20 FINALBIDRAG FRÅN LITTERALUNDS SKRIVARTÄVLING 2018TEMA: FANTASY

AaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTtUuVvXxYyZzÅåÄäÖöAaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTt WWW.LITTERALUND.SE AaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTtUuVvXxYyZzÅåÄäÖöAaBbCcDdEeFfGgHhIiJjKkLlMmNnOoPpQqRrSsTt

Årets tema för Litteralunds skrivartävling var fantasy. I år utökade vi tävlingen så att man kunde skicka in bi-drag i två olika ålderskategorier: 13-15 år eller 16-18 år. Av de 104 bidrag som kom in gick 20 vidare till final (tio per ålderskategori), och det är de texterna du kan läsa i denna bok.

Litteralund är Sveriges största festival för barn- och ungdomslitteratur och har funnits sedan 2005. Genom Litteralund vill vi skapa förutsättningar för och inspirera barn och unga att läsa, skriva och skapa. Årets festival pågår 15-20 april och bjuder på 86 programpunkter för både skola och allmänhet.

Läs mer på litteralund.se

LITT

ER

ALU

ND

S SKR

IVA

RT

ÄV

LING

2018

LITTERALUNDSSKRIVARTÄVLING

2018

DE 20FINALBIDRAGEN

INNEHÅLL

Förord s. 5

13-15 årKerstin Hillebäck: Allt för min syster s. 10Ida Lassing: Fallen angel and risen demon s. 18Maya Crate: Somnium s. 24Sofia Mercke: Världen under ytan s. 32Ida W Flensburg: Sagan om den lilla draken som intekunde spruta eld s. 38Klara Söderberg: Som om det aldrig hänt s. 46Ester Strand: Hjälten s. 54Märta Hesslow: Koncentrationsläger s. 60Filippa Wilhelmsdotter Engblom: I drömmarnas värld s. 68Agnes Sjöblad: Namnlös ängel s. 76

16-18 årIsabel Gonzalez Södersten: Soffan s. 84Klara Persson: När klockorna slutar slå s. 92Emma-Karin Rehnman: Om världen vore min s. 100Sofia Danilova: Ängladröm s. 106Ella Stendahl: De glömdas ö s. 110Josefine Petersson: Upp, upp mot stjärnorna s. 118Olga Maria Brotzen: Strålande s. 124Jessica Paulsson: En utopisk dvala s. 130Moa Rolfsdotter: Brinn s. 136 Vilma Myrann Lavesson: En studie i Curry 622 s. 142

5

FÖRORDI år hade Litteralunds skrivartävling temat FANTASY. Under läsningens gång har vi fått ta del av andra världar och fantasivarelser, men också extremt roliga texter och framför allt väldigt, väldigt många spännande historier. Av de 104 bidrag som kom in valde Litteralund med hjälp av ett gäng eminenta skolbibliotekarier ut de 20 bästa bidragen, som sedan lästes av en jury. Bland dem korade juryn en förstapristagare och en andrapristagare i vardera ålderskategori – totalt fyra vinnarbidrag alltså. Dessa och de övriga 16 bidrag som gått vidare, kan du läsa i den här tryckta boken. Vi vill passa på att rikta ett stort tack till alla som skickat in bidrag till årets skrivartävling, det har varit riktigt hög kvalité på årets texter och svårt att välja vilka som skulle gå vidare. God läsning!

Årets jury bestod av: författarna Mårten Melin, Charlotte Cederlund och Kristina Hård, journalisten Lena Philipson och förra årets skrivartävlingsvinnare Ebba Otterstedt.

6 7

FINALBIDRAG13-15 ÅR

8 9

FÖRSTAPRISTAGAREKATEGORI 13-15 ÅR

KERSTIN HILLEBÄCK 14 ÅR, NYKÖPING

Allt för min syster

JURYNS OMDÖMEBerättelsen tar sin början vid ett frukostbord. Den otroligt vardagliga situationen gör att läsaren är där omedelbart. Men något är fel, något som gör att en isande känsla infinner sig. Författaren bygger med enkla medel en värld som känns mycket större än det som läsaren får se. Den korta inblicken i de två systrarnas relation känns äkta, genuin. Redan från första raden finns en ödesmättad ton som tränger in i berättelsen och följer den till slutet. Slutet lämnas öppet, för läsaren att själv bygga på, och nyfikenheten är stor: vad händer sedan?

10 11

”Var är mamma?”, säger Emmy när hon kommer ut i köket. ”Jag måste visa henne teckningen jag gjorde igår”.Jag stelnar till och fingrar på kaffekoppen framför mig. De hämtade mamma igår.”De tog bara med henne till en sak”, säger jag och stirrar på mitt rostbröd. Jag sitter med ryggen mot Emmy. Klarar inte av att se på henne när jag säger det.”När kommer hon hem dåå?”, gnäller hon. Aldrig ”Vet inte, men hon kommer hem”, jag säger det mer för att övertyga mig själv än Emmy. När de väl har tagit in en så kommer man aldrig tillbaka. När symptomen börjar komma så är det omöjligt att stoppa det.”Är det som med Daniella?”, frågar Emmy och sätter sig mittemot mig vid köksbordet.”Maria sa att hon skulle bli bra snart”. Daniella insjuknade för tre månader sen. De kom och hämtade henne som de gör med alla. Det var första tecknet på att genen var ärftlig.”Bröd”, säger Emmy och pekar över bordet.”Vad säger man?”, svarar jag med en menande blick.”Kan jag få brödet”, svarar Emmy och pekar ännu intensi-vare över bordet.Jag koncentrerar mig på det översta brödet i korgen. Det skakar till men lyfter sedan och svävar mot Emmys tallrik. Jag känner hur den kalla känslan rinner över mig då jag håller brödet i luften.”Coolt!” säger Emmy. Hon blir lika fascinerad varje gång jag gör det. ”Jag vill också göra så!”Nej det vill du inte, tänker jag. Det är bara de smittade som får krafter. Det är det första tecknet på att det kom-mer att hända. När jag tar upp min macka märker jag hur mycket mina händer skakar. Jag lägger snabbt ner dem i knäet och kollar närmare på dem med mina trötta ögon. Inga yttre skillnader, samma gamla händer. Jag knyter ihop och sträcker sedan ut dem. De fortsätter skaka ännu mer.

”Kan jag få en mugg?”, frågar Emmy och pekar på skåpet bakom mig.Jag reser mig sakta upp och hasar fram mot skåpet. Orkar inte använda tanken för att hämta den. När jag sträcker ena handen mot muggarna skakar den så okontrollerat att jag knappt kan ta tag i muggens öra. Jag vänder mig om för att se om Emmy märkt någonting men hon sitter bara koncentrerat och brer marmelad över sin brödskiva. När jag vänder mig mot bordet igen tappar mina skakande händer muggen som går i kras mot golvet. Emmy rycker till och tittar storögt mot mig.”Ingen fara, ingen fara”, mumlar jag samtidigt som jag för-söker få skärvorna att lyfta och flyga mot papperskorgen. Det är knappt att jag orkar göra det.När jag är tillbaka vid bordet lägger jag händerna i knäet igen för att Emmy inte ska märka hur mycket de skakar.”Hur skulle det vara om du gick till Ines idag. Jag kan ringa Sofia nu på direkten”, säger jag och känner hur en tyngd lyfts från mina axlar när Emmy skiner upp.”Jag ska bara packa mina pennor”, säger hon, redan på väg mot sitt rum.Jag hasar sakta mot hallen och telefonen. Nu när Emmy inte kan se döljer jag inte längre hur mycket mina händer skakar eller hur trött jag känner mig. När jag går förbi spegeln kikar jag mot min spegelbild. Mina ögon är rödsprängda, som om jag inte sovit på flera dagar. Väl ute i hallen slår jag snabbt Sofias nummer och hoppas att hon är hemma. När hon svarar drar jag en lättnadens suck. Jag vill inte att Emmy ska se när de kommer och hämtar mig.”Hejdå, vi ses”, är det sista Emmy säger till mig innan hon följer med Ines ut genom dörren. Det är det sista hon kommer säga till mig. Någonsin.Jag sneglar på klockan, 09.30. Skolan har börjat för länge sen, men det är ingen idé att gå dit. De kommer att vänja sig vid min frånvaro. Snart hämtar arbetarna mig.

Min stad ligger lång bort från allt. Från början var det bara ett kärnkraftverk här men sen bestämde någon sig för att bygga staden runtom. När jag var liten sprängdes kärnkraftverket. Mamma berättade för mig att vi var ute när det hände. Alla som andades in luften blev smittade.

12 13

Vi fick en ny gen. Det var bara de uppe i stadsrådet och några få andra som undgick giftet. De smittade fick också krafter. De kom vid olika tidpunkt men alla fick dem tillslut.

Förr eller senare kommer vi att börja utvecklas för att till sist bli monster. Det börjar med trötthet, skakningar i kroppen och röda ögon. Tillslut blir man så sjuk att man inte kan röra sig. Två dagar efter symptomen kommer, börjar transformeringen.

Ingen utomstående vet egentligen vad som händer med en. Alla tas in innan det händer. Vi vet bara att det är obotligt. När du väl är intagen kommer du aldrig ut. Om man har tur så ärver man inte genen. Emmy var inte född när det hände och har förhoppningsvis inte ärvt genen. Önskar att hon aldrig kommer att uppleva detta.

Vår stad isolerades helt. Invånarna ansågs som en fara. Jag har aldrig sett världen utanför men jag har hört om den. Det är så nära jag kommer. Ingen får någonsin veta om att vi finns. Jag ringer med skakiga händer Dorotea som bor rakt över gatan. Hon är inte smittad.

Var smart nog att skydda sig. När både jag och mamma är borta behöver Emmy någon pålitlig och jag kan inte tänka mig någon bättre än Dorotea. Jag ringer och berät-tar. Hon lovar att förklara för Emmy när hon blir stor nog.

När jag går mot köket försöker jag att flytta vad som helst. Men hur mycket jag än koncentrerar mig lyckas jag inte ens få en penna att lyfta. Kalla kårar löper över min rygg. Det har aldrig varit såhär förut. Jag tar en av Emmys kritor och börjar skriva till henne. Jag räknar inte med att hon ska förstå nu. Men jag vet att hon kommer att göra det förr eller senare.

Jag lovar att jag aldrig kommer att skada någon, någonsin.VeraTillslut lägger jag brevet på bordet. Om inte Emmy ser det så ser Dorotea det. Hon kan ta hand om det tills Emmy är redo för sanningen.

Det knackar på dörren och den tjocka tystnaden bryts. Jag darrar när jag går fram till dörren och öppnar den. Utanför står två arbetare.”Ågren, Vera?”, säger den kvinnliga. Jag nickar och hon bockar av mitt namn. ”Du vet hur det går till. Det är bara fram med armen”.Jag har gjort det här så många gånger innan, men jag har aldrig varit med om att lampan på sprutan visat grönt. Min kropp tyngs ner och jag känner en klump i halsen. Jag visste att det skulle hända men jag har innerst inne inte riktigt insett hur det skulle bli efter jag fått beskedet.”Det är ingen fara. Kom bara med här så blir det bra”.Kvinnan visar mig mot bilen. Jag känner hur jag skakar i hela kroppen när jag får lägga mig på en bår som de sedan spänner fast mig i. Jag ser Dorotea på andra sidan gatan. Även utan mig kommer Emmy få det bra. När kvinnan börjar rulla in mig i bilen griper paniken tag i mig. Allt kommer bli bra, tänker jag, men lögnen är för stor för att jag ska tro på den. Jag försöker koncentrera mig på spännena runt mig men de rör sig inte en millimeter.”När man har kommit såhär nära förvandlingen kan man inte använda sina krafter. Det är ingen idé att försöka, vännen”, säger kvinnan och sätter sig bredvid mig. ”Du behöver inte vara orolig. Vi ska bara ge dig lite lugnande och det är ingenting att vara rädd för”.Jag tänker protestera men hinner inte innan jag känner ett stick och med ens försvinner min rädsla. Ett mörker omsluter mig. Det är varmt och jag förstår att jag inte behöver vara rädd lägre. Allt kommer att bli bra.

Glimtar av olika rum, fluorescerande lampor, skrik och ansikten smälter ihop till en enda sörja. Jag har ingen aning om var jag är eller vad som händer. Om det känns såhär att dö kan jag klara av det.

Försöksobjekt 055: Ågren, VeraFörsöksobjekt 055 beräknas ha fått de första tecknen påbiverkningarna den 12 maj. 055 togs in den 13 maj efter ett blodprov som gjordes under morgonen.Försöksobjekt 055 uppvisade samma symptom som de

14 15

övriga patienterna. 055 lades efter granskning in på sitt rum. Då förvandlingen började för de andra började 055:s gen att tillbakabildas för att sedan försvinna helt. Samtidigt började hjärncellerna dela sig.Försöksobjekt 055 är försvunnen. De enda spåren somlämnades var ett hål i väggen och två vakter. Båda döda. Vad de såg kommer vi aldrig att få veta.

16 17

ANDRAPRISTAGARE KATEGORI 13-15 ÅR

IDA LASSING 15 ÅR, LUND

Fallen angel, risen demon

JURYNS OMDÖMEEn välskriven text som smakfullt väver samman två olika perspektiv. Den manliga figuren flyr från underjorden medan den kvinnliga knuffas ur himmelriket och de möts någonstans mittemellan och ett äventyr tar sin början. Den väcker en stor nyfikenhet och känns som en prolog till en lång och vindlande fantasyberättelse som juryn gärna vill läsa fortsättningen på.

18 19

The hellhounds were right at his heels, their eyes filled with bloodlust and fixated on his burned body as they sped through the fields of desolation. He was burning up, literally and metaphorically. He was running through the fiery depths of the underworld, having burnt off most of his skin when fighting off the hounds. Now his last hope at escaping from this dystopia was reaching the breach. A small opening in the crust of the Earth that could allow him to see the light of day again. However with his body failing and immortal demons chasing him his chances were looking bleak. Still, his feet were on automatic mode, taking one step after the other. He could hear snarling and barking behind him, louder than ever before. As the chase dragged on Musail scanned the roof, the Earth must be upwards after all. Refusing to give up on hope he kept running.

Suddenly there was a light above him, a tunnel leading up. Using his spiked tail he shoot off the burning desert. His skin had long since been burned to crisp, yet even though his hands were raw he could still hold on to the rough edges of the vertical wall. Something grabbed onto his ankle the instant after he got a hold of the ledge. The hand started incinerating the organic material that was his leg. A scream burst out of Musail’s lungs as he held on for dear life. This was one of the Underworld’s winged beasts, nothing escaped them. In a desperate fi-nal attempt to escape to freedom he reached out with his hand, up towards the light. It was probably the last light he would ever see. Without warning a pale hand reached out and grabbed his. The pain that shoot though his body was almost enough to make him let go, but some primal instinct forced him to hold on. Even though the hand was thin the person whom it belong to had to be strong, they pulled Musail upwards. As the light engulfed him the winged beast let go with a demonic shriek. He was free.

Her feet were bare as they gently pranced around on the perfectly white cloud, far above the Earth. An innocent smile was plastered to her face and her wings were spread wide. She liked to give them space to be free so-metimes, and this free plain was the perfect spot to do so. Up here in the sky they weren’t allowed to fly. Therefore no one ever spread their wings, they just left them hang-ing like ragdolls on their backs. Not Honestum though.

Every day she would come and wander to the very edge of the clouds to spread her wings, and pretend she was flying. The wind would whistle through her feathers and hair, blowing them both backwards. Standing there, at the edge of her world with her wings ready to take her away, was the only time she felt truly free. As if she could do anything in the world. Yet it was only an illusion. She couldn’t leave, there was not an ounce of rebellious spirit in her determined enough to risk everything and leap off the ledge. What was below was unknown. She didn’t even know if she could learn to fly that quickly or if she could survive the fall otherwise. Having thought this through a million times before her feet got closer and closer to the boundary between sky and cloud. Once she was there her toes curled around the smooth bumps of the cloud. Carefully her torso straightened, her arms spread as far as they could, the tips of her fingers reached for the ends of her enormous wings. The wind hit her face first, but not in a painful way, in a peaceful way, the way the ocean welcomes a water drop. Slowly she leaned forwards, only the air current keeping her from falling down into the eternal blue below. Suddenly there was a hand on her shoulder.

“Huh?” Honestum shrieked surprised. Before she had time to turn around and see who was behind her the hand shoved Honestum forwards. The wind was not enough to support her and Honestum fell over the edge with a cry of horror. Her wings whooshed around, doing little to slow her decent. After only a few seconds the cloud was already long gone and the crust of the Earth was getting dangerously close. Screaming at the top of her lounges Honestum made a feeble attempt to straighten her

20 21

wings. It failed and once again she was falling. Just a few meters above the ground Honestum made a last despe-rate attempt to spread her wings. Using what little energy was left in her she flexed the muscles in her wings, and for just a second it worked. For a moment she soared above the ground. Then reality set in and she crash landed into a bunch of thorn bushes.

“Ow…” she mumbled as she attempted to stand up. The spikes tore her pale and fragile skin to shreds. Having plucked off the last remains of the thorns Honestum was bleeding badly and probably had a concussion, on the bright side she wasn’t dead, so that was a start. With a newfound sense of adventure she set off through the vegetation that surrounded her to find human civilization like she had seen from her cloud.

Carefully she set her bare feet down on rocks and sticks, only to find that it hurt a lot. Everything was foreign to her, so she saw nothing out of place when a large hole appeared in front of her. Having learnt something about leaning over edges Honestum layed down on her sto-mach and looked over the edge. Without warning a hand popped out of the hole. Not seeing who it belonged to didn’t stop Honestum from grabbing it. The hand looked burnt, clearly this creature needed help. Standing up she leaned back and pulled with all her might. To her surprise the creature practically came flying out of the pit, which shut behind it as the edges collapsed in on themselves.

Honestum took a closer look at the person she had saved. He had short mud brown hair and tanned skin, which for the most part was burnt to crisp and his flesh was visible in many places. Most peculiar of all was his tail, a long black tail with a triangle shaped end as sharp as a blade, starting where his spine ended. His dark brown eyes locked with her icy blue ones when he spoke.“Thanks for saving me. Don’t think you’re supposed to though, you kind of look like a, you know, angel. With the wings and stuff?” he mumbled.“Actually I just fell from the sky.” Honestum answered,” What’s your name?”

“Don’t hear many people saying that about themselves… But the name’s Musail, you?” Musail answered while lea-ning on the closest tree to stand up. “Honestum, pleasure to meet you.” She told him with a broad smile.“We better get going, you just pulled me out of the Underworld, so they’ll probably come looking for me.” Musail stated as he turned his back to Honestum and started limping forwards. With dainty steps Honestum follow, she had nothing better to do.

After days of walking they came upon a small and pea-ceful town. Musail though it was best if Honestum was the first one to make contact, people usually preferred angels to demons. Reluctantly she had gone up to an elderly lady sitting on her front porch to ask what the name of the town was. At first Honestum spoke in a calm and controlled voice, but as the lady continued to ignore her she started screaming, not aggressively, just loudly. Musail put a calming hand on her shoulder. His skin was starting to heal, but it still burnt to touch her. He went up to the woman and touched her shoulder, but she didn’t notice. “Maybe they can’t see us because we’re from different worlds?” Honestum suggested.“Obviously, we’re supposed to be dead.” Musail muttered while scratching his itchy scalp, which was also healing.“Then what do we do?” Honestum asked, eyes wide.“Anything we want to. No one can stop us.” Musail told her reassuringly. Even though it hurt he took her hand, and she held on tightly. She thought about the idea of roaming the Earth with Musail. It didn’t seem too bad.“Ok, where do you want to go?” Honestum asked. Musail shrugged, then started limping through the narrow main street of the town. Not daring to let go of his hand Ho-nestum followed right besides him, for a very long time.

22 23

MAYA CRATE 13 ÅR, LUND

Somnium

24 25

Eli had had a rough day, yet it was a Monday and all Mondays sucked, according to her. Her parents said it was just because of the long school day, but she tended to blame it on anything that went wrong. She was rather excited to finally get to sleep, for Tuesday to come mainly because it was closer to Saturday. Yet this Monday seemed different, because the closer she got to her large white bed, the less she felt like going to sleep.

“It’s probably just because of the test tomorrow.” she thought to herself in an attempt to soothe the feeling.

Laying in her bed, she put off going to sleep by staring at the poster of the Tardis from Doctor Who. The bright blue was a rather stark contrast to the white walls but her mom agreed with her when she said it was rather nice to look at. She stared at the poster until she felt her eyes slipping shut and sleep taking over.

When she next opened her eyes her room seemed much brighter. Or rather, it was a new room. This one was all white and seemed to be glowing, yet not enough to properly hurt her eyes. Eli looked around and saw no difference to the wall on her left and the wall at her right. Or maybe this was right? Or was that left? Up and down seemed to morph together and suddenly the room wasn’t a room, but rather a round ball encasing her.

Eli felt her stomach protest at the confusing situation and so she finally stepped forwards, just to regret it immedia-tely. Her foot sunk into the floor and the white floor was now a white goop suffocating her. It dragged her down, seeped in through her mouth, nose and ears. Eli screwed her eyes shut as it felt like the liquid was slipping down her eyeball and rushing around her brain, warping all her thoughts into something much darker. All she felt was panic when she felt the liquid began to harden around

her and inside her, and it felt like her insides were slowly sinking inside her body.

She gasped at the sudden change of everything. Now, she was practically floating inside bright colors. It was dif-ficult to tell as to how large this space was, as it seemed to pan on for miles yet it also seemed to stop right at the tip of her nose. After what happened last time, she took in several gasps of air and left her feet rooted to the floor where she was now. The glaring colors passed by in stripes, yellow then green then blue and so on. When Eli felt a gust of air on the bottom of her feet, she hesitantly peeked down and saw that she was steadily rising further up in the air right until her head thumped against an in-visible ceiling. She folded in on herself as she didn’t stop rising and rising, not until it felt like her eyes were going to pop out of her skull.

Shortly thereafter, her vision went pitch black and it felt like she was under her covers again. Her eyes snapped open at the sound of her mother calling for her.

“Eli! Wake up!” She yelled, which already had Eli on edge.

“Eli! Why aren’t you here yet?” She continued, yet Eli froze as she heard her voice distort.

It sounded like it was echoing inside her head and thumping away at her heart. Eli could feel her mother’s footsteps rumbling throughout her room and sending her flying into the wall. The being that entered her room however was not her mother, rather a dark cloud of fog. The fog seemed to take strange forms at speeds that Eli could barely follow without feeling dizzy. Its large jaw opened, scaly skin seemingly trying to form words. Eli blinked and it was a lion, or a goat with wings and a lion head.

“Aren’t you enjoying yourself? Here, in your mind, you have to try not to lose it.” It chortled, an irritating and grating noise. “Don’t lose your mind and don’t forget what you thought was the real world. Is it really real

26 27

though? Oh well, never mind that. I imagine that it’s dif-ficult.” It taunted, the words choppier as it now had the head of a sheep.

Eli merely raised an eyebrow in confusion instead of letting it see her see her hands shake or watch her gag as she attempted to speak. She couldn’t think straight because of all of the stuff that was going on, and if it was saying what she thought it was, that scared her.

“Difficult to stay sane, that is. I used to be human too, I think. Maybe. But then I gave up and now I’m so much happier!”

Now, Eli wanted to ask who it was before, why it was hap-pier now and so much more, but when she opened her mouth she felt something slithering up her throat. She gagged and clawed at her neck as it felt like snakes were taking their time to escape from inside her.

Then the thing let out a shrill shriek that seemed to resemble a laugh. It sounded more like a crow and a lion trying to sing. The noise echoed inside her ears and made her head pound like war drums.

“You should lose your marbles, Eli. Come on!!” It gargled, sounding somewhat angry.

Now she was back in the bright white room, the thing such a stark contrast. Then it was pitch black and the air felt much denser than it did before. She blinked and now they were underwater, but the water felt like acid on her skin. It burned all of her and when she looked down it looked a lot more like she was swelling up completely.

Her grey shorts burst at the seams and her dad’s white shirt stretched out until it felt more like spandex than the oversized shirt it actually was. The thing laid a clawed hand on her back and suddenly they were inside a mas-sive mossy tree and rather than her pyjamas, Eli was in a slimy green dress that felt so cold that it stole her breath for a couple seconds.

The different places, the different troubles and the thing being the only entity that stayed the same, it all felt like too much. Tears welled up in her eyes and quickly rolled down her cheeks.

“Remember the real world, Eli, and remember mom and dad.” She choked out to herself as they teleported to an empty swimming pool.

The tears streamed down, dripping onto the bottom of the empty pool and filling the silence too. As she sobbed, the tears seemed to get larger and larger. Eli realised what was going to happen but no matter how much she tried to stop, the tears kept on rolling. At this point, it felt like something was squeezing her chest to make the tears continue.

Frustration welled up inside her as the salty water filled the pool and spilled onto the cool tiles. Eli barely noticed that the roof was now replaced with a dripping purple goop and that the walls were slowly but steadily closing in on them.

“Mommy! Pappa!” She wailed, their faces clear inside her mind.

She thought back to their large house, the ugly painting that her mom insisted on hanging in the living room, the smell of cigarettes always wafting in from the balcony. She missed the feeling of her large fluffy dog rubbing against her legs when she tried to make breakfast and how her brother constantly walked into the fridge early in the mornings.

And once again, she couldn’t see.

Eli opened her eyes at the sound of her alarm going off, letting her know that she had to get ready for school soon. She slowly stood up and trudged into her bath-room, which unsurprisingly had the same color scheme as her room. She hopped onto the fluffy blue carpet that she had by the sink to keep her feet from getting too

28 29

cold. As she splashed her face with cold water to get rid of the sleep induced haze, she forgot all about the night before and all the tears she spilled.

30 31

SOFIA MERCKE 13 ÅR, LUND

Världen under ytan

32 33

-Jag går ut en stund, ropade jag och slängde igen dörren efter mig.Jag gick ner mot sjön. Det blåste svagt och vinden lekte med mitt hår. Jag satte mig ner på bryggkanten och kollade ut över sjön. Det var vackert och fridfullt, inte ett enda ljud hördes.Jag tittade ner mot vattnet och i min spegelbild såg jag mitt ljusa hår blåsa i vinden och mina ögon blänka som svarta kristaller. Jag sträckte fram handen för att nudda vid min spegelbild. När jag snuddade vid vattnet tog en kall hand tag i mig och drog ner mig under ytan.Det värkte i hela kroppen och jag andades häftigt. Jag tittade ner mot mina ben men såg istället en stjärtfena piska i vattnet. Den var täckt med små små fjällbitar i turkosa färger. Mina fingrar satt ihop och var täckta av fiskfjäll. Runt om mina armar var svarta mönster inristade.

Jag låg på den ojämna havsbotten och kände mig hjälplös. Runt om mig fanns många koraller och snäckor som lyste starkt av färger. Sjögräset svajade svagt i havströmen. Längre bort, så långt jag kunde se var det nästan helt svart. En otäck känsla spred sig i kroppen.Två sjöhästar tog tag i mig och ledde mig bort. Deras huvuden var ingen vacker syn. Ett stort underbett syndes och deras vassa tänder spretade åt alla håll. Ögonen var svarta som kol och öronen spetsiga. Deras fenor var vassa och gav mig sår på armarna. På magen hade devarsin sköld i silver. Plötsligt stod en otroligt stor sjöjung-fru framför mig med en stav i ena handen. Den gnistrade svagt.-Du är kallad för att frita de tillfångatagna. Ingen har lyckats och du är vårt enda hopp, sa hon med sin mäktiga, kalla röst.-Varför just jag, frågade jag och öppnade munnen för första gång.-Du har blivit kallad av oss. Du är en klok flicka och har det som krävs, men du måste vara försiktig. Faran väntar

på dig. Låt inte draken fånga dig.En av de två sjöhästarna gav mig en dryck. Jag tittade osäkert på drottningen och hon nickade så jag öppnade locket. Jag hällde i mig drickan och svalde. En stark ef-tersmak spreds sig i munnen. Allt runt omkring mig blev suddigt, jag virvlade ner i en ström och jag såg drott-ningen försvinna bort i mörkret.

När jag vaknade upp hade jag en bultande huvudvärk. Runt omkring mig var det stora klippblock. Jag verkade ha förflyttas till en ny plats. Jag reste på mig långsamt, simmade framåt och såg plötsligt två skyltar där det stod det Mö k a da och S ä kl gda. Skyltarna var gamla och förmultnade. Bokstäverna hade åkt bort för länge sen. – Hur skulle jag nu hitta vägen? Jag suckade och satte mig ner på en sten. Min fena piskade mot sandbotten.-Hejsan, sa en obekant röst.Jag hoppade till och vände mig om. Framför mig stod det en gubbe. Hans händer var täckta av fiskfjäll och hans fötter lika så. En gul gammal seglarmössa täckte halva hans gamla ansikte. Gubben nådde mig ungefär upp till midjan,och hade en stor väska över axeln som släpade i sjöbotten.-Vem är du, sa jag och tittade på gubben.- Mitt namn är Grubb, sjövakt här på botten, sa han med sin skrovliga glada röst och tog av sig mössan.- Vilket håll leder till odjuret, frågade jag kort och tittade in i hans snälla runda ögon.Hans glada ansikte fick fasa i blicken.-Hur ska jag veta det, sa han buttert och reste på sig. Han hängde med huvudet och hans väska släpades i marken när han gick.-Snälla, du måste hjälpa mig, vädjade jag och simmade fram till honom.Grubb stannade, vände sig om och öppnade sin stora väska för att ta ut en liten, gammal flaska med brun lädertråd. Inuti flaskan skvalpade en seg grön sörja. Han hängde den runt min hals.- Ta den när du vill bli lika liten som den minsta. Simma längs Mörklagda så finner du vad du söker. Men var försiktig, uppmanade han.-Tack, sa jag och simmade iväg.

34 35

Grottan var lika stor som de högsta bergen där hemma. Dess grova kanter stack ut och det kom svagt ljus från springorna. Jag smög mig närmare och kikade in i grottan från en springa. En mörk stor skugga syntes. Dess krokiga rygg rätade på sig och gav ifrån sig ett högt vrål som ekade ut över sjöbotten. Dess mun var full av vassa grova tänder. Jag tryckte mig närmare mot grottans skrovliga sida. Jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde och anda-des häftigt.Jag tittade fram igen och synen jag såg var hemsk. Sjöjungfrurna satt fastkedjade i vägarna. Deras hår var tovigt och stjärtfenor var alldeles gråa. Alla hängde med huvudet och ögonen var slutna.

Jag simmade runt grottan och letade efter en väg in. Framför mig fanns det ett tjockt gammalt galler. Gröna slemmiga alger hade vuxit fast på den rostiga metallen. Jag greppade tag om metallen med mina fjälliga händer och drog åt. Jag flög bakåt och landade i sanden när metallen gled ur händerna på mig. Jag borstade av mig och förberedde mig för ett nytt försökJag lyckades lossa på gallret som täckte vägen in till grottan och simmade in. Vattnet var kallare än utanför och grottan lystes upp av små ljusa fiskar. Jag kollade runt grottan och slank in bakom två stora stenblock. Jag darrade nu och letade efter skuggan jag hade setttidigare, varelsen syntes inte till. Bakom mig hörde jag en pustning. Jag vände mig sakta om och stod öga mot öga mot den omtalade draken.Hela kroppen var täckt med fjäll och på ryggen hade den vassa blå taggar. Det ena ögat var blått och det andra grönt. Ögonen var smala som tändstickor och med vreden i blicken synade den mig skarpt. – Nu var det kört. Draken höjde sin klo och drämde till mig så att jag flög genom rummet.

Jag föll ner till marken. Draken kom mot mig med tunga steg, svansen släpade i sanden och bildade åttor. – Jag hade ingen chans mot den stora besten, det var lönlöst. Draken var nu så nära att jag kunde se in i dess ögon. Den öppnade sitt stora gap och gav ifrån sig ett skarpt

vrål. Jag kom på att jag hade flaskan med sörjan som får alla att krympa.Flaskan jag fått av Grubb svängde fram och tillbaka runt halsen. Då fick jag en idé. – jag hoppades bara att det skulle funka.Jag öppnade flaskan och hällde innehållet rakt i drakens stora käft. Draken hostade och fräste. Ett starkt ljus-sken kom från odjuren och sakta men säkert blev draken mindre och mindre tills den till slut var lika liten som en ödla. Under tiden som draken krymt hörde jag ett rassel bakom mig.

Kedjorna runt sjöjungfrurnas armar hade löst upp. Alla metallkedjor försvann och sjöjungfruarna flöt upp i långsam takt. Deras huvuden hängde bakåt och huden var inte lika grå längre. Man kunde se att deras stjärtfenor långsamt började bli till ben igen. Samma sak hände med mig. Jag kunde inte längre känna min kropp men jag kände att jag kunde röra mina tår. För första gången var jag lugn, som om jag hade hittat min fridfulla plats. Snart skulle jag få komma upp till ytan och se de vackra bergen, höra fåglarnas kvitter. Nu var det bara några meter kvar och jag sträckte fram handen för att nudda vattenytan underifrån.Jag öppnade ögonen och jag satt på den sneda bryg-gan. Mitt huvud värkte. Jag tittade ut över sjön, det var vackert och fridfullt. Solen speglas i det klara vattnet. Jag såg min spegelbild i vattnet.

”Mitt ljusa hår blåste i vinden och mina ögon blänkte som svarta kristaller. Men jag var inte ensam. Bakom mig satt en liten flicka med ett blått och ett grönt öga som gnistrade i vattnet”.

36 37

IDA W FLENSBURG13 ÅR, SÖDRA SANDBY

Sagan om den lilla draken sominte kunde spruta eld

38 39

Det var en gång för länge, länge sedan i ett fridfullt och vackert land där gröna kullar, djupa skogar, glittrande sjöar och blommande ängar sträckte sig vida omkring. På den högsta kullen i hela landet låg ett vackert slott med många tinnar och torn och där bodde en kung och en drottning och deras lilla, lilla nyfödda prinsessa.De kallade henne för Stella eftersom det betyder stjärna och de tyckte att hon lyste upp som en stjärna i mörkret.

Men det visade sig att kungen och drottningen nog inte hade valt rätt namn. För även om Stella var väldigt söt, var hon nästan alltid sur och uttråkad.

Nu var det full fart på slottet eftersom det bara var en vecka kvar till att prinsessan Stella skulle ha sin stora födelsedagsfest. Hon skulle fylla 15, alltså skulle hon bli vuxen. En av slottets betjänter, som kallades för E, var inne hos prinsessan för att hjälpa sömmerskan med prin-sessans nya festkläder.- Du ska ha en lång vit klänning med spets och broderier längst ner. En gul mantel om axlarna och en lång tunn vit slöja som man kan se ditt vackra hår igenom och en blomsterkrans på huvudet, sa sömmerskan till Stella. Stella var som vanligt sur och uttråkad och hummade bara till svar.- E gå ut i skogen och leta upp några vackra blommor som vi kan ha till kransen, sa sömmerskan.

E gick ut i skogen. Hon kom fram till en äng full av vackra blommor och hon började plocka. På vägen hem gick hon förbi en liten glänta i skogen. Ljuset flödade in genom träden på en liten gestalt som satt på en stubbe mitt i gläntan. Det var en liten drake. E hade hört talas om dra-kar men hon hade aldrig sett någon. Den här lilla draken såg inte alls ut som hon föreställt sig. Den var liten, mjukt grön och hade helt slätt skinn. Hon gick fram till den lilla draken. Halvvägs fram till stubben upptäckte hon att den

lilla draken grät. Hon tog de sista stegen fram till den och sa- Varför gråter du?- Jag får inte vara med och uppträda på prinsessans födelsedagsfest tillsammans med de andra drakarna ef-tersom jag inte kan spruta eld!, snyftade den lilla draken.- Men jag kan försöka hjälpa dig, sa E.- Det går inte. Jag kan bara spruta fjärilar, suckade draken och började storgråta.- Jag tycker att det låter alldeles underbart, sa E. Kom så ska jag försöka fixa så att du får vara med.- Tack, tack, å tack, jag heter förresten Fräs. Vad heter du?- Jag heter E. Följ mig, sa E.

Väl tillbaka på slottet gömde E den lilla draken i sängen i sin kammare och gick med sina blommor till sömmerskan.

Veckan gick i en rasande fart. E hjälpte till på slottet och däremellan tog hon hand om Fräs. Plötsligt var det lördag och E hjälpte prinsessan Stella att klä sig inför festen.- Ska det bli kul? frågade E.- Nej, sa Stella med sur och uttråkad röst.- Varför inte? sa E.- För det är alltid samma sak varje år. Samma gäster, samma mat och samma underhållning. Akrobater som gör samma konster som de alltid brukar göra. Drakar som sprutar eld och ser farliga ut och gycklare som snubblar runt, sa Stella.- Jag tror att din far har hittat på något speciellt eftersom det är din femtonde födelsedag, sa E hemlighetsfullt.

Prinsessan Stella gick ut till festen men gick till för att hämta Fräs. Hon smög ut i korridoren och viskade till Fräs att han kunde komma. E och Fräs stod i skuggan där ingen kunde se dem. Efter en stund började drakuppvis-ningarna. Först var det draken Eld, sedan draken Faier och sist draken Farlig. Prinsessan såg väldigt uttråkad ut, men plötsligt ryckte hon till lite. Ut ur skuggorna kom något svischande. Det var den lilla gröna draken Fräs som gjorde en volt i luften och landade framför prinses-sans fötter. Fräs flög upp i luften igen, gjorde fler volter

40 41

och sprutade massor av fjärilar upp i luften. Prinsessans ansikte lyste upp av glädje och förväntan. Men då sa den största draken Farlig- Han är ingen riktig drake, fånga honom och för bort honom.Sedan drog de stora drakarna med sig Fräs bort och försvann.

Både prinsessan Stella och E blev alldeles förskräckta och undrade vad drakarna skulle göra med Fräs. Prinses-san reste sig från sin stol och rusade in i slottet. E sprang efter.- Varför lämnade du festen? frågade E.- Jag gillar den lilla draken och jag vill hjälpa till och befria honom.- Får jag också vara med? sa E.- Självklart!Vi väntar till i natt så att pappa inte kan stoppa oss och då smyger vi ut i skogen. Vi rider hem till min väninna Minerva. Hon är en häxa så hon kan säkert hjälpa oss att hämta ut den lilla draken ur drakarnas grotta.

Mitt i natten red E och Stella ut i skogen för att träffa Minerva. Minerva hoppade upp på sin bruna häst och lovade att hjälpa dem. Snart så bar det av västerut mot drakgrottan. Väl framme smög de tyst in. E kände hur hennes hjärta bankade så hårt i bröstet att det var konstigt att drakarna inte vaknade av ljudet. Stella såg däremot ut att njuta av utflykten. E hittade Fräs nästan med detsamma och lyfte upp honom. Långsamt smög de mot utgången. När de nästan hade nått utgången råkade Minerva trampa på Elds svans så han for upp. Alla tre stelnade till och skrek. Minerva och E sprang mot utgången och Fräs flaxade skrämt efter. När de kom ut ur grottan insåg de att Stella var kvar där inne. Fräs flög försiktigt mot grottans öppning och kikade in.- De har fångat prinsessan Stella!, skrek Fräs.- Aj då, hm jag kan skapa en sömndryck som får alla att somna och sedan kan vi få ut Stella. Jag måste bara hitta de rätta ingredienserna, sa Minerva.

De väntade tills det ljusnade och då red Minerva iväg.

Till slut kom Minerva tillbaka med flugsvampar, ekollon, rönnbär och boklöv. Hon kokade ihop alltsammans till en sörja och hällde upp det i en flaska.- Så nu ska vi bara hälla drycken i en bit kött som vi lägger utanför grottan, sa Minerva till Fräs. När Minerva skulle hälla drycken över köttet blev Fräs så uppspelt att han sprutade ut en massa fjärilar som lyckades välta ut all dryck precis bredvid köttbiten.- Åh nej!, nu måste vi hitta på något annat, stönande Minerva.

Minerva, E och Fräs satt utanför grottan och försökte komma på hur de skulle få ut Stella ur grottan. Plötsligt fick Fräs en genial idé.- Vi kan skriva en lapp där det står att det är drakträff i ”Vilda dungen” idag klockan tolv och att de serverar deras älsklingsrätt viltsoppa.- Vilken bra idé! sa E och Minerva samtidigt.E tog fram papper och penna och började skriva.

Idag klockan tolv håller jag stor fest för landets farligastedrakar i Vilda dungen. Jag bjuder på vin och viltsoppa och mycket mer. Eldiga hälsningar draken Stortand.

En timme senare gav sig drakarna av och då rusade Fräs, E och Minerva in i grottan. Minerva trollade så att metall-bojorna runt prinsessan Stellas handleder gick upp.- Tack för att ni räddade mig! sa Stella och började gråta av lättnad.Väl hemma på slottet möttes de av en skock oroliga soldater och Stellas far. Stellas far var så tacksam att E, Minerva och Fräs hade räddat hans dotter och alla tre fick varsin vacker och gnistrande ädelsten som belöning.

Nästa morgon satt Fräs, E och Stella ute i Stellas rosen-trädgård och pratade.- E jag har en fråga till dig, sa Stella.- Vad? frågade E.- Jo jag undrar om du skulle vilja bli min extra syster och bo i rummet bredvid mig?, sa Stella.

42 43

- Åh, jag är så glad och tacksam för att du frågar.Då knöt Stella ett tvinnat vänskapsarmband i guld och rosa runt hennes arm och E gjorde samma sak på Stella. Sedan vände Stella sig mot Fräs och frågade:- Skulle du vilja bo hos mig?- Mmm det vill jag gärna, sa Fräs.- Skulle jag kunna få kalla dig Papillon? frågade Stella.- Vad betyder det? frågade Fräs och E samtidigt.- Papillon betyder fjäril på min mors språk, förklarade Stella.- Ja det blir perfekt! sa Papillon förtjust.

Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar och den lilla fjärilssprutande draken Papillon blev känd över hela världen. Många hörde av sig och ville köpa honom men Stella älskade honom så hon kunde inte tänka sig att sälja honom till någon.

44 45

KLARA SÖDERBERG 14 ÅR, LUND

Som om det aldrig hänt

46 47

Jag har en varm känsla i magen. Jag kunde nästan känna hur det rörde på sig, inne under huden. Jag vaknar med ett ryck, och det är borta igen. Det var nog bara var en dröm, men när jag väl vaknat går det inte att somna om. Jag väcker inte mamma och pappa innan jag går till bussen mot skolan. Det är precis en sån mulen dag som det alltid är den här årstiden, grått, blekt och kallt efter nattimmarna, men jag har alltid tyckt om den här tiden på dygnet. Tiden står nästan still. Trots att jag kom iväg tidigt kommer jag nästan sent och springer sista biten. När jag står utanför ingången ser jag ett huvud med lockigt, brunt, hår som sticker fram och tittar på mig med immiga glasögon.- Elise! Jag har väntat på dig.- Ja, hej, godmorgon.- Jag trodde att du skulle komma försent! Jag har försökt messa dig! Jag orkar inte svara utan glider bara mekaniskt in i hallen och tar av mig mina tjocka vinterytterkläder.- Hallå? Har någon hypnotiserat dig på vägen hit? Elise?- Va? Nej, jag är bara trött. Vilket ämne har vi först?Minna muttrar lite innan hon börjar rota igenom sin hand-väska på jakt efter sin kalender. Vi går ut i korridoren, som redan är nästan tom på högstadieelever.- Vi har NO först, sedan matte och efter lunchen så har vi engelska.

Jag skulle precis svara, när en person med en nattblå kap-pa med luva som döljer ansiktet stöter till mig framifrån i axeln. Precis när vi möts känns det som om tiden stannar. Jag kan inte röra mig. Allt runt oss verkar försvinna. Han vänder huvudet mot mig och viskar med en dov stämma;- Vad gör du här?

Tiden börjar gå igen, och omgivningen kommer tillbaka.

Jag drar efter andan vänder mig om på nolltid, men bakom mig är det tomt, utan ett spår efter honom.- Minna, såg du?! Hörde du?!- Vad? Såg vadå?- Han som stötte till mig, han försvann! - Stötte till dig? Ingen har stött till dig! Det är knappt någon kvar nu, alla är i klassrummet. Kom, vi har nog redan börjat!

Hon drar iväg mig mot klassrummet. Under hela lektio-nen tänker jag bara på honom. Hur kunde Minna missa honom? Vad hände? Och vad sade han? Det kan inte ha ett skämt. När lektionen är slut så går vi ut i korridoren igen, som genast blir trång av alla elever på väg åt olika håll. Minna berättar om en konsert, när han kommer tillbaka. Denna gången så kommer han bakifrån, till synes från ingenstans och lutar sig tungt mot min axel. Jag hör honom andas några andetag, när jag står som förstenad. Jag ser inte hans ansikte, men jag kan känna att han ler mot mig när han viskar;- Jag skulle fly nu om jag vore du, men jag antar att det är försent.Det blir tyst och jag vacklar framåt, innan vänder mig om om möjligt fortare än förra gången, men han är borta.- Minna! Hjälp! Såg du inte?!- Hmm? Såg vadå?- Honom! Han kom tillbaka!- Elise, lyssna, jag vet inte vad du pratar om, för det är ingen här. Men hursomhelst så köpte jag den här på konserten! Visst är den snygg?Jag svarar inte ens, utan nickar bara långsamt.Jag skulle fly nu om jag vore du. - Minna, såg du honom verkligen inte? Han var precis här!Jag pekar på platsen där han stod och gör ett frågande ansiktsuttryck.- Nej, du bara vacklade till. Hurså? Mår du inte bra?

Dagen fortsätter att gå, och jag tänker mycket på vad han sade. När jag går från matsalen så ser jag honom i ögonvrån. Jag vänder mig om och tittar rakt på honom.

48 49

Tiden har återigen stannat, och det känns som om det bara är vi i hela världen. Han går fram mot mig och drar av sig luvan. Han drar bort sitt bläcksvarta hår från sina ametistlila ögon och ler med ett överlägset leende. Jag försöker prata, men läpparna rör sig inte. Jag är fast.- Hör hur den andas. Kraften har vaknat. Hans röst är lugn och sansad. Jag försöker återigen ropa. Var är jag? Ta mig tillbaka!- Ta dig tillbaka? Du har varit här hela tiden.Hör han mina tankar? Vad händer?! Han gör en kort gest med handen, och omgivningen kommer tillbaka. Jag stapplar några steg framåt. Minna går plötsligt förbi mig. - Minna! Hjälp mig! Han kom tillbaka!Hon reagerar inte, utan fortsätter bara framåt med blicken fixerad på något långt borta.- Minna? Hallå?! Minna!Jag ropar ännu högre den här gången. Ingen reaktion. Jag försöker ta tag i hennes arm, men min hand går rakt igenom henne. Jag finns inte här. Omgivningen blir sud-dig igen och jag stelnar. Jag kan höra honom bakom mig. Han kommer mot mig.Vad gör han?! Släpp tillbaka mig! Han kan inte kontrollera mig såhär! Jag hör honom skratta lågt bakom mig.- Kan jag inte? Vi får väl se.Han ställer sig framför mig och granskar mig uppifrån och ner. Han lyfter upp handen och skriver några tecken i luften, som jag inte kan känna igen.- Jag har inte tid för dig nu, och din kraft är fortfarande nyvaken. Jag får väl bara ta dig med mig. Dormivite, Elise.

Det sticker till i hela kroppen, och mina ögonlock rycker till och stänger sig själva. Jag faller mot marken. Jag kän-ner igen den varma känslan i magen, som rör sig runt och känner sig omkring. Jag känner att jag ligger mot en varm sten. Jag vaknar av att solen lyser mig i ansiktet. Jag slår upp ögonen, och jag ligger i en gles björkskog. Jag ser de lövklädda träden omkring mig och undrar förvånat hur det kan vara sommar. Jag hinner inte undra länge innan jag hör skrik och något som låter som… Strid?Jag skyndar mig att gömma mig bakom stenen. Det går

några sekunder, innan skrikandet avtar och det blir helt tyst. Jag sitter alldeles stilla. Det går ytterligare några sekunder, men plötsligt hör jag någons fotsteg, och de kommer närmare. Som ut ur tomma intet dyker han plötsligt upp precis framför mig. Han har blodstänk på kläderna och hans ögon glöder starkare än tidigare.- Så du har vaknat?Jag försöker resa på mig, men benen lyder mig inte. Ett leende sprider sig återigen över hans ansikte.- Försök inte. Du kommer inte ut ur det.Vad kommer han att göra? Vems blod är det på hans kläder?- Det kanske är bäst om du inte får veta.

Han vänder sig om och jag ser hur han lyssnar efter något. Jag ser något blixtra förbi i ögonvrån, och på en millisekund så har han vänt sig om och parerat ett slag från ett stort djur med fler lysande tecken. Hur kunde han höra den komma? Det stora djuret tar sats igen och den här gången ser jag det tydligt; det är en enorm räv. Räven hoppar på honom igen och biter honom djupt i armen, men han sliter sig loss. Hans sår börjar glöda, och på en sekund så är det läkt. Det är ett stort hål i ärmen, men det finns inte ett spår kvar av såret. Han tittar på räven, och trots att jag inte ser hans ansikte så kan jag känna att han ler när han skriver fler tecken och mängder av pilar dyker upp och skär i den. Räven skriker till, innan den vänder blicken mot mig och tittar rakt på mig. Mitt hjärta hoppar över ett slag när den börjar gå mot mig, men på vägen så kan jag se att den är en flicka. Hon springer mot mig, och mumlar tyst;- Det är jag som är Kitsoka. Roligt att se dig, Elise. Blod droppar från hennes kläder, som färgar marken röd. Hon andas tungt medan hon höjer handen och skriver några tecken i luften som liknar de han använde, bara mer klumpiga och med svagare glöd. På ett ögonblick får jag tillbaka kontrollen över min kropp.- Jag tänkte väl att du skulle komma, Kitsoka. Det var länge sen sist. Hur många decennier, skulle du tro? Tio? Elva?Kitsoka biter ihop och ger honom en arg min. Hon tar

50 51

min hand och tecknar en portal framför oss, som hon dy-ker i. Jag dras med henne, och det sista jag ser är honom. Han tittar bara på mig, med samma kyliga leende på läpparna. Med ens är jag i ett kritvitt rum. Kitsoka hukar framför mig, i en blodpöl. Hon andas tungt.- Elise, lyssna på mig. Vi har inte mycket tid. Du måste stanna i Världen, där du är säker. Din kraft är bara svag, och kommer aldrig resa sig. Hon biter sig i kinden, som av smärta.- Han kommer att följa dig, men i Världen kan han inte nå dig. Tror jag. Jag försöka, men han är flera millenier gammal, och jag är bara… En räv.- Men… - Vi har inte tid! Jag vet att du kan klara dig. Lycka till, Elise. Jag börjar glöda när hon viskar, och jag är med ens tillbaka i korridoren. Som om det aldrig hade hänt.

52 53

ESTER STRAND 13 ÅR, DÖSJEBRO

Hjälten

54 55

Det här är historien om mig. Men vem är jag, undrar du kanske då? Jo, det ska jag berätta för dig. Jag var en blyg fjortonårig tjej, osäker på mig själv, utstött från min klass och bara allmänt grå, ingen som stack ut från mäng-den. Inte som de andra tjejerna, självsäkra, snygga och konstant omgivna av sina allra bästa kompisar. Jag var helt säker på att det aldrig skulle komma en förändring, att mitt liv skulle fortsätta vara sådär meningslöst för all framtid. Men det var då, mitt förflutna.

Det var fredag eftermiddag och det var ett himla liv i klassrummet. Vår svensklärare var antagligen inne på något av sitt hundrade försök att få en syl i vädret, men utan resultat. Den enda som lyssnade var jag, precis som vanligt. Till slut accepterade hon väl sitt underläge och pratade bara till mig istället. Hon presenterade vår kommande uppgift, att skriva en berättelse som hade en koppling till fantasy. Jag blev riktigt glad och längtade efter att få börja, jag älskade att skriva. Det ansågs un-gefär lika ovanligt som att jag hatade smink och inte var ett dugg intresserad av killar, men det var då jag kunde glömma min verklighet för en stund och bara drömma mig bort. Ena sekunden kunde jag vara en oemotstånd-ligt vacker fotomodell och andra sekunden en beundrans-värd hästviskare.

Men så ringde klockan och signalerade med sitt gälla ljud att det var dags att åka hem och hålla helg, denna förbannade helg. Tiden som alla andra älskade och jag hatade. När alla andra sov över med kompisar och gick på fester, läste jag en bok eller gjorde mina läxor. Alltid ensam.

Väl hemma stängde jag in mig på mitt trygga lilla flick-rum, med snedtak och blommiga gardiner och började skriva. Bara försvann in min egen lilla bubbla, lät kreativi-teten flöda. Jag var så uppslukad att jag endast hade en

svag känsla för hur klockan tickade och sidorna som en efter en fylldes av text.

Plötsligt började det svartna för ögonen och ljudet av bilarna som körde förbi utanför fönstret började långsamt bli mer avlägsna. Jag trodde att jag skulle svimma och försökte panikslaget hålla mig fast i mitt skrivbord, men fick inget grepp. Marken försvann undan mina fötter och jag kände mig tyngdlös, precis som om jag svävade. Jag hann se en sista virvlande skymt av min lysande dator-skärm innan jag totalt förlorade medvetandet.

Så fort jag återigen kände fast mark möta mina fötter, såg jag henne. En tunn liten flicka som hade på sig pösiga klä-der i murriga nyanser. Hon satt satt alldeles ensam med ansiktet gömt i händerna och det trassliga håret hängan-de som en gardin framför. Jag ställde mig bredvid henne och knackade henne på axeln, men hon reagerade inte. Som på en given signal strök hon undan håret bakom öronen och avslöjade sitt bleka ansikte med tårblanka ögon. Hon samlade ihop böckerna som låg bredvid henne på stengolvet och började gå iväg med släpande steg och slokande axlar. Jag hastade efter henne i den till synes ändlösa korridoren, ville ju så gärna veta vem hon var. Till slut hamnade vi i ett klassrum och först då insåg jag att vi befann oss i en skola. Så fort vi äntrade rummet lade jag märke till reaktionen från de andra jämnåriga som också var där. De samlades i ett antal mindre klungor och började prata med låga röster samtidigt som de kastade dömande blickar över oss. Jag kunde bara inte förstå varför, vad hade vi egentligen gjort mot dem för att förtjäna ett sådant välkomnande?

Så efter ett par minuter skingrades grupperna och den äldre mannen längst fram i rummet började prata och undervisa. Han var till synes oberörd av det som skett, som ju var så himla uppenbart. Även om det hela inte var så tydligt som innan märkte jag ständigt av den udda stämningen i rummet. Det var som om alla utom flickan i korridoren var allierade med varandra, medan hon inte tillhörde någonting. Efter uppskattningsvis en timme reste sig alla upp. Lektionen var slut och jag märkte hur

56 57

fokus återigen lades på flickan i korridoren. Jag ställde mig framför henne, som för att skydda henne från alla vassa pilar av agg. Men de bara såg igenom mig som om jag var helt osynlig och såg på flickan lika nedlåtande som förr.

Efter lektionen lämnade jag klassen och låste in mig på en av skolans trånga toaletter. Jag var bara tvungen att vara ensam ett tag för att kunna tänka klart. Jag var fast beslu-ten om att hjälpa den övergivna stackars flickan, men jag visste bara inte riktigt hur. Det verkade ju tydligen som om ingen lade märke till mig. Så fort jag hann tänka tanken kändes det som att det började bölja i hela min kropp. Känslan var helt obeskriv-lig, som om någon sorts energi vällde fram inom mig, bubblade och yrde. Plötsligt kände jag mig bara så stark och trygg, som om jag skulle kunna hantera vad som än kom i min väg. Så gick jag ut från toaletten rakryggad och kraftfull, redo att utföra min anmodan.

Trots skolans vilseledande korridorer var det inte svårt att hitta flickan, det var som om min inre kraft vägledde mig precis som en kompass. Jag behövde inte ens fundera över mina vägval, mina fötter bara trampade på av sig själva utan att jag behövde tänka. Redan när jag närmade mig insåg jag att något var på gång. Flickan var omringad av de andra flickorna i klassen som helt ohämmat stod och trakasserade henne. Jag trängde mig fram med vassa armbågar och ställde mig tillsammans med flickan i ringen, såg till att hon inte be-hövde vara ensam. Jag återfick den där böljande känslan i kroppen. Med ett enda ögonkast starkare än laser lät jag genomtränga de andra flickornas, fram tills nu, orubbade självinsikt. Som genom ett trollslag slog de ner blickarna på sina skor och bytte roll med flickan i korridoren. Nu var hon den som höjde blicken och såg ner på dem, hon såg ut att ha vuxit flera centimeter. Äntligen var det som om folk börjat se mig.

Precis då kom läraren och började dagens andra lektion. Vid det här laget hade de andra tjejerna hunnit återhämta sig något och tillbringade lektionen med att slänga irrite-

rade blickar på oss. Men de blickarna slog jag enkelt ner och tog genast tillbaka mitt övertag. Mycket mer än så hände inte den lektionen, förrän i slutet av lektionen när alla stormade ut ur klassrummet.

Då stötte en storväxt kille ihop med flickan på väg mot dörren så att hon tappade alla sina böcker på golvet. Med en suck böjde hon sig ner och plockade upp sina böcker, varpå killen som knuffade henne svarade med ett elakt flin innan han sprang ifatt sina kompisar. Jag blev bara så upprörd att jag knappt visste var jag skulle ta vägen och innan jag hann reagera, återfick jag den där märkliga känslan och fick någon sorts raketfart. På mindre än en sekund var jag framme vid killen och gav honom en rak örfil, med en kraft och ett mod jag aldrig någonsin känt förut. Killens reaktion var precis som jag önskat, hela han stelnade till och stirrade på mig som om jag inte var klok, alldeles stum av förvåning. Det hördes till och med spridda utrop från de andra killarna som han besvarade med en ilsken blick, plötsligt var det han som var liten och svag. Tjejerna i klassen stod mest och glodde med stora ögon, några alldeles handfallna, men några med beundran i blicken. Då fick jag en känsla av att det kanske även hade gynnat någon annan att ha tagit ner den där killen på jorden.

Så gav jag honom ett litet hånleende med ena mungipan, slängde med håret och bara gick förbi honom så kallt jag någonsin kunde förmå. Jag kände mig så utom mig av glädje av min framgång, att jag slängde mig om halsen på flickan och gav henne den varmaste kram jag någonsin utdelat.

Jag torkade tårarna som rann längs med hennes kinder och det var när jag kände den lätta rörelsen som svepte under mitt öga, som jag förstod. Glädjetårarna som jag torkade var mina egna och den ensamma, utsatta flickan var ju jag, mitt före detta jag. Den stolta, modiga flickan var också jag, som full av självförtroende vågade stå upp för sig själv och utmana mobbarna, mitt nya jag.Jag kände mig som en hjälte, eller förresten, jag var en hjälte.

58 59

MÄRTA HESSLOW 14 ÅR, LUND

Koncentrationsläger

60 61

“Här finns ingenting värt mer än en gammal unken filt. Vi går upp igen.” muttrar en uttråkad mansröst. Nadja andas in häftigt. Rösten är inte mer än någon meter ifrån hen-nes gömställe bakom en garderob där hon står blickstilla med en filt slängd över sig. “Under den där filten kan något opålitligt otyg med gula ögon stå gömd och du vet att chefen inte blir nådig om han får veta att vi har låtit en varulv slinka oss ur händerna. Håll käften och gör ditt jobb.” Den här gången är det en kvinna som pratar. Endast ett svagt mutter hörs till svar. Det skramlar till i andra änden av rummet och ett litet tjut hörs. Nadja andas in häftigt. Sonja. Den som absolut ingen får skada. “Jag sa ju det. Ett litet otyg var det men otäcka gula ögon har hon i alla fall.” “Jag förstår inte varför vi inte bara dödar dem direkt. Varför lägga energi på att ta dem till koncen-trationslägret? Kostar oss bara tid” hörs samma vresiga mansröst som innan. Nadja biter sig i läppen. Koncentrationsläger. Hennes egen älskade åtta-åriga lillasyster med ett hjärta av guld.

Hon kastar av sig filten, rusar mot poliserna och hinner få till en spark mot kvinnans smalben innan hon lyfts upp av den andra som om hon vore en olydig fjäder som blåst in och kittlat honom i örat. Sonja tittar på dem med stora rädda ögon. “Nadja.” säger hon och greppar sina små fingrar hårt om en stol. Det gör ont i Nadjas bröst när hon tittar på den lilla hjälplösa tunna figuren som möter hennes blick med tillitsfulla ögon. Plötsligt rusar Sonja fram till mannen och ger honom ett knytnävsslag i magen. Av ren förvåning tar mannen ett steg bakåt och lossar greppet om Nadja

tillräckligt för att hon hinner slita sig loss. Hans ansikte ser ut att ha förvandlats till en gapande sill och kvinnan är inte mindre häpen. Nadja tar tillfället i akt och ger sin lillasyster ett förundrat ögonkast innan hon rycker med henne mot källartrappan.

De hinner inte långt innan Nadja känner ett kraftigt slag mot ryggen och rycks ifrån Sonjas hand. Det sista hon ser innan hon slår huvudet i trappan och förlorar medvetan-det är poliskvinnans bistra ansikte och armar som faller tillbaka till sidorna.

Det vibrerar under Nadjas kind och hon vädrar en kväljande lukt av bensin direkt under näsan. Hon sätter sig hastigt upp och känner hur huvudet bultar. Ett snabbt ögonkast runt omkring visar att poliserna har slängt in henne och Sonja i bakluckan på en bil. Sonja sitter ihopkurad mittemot henne med blont trassligt hår och armar som krampaktigt kramar om benen. “Jag visste inte om du skulle vakna upp” viskar hon. Nadja lägger sin hand på Sonjas axel och tittar allvarligt på henne. “Jag kommer alltid att vakna upp.” Bilen stannar och flickorna hör hur två bildör-rar öppnas och stängs. Bakluckan slås upp och poliserna böjer sig emot dem. Det är först nu Nadja lägger märke till hur de ser ut.

Kvinnan har sitt mörka hår bak i en hästsvans och om det inte var för det nedlåtande leendet på läpparna hade hon kunnat se riktigt bra ut. Mannen ser äldre ut, med grova anletsdrag och ett bistert ansiktsuttryck. Båda två bär likadana mörkbruna jackor med samma symbol broderad på bröstet. Ett M och ett B sammanflätade till ett enkelt emblem. Bokstäverna står för Mänsklighetens beskydda-re. Nadja vet vad det innebär. Ett samhälle utan varulvar. Ett samhälle bestående av en ras: homo sapiens.

Det var för ungefär en månad sedan som allting bör-

62 63

jade. Regeringen började propagera på gatorna, skriva i tidningarna och ta över programmen på TV. “Vi måste rena vårt samhälle från lykantropi och återupp-bygga landet.” sa de.“Varulvarna är det gift som alltför länge har fått härja fritt bland människorna.” “Tillsammans ska vi tillintetgöra allt som har med varulvar att göra och problemen med dem.” Det blev förbjudet att skydda eller ens ha kontakt med varulvar. Alla varulvar skulle skickas till koncentrationslä-ger där de skulle förslavas eller dödas.

Nadja är så upptagen i sina tankar att hon knappt märker hur poliserna får ut dem ur bilen och binder deras händer bakom ryggarna. Framför dem sträcker sig ett högt staket som inhägnar ett vidsträckt område. Innanför finns trista gråa block till byggnader och marken består av stenig jord med enstaka ogrästuvor här och var. En av poliserna tar upp en nyckelknippa och låser upp en grind i staketet. Den har många lås. Promenaden mellan olika anläggningar är lång men till sist går de in genom en byggnad som ser ut att vara något större än de andra. De rör sig tysta genom några korridorer innan de kommer in i ett rum. Rakt fram i andra änden av rummet står en stol där en väderbiten och bister man sitter som på en tron. På var sida om honom står två vakter med automatvapen i armarna. Poliserna stannar tvärt ungefär i mitten av rum-met. Nadja tittar stint på mannen i stolen och möter hans blick för ett kort ögonblick. Hans ögon vandrar vidare över sällskapet innan han öppnar munnen. “Ta med dem till gaskammaren direkt. De är för klena för att vara till någon nytta här och det är lika bra att göra sig av med dem så fort som möjligt.” säger han uttråkat. Poliserna måste ha nickat för de rycker hastigt i repen som binder systrarnas händer och börjar gå mot utgången. Nadja kör ner fötterna i marken och vänder sig mot mannen i stolen. “Nej, snälla gör inte så, vi gör vad som helst,

snälla bara ta oss inte dit!” Nadjas panikslagna röst bryts. Ingen tar någon notis om hennes skrik, poliserna bara drar med henne och Sonja närmare dörren. Nadja börjar kämpa emot polisens hårda grepp om henne. Hon vrider sig och gör allt hon kan för att få polisen ur balans. Det lyckas inte. Efter ett tag ger Nadja upp och slutar kämpa emot. Hon bara låter polisen dra henne med sig. De pas-serar många ansikten på vägen. Och där, mitt i mängden identifierar hon ett av dem. Ansiktet vänder sig mot Nadja när de passerar och hon ser hur de gula ögonen fäster sig vid hennes egna och känner igen henne. Nadjas läppar formar ett tyst ord. “Pappa.” Hon ser hur han börjar kämpa för att komma ifrån mängden, frustrerat försöker lösgöra sig från poliser-nas grepp om honom. Han lyckas inte. Nadja känner hur en tomhet fyller upp henne. Hon ser inte längre någonting runt omkring sig. Känner bara en hopplöshet och en plötslig stillhet som sprider sig inom henne. Hon är på väg till döden och det finns ingenting hon kan göra. Systrarna förs in i en liten kammare som liknar ett duschrum. Gaskammaren. Där varulvar lämnas att kvävas till döds av giftgasen som snart kommer att fylla rummet. Utan ett ord lämnar poliserna rummet igen och låser dörren efter sig. Nadja och Sonja sätter sig så tätt intill varandra de kan och väntar på sitt öde. “Låtsas att du ska somna.” viskar Nadja.Sonja nickar och lutar huvudet mot sin systers axel. Hon är tyst men en tår rinner nerför hennes kind. Nadja sluter ögonen och känner efter ett tag hur luften gradvis blir svårare och svårare att andas. Hur livet långsamt lämnar hennes kropp. Plötsligt rycks dörren upp. I öppningen står pappa med trasiga kläder och ett vilt utseende. Bredvid honom finns två obekanta ansikten. “Snabba på innan det är försent! Följ oss men var tysta.”

De tre varulvarna vänder sig om och Nadja ser hur de en

64 65

efter en förvandlas till stora vargar och hur kläderna slits av dem i trasor. Hon blundar, sträcker sig efter det sjätte sinnet i sitt huvud och känner hur förvandlingen smälter benen i hennes kropp och omvandlar henne till en varg. Bredvis henne springer Sonja; nu med gyllen-brun päls. De rusar i panik genom korridorer och nerför trappor tills de ilar genom en lång mörk gång som känns som om den är långt under markytan. Efter ett tag börjar tunneln luta uppåt och Nad-ja känner hur frisk luft fläktar hennes nos. Dagsljus börjar flöda in och tillsammans med de andra skuttar hon ut genom tunnelmynningen. De är i en skog och långt borta skymtar hon det höga staketet och de gråa byggnaderna. Hon känner hur nervositeten lämnar henne och ersätts av lättnad. För den här gången har de klarat sig.

66 67

FILIPPA WILHEMSDOTTER

ENGBLOM 14 ÅR, LUND

I drömmarnas värld

68 69

Hon kände hur fötterna började tappa fästet från vägen hon sprang på, halkade till lite. Hon brydde sig inte, bara hon kom dit i tid. Var hade all denna snö kommit ifrån, det hade ju varit så varmt dagen innan, men nu låg vägarna återigen under ett vitt lager. Snöflingorna yrde runt henne och sikten framåt blev bara sämre och sämre. Höll det på att bli storm? Det kan inte hjälpas, hon måste hinna, innan det var försent. Sängen som hon som så många gånger vaknat i, var lika hård och sträv som alltid. När Dee slår upp ögonen är det samma tak som hon alltid vaknat under. Ända sedan hon var liten har allting alltid varit likadant, samma händelser, samma liv. Hon vaknar, går upp och lever sitt tråkiga liv, går och lägger sig. Det är först då hennes riktiga liv börjar. I drömmarnas värld. Dee har en hemlighet, en hemlighet som ingen annan vet. Så fort hon faller in i sin djupa sömn drömmer hon drömmar, inte vilka drömmar som helst. Drömmar om det verkliga livet som inte har slått in än. Hon drömmer om framtiden. Inte ens hennes egen pappa vet. Den enda hon har berättat för är sin mamma, men nu är hon ensam kvar med sitt öde. Men snart kommer detta att förändras, det vet hon. Hon har sett det i sin dröm. Dee lever ensam med sin pappa och deras katt Mochi. Hennes mamma dog för några år sedan. Det enda min-net hon har kvar från sin mamma är halsbandet hon fick på sin 8 årsdag. Det var då allting började. Så fort Dee tar av sig halsbandet har hon inte längre kraften att drömma. Hon vet att hennes pappa saknar mamma, men dom pratar aldrig om det eller vad som hände. Men han vet inte heller att det var hennes fel. Det var tidigt i april så vädret växlade från dag till dag, men just nu sken solen och man kunde äntligen känna att

vintern var över och sommaren var på väg. Snön som så länge hade legat kvar i alla diken efter den långa vintern, tycktes slutligen smälta bort. Dee kisade med ena handen över ögonen för att kunna se någonting medan hon småsprang över vägen, kanske lite för sent efter att den gröna gubben slagit över till rött och bilarna tutade ilsket. Första dagen på jobbet efter den långa helgen och hon var redan sen, detta började inte bra. På vägen upp för de smala trapporna möter hon givetvis en man som vägrar flytta på sig och hon blir tvungen att försöka komma förbi ändå. Hon spiller lite hett kaffe ur muggen hon bar i den lediga handen och känner hur det svider till. Hon skyndar in på kontoret och slår sig ner vid skrivbordet och pustar ut samtidigt som hon tittar upp på väggklockan och ser att hon bara är en halvtimme sen. Hon öppnar sin dator och låter fingrarna svepa över tangenterna. Det var mörkt, hon såg ingenting först men hennes ögon vande sig snabbt och snart kunde hon urskilja vissa kon-turer. Den tunga luften var fuktig och kall. Hon reste sig upp och vevade med armarna i mörkret tills hon kände en skrovlig och kall yta som hon antog vara en vägg. Allting verkade lite dimmigt och flummigt. Hon hoppade till av ett ljud som tycktes komma från andra sidan den hårda väggen. Ögonen hade nästan helt vant sig nu och hon kunde se att hon befann sig i någon sorts stor förvarings-lokal. Hon sökte med den lite ovana blicken efter en öpp-ning eller dörr. Ljudet hördes igen men mycket tydligare. Plötsligt var det som att hon inte var där längre utan såg allting genom någon annans ögon. Personen som var inne i lokalen var inte hon själv, det var hennes mamma. Hon kände en hand om sin axel och rykte till. - Woo, ta det lugnt. Det är bara jag.Där stod hennes bästa vän och kollega Kim.- Du sov så djupt så jag ville inte väcka dig men du började andas snabbare och snabbare, jag ville bara kolla att du var okej. - Ja, jag mår bra. Jag är bara lite trött, svarade hon.Hon såg något lite skeptiskt i hans blick, men han låtsa-des som inget och frågade istället:- Jag tänkte gå ut och äta lunch, vill du följa med?

70 71

- Ja, tack.De gick ut från kontoret och ut på gatan. Dee blundade och drog ett djupt andetag för att njuta av det fina april-vädret, men det var någonting fel på den milda vårluften. Hon öppnade ögonen och såg att himlen var täckt av ett mörkt moln och alla spår av den ljuvliga solen var borta. Molnet hade lagt sig som ett lock över hela staden och en iskall vind letade sig in under den tunna jackan och Dee kände hur kalla kårar svepte upp längs med ryggen. Hon ryste till i hele kroppen.- Vad hände med det fina vädret?- Vad menar du? Det har varit kallt och ruggigt hela veckan.Hon fattade inte, den snabba förändringen från det varma vädret till detta var så påtaglig. - Vad menar du? Det var ju jättevarmt i morse.- Nej…. Dee mår du bra?Hon fattade inte vad han pratade om, vårkänslan hon haft tidigare den dagen var som bortblåst av det mörka molnet. Hon fick en jättestark känsla av att någonting inte stämde. Medans hon försökte tänka ut en vettig anled-ning tittade hon upp på en av de stora bildskärmarna som visade reklam hela dagarna. Känslan av att någonting inte stämde växte till en stor klump som la sig i magen och hon kände hur hennes hjärna började gå på högvarv för att komma på en bra förklaring till det hon hade sett. För på den stora matta skärmen visades en reklam från 2002, vilket var 15 år sedan. Hon skakade på huvudet och tittade igen. Nej, hon var helt säker, de fyra siffrorna var stora, man kunde inte missa dom. 2002. Hon gick upp för de tre så bekanta trappstegen fram till dörren. Hon ringde på och hörde dörrklockan eka i det stora huset. Stegen inifrån husen blev starkare och starkare tills de tillslut upphörde och dörren öppnades. Där stod Dee´s pappa, men någonting var märkligt med honom. Det såg ut som om han hade föryngrats flera år. Nu var hon säker, hon visste inte hur, men hon var tillbaka i året då hennes mamma dog. - Vem är du?Hon blev först förvånad över frågan, varför frågade hennes pappa vem hon var? Sedan kom ihåg att hon inte

såg likadan ut som när hon var 8 år. Nu kom även hen-nes mamma Jenna ut till dörren. Hon kände hur benen vek sig under henne, det var som ett hårt slag i magen. Hennes mamma stod rakt framför henne, hennes älskade mamma som dog när hon bara var 8 år. Det var bara ett enda steg som behövdes för att minska mellanrummet mellan dem så pass att hon kunde sträcka ut armarna i en stor kram. Men hon hejdade sig i sista sekund när hon såg deras förvånade miner och påmindes om att dom inte visste vem hon var. Hon kände hur tårarna brände i ögonen. Hon ville så gärna få sätta sig med sin mamma framför den varma brasan och få prata om allt dom mis-sat tillsammans, om hennes liv, fåkrama om sin mamma. Men vad skulle hon säga? Ljuga om att hon var någon annan eller säga sanningen, att hon var deras dotter från framtiden som rest tillbaka i tiden. Hon hörde själv hur otroligt det lät, dom skulle säkert tro att hon var dum i huvudet. - Jag vet inte riktigt var jag ska börja… Hon hade fått komma in och sätta sig i soffan med båda föräldrarna framför henne. Vardagsrummet var precis som hon mindes det innan renoveringen. Efter hennes mammas död hade hennes pappa velat rensa bort alla minnen av henne och försöka starta om på nytt. Hon öppnade munnen men tvekade. Sedan var det som om orden flödade ur henne, hon berättade allt. Till slut berät-tade hon även om olyckan. Olyckan då Dee hade suttit i baksätet och bett att hennes mamma skulle titta bakåt, vilket hon inte skulle ha gjort. Hon såg att de båda trodde på henne. De båda tittade allvarligt på henne. Hon såg att hennes pappa öppnade munnen för att säga något, men precis då öppnades dörren. Dee vände sig om och hann precis se 8 åriga Dee komma inrusande med skolväskan i han-den. Då plötsligt började allt snurra runt och det var som att de olika möblerna och färgerna flöt in i varandra och bildade ett suddigt töcken. Hon vaknade med ett ryck, lite förvirrad och yrvaken. Dova knackningar hördes och hennes mamma klev in. - Du är vaken, så bra. sa hennes mamma med den lena

72 73

stämman som hon mindes så väl.Hon svepte med blicken i sitt rum, men fastnade på den lilla väggkalendern.

2017.

74 75

AGNES SJÖBLAD 15 ÅR, LUND

Namnlös ängel

76 77

Det var en sådan där gryningstimme då allt stod still. Natten hade dragit sig tillbaka i skuggorna, men allt som hörde dagen till - värmen, prasslandet, brisen - slum-rade ännu runt hörnet. Frånvaron av både natt och dag lämnade ett tomrum, en timme då hela världen verkade vänta. De mörka träden som omgav den lilla gläntan var kala och hela landskapet var täckt med tunt lager av pudrig snö. Några bortkomna flingor virvlade fortfarande runt i luften, men bortsett från dem var luften helt klar. Dagens första solstrålar sken in mellan grenarna och bildade märkliga skuggor mot marken. Tystnad. Men så plötsligt - ljus. Sedan en flicka. Vit klänning och nakna fötter som lämnade de första avtrycken i snön. Efter följde allt det andra - värmen, prasslandet, brisen - och så hade dagen börjat.

Flickan tittade sig bortkommet omkring ett ögonblick, och rusade sedan iväg. Hon sprang och hon sprang, från en okänd fara den utomstående inte hittade i den tysta skogen bakom. Hennes fötter smälte bort snön från marken, brände ner gräset till grunden. Allt i hennes närhet verkade förintas av en oförklarlig hetta, en eld som hon själv, i all sin rädsla, inte upptäckt. I det stilla land-skapet såg hon malplacerad ut, en bortglömd vante på en mörk stig. Medan hon sprang tittade hon sig omkring, sökte efter något annat än vitt - men där fanns inget att se. Hemska bilder for förbi varje gång hon slöt ögonen, etsade sig fast vid hennes ögonlock. Skrik. Rök. Lukten av blod. Minnen hon inte kunde undfly, hur fort hon än sprang. Därför stannade hon. Utmattad satte flickan handen mot ett av de ståtliga träden, men trädet gav inget av det stöd hon så desperat behövde - framför hennes ögon löstes det istället upp i beståndsdelar och bildade en pöl vid hennes fötter. Hon tog ett förskräckt steg tillbaka, skakade lite på vingarna som spirade ut genom klänningens baksida. Prövade sin lycka mot ett annat träd - men ack, även detta smälte

till vatten vid hennes beröring. Hon sparkade i luften, av frustration. Vad kunde hon möjligen gjort för att förtjäna detta?

I snön stod en skör vårblomma och darrade i snön. En liten, gyllene knopp och spröda, ljusgröna blad vars kanter ännu var täckta av frost. Blomman var nyutslagen, men flickans blotta närvaro fick den att brännas till aska i en enda pust. Ljudet, den lilla knoppens flämtningar, fick flickan att förskräckt sätta sig ner och betrakta vad hon orsakat. Dagen kom, dagen gick. Flickan satt kvar tills hon återigen var omgiven av mörker, obenägen att resa sig. I det svarta stod hennes familj omkring henne. Tysta, vakande. Mamma, pappa, farmor. I farmors famn hennes egen lilla skyddsling, hennes dotter. Rosiga kinder och mörka ögon. Små, knubbiga fingrar som grep tag om farmoderns tumme. Hon ville tro att de var säkra igen, men hur skulle hon någonsin kunna veta? Varje gång hon sträckte ut sina händer mot figurerna löstes de upp likt dammoln. Deras frånvaro värkte i henne, gjorde ont ända ut i vingspetsarna. Där hade hon kunnat sitta för alltid, uppfylld av självömkan och sorg. Om hon inte varit så fruktansvärt hungrig.

För det var hungern som till slut fick henne att resa sig och vandra vidare in i kvällen. Hon hade insett något under sitt stillasittande. Om hon nu var tvungen att skapa sig ett nytt liv här, hjälpte det inte att fortsätta fly. Hon var tvungen att möta framtiden, se den i ögonen. Ett steg i taget.

Det började snöa igen, tunga flingor som smälte och förångades innan hon kunde känna dem. Plötsligt dök någonting nytt upp framför henne - en majestätisk staty i blankpolerad brons, under en skylt på ett språk hon inte förstod. Den fascinerade henne, men hon visste att hon inte kunde gå närmare utan att riskera att den skulle smälta. Istället blickade hon förbi den, in i mörkret bakom. Där möttes hon av en förunderlig syn. Hon stod på top-pen av en kulle, och landskapet under liknade ingenting hon någonsin sett förut. Lådor av sten, bostäder, prydligt uppradade i rutor. Svarta linjer som gick kors och tvärs

78 79

över himlen. Några vingliga granar, en mossig gunga. Här uppe såg allt så grått och ovälkomnande ut, och det gjorde henne förvirrad. Kunde det verkligen leva männ-iskor här?

Hon drog sig närmare av ren nyfikenhet. Det var så an-norlunda från hemma, så mörkt och kallt. Men det fanns ljus också - bredvid stigarna stod ståtliga väktare med ljus i kronorna, och inuti några av lådorna lös det inbjudande. Gatstenen fräste under hennes nakna fötter, men den höll. Det var alldeles tyst, så tyst att hon tyckte sig höra ljudet av de flackande ljusen. Men så plötsligt, skratt. Ett barnskratt; klara, ljusa toner så fria från ett långt livs lidande och prövningar. För första gången på flera dygn fylldes hon av ren glädje och i mörkret trevade hon sig nästan omedvetet närmare. Till slut nådde hon sitt mål - en vägg tillhörande en av de allra största lådorna. Det fanns inga fönster, men det spelade ingen roll. Hon visste vad som fanns på andra sidan, hon kände det. Värme. Skratt. Den ljuvliga doften av varm mat. Hennes mage kurrade till och hon drog sig ännu närmare. På andra sidan fanns det ett liv, allt hon själv hade förlorat. Det var visserligen ett liv som inte tillhörde henne - men hon ville ha mer av det. Mer av ljuset. Mer av värmen. Och hon var ju så förtvivlat hungrig. Barnet gurglade igen, och för ett ögonblick glömde hon helt bort var hon hade hamnat. Lade girigt örat mot stenen för att komma ännu lite närmare. Med ens smälte hela väggen undan och rann ut i floder över marken.

I pölen stod hon kvar generad, avklädd. Det var inte me-ningen att någon skulle upptäcka henne. Plötsligt kunde hon se dem - familjen satt mitt i middagen, men leen-dena hade stelnat i deras ansikten. Hon tog ett nervöst steg bakåt och det större barnet började skrika. Ljudet tog henne tillbaka till bilderna på hennes ögonlock, men hon skakade bestämt bort dem. Hela familjen såg livrädd ut - alla förutom den lilla. Babyn tittade på henne i fasci-nation och lyfte ett litet finger för att peka, för att visa sin mamma. Handen var så lik hennes eget barns, och hon brast i gråt. Hur hade allt gått så fel så snabbt? Det större barnet sprang undan och tog den lilla i famnen. Deras

far lyfte desperat någonting mot örat och började viska lågmält, på ett språk hon inte förstod. Inte för att det spelade någon roll - hon förstod innebörden ändå.

Men barnens mor var annorlunda, i hennes ansikte fanns mer än bara skräck. Hon såg nästan medlidsam ut. Kvin-nan hade sett de trånande blickar flickan sänt mot deras matbord, hur hårt hon höll sig om sin mage. Därför lyfte hon en darrande hand och pekade mot de rykande tall-rikarna. Först förstod flickan ingenting, kunde inte tänka sig att någon kunde vara så vänlig. Sedan gick det upp för henne, och hon nickade svagt. Kvinnan såg.

Vid det här laget hade mannen avslutat sitt samtal och börjat backa ut ur rummet. Han skrek någonting åt sin fru. Hon svarade inte. Han skrek ännu en gång. Och sedan en gång till. Men kvinnan vägrade gå, stod som fastnaglad i golvet. Först när mannen lämnat rummet började hon återigen röra sig. Flickan kände modet sjunka ännu en gång, men snart förstod hon att kvinnan inte rörde sig mot dörren utan mot bordet. Det kändes som att tiden stod stilla, men till slut hade kvinnan nått fram till bordet. Hon tog en av skålarna i famnen, utan att släppa flickan med blicken. Gick närmare, vaksamt. Trots att hon ska-kade lite av kvällskylan, så var hennes hand stadig. Och flickan tog skålen.

Kvinnan backade tillbaka, andlöst. De två var aldrig närmare än någon meter ifrån varandra, men någonting hände i ögonblicket de båda rörde skålen, någonting av-görande. Maten doftade fantastiskt, och flickan åt. Blått ljus överallt. Höga röster. Men ingenting av det andra verkade spela någon roll. När hon ätit färdigt tittade hon upp en sista gång. Deras blickar möttes för ett ögonblick och kvinnan log mot henne. Hon log tillbaka, och hela världen smälte.

80 81

FINALBIDRAG16-18 ÅR

82 83

FÖRSTAPRISTAGAREKATEGORI 16-18 ÅR

ISABEL GONZALEZSÖDERSTEN16 ÅR, LUND

Soffan

JURYNS OMDÖMEDiskbänksrealism möter fantasy i en surrealistisk berättel-se om Alf Lundell och hans saknade soffa. Gränsen mel-lan två världar är självklar och samtidigt skruvad. En direkt text med humor, en drivande dialog och en underfundig realism. Bra språk och tempo med en snygg avslutning.

84 85

Soffan.

Hans röda soffa är borta.

Alf stirrar oförstående på platsen i hans lilla vardagsrum som förut brukade upptas av hans favoritmöbel. Dröm-mer han? Han nyper sig själv hårt i armen, och smärtan som följer indikerar att han faktiskt är vaken. Han går försiktigt fram till stället där hans soffa nyligen stått sedan två år tillbaka och tittar sig omkring medan hans förvå-ning växer sig allt större. Plötsligt inser han att han står mitt i en potentiell brottsplats, så han skyndar sig tillbaka till tröskeln mellan hans sovrum och vardagsrum.

Varför skulle någon vilja stjäla Alfs soffa? Varför ta soffan när man skulle kunna ta den antika väggklockan i silver eller de små porslinsfigurerna på bordet?

Eller har någon ens stulit soffan? Alf börjar söka efter andra tecken på inbrott, men ytterdörren och alla fönster är låsta och till synes orörda. Är det möjligt att han… att han på något oförklarligt sätt lyckats göra sig av med sin soffa medan han gått i sömnen? Tanken verkar helt ab-surd, men för tillfället är det den enda rimliga förklaringen till denna minst sagt bisarra situation. Alf suckar, men går sedan raskt till hallen, tar på sig skor, vantar och jacka och ger sig av på jakt efter sin soffa.

* * *

Efter en timmes fruktlöst sökande är Alf nära att ge upp. Kylan har bitit sig fast i hans ansikte och den isiga vinden blåser så hårt att det är svårt att gå.

Någon måste ha sett den röda soffan övergiven i natt och tagit den med sig hem. Den är inte någonstans i hans kvarter eller på soptippen i alla fall. Borde han ringa

polisen? Han har ju inga bevis på att det har skett något inbrott. Även om han skulle ha haft bevis så skulle de nog inte ödsla några resurser på att utreda försvinnandet av en soffa. De har ju händerna fulla med den växande konflikten mellan två gäng, Jättarna och Asarna, eller var det mellan Jättarna och Vanerna? Hur som helst är gängskjutningar allvarligare än en försvunnen möbel som lätt kan ersättas.

Uppgiven börjar Alf bege sig hemåt, när han plötsligt kommer på att han har glömt att fråga efter sin soffa vid polisens kontor för hittegods. Fylld av nytt hopp styr han sina steg mot kontoret.

* * *

“En soffa?” Kvinnan i receptionen tar ett djupt andetag och dricker sedan en lång klunk av sitt nattsvarta kaffe.

“Eh, ja. Alltså, jag har en tendens att gå i sömnen ibland, och det verkar som om jag på något vis lyckats göra mig av med soffan under natten…” Kvinnan stirrar trött på honom, och Alf blir med ens medveten om att han fort-farande har på sig sin pyjamas under jackan. Han harklar sig. “Jag ville bara vara säker på att den inte fanns… här.”

“Nej, vi har tyvärr inte fått in någon röd soffa det senaste dygnet. Eller sen kontoret öppnade för tjugotvå år sen, så, ja. Jag kan dessvärre inte hjälpa dig.” Kvinnan sätter på radion igen och återgår till att smutta på sin bittra dryck. Alf står kvar några sekunder, nickar lite tafatt och vänder sedan på klacken och hastar mot utgången. “Ett liknande fenomen har aldrig skådats förut. Regnbågen var enorm och verkade sluta någonstans i himlen. Några påstår sig även ha sett flygande getter - ” Rösterna från radion tystnar när Alf stänger dörren efter sig.

Ute lyser solen, vilket får frosten som täcker omgivningen att gnistra, men Alf är för trött för att kunna njuta av den vackra bilden. Han vill bara hem, lägga sig ner i sin säng och somna om, för att kunna vakna och inse att allt det här bara varit en dröm. Snön knastrar under hans skor

86 87

medan han går mot sin lägenhet.

“Hallå! Ja, du där, med pyjamasen och den blå jackan. Kom hit!”

Alf ser sig förvirrat omkring innan han upptäcker två fi-gurer som står och vinkar åt honom på andra sidan gatan. Förbryllad men lite nyfiken korsar han gatan och går fram till dem.

“Det är du som är Alf Lundell, eller hur?”

Alf nickar. Han tittar på personerna framför honom, men varje gång hans blick fokuserar på dem är det som om deras ansikten blir suddiga, och han kan inte riktigt avgöra hur långa de är eller vad de har på sig. Måste bero på att han glömde sina glasögon hemma när han jäktade ut ur sin bostad i morse.

“Var har du du-vet-vad? Soffan var ju bara en vanlig soffa. Antingen är du bättre än oss på förvandlingsmagi, vilket jag starkt betvivlar, eller så har du ljugit för oss. Du vet hur illa upp vi tar när någon inte säger sanningen.” En av figurerna tar ett hotfullt steg fram mot Alf.

“J-jag vet inte vad ni talar om. Snälla, ni måste tro mig. Har det här någonting med… med gängen att göra? Jag svär, jag har inga droger eller vapen eller pengar som jag lovat någon. Vilka är ni? Är det ni som har tagit min soffa? Hur kunde ni ta er in? Hur vet ni vem jag är?”

Alfs hjärta bultar så hårt att det nästan gör ont.

“Odd, stämmer det han säger?” Figuren framför honom vänder sig till den som heter Odd, som nickar. “Han nar-ras inte, Bjarne.”

“Jaha”, säger Bjarne, och låter nästan lite häpen. “Men vad är det som pågår då?” Innan Odd hinner svara spänner Bjarne återigen blicken i Alf. “Var är vi någonstans?”

Frågan är så paradoxal att Alf tappar sin talförmåga. De

måste vara galna.

“Svara på frågan om livet är dig kärt!” Bjarnes röst är när-mast hypnotisk, och lyckas på något sätt få Alf att öppna munnen och rabbla följande: Hjofors, Sverige, Europa, planeten Jorden.

Odd börjar fnissa. “Jag sa ju det! Jag sa ju att det var dör-ren till höger, inte vänster. Ha! Frigg kommer att koka dig levande. Midgård, av alla ställen…”

Bjarne griper tag i Odds axlar och skakar honom närmast panikartat. “Du, Frigg kommer koka dig minst lika mycket. Du visste inte heller att det här var Midgård förrän han sa det!” Bjarne släpper med ens taget om Odds axlar, blun-dar, och ser ut att räkna tyst för sig själv. Sedan tar han ett djupt andetag och öppnar ögonen igen. “Allt stämde ju. Det stod Alf på brevlådan, soffan var röd och himlen var blå. Hur skulle jag kunna veta att himlen är blå i både Midgård och Alfheim? Det stod ju Alf på hans brevlåda! Alf!” Hans djupa röst spricker lite i slutet.

Odd klappar Bjarne lätt på axeln. “Så, så. Verkar som om nornorna spelat oss ett spratt bara. Det gör inget! Om vi åker tillbaka nu och tar dörren till höger istället, så hinner vi hämta du-vet-vad innan Frigg får nys om vårt lilla missöde och beslutar sig för att Jättarna skulle ha större nytta av oss än hennes undersåtar. Hörru!” Odd får syn på Alf, som sakta men säkert försökt smyga sig bort från de två uppenbart rubbade figurerna ända sedan de började prata om Frigg och Midgård. Han stelnar till. Odd fortsätter. “Om du någonsin yttrar ett ord om vad du hört idag kommer du få ångra att du någonsin föddes. Förstått?”

Alf nickar skrämt och börjar genast gå därifrån.

* * *

Lättnaden som sköljer över honom när han äntligen skymtar sitt bostadskvarter tio minuter senare är oerhörd. Visst var det lustigt att de där två stollarna nämnde hans

88 89

soffa, men konstigare saker har ju hänt. Hans minne är så suddigt av mötet med dem att han börjar undra om det ens har inträffat. Lika bra att glömma det. Alfs kurrande mage gör sig påmind och han springer de sista stegen fram till bostadshuset. Han tar två trappsteg åt gången i trapphuset tills han slutligen kommer fram till sin egen ytterdörr. Allt han kan tänka på medan han låser upp yt-terdörren och tar av sig sina skor och vantar och sin jacka är hur gott det ska bli att äta en rejäl frukost. På väg till köket kastar han en blick åt vardagsrummet.

Alla tankar flyger ur hans huvud. Där, intill väggen mitt-emot det runda bordet med de små porslinsfigurerna, står hans soffa. Nästan som om det vore magi.

90 91

ANDRAPRISTAGARE KATEGORI 16-18 ÅR

KLARA PERSSON 16 ÅR, LUND

När klockorna slutar slå

JURYNS OMDÖMEEn modernt skriven fantasyberättelse som andas nordisk urskog och folksaga. En lek med tiden och klockor som stannar och släpper fram det magiska. Berättelsen hänger ihop på ett fint sätt och inledningen knyts snyggt ihop med slutet trots sitt begränsade omfång.

92 93

Klockorna i mitt hus har slutat ringa. Den stora mora-klockan vid eldstaden, vars dån väcker mig om natten, slår inte mer och dess pendel hänger stilla i luften. Det lilla uret i köket, med den söta fågeln som sjunger ut när jag ska springa till skolan, har inte lämnat sitt hus på flera timmar. Det enda som visar att tiden ännu går är soluret på gårdsbacken, vars mörka visare obönhörligt tickar vidare.

Jag har aldrig förut sett något gå sönder här hemma. Eller, fel av mig, saker går sönder, men de lagas alltid snabbt och aldrig av mig. Disa ordnar det, utan att jag säger ett ord är vår lilla hustomte där och sedan, på ett vips, är allt som det ska igen. Ett glas tappas och splittras, men spillrorna försvinner snabbt igen. En blomkruka fal-ler, men jorden sopas raskt undan. Men idag är klockorna tysta, min lilla tomte borta och jag är rädd.

Jag går ut ur huset och står på verandan ett tag. Våren är klar och kylig, med snödroppar och krokusar lysandes på den hårda marken. Jag blundar i morgonsolen. Som jag saknat den under vintern. Vid ladan går Freke, vår hund, fram och tillbaka. Han gnäller och gnyr, lika orolig som jag är. Jag tar honom i halsbandet och tillsammans går vi in i ladan. Korna råmar men jag ignorerar dem och klättrar upp på loftet. Där i hörnet ligger en liten dräkt med röda knappar vikt på en bädd av halm och tyg. Men ingen hustomte syns till. Jag bär ner dräkten till Freke.”Freke? Var är Disa?” Freke sniffar på dräkten och sedan på marken. Han leder mig ut ur ladan och fram till skogs-brynet. Början på den djupa, djupa skogen.

Jag går aldrig in i skogen själv. Ingen gör det. Du vill inte trampa ner i De Små Under Jordens hem, du vill inte bli tagen av trollen och du vill definitivt inte förarga Älv-drottningen. Jag ser på dräkten med de röda knapparna. Disa gick heller aldrig in i skogen. Men nu står Freke vid

skogens kant, svansen mellan benen men huvudet högt. Så för Disas skull tar jag ett djupt andetag och går in i den mörka skogen.

Något händer när du vandrar i skogen. Alla ljud omkring dig blir plötsligt starkare, alla dofter mer framträdande och vart du än går, vilket håll du än ser åt så rör sig alltid något i din ögonvrå. Luften är fuktig och doftar av mossa. Du kan aldrig skaka av dig känslan av att någon betrak-tar dig. Freke leder mig framåt längs en liten stig och vi undviker båda de små älvringarna av svampar som växer här och där. Så fortsätter vi in i skogen tills jag hör ett barn gråta.

Det kommer från hasseln intill oss. Freke gnyr men när jag hyschar sätter han sig tyst. Man kan inte lita på de ljud man hör i skogen och även om jag vill springa till barnet så vet att jag att jag inte kan. Du kan inte leva vid skogsbrynet utan att veta hur man överlever i den. Jag höjer min röst och frågar ”Vem där?”Gråten tystnar och sedan kommer något stapplandes ur busken. Något litet och förvridet, som ler upp mot mig med sned mun.

Den var ett barn en gång i tiden. Ett vanligt litet män-niskobarn som skrek och log och sov och åt. Men när den lämnades att dö förvreds dess hjärta, den blev kall och ond i sinnet. Jag ser in i mylingens ögon och trots min rädsla känner jag medlidande. Ingen vill bli vad den är. Mylingen höjer sin högra hand och där ser jag en sprattlande älva. Älvan lyser med ett vitt ljus och jag kan urskilja dess händer som förtvivlat slår mot mylingens hand. Mylingen för långsamt älvan mot munnen, ögonen fästa vid mig. Men jag vet vad den egentligen vill.

”Vill du ha ett namn?”Mylingen stelnar till och jag känner hur luften runt mig blir varmare. Älvan slutar kämpa och ser på mig.”Ja,” Mylingen knappt andas ut ordet, men jag hör det tydligt. Det ringer i mitt huvud och jag ler ett sorgset leende. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva använda denna kunskap, men jag öppnar munnen och

94 95

kommer ihåg orden.“Du kan få mitt, My.”En vind drar genom skogen och mylingen suckar, sedan är den borta och en liten älva tumlar till marken. Den kommer på fötter och bugar djupt åt mig, dess ansikte strålande både av ljus och av det tacksamma leendet.“En tjänst för en gentjänst.” Och så är den borta, ett litet ljus som försvinner mellan träden.

Jag och Freke fortsätter vår färd in i skogen tills vi kom-mer till en trappa av sten som leder ner i marken. Till mitt förtret stannar Freke framför den och markerar tydligt. Disa är här. Jag hade hoppats att det var någon annan som hade tagit Disa. Vem som helst. Men här är vi, så jag klappar Freke och viskar till honom. ”Vänta här.” Han gnyr när jag går ner för trappan, men han stannar där han är.

Vid foten av trappan väntar inga vakter eller odjur. Bara en ensam älva.“Gå tillbaka,” viskar den. “Hon vet att du kommer.”“Jag ska ha Disa.” Men älvan skakar på huvudet och fladdrar närmare. ”Hon stoppade klockorna. Hon skickade mylingen. Hon kan fängsla dig med, om hon så vill.”Det förvånar mig inte egentligen. Mylingar är sällsynta och jag har aldrig stött på någon förut. Men jag klarade av mylingen och jag vet att älvorna inte har något de kan fängsla mig med. Så jag skakar på huvudet.“Jag ska hämta hem henne.” Älvan är tyst i en sekund innan den säger det jag hoppades få höra. “En tjänst för en gentjänst. Om din tomte vrider tillbaka sin tid i samma klockslag som hon hyrdes kan hon åter-vända. Men först måste hon hitta hem. Ge henne något att minnas dig med.” Jag nickar och kliver förbi älvan, in i den praktfullaste sal jag någonsin sett. Pelare stödjer taket som är målat i solnedgångens färger. Runt om i salen skimrar små älvor, och längst bort, på en tron av guld, sitter hon. Älvdrottningen. Hon är lika vacker som det ryktas, men jag ser knappt på henne när jag märker vem som sitter vid hennes fötter. En liten tomte, utan sin dräkt med röda knappar.

“Du kom.” Älvdrottningens röst är stark och melodiös, men den får mig även att rysa.“Ja,” svarar jag.Drottningen beskådar mig ett ögonblick innan hon ler. “Du kom all denna väg för en liten tomte. Men jag kan erbjuda dig mer än det,” och vid hennes ord fladdrar älvorna i salen fram till mig, bärandes på guld och ädla stenar. Jag undrar om drottningen vill förolämpa mig. Jag vann över mylingen, jag faller inte för det äldsta tricket av dem alla.“Nej tack,” säger jag och älvorna skingras lika fort igen, bort från mig och bort från deras drottnings kalla blick.“Hennes tid hos er är ute. Det vet du.” “Det är hennes eget val,” svarar jag, och ser på Disa som stirrar tomt framför sig. Jag har hört talas om den trans älvdrottningen kan föra in en i. Jag hoppas att det är därför Disa nu ser på mig som om vi aldrig förut mötts. Älvdrottningen skrattar. “Så synd att hon inte tycks välja dig då.” Och mycket riktigt. Disa sitter fortfarande tyst och stilla vid drottningens fötter. Jag håller hårt i dräkten med de röda knapparna och ber för att min plan ska fungera.“Låt mig säga farväl.” Drottningen nickar och jag springer fram till Disa. I hennes hand lägger jag en liten röd knapp och i hennes öra viskar jag “Kom hem.” Sedan lämnar jag salen och älvorna, noggrann med att inte se mig om.

Jag får nästan dra med mig Freke hem, så ovillig är han att lämna kvar Disa. Men såvitt jag kan komma ihåg så sa min mamma att Disa kom till oss vid solnedgången. Solen står som högst nu och vi har lång väg att gå.

När vi slutligen lämnar skogen håller solen på att gå ned. Jag springer fram till vår gård och hoppas, hoppas att det inte är för sent. Älvan sa att drottningen hade fått alla klockorna i mitt hus att sluta ringa. Men hon kan inte stoppa solen, och på vår gårdsplan tickar solurets mörka visare vidare. Jag sätter mig vid den och Freke lägger sig vid min sida. Klockan är snart fem. Jag blundar och hoppas.

96 97

Något prasslar i skogen. Så springer en liten tomte fram till oss, med en liten röd knapp hårt tryckt mot bröstet. Hon ler mot mig, och jag mot henne. Jag räcker dräkten till Disa, och när soluret visar fem lyfter hon handen och de mörka visarna tycks snurra ett varv moturs. Disa nickar och ler. Inifrån huset kan jag nu höra klockorna ringa igen.“Välkommen hem, Disa.”

98 99

EMMA-KARIN REHNMAN 18 ÅR, VÄSTERÅS

Om världen vore min

100 101

Om världen vore min, då skulle jag göra plats för allt det andra. Allt det som inte fick plats. Allt som stod nedskrivet i sagoböckerna mamma och pappa brukade läsa för mig. Där fanns plats för magi och för äventyr, för hjältedåd och för lyckliga slut. Det gör det inte här. Häxor och troll och magi som glittrar i mörkret blev bortvalt till förmån för betongväggar och ogräsme-del. Älvor och drakar fick ge vika för miljonprojekt och unga som inte ser vitsen med att gå till skolan. Hjältarna dog ut och ersattes av kontorsarbetare som aldrig ler med ögonen. Det blir svårare och svårare att komma ur sängen på morgonen. Jag vaknar när klockan ringer, och så fort jag öppnar ögonen gallskriker varenda cell i min kropp i protest. Det spelar ingen roll om jag sätter larmet på kvart i sex eller tjugo över tio – det gör ont ändå. Jag somnar inte ens om, jag bara ligger och stirrar upp i taket tills femtio minuter har gått och jag måste gå upp, klä på mig, packa väskan, äta frukost, väcka syrran, borsta tänderna och vara ute genom dörren inom tio minuter. På något vis hinner jag alltid. Jag är för feg för att komma sent till skolan. Ofta har jag glömt böckerna eller datorn hemma, men det gör inte så mycket. Jag är ju där, och då får man en grön prick i närvarolistan. Den gröna pricken spelar mer roll än vad jag faktiskt gör på lektionen. Jag får en grön prick även om jag spenderar all tid med att drömma om hjältar och gömda skatter. En av mina kompisar har HJÄLTE tatuerat på insidan av underarmen. Det var några månader sedan jag såg den tatueringen senast. Han går klädd i huvtröjor och stora jeans, har glansig blick och växande påsar under ögonen. En gång i tiden brukade vi spela spel hos honom på söndagarna. Om någon föreslår spelkväll i gruppchat-ten nuförtiden blir alltid svaren ”Måste plugga :(” eller ”Sorry, hinner inte”. Jag kan inte påstå att det är barndomsåren jag saknar. Det var jobbigt att växa upp. Men jag saknar

spontaniteten. Att vika av på en skogsstig på vägen hem från skolan, hitta varsin pinne och rädda kungariket från rövare. Springa ut på gatan med systern en lördagsmor-gon och finna våra vänner i en cirkel på asfalten, i full färd med att planera en räd mot grannkvarterets lekplats. Kunna gå med mamma och pappa till biblioteket och välja ut vilka äventyr man ville vara med om den veckan. Nu för tiden är det jag som läser för min pappa. Även om han aldrig kommer ihåg vad boken handlar om. Även om han ofta somnar mitt i eller säger att han vill vara ifred. Jag skriver små berättelser om tomtar och troll på post-it-lappar och sätter på kylskåpet åt mamma. Ibland kan jag få min syster att se en äventyrsfilm med mig, men gå ut på skattjakt vill hon aldrig göra. Tillvaron känns lite trasig. Om världen vore min, då skulle jag laga allt det där trasiga. Pappan som inte kan bo hemma längre, utan måste ha någon som lagar hans mat och bäddar hans säng och byter hans blöjor, han skulle få en egen häxa. En duktig liten häxa som kokade ihop trollbrygder åt honom så att han kunde laga sin egen mat och bädda sin egen säng och läsa böcker för sina barn. Mamman som står vid kaffebryggaren hela dagarna och bara ser sura människor – människor som vill ha kaffe, människor som vill ha semester, människor som har glömt hur man säger tack och snälla – hon skulle få ett trollspö som gjorde kaffet magiskt. Människorna skulle dricka av det och bli lyckliga. De skulle dricka av hennes kaffe och inse att de älskar sina fruar och de är värdefulla för att de finns och att världen inte är så ilsken ändå. De skulle komma från vida omkring för att få dricka hennes kaffe, säga ”tack så väldigt mycket” och ”kan inte jag få en kopp till, är du snäll?”. Hon skulle känna sig älskad och behövd, inte misslyckad och fångad. Systern, som alltid går i långärmat och är sjuk när det ska tas skolfoton, som har gömt sin kameraapp och bara vågade gå till UMO en gång, hon skulle få sil-verskimrande blommor på huden. Hennes hår skulle vara som havet en vårvinterdag, hennes läppar som gjorda för att besvärja vinden och hennes öron lite, lite spetsiga, så att det bara syntes om hon drog håret bakåt. Hon skulle kunna se hur vild och vacker hon alltid varit.

102 103

Kompisarna skulle få mer tid, mer lycka, de skulle få örngott som hjälpte dem att sova och skafferier som alltid var fyllda med ordentlig mat. Och staden, den kalla, gråa, döda staden, den skulle få liv. Gatstenarna skulle skimra i regnbågens alla färger och husen skulle vara byggda som slott i glas och trä och sten. Där skulle finnas blommor stora som träd och musik i vinden, och det skulle vara en plats för drakar. Små som fingerborgar som sov mellan grässtråna och stora som berg, som varje år flög över staden och bringade goda skördar och äkta leenden. En morgon, efter många evigheters väntan, blir världen min. Den morgonen vaknar jag när klockan ringer, och jag ligger och stirrar i taket. Jag stirrar på takpanelen och lyssnar till vad som händer i köket. Jag hör mamma skrika på syrran för att hon inte vill äta frukost, och jag hör syrran gråta för att pappa aldrig skulle ha tvingat henne att äta. Jag ligger kvar när mamma smäller i ytterdörren på väg till jobbet och rör mig inte när jag hör porslin kros-sas mot golvet i köket. Jag stirrar rakt upp när det är tio minuter kvar, ligger stilla när jag vet att bussen går. Kliver inte upp när kompisarna skriver ”Var är du??” ”Du är inte sjukanmäld, har det hänt något?” ”Har du glömt att vi har prov idag?” När mina fötter slutligen nuddar golvet ska världen bli min. Här ska inte längre finnas några betong-väggar, inga gifter, inga slitna lägenhetskomplex, inga deprimerade barn, inga vuxna som ångrar alla val de någonsin gjort. Om universum inte gett mig någon magi får jag skapa min egen. I högen av biblioteksböcker som aldrig lämna-des tillbaka när pappa blev sjuk ligger en skrivbok. I köket ligger pennan jag brukar skriva post-it-lappar med. Mina fingrar darrar lite när jag fattar den, och jag tänker på den röda prick som just nu står bredvid mitt namn på närva-rolistan. Jag var inte för feg, till slut. Känslan jag upplever när jag sätter pennan mot pappret och formar de första orden liknar eufori: Det var en gång... Den här världen är min, och här får jag göra vad jag vill. Här gör jag plats för otroliga saker, fantastiska äventyr. Här är varje dag en ny möjlighet, och alla slut är lyckliga. Alla berg går att bestiga om man försöker till-

räckligt länge, alla sjukdomar går att bota om man hittar rätt trollformel, alla människor går att rädda om man är modig nog. Och visst finns det ondska och mörker även här i den värld jag skapar, men ljuset segrar alltid. Alla onda drakar går att dräpa, alla vilsna varelser kan hitta rätt igen. Hjältarna är nära att ge upp, deras mammor skriker och deras systrar gråter, men vid dagens slut sitter de alla runt middagsbordet och skrattar och berättar sagor från förr. I den här världen finns sagoväsen och all tid man kan önska sig. Det finns pappor som kan lyfta sina barn högt upp i luften och alver som bygger slott åt alla som inte har någonstans att bo. Här finns drakar och troll och vänner som trängs i någons källare på söndagskväl-larna. Här finns allt det andra, allt det där som inte fick plats. Den här världen är min, och jag väljer att låta det finnas. I dag ska jag städa bort allt grått och klibbigt damm, jag ska öppna fönstren och släppa in ljuset. Jag ska laga mat på riktigt, inte bara värma något i mikron. Jag ska ringa färdtjänsten och ha pappa hemma i några timmar. Jag ska skriva till vännerna och hålla spelkväll i min källare, inga ursäkter godtagna. Kom, magi. Kom, älvor. Kom drakar, kom troll, kom häxor. Här finns plats för er. Här finns plats för mig.

104 105

SOFIA DANILOVA 17 ÅR, SÖDRA SANDBY

Ängladröm

106 107

Jag drömde att marken försvann under mina viktlösa fötter och skrattet bubblade i bröstet. Höjden väckte ett pirr någonstans långt nere i magen. Inte en skräck, utan ett växande jubel. Vinden sjöng ballader i mina öron. Jag steg allt högre, över vindarna och molnen, över atmosfä-ren, tills jorden endast var ett mörkt klot invirat i kedjor av ljus. Civilisationens vackra fängelse, som så stolt snörde in naturen i sina metalliska bojor av industrier, städer och vägar, liknade mer en spindelväv från mitt fjärran perspektiv. Hur enkelt skulle det inte vara att bryta dessa silkestunna trådar? Att släppa naturen fri i all hennes magiska prakt?

Jag stannade min hejdlösa fart och svävade, lät gravi-tationen sakta dra mig i en cirklande bana neråt. Om jag inte gjorde något skulle jag börja falla allt snabbare, snurra och snurra och snurra tills jag slog i marken med en förödande kraft. Kraften jag skulle uppbåda skulle inte bara förstöra mig. Hela städer skulle svepas bort av mitt nedslag. Jag stängde ögonen och log. Tänk att bli ihåg-kommen som en meteor? En naturkatastrof. Förr brukade de alltid kalla stormar efter kvinnor, så varför inte också himlakroppar?

Ett svagt ljussken fick mig att kisande slå upp ögonen. En komet for förbi till höger om mig, flera miljoner ljusår bort och jag blinkade yrvaket, bländad av dess glans. Jag såg den alldeles för sent, tänkte jag. Då dess ljus nådde mina ögon, eller ögonen som genom teleskop beundrade skådespelet från jorden, hade kometen för länge sedan slutat glänsa. Det vi såg var endast ett minne av den. En skugga av dess miljoner år gamla historia som spelades upp framför våra ögon. Jag undrade dåsigt om det skulle finnas någon som, om miljoner år, skulle se skuggan av min historia och tänka på hur vacker jag var. Ett skratt bröt sig klumpigt ur min strupe och försvann ljudlöst i rymdens gränslösa vakuum. Nu när jag ändå var en

himlakropp kanske någon från jorden betraktade mig lika förtjust som resten av astronomerna betraktade kometen. Mitt fall blev allt snabbare då jag likgiltigt tillät jorden att dra in mig igen. Om jag hade velat hade jag kunnat kämpa mig fri. Jag hade kunnat fälla ut vingarna och ohejdat försvinna ut i tomheten. Färdas till universums början, simma bland stjärnor och leka kull med glänsande kometer. Istället vek jag samman vingarna och lät fallet krossa drömmen. Det fanns ingen mening med att fly. Hur långt jag än skulle komma, hur långt mina vingar än kunde bära mig, skulle tiden alltid hinna ifatt. Hur långt ifrån vår sol jag än färdades skulle jordens gryning tvinga mig tillbaka. Och det skulle jag inte klara av. Att se min frihet så nära, att känna kraften från passerande himlakroppar och låta fingrarna vidröra spänningen från en ny galax, bara för att i sista sekund ryckas tillbaka till verkligheten, skulle förinta mig. Istället lät jag vinden vina omkring mig. Ett tonlöst, hår-resande skri i mina öron. Genom atmosfären, genom molnen och vindarna föll jag som en sten mot jordens hårda yta. En suck. Stängda ögon.Ett dån.Och sedan tystnad.

Taket i mitt sovrum var det samma. Samma spricka, som försiktigt smög sig fram ur vänstra hörnet. Samma oför-klarliga fläck över skrivbordet. Kroppen ömmade och att resa sig kändes övermänskligt. Trots stelheten och smärtan tvingade jag mig själv upp på fötter, korsade rummet i två snabba steg och stannade lamslagen framför spegeln. I tystnad betraktade jag det vrak jag såg framför mig. Hel kropp. Brutna vingar. Och tårar som rann ner för kinderna, sköljande bort de sista spåren av stjärnstoff ur den livlösa blicken.

108 109

ELLA STENDAHL 17 ÅR, LUND

De glömdas ö.

110 111

Sandra satte sig ner och vilade huvudet i sitt knä. Mun-nen var torr och ögonen fuktiga, hon var matt och uttor-kad och törstig. Vatten. Tankspritt sträckte hon sig efter flaskan som satt i sidofacket på ryggsäcken, men hon greppade bara gräs. Långt, frodigt gräs. Hon öppnade ögonen och tittade förvirrat runt sig. Bänken hon satt på var inte en bänk, utan ett gammalt, nedfallet träd, mjukt av mossa. Himlen var inte grå. Om den var blå visste hon inte heller, för den var dold av en baldakin av grönska. Ljuset som lyckades tränga igenom det ljusgröna taket var vackert och gyllene, och gav allt det rörde vid en här-lig lyster. Var var hon? Det var inte som någon plats hon varit på förr. Här var allt glömt. Hur hon kunde ha suttit och tjurat nyss begrep hon sig inte alls på, när livet var så vackert. Bråk och dåliga betyg betydde ingenting längre.

Hon tog av sig jackan och la den på trädets stam, tillsam-mans med vantar, halsduk och mössa. Luften var varm och fuktig, som i en ångbastu. Det luktade sommar, blommor och våt jord. Sandra hade en stark önskan att sparka av sig sina skitiga gympaskor och strumpor också för att gå barfota, men bestämde sig att det kanske var bäst att låta bli. I fall att.

Det som tidigare hade varit en väg var nu en stig av stenar, mitt i pölar av lera. De var alla slipade platta, ristade med runor och symboler som Sandra inte begrep sig på. Kanske var det den enda vägen därifrån. Träden kring henne var gamla och stora, att på något sätt ta sig genom de och de frodiga buskarna verkade nästintill omöjligt. Hon satte försiktigt sin fot på den första stenen, så att den var stabil och torr. Det hade varit just snyggt att hamna med ansiktet före i leran. Sandra hoppade från sten till sten, snubblade nästan några gånger, och skrat-tade. Hon hade inte uppskattat ensamhet eller värme eller skönhet på så länge, och det var skönt. Allt var vackert, små blommor i vitt och gult, som hon inte visste

namnet på, hängde från träden och smekte henne över kinderna när hon hoppade förbi. Rosor, röda som blod kantade lerbäcken och bakom växte det gula blommor, som påminde henne om raps.

Som allt roligt tog stenstigen slut. Hon föll nästan när hon hoppade upp på land, men hon grep tag i ett träd. Eller grep trädet tag i henne? Grenen, som just varit kring hen-nes midja, gled tillbaka till sin plats. Sen var skogen tyst och stilla, som ingenting hade hänt. Den magiska känslan, som nyss hade fyllt henne från topp till tå, var borta. Hon kände sig faktiskt ganska melankolisk, som sekunderna ef-ter man skickat ett SMS man vet man inte borde skickat. Någonting här borta var fel, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Landskapet var fortfarande vackert, även om träden var mindre och såg mer ut som björkar än ekar. Löven såg kanske lite gulare ut, eller var det bara ljuset som lurade henne?

Hon var inte ensam längre. Människor klev fram från mellan träden, lika förvånade som henne. De följde stigen genom skogen, långsamt, vissa med tomma ögon, andra med ögon fyllda av förundran. Sandra följde efter dem.

Ingen av dem verkade höra ihop. En kvinna bar en kimo-no, en annan en gammaldags klänning med korsett och krinolin. En man bar frack med en vit ros i bröstfickan, en annan en färggrann, indisk salwar kameez. De var inte de enda. Sandra såg tiotals människor, alla av olika ursprung.

Efter en stunds vandring nådde den udda processionen en damm, eller kanske en sjö. Den var stor, med vatten som var becksvart och dimmigt. Mitt i fanns en ö, en grå stenbro ledde över till den. Den var täckt av samma sorts symboler som stenarna, märkte Sandra.

Två varelser vaktade bron. De var varken man eller kvinna, unga eller gamla. De var ett huvud kortare än Sandra, bleka som papper och skrynkliga som russin. I händerna höll de spjut. Deras ansikten var uttryckslösa, eller så begrep sig Sandra helt enkelt inte på dem. Vad de än tänkte släppte de förbi nykomlingarna utan protest

112 113

och lät dem gå över bron. Sandra följde inte med. Hon tyckte inte om de korta varelserna som vaktade bron, och hon tyckte inte om det mörka vattnet under bron.

De andra möttes mitt på bron av en kvinna i en skir, grön klänning. Hon var strålande vacker, med skär hud och kas-tanjebrunt hår som nästan nådde henne till hälarna. När hon talade var hennes röst kristallklar och trots att Sandra stod en bra bit bort, hördes kvinnas röst som om de stod ansikte mot ansikte. “Vänner,” hennes röst var behaglig att lyssna till, den var mjuk och vänlig, men ändå kände Sandra att något var fel. “Välkomna till mitt hem.”

Hon tog en paus och betraktade skaran en stund. Hennes blick gick från person till person, och tillsist tittade hon åt Sandras. “Jag har betraktat er alla länge,” sa hon och tit-tade återigen in i folkmassan. “Ni är goda människor, men er värld är hård och ond. Ni förtjänar bättre.”

Sandra skruvade på sig, tittade bakåt. Hjärtat började bulta hårt. Stigen var borta och nu växte träden tätt ihop, som ett stängsel. “Jag ber er att dricka ur min källa, så att ni kan få stanna här för evigt,” kvinnan klev åt sidan och pekade åt en fontän, som var placerad i mitten av ön. Sandra tyckte inte att det lät som att de hade så mycket val.

En pojke i Sandras ålder, klädd i en skitig vit t-shirt och shorts klev hastigt fram till källan. De flesta andra följde med honom. Några verkade tveka, och mannen i salwar kameez gjorde som Sandra gjort, och kollade sig nervöst omkring. Han började gå mot bron, och ingen tog någon notis av honom. Kvinnan började prata med de andra som fortfarande tvekade. Sandra hörde inte längre vad hon sa till de andra. Hon och mannen fick ögonkontakt. Han hade nått Sandras sida av bron nu och öppnade munnen för att tala, men han hann aldrig säga något. En av varelserna hoppade upp på hans rygg och den andre knuffade ner båda i vattnet. Mannen kom aldrig upp igen.

Sandra stod som förstenad. Hon kunde inte röra sig, knappt andas. Varelsen som var kvar på land vände sig

mot henne, blottade sina spetsiga tänder mot henne och fräste. “Nej,” kvinnan ställde sig mellan Sandra och varel-sen. “Låt henne vara. Du, var snäll och kom med mig.”

Hon tog tag om Sandras hand med sin pappersvita och ledde Sandra över bron. Egentligen ville hon inte följa med kvinnan, men hade varken mod eller energi att pro-testera mot kvinnan. “Drick ur min källa,” sa hon. Hennes ögon var svarta och tycktes se på Sandra som om bara hennes blick kunde få Sandra att lyda. “Min vän, jag vet vad som tynger dig. Drick, så glömmer du allt och får stanna här för evigt.”

“Jag vill inte glömma någonting, jag vill hem,” sa Sandra. “Låt mig gå.”

Kvinnan log, men hennes långa, spetsiga öron tycktes rycka litegrann. “Saknar du någonting här, vännen?” frågade hon, “Vill du ha mat, dryck, musik?”

Sandra såg sig omkring, letade efter en möjlig utväg. Allt hon såg var fontänen, och den svarta sjön. De som druckit ur fontänen låg kring den, stirrandes upp i himlen. Det kändes som att hjärtat skulle sprängas ur bröstet, hon visste inte vad hon skulle göra. “Ingen där nere vill ha med dig att göra, Sandra,” sa kvinnan, och det värkte som en tagg i bröstet på Sandra. Kvinnan log, som om hon visste att hon träffat rätt. “Dina vänner tycker du är högljudd och störig. De som ser dig tycker du är konstig. Dina föräldrar…”

Sandra gav kvinnan en hård knuff bakåt. Kvinnan skrek till av förvåning och vacklade bakåt, trillade över en olyckligt placerad sten rakt ner i det becksvarta vattnet. Allting tycktes stanna. Det hade inte varit med flit, det var inte planerat, utan gjort på ren instinkt. Hon hade bara velat få slut på det.

Platsen måste ha varit bunden till kvinnan på något sätt, tänkte Sandra. Nu när hon var borta var allt dött. Fontä-nen hade torkat och förfallit, bron likaså. Vissa av träden var benvita, andra levande, men med vissnande löv i

114 115

brandgult, rubinrött och brunt. Tyst började Sandra gå tillbaka samma väg som hon kom-mit. Vad annars kunde hon göra? Hon kunde bara inte skaka av sig en sista fråga: vad hade hon gjort?

116 117

JOSEFINE PETERSSON 17 ÅR, LUND

Upp, upp mot stjärnorna

118 119

Över gator, under valv. Spring.

Runt husknutar, mellan gränder. Spring.

Vart pojken än tog vägen tornade stadens gamla, majes-tätiska byggnader upp sig. I ljuset från gatlyktorna blev deras skuggor stora och hotfulla. Nej, nej, att tänka på skuggor var inte bra. Det enda han fick tänka på var att sätta ena foten framför den andra, ett steg i taget, bort från dem. Men hur kan man fly från skuggor i mörkret?

* * *Allt började i samband med höstterminens start. Från början fanns det inga skuggor, ingen hisnande, överväldi-gande rädsla vars tunglåsande krafter gjorde det näst in-till omöjligt att andas. Nej, från början tyckte bara pojken att det var larvigt när skolkamraterna hävde ur sig sina glåpord. Deras osäkerhet och desperation lyste igenom den tuffa fasaden varje gång de hånskrattade. Inte berör-des pojken av sådant trams. Han brukade framställa sig själv som lysande. Pojken tänkte att inget kunde tränga igenom en lysande fasad.

Sedan hade allt förändrats. Den där natten i början av september, då syrsorna hade stämt upp i en av sina sista sånger innan marken fylldes av fallna löv, den natten kom pojken ihåg lika klart som stjärnhimlen hade varit vid samma tillfälle. Skakandes och svettig hade han vaknat mitt i natten efter en mardröm och ställt stolen framför fönstret i sitt lilla sovrum. Han hade öppnat fönstret på vid gavel så att han skulle komma närmare stjärnorna. Åh vad pojken fascinerades av stjärnor. I rymdens iskalla klimat var de kallaste stjärnorna ändå över 3000 grader. Ensamma men lysande brann de där uppe utan bekym-mer.

Efter ett tag hade pojken försökt somna om. Det var då

han först hade hört dem: viskningarna och orden som oftast var så otydliga att de inte gick att urskilja. De tillhörande rösterna ekade dock likadant som de från sko-lans korridorer. Alldeles stilla hade pojken legat i sin säng. Huden hade blivit till rötter som slagit sig till ro bland de svala lakanen. Förstenad och oförmögen att andas hade pojken bara lyssnat i mörkret och sett i ögonvrån hur skuggor börjat ta form och växa i rummets hörn. Han hade lyssnat tills det att rösterna försvann på morgonen. De nästkommande nätterna hade viskningarna återkom-mit. De tilltog för varje gång och gav upphov till en omänsklig rädsla. Det var en rädsla som stack som nålar i huden, som sipprade in i porerna och i varje öppning den kunde hitta, som kramade hjärtat med ett hölje av stål och som sakta gjorde att pojken inte längre kände sig lysande.

På dagarna hade pojken märkt något annorlunda med skolkamraterna. Orden hade inte längre varit tomma. De hade haft med sig en del av den lamslående kraft som pojken annars upplevde varje natt. Ögonen hade inte längre utstrålat en förtvivlat dold osäkerhet, utan ett förvridet lugn som var allt annat än naturligt.

Att berätta för någon om vad han upplevde kom aldrig på fråga. Vem skulle han berätta för som inte skulle göra det värre?

Inatt hade viskningarna varit som värst. Skuggorna hade anlänt med sådan fysisk kraft att pojken varit säker på att de skulle döda honom. Därför flydde han nu bort från dem genom staden i sin pyjamas, över torg, under broar. Den molniga natten var en perfekt miljö för dem och nu började skuggorna komma ifatt. Han kunde se dem i ögonvrån där de framträdde på de gamla tegelväggarna. En akut tillflykt behövdes, men vart? Pojken kastade sig in genom en liten dörr i en husvägg som mynnade ut i vad som såg ut som ett tunnelsystem. “Åh nej”, tänkte han, “inte ännu mer mörker”. I blindo provade han desperat olika vägar samtidigt som huvudet plågades av att höra viskningarna som ekade i gångarna. Benen bar honom ut till en liten glänta omgiven av murgrönebeklädda husväg-

120 121

gar. Skuggorna verkade inte våga följa efter honom ut hit. Anledningen var förmodligen den efterlängtade stjärnklara himlen och månen som förvånansvärt syntes ovanför hustaken.

Pojken andades ut och satte sig i mitten av den öppna ytan som badade i skenet från månen. För stunden kän-des det säkert. Men det gick inte att sitta här för evigt. Och vad skulle hända ifall det blev molnigt igen? Så fort de fick chansen skulle skuggorna kasta sig över honom. Leken var slut och de ville inte vänta på sitt byte.

Plötsligt var pojken tvungen att täcka handen för ögonen för att skydda dem från det otroligt skarpa ljuset som trädde fram från ingenstans.“Du behöver inte fly från skuggorna för evigt vet du.” Pojken blev mycket förvirrad, rösten kom från ljuset. Samtidigt spred sig en trygghet i kroppen som han aldrig upplevt innan.

“Följ med mig så behöver du aldrig fly från något igen” fortsatte rösten. Pojken var rädd, allt hände så fort. Han förstod inte något av det som hände i sin omvärld just nu. Samtidigt var den där tryggheten som kom från rösten väldigt övertygande. Dessutom, vad fanns nu kvar av den värld som han kände till? Efter några sekunder av tystnad sträckte pojken ut sin hand och välkomnade möjligheten av hela sitt hjärta.

Tillsammans med ljuset flög pojken uppåt.

Upp, upp mot stjärnorna.

* * *Runt om i olika observatorier på jorden upptäckte man den natten en ny stjärna. Det var en av de starkast lysande på himlavalvet.

122 123

OLGA MARIA BROTZEN17 ÅR, BLENTARP

Strålande

124 125

Kraften flödar under huden. Den rusar fram som genom blodådror men har inget med blod att göra. Då hade jag inte varit speciell. Det gyllene glittret sprider sig som i ett rutnät. Jag har varit noggrann, alla vassa föremål, farliga saker och möjliga faror är eliminerade. Mina händer och fötter är bundna och jag har en tygrulle mellan tänderna. Jag har sett alldeles för många som har genomgått förändringen för att veta att jag inte vill vara som de. För-störda av kraften kravlar de sig kraftlöst ner för gatorna täckta av sår och blåmärken. Det är inte ovanligt att man dör under förändringen. Sedan de första spänningarna har jag spenderat månader med att förbereda. Att titta på andras förändringar har visat mig vad som ska göras för att inte gå un-der. Bara de starkaste överlever. Det är vad de visa lär oss. Jag tror inte på det. Förändringen är inget man kan styra över eller träna inför. Den rusar genom kroppen, förstör och förvrider. Men det är inte så hemskt som det låter, och jag tänker minsann inte kravla ner för några gator. Krampen! Det är ingen idé att kämpa emot. Tankarna virvlar. Min blick landar på bokhyllan till vänster, den hade jag inte tänkt på. För sjutton, den skulle kunna falla när som helst och landa tvärs över min bundna kropp. Det skulle kunna bli min död, inte för att det skulle vara föraktligt, men inte heller enligt plan. Krossad, blod och gyllene kraft blandat i virvlar på gol-vet. Men jag ska överleva och visa dem! Visa vem jag är. Efter den förlamande krampen blir det mycket värre. Stötar skakar min kropp, inte förens då tappar jag fokus. Det svartnar för ögonen och mina tänder biter hårt i det grova tyget. Armar och ben rör sig okontrollerat, tur att jag band mig själv. Repen skär in, men skavsår är ett obetydligt pris för att triumfera och det är precis vad jag ska göra. De ska få se att det inte har något med tur att göra. Såklart krävs det uppoffringar, men det gör allt som är värt något. Förändringen kräver de allra största. Det susar i mina öron och det känns som om jag för-

flyttas ut från min egen kropp. Jag kan se mitt gamla skal ligga där på golvet, som en blek kopia av vad jag vet att jag kommer att bli. Som en fjäril om våren när den kravlar sig ut ur sitt hårda grå skal för att sedan veckla ut sina vingar. De svävar så lätt över oss alla precis som andra flygga varelser. De står över de flesta av oss. När jag vaknar till liv igen känns det som om bokhyl-lan faktiskt har krossat min kropp. Allt värker som efter sjukdom och jag är kall som is. För en stund ligger jag bara där och känner igenom hela mitt väsen. Alla delar som har brustit och förvridits för att bilda mitt nya jag. Se-dan öppnar jag mina ögon. Världen ser förvriden och skarp ut. Min kropp vill först inte lyda men sedan ger den upp med en suck. Det luktar bränt och fränt men jag vet att det inte är nå-got att bry sig om. Jag lyfter upp mina sammanbundna händer och studerar dem noggrant. De är så vackra, långa smala fingrar med spetsiga klor. Allde-les gyllene i färgen, om jag ska döma resten av mig själv efter dem kommer jag vara otroligt vacker. Långsamt använder jag mina nya fingrar för att pilla ut tygrullen ur munnen. Jag är inte beredd på att mina tänder ska vara spetsiga så det första jag gör är biter mig själv i läppen. Det svider så att ögonen tåras. Men jag bryr mig inte utan börjar långsamt gnaga av repen runt handlederna.

När jag äntligen är fri fortsätter jag att studera min nya kropp. Den har blivit skarpare och kantigare. Varenda led syns genom huden men jag ser inte sjuk ut. Istället pulserar den gyllene kraften och får mig att lysa. Mina fingrar letar sig ner till mina fotleder för att ta bort repen. Det svider när de lossnar men det är ingen fara. Fötterna har också blivit länge med långa smala tår och skarpa klor. Le-derna knakar och skinnet spänns när jag rör dem. Väl fri sträcker jag ut varenda muskel och sena så det knakar i hela kroppen. Fåglarna utanför kvittrar nog fridfullt men med min nya överlägsna hörsel låter det metalliskt och skrikande. Tankarna rör sig som en snabb osamman-hängande dröm och allt jag ser är onaturligt skarpt. Färgerna sticker i mitt medvetande och det gör nästan ont att se. Sen ställer jag mig upp och vrider mig mot spegeln. Jag hajar riktigt till när jag ser mig själv och när jag ser

126 127

ryggen måste jag blinka några gånger. Ryggkotorna liknar pärlor på en tråd och en lång svans med triangulär spets rullar ut sig på eget bevåg. Efter att ha studerat mig själv med växande fascination vågar jag vända blicken mot mitt eget ansikte. Kindbenen sticker ut som bergskam-mar och kring min panna kan jag se vassa spetsar. Mitt kala huvud är runt och en spetsig kam löper från mitten ner till nacken. Mina ögon har behållit sin gamla glöd, men när jag ler är det som om jag förvandlas. Ordet rullar långsamt över min kluvna tunga och kommer fram som en väsning: Ssstrålande! Det är mitt nya namn, det enda som kan beskriva mitt nya väsen och allt jag någonsin kommer att vara. Jag längtar efter att kliva ut ur min boning och visa upp denna underbara varelse för alla. Med en sista blick mot spegeln går jag mot dörren. De ska få se vem de har att göra med. Jag ska triumfera. Det finns bara ett ord: Ssstrålande!

128 129

JESSICA PAULSSON 18 ÅR, STAFFANSTORP

En utopisk dvala.

130 131

De svarta rosorna har alltid varit mina favoriter. De är så vackra, så unika.

Jag går fram och plockar upp en i min hand. Drar in den subtila doften i näsborrarna. Sluter ögonen och tänker på när jag för första gången fick en ros. Det var av mamma på skolavslutningen i nian. Jag var bara 15 år och det känns som flera evigheter sedan, trots att det egentligen bara gått några år.

Jag släpper rosen, låter den falla till marken. Öppnar ögonen och tittar upp på den lila himlen. Jag kommer nog aldrig riktigt vänja mig vid den violetta nyansen som hänger ovanför mig, vart jag än går. Solen står som alltid högt på himlen, och jag känner hur jag glittrar i solskenet.

Det prasslar till i en buske bakom mig. En liten hund springer fram till mig och vill bli klappad. Eller ja, en hund är det ju inte riktigt. Men eftersom man inte får någon ordbok när man kommer till det här stället, och jag ännu inte har kommit på något lämpligt namn på arten, så kall-lar jag dem hundar så länge. De har ju trots allt päls och fyra ben, så helt fel ute är jag inte.

När jag sträcker ner handen och klappar den, kommer jag att tänka på Leo. Det sticker till i hjärtat när jag tänker på saknaden av min egna fyrbenta lilla best, som väntar på mig därhemma.

Jag bestämmer mig för att vifta bort tanken och se mig omkring. Det är trots allt helt fantastiskt här; månen och solen delar vänskapligt på himlen, blommorna växer och slår ut i en takt som borde vara - som ÄR - omöjligt snabb. Drakarna flyger omkring ovanför mitt huvud, och ändå är jag mest fascinerad av de svarta rosorna.

Jag slänger ett ögonkast mot rosenrabatten. De svarta

underverken tornar upp sig som ett hav av dyster ljuvlig-het, och jag nästan känner hur jag fysiskt dras till dem. De är så minimalistiska, så tidlösa. Precis lika tidlösa som min vistelse.

För det är faktiskt helt och totalt omöjligt att hålla räk-ningen på tiden här. Konceptet tid är inget som existerar i en värld som denna. Det finns inte en klocka så långt ögat kan nå, och eftersom solen inte rör sig ur fläcken så finns det inga ledtrådar att ta hjälp av. Jag gav det ett tappert försök i början, men gav upp rätt snabbt. Nu är det ingen idé, jag har inte den blekaste aning om hur länge jag har varit här. Jag hoppas att jag inte har varit borta för länge. Jag hoppas att mamma tar väl hand om Leo. Och att de inte saknar mig för mycket.

Jag hör kvitter från en fågel som liknar en blandning mel-lan en stork och en skata. En djup suck hörs från mitt inre. När ska jag härifrån?

Jag borde vara mer tacksam. Det vet jag om. Alla får inte uppleva detta. Drakar, sagoväsen och företeelser man läser om i böckerna - det är hit alla längtar. Det är detta som människor över tio års ålder inte ens i sin vildaste fantasi vågar drömma om. Och här står jag och tycker att detta är mellanmjölk, och längtar tillbaka till min gråa, tråkiga vardag.

Alla som någonsin har varit här vet att det inte varar för evigt, att det bara är ett tillfälligt depåstopp. Vilken väg man tar vidare är olika för alla, beroende på vilken lott man drar i livets lotteri. Frågan återstår; ska jag vidare, eller ska jag hem?

Återigen fångar de svarta rosorna min uppmärksamhet. De är vackra, just för att de fångar upp dystopin i den här världen av under och mirakel.

Jag plockar upp en ny ros och börjar plocka bort bladen, ett efter ett.

132 133

Jag fnyser till och känner hur mina käkmuskler spänns. Det är skrattretande när man tänker efter. Den lila himlen, den konstanta solen, ja till och med de svarta rosorna. Allt är en förklädnad, en försköning. Hela den här sagovärl-den är en utopisk fasad, och bakom den gömmer sig den bistra verkligheten.

Kommer jag någonsin få klappa Leo igen? Eller krama om min älskade mamma?

Jag känner hur vreden bubblar upp inom mig, och jag kastar den numera kala rosstjälken så hårt jag kan i mar-ken.

Som om några jävla rosor skulle vara plåster på såren för en komapatient.

134 135

MOA ROLFSDOTTER 17 ÅR, ASARUM

Brinn

136 137

Den första gången var det bara en natt. Jag märkte det när jag såg att den affischtäckta dörren stod på glänt. En kall bris svepte förbi mig då jag gick förbi hennes rum. Det var sent på kvällen och jag skulle upp tidigt nästa dag, hon med. Jag antog att hon somnat med fönstret öppet och smög försiktigt in i det mörka rummet. Golvet var kallt mot mina bara fötter, en gatlykta sken lös in ochskapade skumma skuggor längs väggarna. När jag lång-samt sträckte mig mot fönstret och började stänga det gav det ifrån sig ett gällt knarrande. Jag slutade dra och vände mig snabbt mot hennes säng för att se om lätet väckt henne. Till min förvåning kunde jag snart, trots de dova skuggorna, urskilja att sängen var tom.

Det hände ungefär en gång i månaden efter det. Plötsligt var hon borta sedan tillbaka lika kvickt, som om ingenting hade hänt. Jag frågade henne om det en gång. Det var efter fyra månader av nattliga turer, men hon ville inte prata om det, sade bara: `` Oroa dig inte, jag gör inget som inte är lagligt´´ och låste sedan in sig på sitt rum. Jag försökte få kontakt med hennes föräldrar och fråga om de visste något om hennes besynnerliga beteende men de svarade aldrig på de otaliga samtal och sms som jag skickade. Till slut gav jag upp, tänkte att det ändå inte berörde mig. Sedan började det hända oftare.

Det var inte det faktum att hon försvann som störde mig, utan att hon vägrade att prata med mig om det. När vi flyttade ihop hade vi varit jättenära, vi berättade allt för varandra, men nu kändes det som att hon gled iväg från mig. Ibland kunde jag höra henne prata i sin telefon, skratta högljutt och ivrigt yra om saker jag inte kunde uppfatta. Jag hörde någonting i hennes röst som jag inte hört på länge, en glöd som gnistrade, en passion, men varje gång jag steg in i rummet där hon satt tystnade hon tvärt. Allteftersom att hennes samtal blev allt hetsigare blev hennes försvinnande allt längre. Stundtals var hon

borta i flera dagar i sträck och jag blev lämnad ensam.

En dag bestämde jag mig för att göra det. Dörren var helt stängd den här gången och först när jag rörde vid handtaget kände jag hur min hand skakade. Det susade i mina öron när jag gläntade på den. Jag hade inte varit i hennes rum sedan gången då hennes fönster varit öppet och trots att det varit mörkt och svårt att se någonting alls den kvällen kunde jag direkt märka att rummet hadeförändrats. Kläder låg utspridda över hela golvet och gjorde det svårt att veta var man skulle placera fötterna. Mitt i rummet stod flertalet underliga plantor, vildvuxna och ihoptrasslade med varandra. Deras rankor sträckte sig mot fönstret och det lilla ljus som sipprade in genom den neddragna persiennen som skapade ett randigt mönster längs väggarna. Slängda på den obäddade sängen fannsåtskilliga böcker, alla uppslagna på olika sidor, fulla av text och något som liknade teckningar från gamla sagoböcker.Med ett bultande hjärta tog jag några steg in i rummet och lät jag min blick leta sig igenom högarna av papper och bråte som låg staplade på golvet när jag plötsligt slogs av en känsla av att jag inte borde vara där. Jag hade inte velat att hon snokade runt på mitt rum så vad gav mig rätten att snoka på hennes? Just som den tanken slog mig märkte jag att jag skrynklat en sida ur en av degamla böckerna som trillat ner bredvid sängen med min ena fot. Skuldmedvetet lyfte jag på foten bara för att mötas av en horribel bild.

Nedtecknat på sidan ur den gamla boken syntes en bunden kvinna som slickades av lågor från en kraftfull eld. Hennes hud var bortbränd så att det brända köttet blottades på flera ställen och hon skrek av smärta. Bilden var så detaljerad att det blev svårt för mig att se på den. Jag böjde mig ner och plockade upp boken och började tyst bläddra. Sidorna var fulla av konstiga latinska ord och gamla tecknade bilder av fastbundna kvinnor: vissa brinnande, andra under vatten och somliga på diverse tortyrredskap. Kräkandes, gråtandes och skrikandes med ögonen vända inåt så att det enda som syntes var ögonvitorna. Bilder så hemska att jag var tvungen att sätta mig på hennes säng.

138 139

Rörelsen fick de gamla fjädrarna i bädden att ge ifrånsig ett gnisslande ljud. Plötsligt föll någonting ut ur boken och landade på sängen. Det var en liten ihopvikt pappersbit som suttit inkilad mellan sidorna. Nyfiket tog jag upp lappen och vek upp den. På det gulnade pap-persarket fanns en liten symbol nedtecknad med blyerts: en femuddig stjärna med en enögd bock i mitten. Under fanns ett tecken som liknade runskrift.

Min bästa vän, vem var hon?

Jag märkte att någonting var fel redan sekunder efter jag öppnat lappen. Jag borde aldrig snokat mig in på hennes rum, än mindre börjat ta på hennes sker och bläddra i hennes böcker. Hon var där. Jag kände hennes närvaro redan innan hon klev fram ur ett av hörnen i det mörka rummet. Vartenda hårstrå på mina armar och i min nacke reste sig och jag fick svårt att andas. Jag försökte säga något men det stod still i mitt huvud, det enda som kom fram var ett ynkligt: ”Snälla….”. Hennes ansikte var förvri-det till en konstig min som jag inte kunde tyda när hon långsamt närmade sig sängen som jag satt på.”Aldrig hade jag kunnat tro det här om dig” sa hon och stannade upp ”jag litade på dig, jag gjorde verkligen det”.”Förlåt mig… jag…” min röst var darrig ” du borde sagt något. Jag…” hon avbröt mig: ”Nej förlåt mig. Men det som måste göras måste göras, det är bara så det är”.

När hon började gå igen skymtade jag en stor dunk i hen-nes hand och den fräna lukten sved i mina näsborrar.”Snälla…” viskade jag. Hennes steg blev snabbare och hon skruvade febrilt på dunkens röda lock. Jag såg min chans, precis när hennes blick föll ner mot korken, och tog ett språng mot den stängda dörren. Förvånat och med en mordisk blick rusade hon efter mig. När jag nådde fram till dörren och började rycka i handtaget märkte jag till min förtvivlan att den var låst. Jag kastade en blick överaxeln bara för att träffas rakt i ansiktet av vätskan som sved i mina ögon så att jag var tvungen att blunda.”Snälla! Snälla! Gör det inte!” bad jag om och om igen som ett mantra medan hon hällde ut dunkens innehåll över mig och rummet.

”Men du då?!” frågade jag med hopp om att hon skulle ändra sig, men hon svarade bara kallt: ”Det är ett offer som vi måste göra, det är en tjänst för mina systrar och bröder. Sådana som du förstör den här planeten, du är oren! Därför måste du bort! Därför måste alla som dig bort!”.

När jag äntligen förmådde mig att öppna ögonen igen höll hon en tändsticka i handen och sa: ”Det är för allas bästa. Satansälskare som dig och din familj måste dö! Ni är en fara för alla andra! Vi är många som vill bli av med er ska du veta. Många som träffas, spårar er, rensar bort er! Ju fler vi är- desto starkare är vi. Du ska brinna. Häxor ska brinna.”. Ett skevt leende och hon lät den falla.

Det var inte lätt för mig att göra det, men jag var tvungen. Det enda de hittade i askan efter branden var en liten svart katt, till synes orörd av eldens lågor, hennes kropp hittades aldrig. ‘’Du hade tur som inte var hemma då.’’ och ‘’Du måste verkligen ha en skyddsängel som vakar över dig!’’ sa de till mig i flera månader efteråt, men änglar är ingenting jag tror på.

140 141

VILMA MYRANNLAVESSON 16 ÅR, LUND

En studie i Curry 622

142 143

Britt slog upp ögonen. Eller rättare sagt, hon pressade långsamt upp ögonlocken och jag kunde ha svurit på att de gnisslade som en gammal osmord dörr. Något hade väckt Britt ur hennes skönhetssömn, inte för att man skulle kunna påstå att den såg ut att hjälpa, men ändå. Oförskämt var det iallafall, och det såg Britt ut att hålla med om. Hon såg ytterst missnöjd ut. Jag måste dock erkänna att jag inte var helt säker på om det var det ofrivilliga uppvaknandet som hade förargat henne eller ej. Missnöjd var nog hennes normaltillstånd, så att säga.

Men tillbaka till det som hade väckt henne. Rummet hade lysts upp av ett svagt, blåaktigt sken. Om ni frågade Britt, (vilket jag överhuvudtaget inte förstår varför man skulle vilja göra), så skulle hon nog beskriva färgen som Blåmes 770 eller kanske Denim 749. Ni förstår, Britt jobbade i en färgbutik, Beckers för att vara exakt. (Nu måste jag bara säga att det finns andra finfina färgbutiker, Flügger, Jotun och Colorama till exempel. Man vill ju inte bli anklagad för smygreklam såhär när livet rullar på som bäst.) Det vill säga, tills hon fick cancer och hamnade här. Ett sjukhus, alltså, för er som stod längre bak i kön när IQ delades ut.

Nåväl, det som hade väckt Britt var så förfärligt att det fick blodet att frysa till is i hennes ådror. Britt skakade av rädsla när hennes blick mötte demonens. För en demon var det. Så här föreställer jag mig att Britt skulle ha be-skrivit honom ( ja, honom. Dessvärre bar han inga byxor.): Oförskämd och färgblind. Hans hud var nämligen i nyan-sen Curry 622, samtidigt hade han mage att måla klorna i Petunia 705. Gräsligt. Vid närmare eftertanke var inte Britt rädd överhuvudtaget. Hon var sur. På ett sätt hade man nog kunnat kalla Britt den modigaste människan i hela världen. Är man förbannad, då är man banne mig inte rädd. Dessutom var inte demonen särskilt skräckin-jagande när jag tänker efter. Om man kisade kunde man i princip inbilla sig att han var gullig med sina små vingar

och petunia-färgade naglar. Förlåt, nu överdrev jag, men det är ju trots allt jag som berättar den här historien, så nån konstnärlig frihet borde jag väl få ha?

Hur som helst, deras samtal lät ungefär såhär:

Britt: Vad i helvete tänkte du på när du valde nagellack, ditt praktarsle?

Demonen (i falsett, upprört fladdrande med vingarna): Jag KAN iallafall tänka, till skillnad från dig, ditt skrynkliga potatisskal!

Britt (halvvägs upp ur sjukhussängen): Du din odåga! Kom hit så ska du få dig en rak höger på ditt curry-färga-de tryne!

Demonen (motvilligt imponerad): Den var bra, din fjärt!

Britt (ståendes i sängen i stridsposition): Du din…

Britt rykte ut sina många slangar och kanyler, en efter en. Ett gutturalt morrande hördes djupt nerifrån hennes stru-pe. Med ett vrål kastade hon sig över den arma demonen som hamnade under henne. Britt hade en förkärlek för choklad, och hade blivit lite bred om höfterna på äldre dar. Fast om man frågade Britt, så skulle hon säga att det bara var muskler. Demonen hade aldrig en chans. Från hans något tilltryckta hals kom ett ett mycket speciellt läte. Jag skulle beskriva det som en blandning mellan en kalvande, kanadensisk kossa och en rabiessmittad angora-kanin. Britt skulle nog beskriva oljudet som “Påsklilja 617” (en ytterst skrikig kulör).

När demonens ansikte började anta en svagt blåaktig ton släppte Britt äntligen sitt brottargrepp. Ni förstår, Britt stod inte ut med kombinationen av Curry 622, Bora Bora blå 765 OCH Petunia 705. Hon var helt enkelt tvungen att släppa för att inte förlora synen. Med ett antal stö-nande och stånkande kom hon sig på fötter igen. Hennes gyttjebrottardagar var sedan länge förbi och hon var lite ur form. Demonen snyftade och skrek med sin gälla röst

144 145

“Varför, varför?”. Han var lite av en drama queen, förstår ni. Britt däremot var ingen drama queen. Hon var en robust kvinna på 73,38 jordsnurr med en oerhörd talang för örfilar. Detta fick dessvärre demonen erfara nu.

Demonen (skärrat): AJAJAJ! Mitt vackra ansikte!

Britt: Rätt åt dig, din pottsork!

Demonen: Snyft

Britt (med liiite dåligt samvete): Sluta hyperventilera, jag rörde dig knappt… Kom och sätt dig så pratar vi om det här.

Demonen andades skälvande in och fladdrade uppgivet med vingarna innan han med huvudet sänkt flög och satte sig på sängen. Britt slog sig ner bredvid med en suck. Länge satt de bara där och stirrade framför sig. Tillslut bröt Britt tystnaden:

Britt: Så vad heter du?

Demonen: Mitt namn är Denniz. Demonen Denniz. Den-niz med Z.

Britt: Demonen Denniz? Tja, man kan ju heta lite vad som helst nuförtiden. Läste precis att det finns sju kvinnor vid namn Tequila i Sverige till exempel… Lite taskigt av din mamma bara…

Demonen Denniz: Tja, det var ganska demoniskt av dom, så att säga…

Britt: Men vad gör du här egentligen?

Demonen (rodnande): Jo, det är en ganska pinsam historia…

Britt: Berätta, annars får du vända andra kinden till och så färgar jag även den Salsa 665!

Demonen: Snälla, jag är verkligen inte en del av bibel-fandomen…

Britt: Berätta!

Och så gick det till när Britt övertalade Denniz med Z att tala om sin hemligaste hemlighet. Snyftande berättade han om hur han hade blivit mobbad hela sin uppväxt. Petuniafärgat nagellack var inte särskilt uppskattat på Helvetets Skola för Rackartyg och Djävulskap (HSRD). Dessutom led Denniz av en fruktansvärd fobi. Det var den som hade fört honom hit idag. Demonen Denniz psykolog, Demonen Dick, hade nämligen sagt att det enda sättet för Denniz att bli av med sin rädsla, var att möta den.

Britt: Så du har människofobi?

Denniz: Tant-fobi, för att va exakt… Det är svårt att bli respekterad nere i helvetet när jag skriker som en rabies-smittad angorakanin så fort jag ser en äldre dam…

Britt (knagglig engelska): Damn son… Och det blev kan-ske inte bättre av min demonstration av gyttjebrottning?

Denniz the Demon: Nä, eller jo. För när jag låg där under din voluminösa kroppshydda la jag märke till att du, pre-cis som jag, har en känsla för färger.

Britt (tvivlande): Det är inte många som kan skilja på Fransk senap 639 och Dijon 616. Jag skulle nog märka om du var en av dom…

Denniz: Ljussättningen är annorlunda i underjorden, men jag känner allt igen en huvudbonad i Potatis 601 när jag ser den, och den där scarfen är definitivt Jeans 751. Många blandar ihop den med Denim 749…

Britt (imponerad): Du Denniz, för att bota din fobi hade det kanske varit bra om du stannade här hos mig ett tag…

Dagen efter låg Britt i sin säng och allt var som vanligt.

146 147

Pannan var rynkad i irritation, munnen var ihopsnörpt i förakt och händerna vilade som alltid på täcket, knutna, bortsett från ett finger. Vid det här laget känner ni nog Britt tillräckligt väl för att gissa vilket finger det var frågan om… Skillnaden var att hennes bröstkorg inte längre rörde sig, att hennes hatiska ögon stirrade tomt innanför ögonlocken och att hennes kalla hjärta hade stannat.Utanför rummet stod en kvinna och talade med en doktor:

Doktorn: Jag beklagar sorgen.

Kvinnan (snyftande): Jag och morsan hade inte snackat på flera år! Och nu är det ju lite sent för det…

Doktorn: Öhh, jag vet inte hur mycket ni skulle ha fått ut av det… Hon var ganska… bitter… mot slutet…

Kvinnan: Led hon mycket?

Doktorn: Tja, hon var hög på lite av varje. Tveksamt om hon ens var fullt medveten om vad som hände…

Kvinnan: Åh…

Men inne i rummet där Britt låg stel och kall var det fullt liv. Iallafall för spöket Britt och demonen Denniz. De diskuterade nämligen den inkompetente läkarens outfit:

Spöket Britt: Granater och krevader, är det inte en slips i Physalis 660 jag skymtar där innanför läkarrocken?

Demonen Denniz: Kors i allsin dar, jag tror du har rätt! Till dom där pantalongerna i Tistel 706 dessutom!

Och så slutar sagan om spöket Britt och demonen Denniz. Lyckligt skulle jag kanske inte kunna påstå, men bättre. Två evigt negativa själar slogs ihop och blev något sånär positiva (matte, ni vet). Nej nu överdriver jag igen, måste sluta innan det blir en vana…

Så tack och hej, riddarsporre 679-färgad leverpastej!