), band 1, ÉPOQUE, ÈRE. Koselleck, s 14-15, diskuterar allmänt huruvida en period, så snart den uppfattas som avslutad och därmed sluten, kan ges ett särskilt tidsbegrepp. Kanske betecknade era i större utsträckning att antiken var avslutad? För detta skulle en nutida ordförklaring kunna tyda. Le Petit Robert (Paris, 2015), s 910-911, 918 anger liksom de äldre uppslagsverken att epok och era är utbytbara. Men era har i dagens uppslagsverk bibetydelsen att vara ”en epok som inleder en ny [världs]ordning”. Ordet era användes också i politiska anföranden då den franska revolutionskalendern infördes och tiden startade med år noll. Rydberg, bl.a. s 10, 17, om Romme-rapporten och den nya tiden. 170
Hunt, s 73-74, 66. Pomian, s 115-120, Whitrow, 1988, s 146-151.
51
engagerade i mätandet av jordens avlagringar eller fixpunkter.171
Det tidsliga perspektivet
blev allt viktigare att tänka kring. Delar av detta syns i definitionerna. Både l’Encyclopédie
och l’Encyclopédie méthodique klassar här skapelsehistorien som religiös historia.
Just begreppet nyfikenhet har analyserats begreppshistoriskt av idéhistorikern professor Neil
Kenny. Han konstaterar att nyfikenhet fram till 1500-talet hade en uteslutande negativ
innebörd. Under 1600-talet, delvis genom de nya fristående vetenskapsinstitutionernas
inverkan, ändrades ordet nyfikenhet att också kunna betyda ett positivt kunskapssökande, en
betydelse som idag överväger.172
Bakom nyfikenheten skulle man kunna tolka in en mer
allmän förändring av människans relation till sin omvärld. Om vår ”moderna” tidsuppfattning
innebär en mer självständig och aktiv hållning är det ett annat sätt att beskriva att vi tillåter
oss att vara nyfikna – även på framtiden.
Reinhart Koselleck menar att ordet historia vid slutet av 1700-talet ändrades och blev – i form
av ett kollektivsingular – uttryck för en samlad kunskap om dåtiden snarare än kännedom om
enskilda berättelser. De gamla historierna var personorienterade, dramatiska och kopplade till
enskilda händelser. Denna förskjutning kan anas i uppslagsverkens definitioner under den
undersökta perioden. Det finns smärre skillnader mellan de tre äldsta verkens formuleringar
och de från mitten eller slutet av århundradet. I det undersökta materialet syns dock först i
Akademins ordbok (1835) en definition av historia som kunskapsområde och
vetenskaplighet.173
Att se historia i detta ljus förutsätter ett annat förhållande till dåtiden och
till den kronologiska dimensionen överhuvudtaget. Jämfört med den bild av förändring som
senare forskning gett finns det i definitionerna en markant kontinuitet kring ett äldre
historiebegrepp fram till 1800-talets början.
Nutid, dåtid, framtid
”Folk ägnar sig åt att klaga över sin nuvarande tid, längta efter den svunna tiden och önska sig
till framtiden”, konstaterar Furetière (1690).174
Basnage de Beauval (1701) och Trévoux
(1721, 1752 och 1771) inkluderar en liknande, sinsemellan identisk formulering:
171
Opublicerat arbetsmaterial (2019), Times of nature, times of history (prel.). Bergwik har bl.a. studerat den svenske 1800-talsgeologen Gerard de Geer. Liksom de franska lantmätarna på 1700-talet studerade de Geer jorden på ett praktiskt, empiriskt sätt. Jämför Lévi-Strauss, Pomian och Koselleck som alla talar om pluralistiska tidsuppfattningar. 172
Neil Kenny, The Uses of Curiousity in early modern France and Germany (Oxford, 2003), s 1-20. Holmberg, s 241. 173
Akademins ordbok (1835), band 1, HISTOIRE, pkt 11. 174
Furetière, band 2, TEMPS, s 615: ”L’humeur du peuple est de se plaindre du temps present, de regretter le passé, de souhaitter l’advenir”. Det verb som används, regretter, har idag två betydelser, dels att längta intensivt efter (tråna, sakna), dels att ångra. Här har den första betydelsen valts.
52
Vi ägnar oss åt att längta efter den tid vi redan förlorat. [---] Framtiden ligger inte i slumpens eller lyckans
händer, den ligger i Guds händer; men han har gett oss nuet som en möjlighet och han kommer att utkräva
räkning av oss kring hur vi utnyttjat nuet.175
Framtiden existerar och nutiden ställs i bjärt kontrast till dåtid och framtid. Krzysztof Pomian
och Lucian Hölscher är två av de forskare som hävdar att framtiden ”upptäcktes” under 1700-
talet.176
Läser man definitionerna i de utvalda uppslagsverken är detta inte en slutsats som är
uppenbar att kunna dra utifrån texterna. Men framtidens förhållande till nuet har en
existentiell laddning i de tre äldsta uppslagsverken. Det finns en dold konflikt mellan
definitionerna om vem som äger makten över framtiden. Enligt dessa uppslagsverk ligger
framtiden i Guds händer.177
Framtiden är utstakad och ändlig, den är inte något som styrs av
slumpen och inte heller av människorna själva. Domens dag och Kristi återkomst närmar sig.
Uppfattningen om framtiden var del av samhällets diskurs, en allmänt gällande norm man inte
ifrågasatte. Den innebar att en extern makt – Gud - skulle bedöma våra kommande
handlingar.178
Inom diskursen var tidsuppfattningen individuell men saknade frihet.
Uppenbarligen ger denna tidsuppfattning ett mycket begränsat handlingsutrymme åt
människan. Några formuleringar av det slaget som hos Furetière (1690), Basnage de Beauval
(1701) och Trévoux (1721) finns inte med i l’Encyclopédie eller i l’Encyclopédie Méthodique.
Hos Diderot och d’Alembert tillskrivs människan förnuft och rationalitet. Det borde enligt
våra nutida föreställningar betyda att hon kan ta ansvar själv för sina handlingar, men någon
sådan idé om en egenvald framtid uttrycks inte. L’Encyclopédie är ingen gudsförnekande
kunskapssammanställning, det finns i vissa delar en tro på högre väsen av närmast agnostisk
karaktär – Gud snarare än kyrka. Alternativt är definitionen delvis uttryck för en mekanisk
världssyn – där är valmöjligheterna små och den sätter människans handlingskraft ur spel fast
på annat sätt.
Framtiden i definitionerna visar sig således vara inte en organisatorisk fråga utan – snarast
och fortfarande – ett religiöst begrepp. Detta är ett ord som i texterna är religiöst
meningsgivande till skillnad från en nutida uppfattning att framtiden är något som
”organiseras”. Begreppen nutid, dåtid och framtid existerade från periodens början, men
innehållet var inte det samma som det vi idag kallar en ”modern” uppfattning. Relationen
175
Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866. Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. 176
Pomian, s 115-120 (särskilt s 118). Hölscher, s 36, citat i uppsatsen inledning. 177
Identiskt som i not 172. 178
Identiskt som i not 172. Formuleringen finns inte med hos Furetière (band 2, TEMPS, s 615-616), kanske var detta för självklart för att uttrycka.
53
mellan människa och tid var en annan. Definitionerna under 1700-talets senare del nämner
inte längre domens dag, underordningen inför religiösa makter åberopades inte längre som
enda möjliga uppfattning om framtiden. Detta innebar, som nämnts, inte att definitionerna
uttryckligen säger att människor är fria att välja och att ansvara för sig själva. Ändå kan det
faktum att vissa delar av de tidigare definitionernas text försvann sannolikt ses ett stort steg
framåt mot en förändring och det vi kallar en ”modern” uppfattning.
Det ”moderna” har dock fler komponenter. Vad som antas gälla en ”modern” tidsuppfattning
är att den, till skillnad från den gamla, innehåller både frihet och framtidstro – att människor
inte bara kan utan också vill välja sin egen framtid.179
En sådan tidsuppfattning är avgjort inte
vad som karaktäriserar de studerade definitionerna av tid. Att människor i en mer sekulär
diskurs började se sig äga större eget handlingsutrymme, d.v.s. frihet, var kanske inte
tillfyllest för att ha en framtidstro. Forskaren Colm Kiernan har betonat att upplysningstidens
ifrågasättande av arvssynden banade väg för tankar om utveckling och framsteg.180
Enligt
forskare som Koselleck, Fritzsche och Hölscher kom förverkligandet av en god framtid som
ett tänkbart och möjligt mål framför allt med de politiska och sociala händelser som
dominerade århundradets slut. Framtiden hade fram till dess gällt att slippa skärselden, d.v.s.
en negativ framtid. Något skifte i aspekten att önska sig en framtid syns dock inte ens i de
uppslagsverk som utkom efter revolutionsåren – l’Encyclopédie méthodiques tekniskt
orienterade uppslagsbok (1822) och Akademins ordbok (1835).
Det finns andra sätt på vilka definitionerna pekar på inslag av individuell relation till tid. En
psykologiskt upplevd tid lyfts fram i några fall. Hos Basnage de Beauval (1701) finns en
sidobetydelse av ordet varaktighet av intresse eftersom den syns vara den första
formuleringen kring en psykologiskt upplevd tid hos de studerade uppslagsverken. Hur lång
tid något tar beror av en persons sinnesstämning; om man är uttråkad verkar tiden längre, slår
Basnage de Beauval fast. 181
I l’Encyclopédie (1765) formulerar Formey:
Det finns ingen exakt mätning av tid, det är en personlig upplevelse, man kan uppleva den långsam eller
snabb. [---] mätningen är godtycklig och kan skilja mellan olika folk, det enda som är gemensamt för oss är
uppfattningen av ögonblicket, nuet.182
179
Bl.a. Hunt, s 70-72. 180
Kiernan, s 101. Kiernan säger att upplysningstidens intellektuella « are important less because they initiated a debate on progress than because they developed one which they inherited ». 181
Basnage de Beauval, band 1, DURÉE, s 1038. 182
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 96. Ordet peuple (folk) används, inte gens, personnes eller hommes, betydelsen här närmast grupper av folk/folkgrupp.
54
I Akademins ordbok (1835) nämns vardagliga uttryck av liknande karaktär: att slå ihjäl tiden
kan sägas vara att försöka få tiden att gå fortare eftersom man har långtråkigt, alltså en
psykologiskt upplevd tid.183
Organisatörerna
Sammanfattningsvis kan man se att tid har viktiga organisatoriska funktioner enligt
definitionerna som studerats. Synen på handfast planering liksom periodens uppfattning om
kronologi ger svar på frågor kring hur det som kallas tid uppfattades i förhållande till den
enskilda människan. Uppfattningen var i grunden praktisk och kollektiv. Individen hade frihet
att antingen bryta mot eller rätta sig efter Guds bud. Framtiden fanns men hade religiösa
snarare än organisatoriska konnotationer. Inte ens i slutet av perioden talas i definitionerna om
frihet att skapa, och ansvara för, en egen framtid. Vissa formuleringar försvinner, men detta är
inte nog för att hävda att definitionerna skulle vittna om en ny, ”modern” tidsuppfattning
kring nutid och framtid.
2.4 Sammanfattning och kommentarer
Definitionerna i de åtta uppslagsverken har analyserats utifrån de tre idékluster som tidigare
presenterats och vars syfte var att i närläsning av 1700-talstexterna ge en distans till innehållet
genom att fokusera på förklaringsart snarare än förklaringsinnehåll. I vissa delar har
förklaringarna inslag från flera idékluster men i huvudsak har uppdelningen fungerat för
studiens närläsning. Ordet evighet utmärker sig genom sina mångfacetterade betydelser –
både meningsgivande, organiserande och fysikaliskt definierade. Framtiden är ett annat ord
som trotsat idéklustrens struktur. Kanske beror det just på den förändring som ordet
genomgått. Som Lucian Hölscher påpekat övergick begreppet från betydelse av att vara ett
slutet tidsrum i gudomlig makt till att bli ett utrymme öppet för människan. En tredje
utmaning visade sig vara spänningen mellan religiöst och naturbaserad förklaringsgrund. Den
går inte att förklara ur ett nutida diskursivt perspektiv, istället måste den – så gott det går –
förstås utifrån dåtidens eget tänkande. En del av spänningen bestod i lantmätarnas rön som
tolkades kronologiskt och misstämde med den bibliska skapelseberättelsen. Kanske visar
dessa tre exempel på några av de viktigaste underliggande förändringarna mellan vår tid och
1700-talet, förändringar som i sin tur med största sannolikhet kom att påverka och förändra
tidsuppfattningarna.
183
Dessa fåtal psykologiskt länkade tidsuppfattningar ligger, fast de är konkreta, långt från de uppfattningar som Lévi-Strauss, Johansen och James och Mills talar om och även långt från ”moderna” social-psykologiska uppfattningar.
55
Periodens första del utmärks av gudomliga och mytologiska inslag i tidsuppfattningarna,
medan en i huvudsak mekanisk och förklaringsbar syn på världen utmärker senare delen av
perioden. Astronomiska utgångspunkter är viktiga under hela perioden, men i de äldre
definitionerna länkas de fysikaliska resonemangen närmare till religiöst tänkande. Nya
vetenskapliga rön visar sig i definitionerna under periodens senare del – rönen härrörde i
många fall från 1600-talet men togs nu till grund för nytt tänkande. Det finns i alla
definitioner – från 1690 till 1835 – en medvetenhet om tidens gång via uttalade begrepp
som dåtid, nutid och framtid. I början av perioden betonas att det är Gud som styr framtiden. I
de senare uppslagsverken kommenteras inte denna fråga. Evigheten och intet är begrepp som
diskuteras under perioden och som innebär mental och moralisk utmaning även för
skribenterna. Tomrummet och egenskaperna hos tid är en annan problematik – är det en
självständig kraft jämsides med Gud eller en fysikalisk företeelse? Gud var under periodens
början den makt inför vilken människan skulle avlägga räkenskap men formuleringarna
försvann successivt under perioden. Ett problem vetenskapsmännen brottades med var
utjämningen mellan verklig, astronomisk tid och uppmätt, civil tid. Tid uppfattades mer som
ett kollektivt än som ett personligt och psykologiskt begrepp, även om undantag finns i
definitionerna. En subjektivt upplevd tid eller socialt styrande tid ges mycket begränsat
utrymme i texterna.184
De olika uppslagsverken inspirerade varandra – både att utgå från
samma formuleringar och via konflikter, d.v.s. att reagera med egna nya tolkningar. Den
största skillnaden finns mellan religiöst baserade beskrivningar och de som inspirerats av
upplysningstänkandet. Kronologin uppfattades mot periodens slut som en vetenskap och ordet
historia skiftade mening vid 1800-talets början. Uppslagsverken var normativa.
Uppfattningen förväntades bli eller vara en del av den osynliga diskursen och i detta hade
individerna en enkelriktad relation till tid, den bestämde över dem.
Förändrade tidsuppfattningar
Av de tre idéklustren har vad som här kallats fysikaliska förklaringar förändrats
förhållandevis lite under perioden. Det är också det idékluster som är sig mest likt i
förhållande till nutid. I både det sena 1700-talets och i 2000-talets förhållningssätt ingår en
strävan att grunda sin tidsuppfattning på vetenskapliga metoder. De fysikaliska och
matematiska kunskaperna har då stort utrymme. Under den studerade perioden förändrades
184
Detta hindrar inte att tiden de fakto säkerligen var socialt styrande även om definitionerna inte säger detta explicit.
56
Några sidor ur uppslagsverkens definitioner av temps (tid). Furetière (1690) öv, Trévoux (1752) öh,
l’Encyclopédie (1765) nv, l’Encyclopédie méthodique (1822) nh. Källa: Gallica.
57
tidsuppfattningarna i takt med att vetenskapen utvecklades eller accepterades. Astronomin
dominerade början av perioden och mekaniken fick genomslag i texterna vid århundradets
mitt. Ett rationellt tänkande och vetenskapliga upptäckter träder in som tydlig grund i de
definitioner som ges. Visserligen är definitionerna i l’Encyclopédie i ett antal fall flertydiga,
då texten verkar spegla både en äldre diskurs och en nyare. L’Encyclopédie méthodique är det
verk som står längst ifrån Furetière och de tidiga verken – praktisk handling och teknik
präglar definitionerna. Det går att säga att uppfattningarna blev ”moderna” under perioden om
med ”moderna” menas vetenskapliga förklaringar som västvärlden idag känner igen sig i.
Det idékluster som här kallats religiösa meningsgivare är det som förändrats mest under den
studerade perioden. De tidiga definitionerna bär spår av uppfattningar som idag tillskrivs
medeltid och renässans. Som framgår utmärker dessa uppfattningar även tidigt 1700-tal. Det
fanns inslag av både kristen och hednisk tro, men de inslag av mytologiska föreställningar
som förekom försvann under senare del av perioden. Det kan finnas alternativa förklaringar
till detta. Mytologin var uttryck för traditionella folkliga uppfattningar men samtidigt en
spegling av det uppskattade antika kulturarvet. Båda dessa tankeriktningar fick minskad
betydelse under perioden och formuleringar av detta slag började klassificeras som antik
historia eller som vidskepelse snarare än att ingå under ordet tid. Uppslagsverken från 1700-
talets mitt och senare del skiljer sig åt, kanske beroende på olika grundinställningar till
upplysningstankarna. De sena upplagorna av Trévoux präglas fortfarande av en tydlig gudstro
medan l’Encyclopédie och i synnerhet l’Encyclopédie Méthodique väljer förnuftsmässiga
förklaringsmodeller där detta är möjligt eller undviker att uttala sig i andra fall. Även om
texterna starkt förändrats under perioden går det inte att säga att de senare uppslagsverkens
tidsuppfattning är modern på det sätt som forskarna idag talat om.
Det som här kallats organisatoriska funktioner är det område som förändrats minst under den
studerade perioden och är samtidigt det idékluster som står längst ifrån det ”moderna”. Det
finns inga stora skillnader mellan uppslagsverken. Indelningarna i dagar, år, timmar och
högtider är i stort desamma idag som på 1700-talet. Det talas om en social strukturering av tid
i form av bönetimmar, men avsaknaden är så gott som total av det vi idag diskuterar i termer
av sociala och psykologiska uppfattningar och relationer till tid. Skillnaden i tidsuppfattningar
handlar framför allt om den enskilda individens uppfattning, eftersom det ”moderna” anses
innefatta en upplevd känsla av makt att forma sin egen personliga framtid tillsammans med en
ökad medvetenhet om det temporala perspektivet i stort. Den handlingsmässiga relationen
mellan individ och tid är i alla definitioner annorlunda än den som enligt 1900- och 2000-
58
talsforskning anses prägla människa och tid. Individen är på 1700-talet den svagare parten i
tillvaron. I definitionerna syns en avtagande diskursiv styrning men luckan har ännu inte fyllts
med text som betonar frihet att välja och ansvara själv. En ny diskurs är möjligen i i
antågande - men ännu inte etablerad.
Andra associationer
Syftet med att analysera uppslagsverkens definitioner utifrån ett antal kluster, fokuserade på
arten av de tankar som använts i definitionerna snarare än deras förklaringsinnehåll, var att
försöka skapa distans till texterna. Tanken var att därmed minska risken att läsa in nutida
synsätt i källmaterialets texter. Samma syfte styrde valet att analysera tid som begreppsfält
tillsammans med ord som definitionerna själva indikerade associationer till. De sätt som tid
uppfattades enligt uppslagsverkens texter kan, med ett sådant arbetssätt, framstå som
främmande för en nutida läsare och de associationer som idag förknippas med begreppet.
Jämfört med idag präglas exempelvis texterna av en tidsuppfattning djupare förankrad i
religiös tankevärld och av en mer maktlös människa. De vetenskapliga förklaringarna är
präglade av dåtidens kunskapsläge. I tidsuppfattningarna och deras associationsbanor saknas,
framför allt, de kopplingar till psykologiskt och socialt upplevd tid som har så framträdande
plats i nutida forskning – och i nutida vardagsliv.185
Sammantaget kan de tre idéklustren som
verktyg för analys sägas ha bidragit till fördjupat perspektiv eftersom tidsuppfattningen både
då och nu tar ställning till likartade grundfrågor, vad tid består av, vilken mening den har och
hur vi praktiskt hanterar den.
Skillnaderna mellan uppslagsverkens definitioner visar sig främst i innehållet men har gett
konsekvenser på texternas fokus och omfång och även på det språk och det ordval som
använts. Kvantitativt kan tre grupper urskiljas: l’Encyclopédie och l’Encyclopédie
Méthodique av Panckoucke utmärker sig genom sina långa definitioner av tid, i vissa fall med
beräkningstabeller och matematiska formler. De tre äldre uppslagsverken, Furetière, Basnage
de Beauval och Trévoux (1721), har mycket kortare texter. Även de nya upplagorna av
Trévoux, (1752 och 1771), har korta definitioner. Kortast text finns hos Franska Akademins
ordbok (1835).
De tre tidigaste uppslagsverken – Furetière, Basnage de Beauval och Trévoux (1721) – har
innehållsmässigt stora likheter. Periodens två sista verk – l’Encyclopédie méthodique och
Akademins ordbok – är i sak också lika. Vid periodens mitt är skillnaderna mellan verken
185
Exempelvis i dagens minnesstudier, t.ex Chris Lorenz, Unstuck in time. Or: The sudden presence of the past (Amsterdam, 2010), s 67-104.
59
större. L’Encyclopédie har en i huvudsak mekanisk snarare än religiös förklaringsmodell. Men
här finns också kvardröjande äldre tankar och begrepp, ofta som utgångspunkt för en
motargumentering. L’Encyclopédie står långt ifrån de samtida Trévoux (1752 och 1771).
Främst gäller skillnaden hur tidsuppfattningen beskrivs i relation till religionen. Trévouxs tre
olika upplagor uppvisar likheter sinsemellan. Publiceringsår var inte utslagsgivande för hur
definitionerna ser ut. Även Trévoux (1752 och 1771) står, trots sin bevarade religiösa
grundton, för delvis ändrade uttryck, mest genom smärre formuleringar som försvinner.186
Vid 1700-talets mitt är diskursen ännu inte utbytt i uppslagsverken. Med de två 1800-
talsverken – l’Encyclopédie méthodique och Akademins ordbok (1835) – har
tidsuppfattningen ändrats sedan periodens början. Det finns skillnader mellan l’Encyclopédie
och de definitioner som l’Encyclopédie méthodique ger i sitt fysik-band. Trots en tilltagande
allmän konservatism i det franska samhället187
gjorde sig l’Encyclopédie méthodique till
representant för en vetenskapligt grundad och sekulär bild av tid. Definitionen i fysikbandet
(1822) är kort och helt inriktad på fysikaliska förklaringar.
186
Exempelvis finns en skillnad för ordet existens. Se rubrik Tid och otid. 187
En konservativ vändning efter revolutionsåren, den s.k. Restaurationen, präglade Frankrike från 1814. Kung Karl X, ättling till den avsatte Ludvig XVI, styrde men avsattes vid den ”borgerliga” julirevolutionen 1830.
60
3. Diskussion
[t]ime is not the entirely neutral medium that it is often believed to be, but […] to a
certain degree, inherently ethical and political.188
Studiet av definitioner i uppslagsverken visade inte på en ”modern” tidsuppfattning så som vi
idag menar med uttrycket, men väl på att förändringar mot något nytt var på gång. I det här
kapitlet diskuteras resultaten.
Den ”moderna” tidsuppfattning som tillskrivs 1700-talets slut innebär att människan finner sig
stå, som eget subjekt, inför en framtid hon kan välja och påverka. Det handlar om en
individuell framtid. Den skiljer sig därmed från den opåverkbara och kollektiva framtid som
den tidigare människan ställdes inför – en framtid som var fylld av oro inför domens dag
snarare än av förväntningar inför ett bättre liv. Förändringen sammanfattas av Lucian
Hölscher, Dan Edelstein, Lynn Hunt med flera forskare som innebärande en maktförskjutning
till människans fördel.
Denna studie presenterar en analys av källmaterial avseende perioden 1690¬1835. Ett syfte
var att bättre förstå dåtiden tidsuppfattning och detta genom att studera tidsdefinitioners
innehåll och eventuella förändringar i ett urval franska uppslagsverk.
Både källmaterial och urval av ord kan behöva diskuteras i en studie där närläsning och
kvalitativ tolkning av texter ligger till grund för analysen. Inom dagens forskning – som
begreppshistoria, ordbrukshistoria och diskursanalys – finns olika uppfattning om
uppslagsverk som källa.189
Uppslagsverken används i denna studie eftersom de hade
ambitionen att tolka bästa möjliga kunskap och tänkande och dessutom ger bra grund för
diskursiva jämförelser över tid. Verken skapade en kunskapsgenre som tillmätts viktig roll av
forskare under 1900- och 2000-talen. Perioden har avgränsats i enlighet med vad tidigare
forskning pekat på som relevant för frågeställningen och studien har inkluderat de ord som
enligt materialet självt bildade begreppsfält tillsammans med tid. Idéklustren genom vilka
definitionernas innehåll studerades gav möjlighet att läsa definitionerna på tydligare sätt.
188
Lorenz och Bevernage, s 31. Lorenz et al analyserar temporalitetens betydelse och effekter för oss. 189
Se avsnitt 1.2.1.
61
Tidigare forskning, bl.a. av Crosby, Lough, Brewer, Leca-Tsiomis, Schmit och Groult har
pekat på tendenser som utmärker den studerade perioden, exempelvis 1) kvantifiering som
hängde samman med en empirisk vetenskapstro 2) sekularisering som var kopplad till det
rationella tänkandet som norm och 3) individualisering som väckts av politiska idéer och
manifesterats i bl.a. rättighetsdeklarationer190
. Ett annat sätt att beskriva utvecklingen vore det
weberianska begreppet avförtrollning, där människan plötsligt står ensam, utan Gud,
berättelser eller myter.
Frågan är om detta slags tendenser syns i uppslagsverkens definitioner. Det visar sig finnas
förskjutningar i tidsuppfattningarna både för vad som i studien kallats fysikaliska förklaringar
och för religiösa meningsgivare, även om resultaten inte är särskilt entydiga. Däremot finns
inga direkta belägg för en individualisering eller framtidstro i de studerade definitionerna så
som detta framgår inom vad som här kallats organisatoriska funktioner. Anledningen kan vara
att inga förändringar skett, alternativt att de inte fångats in av idéklustret. Det vi benämner en
modern tidsuppfattning bygger på ett individuellt förhållningssätt, ett jag som eget subjekt och
med ett eget – och positivt – förhållande till framtiden. I vår nutida diskurs kan detta ses som
en organisatorisk funktion, men den förändring i uppfattning som studiet av definitionerna här
visat, är snarare del av de idéer som klassats som meningsgivande. De hänger samman med
religiösa tankestrukturer såsom evigheten. Framtiden visade sig, via studiens idékluster, vara
religiös snarare än organisatorisk i de texter som ingått i undersökningen.
En annan modernitet
Definitionerna spänner över nära 150 år, från andra hälften av 1600-talet till början av 1800-
talet. Begreppshistoriker betonar samspelet mellan omvärld och begrepp eller uppfattningar.
Flera viktiga historiska skeenden berörde perioden: 1600-talets ”vetenskapliga revolution”,
upplysningstiden och den franska revolutionen. Sambanden mellan begreppsförändringar och
händelser är komplexa, men slutet av 1700-talet är vad som pekats ut som en särskilt
formerande period för det ”moderna”.
Studien sökte efter spår av dessa förändringar. Läser man definitionerna ger resultatet inte
fullt stöd för tidigare forskningsslutsatser om modernitet vad gäller tidsuppfattningens
utveckling under 1700-talet – åtminstone inte att uppfattningen blev ”modern” på det sätt som
idag beskrivs. Det kan finnas olika anledningar till detta resultat.
190
Politiska, sociala och individuella rättigheter och skyldigheter. Franska rättighetsdeklarationen 1789 och den amerikanska självständighetsförklaringen 1776.
62
Man skulle kunna säga att tidsuppfattningen blev modern, men på annat sätt. Analysen visar
att sätten att beskriva och definiera tid i början av perioden dominerades av religiösa
tankeramar men att detta paradigm successivt ersattes av naturfilosofiska och mekaniska
referenser. Förklaringssätten är inte varandra uteslutande, sekulära upplysningstexter grundas
i många fall på en gudstro om än mindre kyrklig samtidigt som texterna vid 1700-talets början
utgår från astronomiska fakta. Det finns dock en förändring över tid. I växande grad utmärks
definitionerna av ett sekulärt tänkande och framför allt av mer vetenskapligt-empiriskt
grundade resonemang. De utförliga beräkningar som görs kring tidsutjämning är exempel.
Det finns spår av den modernitet som bl.a. Lynn Hunt, François Hartog och Dan Edelstein
talar om. Delar av materialet visar på ett avståndstagande från mytologiska föreställningar och
speglar att människan inte längre behövde underordna sig en förutbestämd, gudomlig ordning.
Framtiden beskrivs på annat sätt, men steget till en frigörelse för människan tas inte fullt ut.
Texterna präglas mer av att formuleringar försvinner eller omplaceras än av att nydanande
uppfattningar inkluderas. Exempelvis återkommer formuleringen att ”[f]ramtiden ligger inte i
slumpens eller lyckans händer, den ligger i Guds händer; men han har gett oss nuet som en
möjlighet och han kommer att utkräva räkning av oss kring hur vi utnyttjar nuet” i
uppslagsverk ännu under andra halvan av 1700-talet. I Trévoux finns formuleringen
inkluderad 1771, medan hänvisningen till Gud har försvunnit i l’Encyclopédie 1765 och i
l’Encylopédie méthodique 1822. Där ges definitionerna istället utförliga fysikaliska
förklaringar. Det är uttryck för den sekularisering som bl.a. Hunt och Hölscher talar om.
Definitionerna saknar samtidigt uttryckliga formuleringar där ett befullmäktigande av
människan i förhållande till framtiden hade kunnat framgå.
Den framtid som beskrivs är antingen styrd av Gud, av mekaniken eller möjligen av en ansats
till egen mänsklig vilja. Inte i något fall syns det slag av framtid som bl.a. Lévi-Strauss,
Pomian och Foucault varit inne på, nämligen framtiden som ett kaotiskt slumptillstånd. Det är
Gud eller rationella orsakssammanhang som dominerar i definitionerna.191
Frihet med gränser
En ”modern” tidsuppfattning bygger, som nämnts, på ett eget individuellt, mänskligt ansvar
för våra handlingar. Den diskurs som speglas i citaten inkluderar ett slags individualitet:
människan kan själv välja hur hon vill använda framtiden, men ställs vid tidens slut till doms
inför Gud. Friheten har tydliga gränser, den kollektiva och externt styrda diskursen är
191
Jmf Hunt, s 109. Darwins tidsuppfattning och teori om utveckling finns ännu inte presenterad. Hunt påminner om att Darwin kan ses i skarp kontrast mot en teleologisk historiesyn.
63
påtaglig. Den frihet vi idag talar om innebär att det är människan som själv sätter upp egna
mått för att döma sina handlingar.192
Texterna skulle kunna tolkas som att uppfattningen
börjar förskjutas från tid som en kollektiv nytta, där individuellt ansvar ska utkrävas, men
ingen verklig frihet råder, till dagens uppfattning om tid som personlig resurs, där jag har alla
möjligheter men där jag står ensam att utvärdera mitt liv och min tid.
Formuleringar om framtiden återfinns framför allt i förorden till uppslagsverken. Detta är
särskilt tydligt under periodens senare del. I förorden beskrivs människan stå inför en ny,
upplyst era. Det finns en självmedvetenhet i formuleringarna om att man aktivt tillsammans
deltar i att bygga upp ett nytt, bättre samhälle.193
Det är en kollektiv framtidstro. Men inte ens
i början av 1800-talet syns i själva definitionerna formuleringar som slår fast en individuell,
mänsklig frihet gentemot tiden.
De äldre definitionernas formuleringar speglar en tankevärld som successivt försvinner mot
slutet av perioden och då ersätts av vetenskapliga resonemang som mekanik och matematik.
Lucian Hölscher har tolkat denna förändring som en förskjutning mot mer sekulär
tidsuppfattning, men också som en förändrad förväntanshorisont för människor.194
Förväntan
innebar olika saker, dels att framtiden kunde ses som positiv – inte bara ett undvikande av
skärselden – och därför som eftersträvansvärd, dels att framtiden var möjlig att erövra – det
var inte Guds ankomst utan det egna mänskliga förverkligandet det började handla om. De
studerade definitionerna ger inte uttryck för denna ändrade förväntanshorisont, men de
förändringar som kan noteras i materialet195
– att formuleringar försvinner – motsäger inte att
det är just detta som håller på att ske.
Formuleringar försvinner
Utmärkande för en diskurs är att man inte ser den verklighetsbild man bygger sina
uppfattningar på.196
Förändringarna kan ha funnits där men inte manifesterats i texterna. Ett
byte av diskurs tar tid. Som Foucault påpekat är det svårt att klart se vad som ska bli nästa
diskurs medan ifrågasättandet av den gamla fortfarande pågår. Argumenten för en eventuellt
ny tidsuppfattning fördes i uppslagsverken fram inom diskursens ram. Det kan vara
192
Kanske innebär detta inte en lägre grad av kollektivt tänkande även om vi uppfattar oss som fria. 193
Exempelvis i l’Encyclopédie (1751), band 1, s I-XLV. I det 45 sidor långa förordet Discours préliminaire sägs bl.a. på sid XXI: ”Det är sant att vårt sekel, som tror sig ha uppgiften att ändra alla lagar och att göra rättvisa, inte tänker särskilt högt om dessa män som fordom var så berömda”. Även Hunt, s 66-70, om tidsbrottet gentemot det gamla samhället. 194
Koselleck kallar det förväntanshorisont, Hölscher benämner det framtidshorisont. 195
Detta till skillnad från det förändrade ”erfarenhetsrum” vars betydelseförskjutning syns i materialet genom ordet historia så som det definieras i slutet av perioden. 196
Foucault (2002), kap. II och III, t.ex. s 168. Foucault (2008), s 181.
64
förklaringen till hur delar av rådande idéer försvinner ur definitionerna utan att nya formuleras
i deras ställe. I l’Encyclopédie beskrivs maktförhållandet mellan människa och Gud på nytt
sätt men mest genom ett uteslutande av gamla formuleringar.197
I Akademins ordbok 1835
beskrivs tid som ”en del av evigheten”.198
Även om studiet av definitionerna inte ger direkt stöd för den ändrade tidsuppfattning som
forskningen talar om, betyder detta självfallet inte att bedömningen är felaktig eller att sentida
analytiker tolkat in en begreppsförändring i denna dramatiska epok. Tvärtom finns många
exempel på hur dagens västerländska samhälle präglas av en annan tidsuppfattning än den
som var utmärkande för det tidiga 1700-talet. Det finns en brytpunkt. Lynn Hunt, som försökt
hitta när och hur brytpunkten inträffade, betonar svårigheten att peka på distinkta årtal eller
ens händelser.199
Liksom Hölscher och Hartog poängterar hon dock att det krävs något mer än
att ha potentiell makt över framtiden till att verkligen vilja driva utvecklingen mot denna
framtid. Framtidstron kopplades till den makt som kunskap ger och till de politiska och
sociala förändringarna. Revolutionen gav som biprodukt en uppfattning att framtiden var
något man kunde se fram emot och som var nåbar, understryker bl.a. Fritzsche. Bland texterna
som studerats i undersökningen finns inte belägg för detta. Utgivningen av uppslagsverk
fortsatte i stort sett under hela den revolutionära perioden, men de enda definitionerna i
studiens urval som publicerades efter revolutionen är l’Encyclopédie méthodiques fysik-band
från 1822 och Franska Akademins ordbok från 1835 och dessa är snarare praktiskt och
språkligt orienterade, inte normativa på de sätt som exempelvis Trévoux eller l’Encyclopédie
varit. Den nya tidsuppfattningen kan ha funnits etablerad redan på 1830-talet, kanske var den
därmed inte nödvändig att kommentera. En industrialisering präglade Frankrike och
utvecklingstron representerades bl.a. genom världsutställningarna för manufaktur- och
hantverksprodukter.200
Men lika troligt kan vara att det borgerliga – för att inte säga
småborgerliga – samhälle som efterträdde revolutionen tonat ner betydelsen av
maktförskjutning och ökat mänskligt ansvar.
En brytpunkt under 1700-talet som Hartog, Edelstein med flera forskare pekar på är den strid
som pågick kring den populära antika tidsepoken. Det fanns en fundamental skillnad mellan
att imitera och beundra antiken och att lära av den, men se sig själv som någon som hunnit
längre i utvecklingen. De gamla (les anciens) och de moderna (les modernes) drog olika
197
L’Encyclopédie, band 16, TEMS, s 94-96. 198
Akademins ordbok, band 1, ÉTERNITÉ. 199
Hunt, s 51, 73-76. 200
Första världsutställningen ägde rum i London 1851.
65
slutsatser om framtiden och den uppfattning som till slut kom att dominera innebar en
utvecklingstro som blev avgörande för seklets slut och stor del av 1800-talet, en uppfattning
som byggde på en ökad medvetenhet om människans egen relation till tid, en
temporalitetskänsla.201
Denna känsla syns i definitionerna när det gäller det kronologiska tankemönstret. Här visar
sig vad som redan påpekats av Reinhart Koselleck, nämligen att ordet historia övergår från att
innebära händelser och krönikor till att bli ett mer abstrakt ord för en rörelse framåt. Så sent
som 1771 är historia en konstnärligt utförd berättelse hos Trévoux, 1804 är det en religiöst
baserad kronologi i l’Encyclopédie méthodique, men i ordboken från 1835 betonas innehållet
snarare än framställningen som sådan. Historia om tiden som gått är där en kunskap man kan
sägas äga. Det liknar då det näraliggande ordet kronologi, vilket uppvisar en mer konstant
betydelse och under hela perioden förklaras som vetenskapen om epokerna, doktrin om tiden.
Vilka ord som används är inte betydelselöst. Epok är det kronologiska begrepp som ger en
säker och bestämd avgränsning, framhålls i nästan samtliga uppslagsverk. Mot detta ställs
begreppet era som är något som enligt dessa verk används av de moderna för att beskriva det
som förut kallats för epok. Återigen syns en annan uppfattning i l’Encyclopédie och hos
l’Encyclopédie méthodique. Striden om antiken nämns inte och ordet era framställs som det
lämpligaste valet av ord respektive används utan kommentar. Kanske uppstod en skillnad
mellan orden under sent 1700-tal?202
Evighet som begrepp var kopplad till den kronologi som varit förhärskande. En kristen
världsåskådning inkluderade ett tydligt slut för tiden. Det var den dag då jorden går under och
människorna ska dömas för sina handlingar. Denna uppfattning var tydligt närvarande i
uppslagsverken under 1700-talets första hälft, då skribenterna framhöll att människorna
visserligen har en framtid men att denna är given oss till låns och att vi kommer att utkrävas
redovisning på domens dag.203
En indikation på en vad vi idag kallar modernare tidsuppfattning är vad Lucian Hölscher
refererar till som att evigheten ”försvann”. 204
Ordet tid definieras i de första uppslagsverken
som en succession bland händelser men också uttryckligen som en motsats till evighet. Denna
201
Edelstein, s 22-24, 37-79. Hartog, s 149-180 om kulturarvet. 202
Eftersom ordet era i franska språket idag till skillnad från tidigare har sidobetydelse av vara dynamiskt och stå för något nytt, kan den begreppsförskjutningen tänkas ha uppstått just i det här sammanhanget. Se not 169. 203
Basnage de Beauval, band 3, TEMPS, s 866; Trévoux (1721), band 5, TEMPS, s 95; (1752), band 6, TEMPS, s 2095; (1771), band 7, TEMPS, s 1016. 204
Hölscher, s 36.
66
evighet tolkas vara identisk med Gud. Allt som finns i tiden har skapats av Gud. Dikotomin
bygger på att det vi ser och det vi kan studera inte är allt. Det rationella tänkande som
utmärkte upplysningstiden innebar krav på att kunna förklara i vetenskapliga, gärna
matematiska termer. Självfallet var evigheten då en svår fråga. Definitionerna av evighet
förändras under perioden, även i detta fall främst genom vad som inte sägs: dikotomin
försvinner hos l’Encyclopédie och hos l’Encyclopédie méthodique. Evigheten fick inte rum i
den nya förklaringsmodellen. Från mitten av århundradet nämns evighet under andra rubriker,
som mytologi eller i adverbet tidslig. Hos Trévoux finns dock uppmjukade versioner av
Furetières formulering kvar ännu 1771. Att evigheten ”försvann” är del av rörelsen mot en
modernare tidsuppfattning. Vi ställdes inför ansvar och möjligheter att agera själva. En
bakomliggande förklaring till den ändrade tidsuppfattningen, som bl.a. Hölscher pekar på, är
de empiriska studier av naturen vars resultat otvetydigt ifrågasatte den tideräkning som den
kristna skapelseberättelsen slagit fast.205
Texter i otakt
Om definitionerna i de utvalda uppslagsverken inte speglar en ändrad tidsuppfattning så som
dagens forskning beskriver den, kan detta eventuellt bero på att verkligheten och texterna inte
gick i takt. Kanske valde skribenterna väletablerade beskrivningar hellre än sådana som kunde
ses som tillfälliga modenycker, kanske var avståndet för stort mellan en folklig uppfattning
och den bildade elit som skrev texterna. Jonas Hansson, liksom tidigare Quentin Skinner, har
bedömt att uppslagsverk generellt riskerar att ligga efter den uppfattning eller företeelse de
ska beskriva. 206
Otvetydigt är det så att uppslagsverken inte är avspeglingar av hur människor ”i allmänhet” då
talade. Men folkliga uppfattningar och uttryckssätt kan lika väl ha misstämt i andra
riktningen. Så uppfattades i många fall l’Encyclopédie ligga i otakt, fast inte i konserverande
riktning, medan Trévoux i upplaga efter upplaga upprepade äldre formuleringar.
Uppslagsverken var inbördes olika, samtidigt som interaktionen mellan dem var stor, som
bl.a. Holmberg påpekar.207
En annan källa till eventuell misstämning är om det kan finnas ”genre-typiska” sätt att
uttrycka sig som döljer förändringar vi annars skulle se. Sättet att förklara kanske stelnar i
205
Hölscher, s 23. 206
Det finns olika synpunkter. Exempelvis instämmer inte Bo Lindberg och Dietrich Busse helt i den bedömning som Hansson och Skinner uttalat. 207
Holmberg, s 179-181, om intertextualiteten mellan uppslagsverken. Även Leca-Tsiomis, bl.a. s 143-145. Yeo, s 35-58, särskilt s 42, om samspelet inom ”de lärdes republik”.
67
specifika vändningar och uttrycks då på ett mer traditionellt eller föråldrat sätt än samtida
språkbruk. Misstämningen mellan ett levande folkspråk och uppslagsverken skulle i så fall
inte bara bero på eftersläpningar, som Hansson varnat för, utan även vara resultat av genren
uppslagsverk som sådan. Studien visar att det finns många ordvändningar som återkommer i
de olika texterna, standardiserade förklaringar som struktureras på likartat sätt. Jämför man de
äldre definitionerna med dem som skrivits i nutida La grande encyclopédie ser man både
likheter och olikheter. Det är i många fall samma art av förklaringsvariabler, men avvägningar
och fokus ser annorlunda ut. Definitionerna från 1700-talet är mer lika sinsemellan än de är
lika någon av de två sentida texterna. Dessa liknar å andra sidan inte inbördes varandra. Detta
talar för att det kan finnas vissa variabler och förklaringssätt i uppslagsverken som är typiska,
men att tidsuppfattningarna de speglar i sin tur speglar sin respektive kontext, snarare än
genren.
Det går att konstatera att synpunkterna om uppslagsverk som källa skiljer sig inom
forskningen och att definitionerna inte uppvisar några tydliga tecken på genre-typiska texter.
Vad gäller längden på den period som undersöks användes i denna studie en period på nära
150 år, med slut så sent som 1835, för att fånga en bred bild av det sena 1700-talet. Här visar
sig ett av studiens resultat: skiftet i tidsuppfattning verkar ha börjat ännu tidigare och fått fullt
genomslag ännu senare. Förändringarna som grydde under 1700-talet visade sig tydligare
först mot 1800-talets mitt.208
Detta stämmer bra med bedömningar som Hunt, Hölscher och
Edelstein gjort. Den tidsperiod Koselleck undersökte var 1750¬1850 och perioden Anna
Nilsson Hammar valde var densamma, innebärande att längre period av 1800-talet
inkluderades. Ett problem med en längre undersökningsperiod i denna studie är
källmaterialets beskaffenhet. 1700-talet var uppslagsverkens gyllene tid och så många fler
nydanande uppslagsverk utkom inte efter den valda periodens slut. Det som kom därefter
dominerades av ordböcker, uppdateringar av stora uppslagsverk som den brittiska
Encyclopædia Britannica och i Frankrike först ett antal manualer av praktisk
kunskapskaraktär och därefter ett fåtal stora förlagsprojekt. Trots att studiens
undersökningsperiod var nära 150 år kan, sammanfattningsvis, dess avgränsning i tid ha
medverkat till vilka resultat studien kom att visa.
Alternativt är det så att moderniteten inte skulle blivit synlig ens om perioden hade utsträckts
längre. Ett sätt att testa detta är att läsa en nutida definition. Här ges skiftande svar. År 1976
präglas definitionen av tid i La grande encyclopédie helt av fysikaliska och vetenskapliga
208
Då bl.a. i form av romantikens individualitet.
68
beskrivningar, samma art som i det sena 1700-talets texter om än innehållsmässigt
uppdaterade. Modernitet i 1900-talsforskarnas mening – där sociala och psykologiska
beskrivningar tar större plats – syns då tydligare i samma uppslagsverks upplaga från
sekelskiftet 1800-1900. Från dessa exempel är det svårt att dra slutsatsen att de senaste hundra
årens uppslagsverk entydigt definierat ordet tid på sätt som stämmer överens med vad nutida
forskning verkar anse som ”modernt”.
Kanske beror resultatet till del på det slags ord som undersökts. Förskjutning av uppfattningar
kring grundläggande begrepp är en långsam process, som bl.a. Hunt och Kenny påpekat. Tid
är ett sådant både svårfångat och grundläggande begrepp. Diskrepansen mellan text och tanke,
som i ett uppslagsverk, blir för ett sådant ord i en övergångsperiod ännu större. Äldre
tankemönster kan finnas bevarade i texterna eftersom de sågs som väletablerade. Så verkar
kunna ha varit fallet för definitionerna av tid, exempelvis i l’Encyclopédies beskrivningar av
relationen mellan människa och tid. Definitionerna – och därbakom tidsuppfattningen – blev
på flera sätt mer moderna, men inte i den utsträckning eller i den form som vi förväntat oss.
Studien utformades gälla tid i begreppsfält på det sätt som bl.a. Jonas Hansson talat om.
Frågan är om de valda begreppsfälten speglar de uttryck och förmedlar de förändringar som
eventuellt föreligger. Utgångspunkten var att använda de associationer och länkar som
definitionerna själva gett. Dessa begreppsfält kunde exempelvis innehålla vårdagjämning som
en viktig utvidgning av ordet tid. Detta är knappast samma begreppsfält som en analys av
tidsuppfattningen idag skulle generera. För ett diskursanalytiskt angreppssätt är det dock
viktigt att respektera den kontext i vilken definitionerna faktiskt tillkom. Tidsuppfattningen
uppstår i sin kontext och kan ändras i en annan omvärld. Som Foucault formulerade detta,
skulle man kunna se Furetières definition 1690 som den enda definition som skulle kunna
skrivas just då.209
För denna studie har begreppsfälten, så som de konstruerades, gett ett
mervärde. Exempelvis har ord som evighet, historia och kronologi bidragit till att peka ut
dimensioner där förändringar i tidsuppfattningen kan noteras under perioden.
Bland teoretiska och metodologiska frågor att diskutera hör den begreppshistoriska
ambitionen att se definitionerna synkront för att i efterhand kunna jämföra diakront. Studiens
idékluster syftade främst till detta. Läsningen visade ett stort antal tidsuppfattningar som i sin
art skiljer sig från nutida uppfattningar. Som grund för studien hade lagts begreppshistoriska
och diskursanalytiska metoder med stöd främst i teorier från Koselleck och Foucault.
209
Foucault (2002), s 168.
69
Bedömningen är att det genom beskrivningarna funnits möjligheter att studera den
bakomliggande diskursen i vilka respektive uppslagsverk tillkommit.
En ny modernitet
Studiens resultat pekar på att definitionerna av tid blev ”moderna” men inte i den mening som
dagens forskare menar. Samtidigt ifrågasätter flera forskare dagens ”moderna”
tidsuppfattning, eller menar snarare att den är på väg att efterträdas av en ännu modernare.
Det relativa i begreppet ”modern” blir synligt. Uttrycket ”modern” har använts av oss för att
positionera oss mot allt som kom före franska revolutionen, precis som les modernes på 1700-
talet malde sig ut gentemot antiken eller så som medeltiden fick namn av att tidsmässigt ligga
mellan antiken och vad man vid det aktuella tillfället såg som nutid. Beteckningen för den
tidsuppfattning vi haft i två hundra år börjar ge vika när ett ännu nyare tankeinnehåll
etableras. Hartog hör till de forskare som argumenterar för att vi nu befinner oss i
presentismen, en tidsuppfattning som utvecklats sedan andra världskriget och accelererat med
1970-talets växande miljöproblem. Att leta efter den moderna tidsuppfattningens uppkomst
genom att studera 1700-talets tidsdefinitioner blir inte möjligt, båda är diskursivt förankrade.
Presentismen utgår från just de delar av uppfattningarna som definitionerna inte gav några
större spår av, nämligen människans medvetandeblivande om tidsperspektiv och hennes
uppfattning att själv vara kapabel att förändra. De senaste årtiondena har tron på framtiden
som något positivt gått förlorad. Det är en kollaps för framtiden, menar bl.a. forskare som
Aleida Assman, Marianne Hirsch och Leo Spitzer. 210
Hjälplösheten är lika stor som i det
förmoderna samhället – kanske större eftersom vi nu länge uppfattat oss vara herrar över
utvecklingen. Vi står inför en framtid vi inte längre vågar möta och inte kan förbättra. Den
individuella självständigheten är borta, miljöhot och krig är kollektiva till sin karaktär.
Presentismen sägs av många forskare vara den genuint ”moderna” tidsuppfattningen – en ny
diskurs. Återigen syns en koppling mellan omvärld och tidsuppfattning. Tiden är inte ett
neutralt medium, som Chris Lorenz uttrycker om relationen dem emellan.211
Uppslagsverkens roll
Studien har inte handlat om hur diskursiva förändringar börjar, snarare om att i sak spåra de
eventuella förändringarna. Jämför man 1700-talsdefinitionerna av tid och även de två nutida
210
A. Assman, ”Minne som nyckelbegrepp inom kulturvetenskaperna”, s 121-144. Hirsch och Spitzer, ”Vittnet i arkivet: Förintelsestudier/minnesstudier”, s 235-262, båda i Johan Redin och Hans Ruin (red.), Mellan minne
och glömska (Göteborg, 2016). Presentismen kan handla om en ständigt pågående förgången tid – ett trauma
som gör att vi blir mentalt kvar i en dåtid som blir evig nutid – eller en vanmakt inför miljöhot och
kärnvapenkrig. 211
Lorenz och Bevernage, s 31.
70
definitionerna finns skillnader, men mer i innehåll än i art. De förklaringar som betonas
skiftar och kan antas spegla sin aktuella omvärld. Definitionerna från 1700-talets början är
annorlunda än de från periodens slut. I mitten av perioden är bilden som mest disparat. Detta
skulle kunna spegla att det var en idémässigt rörlig tid. De två 1900-talsverken liknar inte
varandra och inte 1700-talsverken.
Christophe Schmit menar att matematikern och skribenten d’Alembert introducerade en ny
fysikalisk syn stödd på Newtons idéer, detta via l’Encyclopédie. Martine Groult lyfter fram
l’Encyclopédie méthodique som banbrytande i sin praktiska och tekniska inriktning. Marie
Leca-Tsiomis säger att 1700-talets uppslagsverk inte var ”osynliga, tysta referenser” utan
tvärtom ”[f]ör författarna och läsarna var de platsen för en levande kunskap, utbyte, debatt,
konflikt.” Linn Holmberg understryker uppslagsverkens stora roll för sin samtid, men mer i
form av kollektiv intellektuell rörelse.212
Begreppet tid är i ett sådant sammanhang ett
grundläggande och inte helt neutralt ord. Undersökningen av definitioner av tid under 1700-
talet motsäger inte att uppslagsverken haft stor diskursiv betydelse, men ger inte heller belägg
för att verken generellt hade roll av att driva ett byte av diskurs.
Slutsatser
De frågeställningar som formulerades för studien handlade om hur definitionerna av tid såg ut
på 1700-talet, vidare att söka och analysera de eventuella förskjutningar av uppfattningarna
som kunde ha uppkommit via diskursiva förändringar, via samspel eller konflikter.
Förändringarna var förhållandevis små och delvis annorlunda än förväntat. De har utförligt
behandlats i den ovanstående texten. Den tidsuppfattning definitionerna speglar är
inledningsvis religiöst grundad, varefter natur och vetenskap tar över som huvudsakliga
förklaringsfaktorer – att jämföra med den ”moderna” som utmärker sig som baserad främst på
en social och individuell tankevärld.213
Reinhart Koselleck historiserade begrepp och pekade
på samspelet mellan omvärlden, vad vi säger och vad vi menar. Begreppet tid har inte
genomgått samma begreppsförändring som exempelvis historia, men referensramarna har
skiftat.
En utgångspunkt för studien var tidigare forskning och dess bedömning att tiden blev
”modern” under 1700-talet. Studien pekar på problemen att definiera begreppet ”modern”
eftersom det, liksom Hartogs historiska regimer, snarast är något som vi själva fyller med ett
212
Schmit (2015:50), s 275, 279-283, Groult, 25-26, 87-88, 309-314, Leca-Tsiomis, s 418-422, 459-462, Holmberg, s 258, även 179-191, 241. Även Lough, s 61-97. 213
Även naturvetenskapliga dimensioner ingår i en ”modern” tidsuppfattning.
71
relativistiskt innehåll och som därmed blir en utsaga från vår egen diskurs. Givet den
definition vi idag ger begreppet, har i uppsatsen diskuterats eventuella förändringar i
tidsuppfattning under den studerade perioden. Frågan var vad som gick att se och – som ofta
– blev svaret en problematisering av själva frågan.
De viktigaste resultaten i denna studie rör svårigheterna att se en pågående förändring och
vidare att det inte bara är väsentligt vad som sägs utan lika mycket vad som utesluts, såsom
Foucault påpekade. Definitionerna av tid ändrades mellan 1690 och 1835, framför allt genom
att tidigare begrepp eller delar av förklaringarna försvann ur texterna eller sorterades in under
andra ord. Ordet evighet är exempel, liksom vår förutbestämda framtid. I detta stöds de delar
av forskningen som visat på diskursiva förändringar som utdragna och för sin samtid delvis
osynliga processer. En liknande fördröjning från 1600-talet framåt kunde observeras i de
studerade definitionerna vad gäller fysikaliska förklaringsmodeller. Bytet av diskurs tog i
båda dessa fall nästan ett århundrade. Det motsäger inte alls att verkligheten efter
förändringen kan uppfattas på nytt sätt. Resultaten understryker snarare att förändringen
lättast observeras i efterhand, som i denna studie där man i backspegeln kan se spår av en
förändring träda fram i definitionerna av tid under 150 år.
72
Kå llor och litteråtur
Uppslagsverk
BASNAGE DE BEAUVAL, Henri, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les
mots françois, tant vieux que moderne, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-
3 (Arnoud et Reinier Leers, Haag & Rotterdam, 1701)
Dictionnaire de l’Académie Française, band 1-2, sjätte upplagan (Classique-Elémentaire de
Belin-Mandar, Paris, 1835)
Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition tant des
mots de l’une & l’autre langue, avec leurs différens usages, que des termes propres de chaque
estat et de chaque profession [...] de Trévoux, band 1-5, andra upplagan (Florentin Delaulne,
Hilaire Foucault, Michel Clousier, Paris, 1721)
Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...]de
Trévoux, band 1-7, fjärde upplagan (Librairares associés, Paris, 1752)
Dictionnaire universel françois & latin, contenant la signification et la définition [...] de
Trévoux, band 1-8, femte upplagan (Librairares associés, Paris, 1771)
DIDEROT, Denis och LE ROND D’ALEMBERT, Jean (red.), Encyclopédie ou Dictionnaire
raisonné des sciences, des arts et des métiers (band 1-5, Briasson, David, Le Breton, Durand,
Paris, band 6-8, band 9-17, Samuel Faulche & Compagnie, Neufchastel, 1751-1765)214
FURETIÈRE, Antoine, Dictionnaire universel, contenant généralement tous les mots françois
tant vieux que modernes, et les termes de toutes les sciences et des arts, band 1-2 (Arnout et
Reinier Leers, Haag & Rotterdam, 1690)
PANCKOUCKE, Charles-Joseph (red.), L’Encyclopédie méthodique. Arts et métiers
mécaniques, 113 band fördelade på teman, (1782-1832) varav
Histoire, band 1-3, Panckoucke, Paris & Plomteux, Liège, band 4-5, Panckoucke, Paris,
band 6, Agasse, Paris (1784-1804)
Logique, méthaphysique [et morale], band 1-3, Panckoucke, Paris & Plomteux, Liège,
band 4, Panckoucke, Paris (1786-1791)
214
Samtliga 17 första band trycktes i Paris enligt Lough, s 399-401. Vissa senare upplagor trycktes i Génève. Neufchastel (nu Neufchâtel) ligger väster om Paris, i Bretagne. Se även Goult, s 42-49, 62-69 om olika upplagor.
73
Antiquité, mythologie, diplomatique des chartres et chronologie, band 1-2, Panckoucke,
Paris & Plomteux, Liège, band 3, Panckoucke, Paris, band 4, Panckoucke, Paris, band 5,
H. Agasse, Paris (1786-1794)
Théologie, band 1, Panckoucke, Paris, band 2-3, Panckoucke, Paris & Plomteux, Liège
(1788-1790)
Philosophie ancienne et moderne, band 1-2, Panckoucke, Paris, band 3, H. Agasse, Paris
(1791-1794)
Physique, band 1, Hôtel de Thou, Paris (1793), band 2, Agasse, Paris (1816), band 3
(uppgift saknas), band 4, Agasse, Paris (1822)215
Referensverk
Le Petit Robert de la langue française, Josette Rey-Debove och Alain Rey (red.), Le Robert
(Paris, 2015)
La grande encyclopédie, utgåva 1976, band 19, www.gallica.fr
La grande encyclopédie, utgåva 1885-1902, band 30, www.gallica.fr
NE:s Ordbok, www.ne.se
Tryckta böcker och artiklar ANDERSEN, Christiane, GRANBERG, Antoaneta, SÖHRMAN, Ingmar (red.), Tid och
tidsförhållanden i olika språk, Göteborgs Universitet (Göteborg, 2011), s 7-12
ARONSSON, Peter (red.) Makten över minnet. Historiekultur i förändring, Studentlitteratur
(Lund, 2000), s 18-28
ASSMAN, Aleida, ”Minne som nyckelbegrepp inom kulturvetenskaperna” i Johan Redin och
Hans Ruin (red.), Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar,
Daidalos (Göteborg, 2016), s 121-144
BARREAU, Hervé, Vad vet jag om tiden, Alhamras Pocket Encyklopedi /72 (Furulund, 2000
[1996]), originaltitel Le temps i serien Que sais-je?, översättning Pär Svensson
BARREAU, Hervé, La construction de la notion de temps. Tome 1: Genèse anthropologique
de la notion, Université Louis-Pasteur (Strasbourg, 1982), s 1-153
BARREAU, Hervé, La construction de la notion de temps. Tome 3: Constitution rationelle du
concept, Université Louis-Pasteur (Strasbourg, 1982), s 841-963, 1082-1123, 1269-1445 215
Panckoucke avled 1798 och släktingar drev bokförlaget.
74
BJÖRCK, Henrik, “Till frågorna om idéhistorieämnets egenart och rötter”[1996] i Nils
Andersson och Henrik Björck (red.), Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under
sjuttiofem år, Symposion, Brutus Östlings Bokförlag (Stockholm, 2008), s 177-201
BREWER, Daniel, The Discourse of Enlightenment in eighteenth-century France. Diderot
and the Art of Philosophizing, University of Minnesota, (Cambridge, 2006 [1993])
BUCCHERI, Rosolino, SANIGA, Metod, STUCKEY, William Mark (red.), The Nature of
Time. Geometry, Physics and Perception, NATO Scientific Affairs Division, Kluwer
Academic Publishers (London, 2003), s 1-129, 363-443
BUSSE, Dietrich, “Conceptual History or a History of Discourse? On the theoretical Basis
and Questions of Methodology of a Historical-Semantic Epistemology”, i Margit Pernau och
Dominic Sachsenmaier (red.), Global Conceptual History. A Reader, Bloomsbury Academic
Publishing (London, 2016), s 107-134
CROSBY, Alfred W., The measure of Reality. Quantification and Western Society, 1250-
1600, Cambridge University Press (Cambridge, USA, 1997), s 3-93, 227-240
DELIA, Luigi, Droit et philosophie à la lumière de l’Encyclopédie, Oxford University Studies
in the Enlightenment, Voltaire Foundation (Oxford, 2015), s 1-41, 241-245
FOUCAULT, Michel, ”Nietzsche, genealogin, historien” (Paris, 1971) m.fl. i Diskursernas
kamp. Texter i urval, Thomas Götselius och Ulf Olsson (red.), Brutus Östlings Bokförlag,
(Stockholm, 2008), s 112, 111, 121, 181, 256, 249
FOUCAULT, Michel, Vetandets arkeologi, Arkiv förlag (Lund, 2002; [Paris, 1969]), s 7-169,
208-221
FOUCAULT, Michel, Diskursens ordning, Installationsföreläsning vid Collège de France
den 2 december 1970, Stehags förlag (Stockholm, 1993 [Paris, 1971])
FOUCAULT, Michel, Les mots et les choses, Gallimard (Paris, 1966), s 225-397
FRITZSCHE, Peter, Stranded in the Present. Modern Time and the Melancholy of History,
Harvard University Press (Cambridge, 2004), s 1-130, 201-218
GORIS, Harm, “Interpreting Eternity in Thomas Aquinas”, i Gerhard Jaritz och Gerson
Moreño-Riano (red.), Time and Eternity. The medieval Discourse, Brepols Publisher
(Turnhout, 2003), s 193-202
75
GROULT, Martine, Savoir et Matières. Pensée scientifique et théorie de la connaissance de
l’Encyclopédie à l’Encyclopédie méthodique, CNRS Éditions (Paris, 2011), s 7-49, 85-107,
133-157, 238-261
HANSSON, Jonas, ”Begreppshistoria. Program och praktik” i Nils Andersson och Henrik
Björck (red.), Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under sjuttiofem år.
Symposion, Brutus Östlings Bokförlag (Stockholm, 2008), s 282-291
HELLBERG, ”Ordet begrepp” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr. Om
begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets akademin (Stockholm, 2005),
s 51-58
HIRSCH, Marianne och SPITZER, Leo, ”Vittnet i arkivet: Förintelsestudier/minnesstudier”, i
Johan Redin och Hans Ruin (red.), Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets
förvandlingar, Daidalos (Göteborg, 2016), s 235-262
HOLMBERG, Linn, The Forgotten Encyclopedia. The Maurists’ Dictionary of Arts, Crafts
and Sciences, the Unrealized Rival of the Encyclopédie of Diderot and d’Alembert, Doctoral
Dissertation, Department of Historical, Philosophical and Religious Studies, Umeå
University, Print and media (Umeå, 2014)
HUNT, Lynn Avery, Measuring Time. Making History, Central European University Press
(Budapest, 2008)
HÖLSCHER, Die Entdeckung der Zukunft, Europäische Geschichte, Fischer (Frankfurt am
Main, 1999), s 9-81, 129-131, 184-191
JAMES, Wendy, MILLS, David (red.), The Qualities of Time. Anthropological Approaches,
Berg (Oxford, 2005), s 1-55, 95-119
JARITZ, Gerhard och MORENO RIAÑO, Gerson (red.), Time and Eternity. The Medieval
Discourse, Brepols Publisher (Turnhout, 2003), s 1-126, 193-230
JOHANSEN, Anders, Tid är makt. Tid är pengar. Tidsmedvetande, livshållning och
samhälleligt tvång i historiskt och komparativt perspektiv, Röda Bokförlaget (Malmö, 1984),
översättning Håkan Carlsson
KAFKER, Frank A., Notable Encyclopedias of the late Eighteenth Century. Eleven
Successors of the Encyclopédie, Oxford University Studies in the Enlightenment, Voltaire
Foundation (Oxford, 1994)
76
KIERNAN, Colm, The Enlightenment and Science in eighteenth-century France, Studies on
Voltaire and the eighteenth century, Voltaire Foundation (Oxford, 1973 [1968]), s 13-117,
165-225
KOSELLECK, Reinhart, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, Daidalos
(Göteborg, 2004 [1979]), originalitel Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichtlicher
Zeiten, översättning Joachim Retzlaff
LECA-TSIOMIS, Marie, Écrire l’Encyclopédie, Diderot: de l’usage des dictionnaires à la
grammaire philosophique, Studies on Voltaire and the eighteenth century, Voltaire
Foundation (Oxford, 1999), s 13-52, 67-103, 110-147, 459-486, 493-503
LINDBERG, Bo (red.), Trygghet och äventyr: Om begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och
historie och antikvitets akademin (Stockholm, 2005), s 5-59
LINDBERG, Bo, “Introduktion”, i Bo Lindberg (red.), Trygghet och äventyr: Om
begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets akademin (Stockholm, 2005),
s 5-13
LORENZ, Chris, Konstruktion der Vergangenheit. Eine Einführung in die Geschichtstheorie.
Böhlau Verlag (Köln, 1997), s 1-64, 285-321, 400-414
LOUGH, John, The Encyclopedie, Longham Group Limited (London, 1971)
MACEY, Samuel L, (red.), Encyclopedia of Time, Garland Publishing (New York, 1994)
MAINGUENEAU, Dominique, Analyser les textes de communication, Armand Colin (Paris,
2016 [1998]), s 5-21, 30-48, 141-156
NILSSON-HAMMAR, Anna, Lyckans betydelse: sekularisering, sensibilisering och
individualisering i svenska skillingtryck 17501850, Lunds Universitet, Agerings Bokförlag
(Lund, 2012), s 11-32, 47-53
OLAUSSON, Lennart, ”Från text till text” [1994] i Nils Andersson och Henrik Björck (red.),
Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under sjuttiofem år, Symposion, Brutus
Östlings Bokförlag (Stockholm, 2008), s 16-40
OLAUSSON, Lennart (red), Idéhistoriens egenart. Teori och metodfrågor inom idéhistorien
(Stockholm, 1994), s 21-39
77
PALONEN, Kari, ”Translation, Politics and Conceptual Change” i Margit Pernau och
Dominic Sachsenmaier (red.), Global Conceptual History. A Reader, Bloomsbury Academic
Publishing (London, 2016), s 171-192
PALONEN, Kari, “Den begreppshistoriska ‘Verfremdungseffekten’ “ i Bo Lindberg (red.)
Trygghet och äventyr: Om begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets
akademin (Stockholm, 2005), s 35-50
PALONEN, Kari, Quentin Skinner. History, Politics, Rhetoric, Polity (Cambridge, 2003). S
1-95, 173-181
PERNAU, Margrit och SACHSENMAIER, Dominic (red.), Global Conceptual History. A
Reader, Bloomsbury Academic Publishing (London, 2016), s 1-27, 105-148, 171-192, 337-
366
PERSSON, Mats, ”Begreppshistoria och idéhistoria” i Bo Lindberg (red.), Trygghet och
Äventyr. Om begreppshistoria, Kungl. Vitterhets och historie och antikvitets akademin,
Stockholm (Stockholm, 2005), ss 14-34
POMIAN, Krzysztof, L’Ordre de temps, Gallimard (Paris, 1984)
PUJOL, Stéphane, Le Dialogue d’idées au dix-huitième siècle, Studies on Voltaire and the
eighteenth century 2005:06, Voltaire Foundation (Oxford, 2005), s 3-69, 167-231, 319-322
SKINNER, Quentin, “Retoric and Conceptual Change” i Margit Pernau och Dominic
Sachsenmaier (red.), Global Conceptual History. A Reader, Bloomsbury Academic
Publishing (London, 2016), s 135-148
SKINNER, Quentin, Visions of Politics, Volume 1. Regarding Method, Cambridge University
Press, (Cambridge, 2002), s 1-26, 57-127, 175-187
WHITROW, Gerald James, Time in History. the Evolution of our general Awareness of Time
and temporal Perspective, Oxford University Press (Oxford, 1988), s 3-69, 98-167
WHITROW, Gerald James, The natural Philosophy of Time, Nelson (London, 1961), s 1-115,
268-314
YEO, Encyclopedic Visions. Scientific Dictionaries and Enlightenment Culture, The Press
Syndicate of the University of Cambridge (Cambridge, 2001), s 1-98, 246-283
78
Icke tryckt material RYDBERG, Christina, Decimal tideräkning. Analys av ett rationellt förslag, kandidatuppsats,
Stockholms Universitet, DiVA (2014)
SILVERBARK, Thord, De moderna naturvetenskapernas historia, Kompendium,
Stockholms Universitet (2013)
E-böcker och artiklar
BURKE, Peter, “Context in context” i Common Knowledge, Volume 8, Issue 1, Winter 2002,
Duke University Press (Duke, 2001), s 157-177, Projekt Muse, Elektronisk tillgång,
Stockholms Universitetsbibliotek
EDELSTEIN, Dan, The Enlightenment. A Genealogy, The University of Chicago Press
(Chicago, 2010), Elektronisk tillgång, Stockholms Universitetsbibliotek
HARTOG, François, Regimes of Historicity. Presentism and Experiences of Time, Colombia
University Press (New York, 2015), Översättning: Saskia Brown, Elektronisk tillgång,
Stockholms Universitetsbibliotek
KENNY, Neil, The Uses of Curiosity in early modern France and Germany, Oxford
University Press (Oxford, 2004), Elektronisk tillgång, Stockholms Universitetsbibliotek, s 1-
304
LORENZ, Chris och BEVERNAGE, Berber (red.), “Breaking up time. Negotiating the
borders between Present, Past and Future”, i Breaking up time. Negotiating the borders
between Present, Past and Future, Vandenhoeck & Ruprecht (Göttingen, 2013), s 31-51,
www.culturahistorica.es/chris_lorenz.english.html (avläst 2019-05-04)
LORENZ, Chris, “Unstuck in Time. Or: the Sudden Presence of the Past”, i Tilmans, Van
Vree, Winther (red.), Performing the Past: Memory, History and Identity in Modern Europe,
Amsterdam University Press (Amsterdam, 2010), s 67-104, Elektronisk tillgång, Stockholms
Universitetsbibliotek,
SCHMIDT, James (red.), What is Enlightenment? Eighteenth-century Answers and Twenties-
century Questions, Philosophical Traditions 7, University of California Press (Los Angeles,
1996): Immanuel Kant (1784), s 58-65; Johann Heinrich Tieftrunk (1794), s 217-224; Johann
Adam Bergk, s 225-232; Rolf Vierhaus, s 330-341; Lewis Hinchman, s 488-516, Elektronisk
tillgång, Stockholms Universitetsbibliotek
79
SCHMIT, Christophe, Méchanique, statique, dynamique. Répartition du savoir et définitions
dans l’Encyclopédie. 1ère
partie, 2014/1, no 49, ss 225-258
www.cairn.info/resume.php?ID_ARTICLE=RDE_049_0225
SCHMIT, Christophe, Méchanique, statique, dynamique. Répartition du savoir et d´finitions
dans l’Encyclopédie. Deuxième partie, 2015/1, no 50, s 274-299
www.cairn.info/resume.php?ID_ARTICLE=RDE_050_0274
Databaser
GALLICA, Bibliotèque de France, digitalt arkiv. http://gallica.bnf.fr (avläst 18 januari – 9 maj
2019)
ARTFL, databas i samarbete mellan franska regeringen och universitetet i Chicago,
https://artfl-project.uchicago.edu (avläst 18 januari – 4 maj 2019)
Websidor
Voltaire Foundation. A collaborative blog for those interested in the Enlightenment,
University of Oxford www.voltaire.ox.ac.uk (avläst 18 januari – 14 april 2019)
Recherches sur Diderot et sur l’Encyclopédie, RDE, scientifical journal, France, webportal i
samarbete mellan Bibliothèque de France och flera franska bokförläggarhus,
https://www.cairn.info (avläst 18 januari – 28 mars 2019)
80
English Summåry
Another time. Definitions of time in French encyclopedias, 1690 –1835
En annan tid. Definitioner av tid i franska uppslagsverk, 1690–1835
Christina Rydberg
University of Stockholm. History of Ideas. Master Thesis. Spring 2019.
Supervisor: Linn Holmberg
The point of departure for this study is today’s narrative that time became ”modern” at the
end of the 18th century. “Modern” in this sense means that man began to face the future with
a new attitude. Instead of the future being forced upon him, he saw possibilities opening up
and realized his own abilities to make them happen. The “modern” notion of time included an
empowered human being, implementing his or her visions.
This narrative has been put forward by several scholars since the emergence of historical and
social research on the notion of time in the mid-1960s. In the past two decades, this subject
has attracted a renewed interest. The importance of a temporal dimension and the
psychological perception of the relation between past and future times has been expressed,
among others, by Lynn Hunt, Lucian Hölscher, François Hartog, Dan Edelstein as well as
Reinhart Koselleck.
The notion of time
The question asked in this study considers this change in the notion of time. What kind of
transformation — if any — did the notion of time undergo as seen in documents from the long
18th
century? Eight French encyclopedias published between 1690 and 1835 are chosen as
primary sources for an investigation regarding definitions of time. Are there signs of a
conceptual change related to the word time? Close reading of the texts is effectuated in order
to explore how time is defined and to see if changes in the concept may be noticed. Are there
specific aspects that seem to have been discussed; is there an interaction between different
texts?
During the 18th
century encyclopedias became a popular genre. The compilers had the
ambition to summarize what they considered to be the most accurate knowledge available.
Encyclopedias do not mirror the way people talked in everyday life, but they make it possible
to compare precise definitions over a long period of time, in a way that fine literature, private
letters or political speeches do not. Today, several scholars, such as Marie Leca-Tsiomis,
point to encyclopedias as important historical sources.
81
There is a vast literature on the 18th
century, on the Enlightenment, on encyclopedias and on
the notion of time. A relevant part of the literature is taken as reference for the study.
Conceptual history and discourse analysis are methods used for this study, meaning that
theories of Reinhart Koselleck and Michel Foucault are important both to the study’s design
and to the analysis. Time-related key-words are studied in order to grasp the encyclopedias’
concepts of time. The definitions indicate circa 50 words as references, and about 30 of those
time-related words are chosen, by frequency and scientific relevance, to create the semantic
fields, pointing to areas as astronomy and mechanics. The reading of definitions aims at
identifying the synchronic view given by each encyclopedia — an ambition which of course
only in part may be achieved.
A system for classification is introduced into the study. The classification uses earlier research
to identify clusters of ideas in order to better understand the texts and to facilitate analysis.
They are identified by the concepts included in the texts — thus, not primarily by the content
of each word — and are meant to enable both synchronic views and diachronic analysis.
Three clusters are identified:
o Ideas related to physics and nature, giving explanation — answering the question what
o Ideas related to religion or other beliefs, giving meaning to life — answering the
question why
o Ideas related to everyday life, giving functional organization, planning ahead —
answering the question how
The semantic fields and the classifying framework are methodological tools to enable a closer
reading. Those tools are the result of a qualitative analytic construction, based on the
discussions and results of earlier research, and as such not tools generated by any quantified
data processing of the texts in question.
Another modernity
Is there a transformation in the notion of time between 1690 and 1835? Yes, definitions
visibly changed during the period. They became “modern” — but in a different way than
suggested by today’s narrative.
Definitions show great similarities during the first part of the period. Religious dimensions are
prominent and definitions often refer to myths linked to the concept of time. Astronomy plays
an important role but is looked upon in a personalized manner, like Saturnus devouring his
own children. Definitions show traces of a medieval cultural heritage.
82
Definitions focus on scientific explanations, like mechanics and mathematics, during the last
part of the period. Newtonian physics is eventually taken for granted. The challenge to equal
astronomical to civic time results in voluminous temporal forecasts predicting events such as
Easter or lunar eclipses. Definitions seem to be based on rationality and the myths of earlier
centuries are mocked. Within this part of the period, definitions show great resemblances.
In the middle of the 18th
century there is a larger diversity between the different definitions of
time. Older explanations prevail alongside with newer, indicating that the concept of time is
undergoing a change.
Definitions become “modern” because during this period of almost 150 years religion and
myths are substituted with science, such as mathematics and mechanics. “Modern” is a
difficult word to investigate since it is truly relative in character. Definitions turn “modern”
since the texts of the latest part of the period take a position of otherness and of being “better”
compared to earlier definitions, meaning more accurate or more enlightened.
However, the definitions of this period do not become “modern” according to today’s
narrative. Even though science substitutes religion, there is no sign of an empowered and
future-oriented individual. Man does not break free from external powers.
Past, present and future
In fact, the future as a concept exists already in the definition of 1690. Past times, present time
and future times are concepts visible during the whole period. Consequently, the future as a
mental concept is not being invented or explored during the 18th
century. It is however a word
of a different character than during the 19th
century and the beginning of the 20th
century. The
future is God’s gift to man, but the accounts are to be reckoned at the end of our existence.
The Encyclopédie of Diderot and d’Alembert discusses the idea of man’s free will in relation
to the future but mentions it as an illusion because of God’s will deciding man’s will. The
study argues that the definitions show man as part of a religious discourse in the beginning of
the period, and as part of a mechanical discourse at the end of the period and that both
discourses include external powers giving reign over the individual man. The rational world,
seen as machinery, does not permit man to choose or invent his own future.
A change in this aspect of the notion of time did come, but not during the period studied.
Previous research discusses the notion of the future as part of the concept of time. An
individual conviction of the possibility of creating one’s own future is needed — but likewise
a vision of the future possibly being better than the present, this giving an incentive to act.
83
Several scholars — like Peter Fritzsche — point to the political and social changes occurring
in France in late 18th
century as driving forces for a new notion of time, others — like Lynn
Hunt — see this transformation rather as a slow process, starting during the scientific
revolution of the 17th
century.
The study concurs with research stating the tardily introduction of a new discourse. The
definitions of time being studied are modified in a way that predict definitions now called
“modern”, but they do not explicitly spell out those changes. Rather, changes may in several
cases be visible only through the fact that key-words disappear or are classified as part of
another area of knowledge. The discursive transformation is, as said by Foucault, partly
visible through what is omitted in a text. The dominant result of this study concurs with such
an analysis.
As an example, the word eternity has a key function in the early definitions, marking a strong
dichotomy versus the notion of time. Man exists only for a brief moment. Eternity is to be
understood as closely related to God, and having a totally different character than time.
During the period this dichotomy is questioned and at the end of the period eternity and
existence are either said to be hard to define or are being transferred to related key-words like
temporal. This changed the expectations for the future and eventually turned definitions away
from a predetermined future. Researchers such as Pomian and Hölscher have declared that
eternity “disappeared” during the 18th
century and the definitions underline a tendency of this
kind.
The word history is marked by the introduction of a temporal dimension. As already noticed
by Koselleck, history in the early definitions equals to stories told in an artistic way but, at the
very end of the period, history could also be a subject to teach and to study.
The semantic fields and the three clusters of ideas did bring additional opportunities for closer
reading of the texts and for analyzing the results. The clusters were partly meant to support
identifying a synchronic view. Even so, the analysis identifies several meanings contained in
the same definition. In a “modern” discourse the word future is part of an organizational,
temporal notion. The analysis exposes that the word future, by its definitions, is not possible
to classify as anything else but a religious notion — or a mechanical one at the end of the
period. The changes in the definition appear under another cluster of ideas than initially
thought of. Another example is the word physics — even when time is explained by scientific
discoveries it includes a dichotomy between absolute time (God) and relative (civic) time.
Absolute time exists, but is not possible to perceive by man as compared to the time observed
84
by studying bodies moving from one place to another, representing an actual physical
movement in space and resulting in measurable time. Thus, even at the end of the period,
when time is defined in a scientific and mathematical way, there are parts of the definition
belonging rather to the religious cluster of ideas.
Discursive changes
The study reveals changes in the definitions of time, but not exactly the ones today claimed to
have happened during the 18th
century. Discursive transformation is a slow process. Notions
that seem medieval to us are present in the definitions as late as in the beginning of the 18th
century; 17th
century Newtonian physics is taken as a mental base only at the middle of the
18th
century; a new relation between man and his temporal environment is not yet visible at
the end of the 18th
century — but probably seen if studying definitions of late 19th
century.
Finally, this study discusses some aspects of encyclopedias as a source for investigating
historical discourses. There are different scholarly views on their value as sources. Some
researchers claim a possible time lag for encyclopedias as witnesses of contemporary
discourse, partly due to their focus on specialized scientific terminologies rather than
everyday language, and including a possible effect of the genre as such. Comparing the
definitions of this study with two “modern” definitions of time – taken from La grande
encyclopédie 1976 and 1885–1902 — supports the idea that different definitions concur with
their respective historical discourse rather than with each other. The texts of this study do not
bear witness of a “typical” encyclopedic genre. In this case, the encyclopedias enabled to
combine synchronic views with a diachronic analysis of a long historical period. Thus, the
study maintains the view that encyclopedias provide a relevant base for conceptual research.