1

22.11 FREDAGSSERIEN 6 Musikhuset kl. 19.00

BENJAMIN BRITTEN 100 ÅR

Stéphane Denève, dirigentSimone Lamsma, violin

Benjamin Britten: Passacaglia op. 33b (ur operan Peter Grimes) 7 min

Benjamin Britten: Konsert för violin och orkester op. 15 32 min

I Moderato con moto – Agitato – Tempo primo II Vivace – Animando – Largamente – Cadenza III Passacaglia (Andante lento – Un poco meno mosso)

PAUS 20 min

Albert Roussel: Symfoni nr 3 g-moll op. 42 24 min

I Allegro vivoII AdagioIII Scherzo (Vivace)IV Allegro con spirito

Maurice Ravel: Boléro för orkester (Tempo di molto moderato assai) 16 min

Paus ca kl. 19.50. Konserten slutar ca kl. 21.05Sänds direkt på Yle Radio 1 och webben (yle.fi/klassinen).

2

BENJAMIN BRITTEN 100 ÅR

Benjamin Brittens (1913–1976) liv som kompositör omspände mer än fyrtio år av idogt skapande arbete. Under den-na period komponerade han en mängd operor, orkesterverk, kör- och kam-marmusik, arrangerade musikfestiva-ler och engagerade sig i publikfostran. Vid sidan av komponerandet bidrog Britten till utvecklandet av musiklivet och musikutbildningen. Han ansåg det vara viktigt att komponera för hela fol-ket och speciellt för barn och amatö-rer. Musiken skulle göras tillgänglig för alla eftersom den ger tillvaron djup, ut-vidgar medvetandet och sprider livs-glädje. Man minns också Britten som en övertygad pacifist och intellektuell samt en förkämpe för de homosexu-ellas rättigheter. Inom vänkretsen var han också känd som en hetlevrad ten-nisspelare, simmare och en kompetitiv frisksportare samt känd för sitt intres-se för snabba bilar (Alvis, Jensen, Rolls-Royce).

BENJAMIN BRITTEN: PASSACAGLIA UR OPERAN PETER GRIMES

Passacaglia som vi hör i kväll härstam-mar från Brittens mest kända opera Peter Grimes (1944). Den handlar om fiskaren Peter, en barsk och tillbaka-dragen outsider. Fiskarens lärling dör under oklara omständigheter och by-gemenskapen börjar misstänka, svart-måla och förfölja honom, trots att rätt-en inte fällt någon dom över honom. Samhället godkänner inte annorlunda människor utan betraktar dem som kri-minella. Till slut drivs Peter till vansin-nets brant och dränker sig.

Passacaglia är ett mellanspel som är placerat mitt i andra akten. Under mu-siken går Peter med sin nya lärling upp längs sluttningen mot fiskarstugan. Passacaglia beskriver konflikten mellan Peter och samhället men även Peters inre kris. Musiken avancerar obönhör-ligt och förebådar kommande tragiska händelser (På vägen ner till fiskebåten vid stranden förlorar gossen fotfästet, faller och slår ihjäl sig – och senare be-går Peter självmord).

Det ödesdigra ämnet framhävs av Passacaglians struktur som bygger på ett upprepat basmotiv. Kontrabasarna och cellorna knäpper en haltande fi-gur mot pukornas sorgmarschliknande dova ljud. Över dem hörs ett pinande tema, först spelat solo på viola och se-dan av andra instrument, samt även smärtsamma mellangester. Musikens massa och kraft, förföljelsen och nöden växer stadigt.

3

BENJAMIN BRITTEN: KONSERT FÖR VIOLIN OCH ORKESTER OP. 15

Britten komponerade Violinkonserten (D-dur) (1939/1950) vid tiden för det spanska inbördeskriget 1939, på trös-keln till andra världskriget. Det centrala i musiken är de spanska anspelningar-na, de krigiska motiven och en klago-sång. De spanska elementen i verket omfattar rytmik av många slag från bo-lero till sarabande, gitarrmässighet och soloviolinens djupt lidande sång. Det krigiska elementet består av trummor, bleckfanfarer och annat intensivt larm.

Verket inleds med ett karaktäristiskt motiv som hörs i pukorna ”tan–ta–ta–tan–tan” samt väsande cymbaler och violinackord. Så börjar en iberisk pas-toral där soloviolinens tema andas i ett mörkt landskap medan motivet hörs i olika instrument. Musiken övergår stegvis i en allt tyngre långsam marsch. Sidotemat dansar och gråter, knäpper och sjunger, både hotfullt och skyggt. Violinens glasartade flöjttoner strålar i höjden.

Andra satsen är en dödsdans med korsrytmer, grälla färger, burleska drag och kromatiska löpgravar. I klangligt hänseende är satsen en experimentell godbit. Soloviolinen jamar i oktaver. Harpans och klarinettens mollterser lå-ter som en synth eller en trådtelefons tutande signal. Piccolaflöjterna spe-lar på för fullt och tuban har ett solo – detta ögonblick hör till de märkli-gaste i violinkonserternas hela histo-

ria! Musiken nalkas satsens slutkadens som i ett skräcklopp med tilltagande orgelpunkter för tuba och pukor och en enstämmigt ältande orkester.

Tredje satsen är en passacaglia, dvs. en rad variationer som bygger på en upprepad figur i basen (samma prin-cip som i mellanspelet i Peter Grimes). Den upprepade figuren klingar först i basunerna, som inte låtit höra av sig före det. Figurens tonhöjd sjunker ett halvt tonsteg varje gång den hörs: sor-gen blir allt djupare. Ställvis kämpar violinen som i ett spindelväv. Ställvis sjunger den i ett landskap som hutt-rar av köld mot stråkarnas långsamma dallringar och harpans koral. Slutet är ett hallucinatoriskt tillstånd som kling-ar i D-dur eller d-moll, omöjligt att säga vilket.

Brittens violinkonsert utspelar sig i en atmosfär av sorg. Då den behand-lar våld, nöd och bekymmer, fungerar den som en bärare av samhällelig ång-est – liksom gråtkvädena i tiden eller flamencon som välde fram ur de span-ska judarnas, morernas och romernas lidande.

4

ALBERT ROUSSEL (1869–1937): SYMFONI NR 3 G-MOLL OP. 42 I Roussels musik klingar den moderna världen i början av 1900-talet: nattklub-bar, cirkus, trafik och krig, men även naturdyrkan, längtan bort och andligt sökande. Roussel hör till de stora nam-nen inom den tidiga franska modernis-men vid sidan av Debussy, Ravel, d’Indy och Satie. Vi rör oss således inom im-pressionismens, nyklassicismens och surrealismens krets.

Roussels symfoni nr 3 (g-moll, 1930) badar i tvärbrant växlande stämningar och skarpa harmonier. I och med första världskriget byttes hans impressionis-tiska måleri ut mot kärv nyklassicism. Vi hör den franska stilens raffinemang och färgextas, den ryska stilens primiti-vism och sarkasm samt den tyska sti-lens kontrapunkt och formlära.

I första satsen (Allegro vivo) finns ett riff i brucknersk stil samt skev-het och pokerface som för tankarna till Sjostakovitj. Andra satsen (Adagio) grubblar över forna tider och avdun-star slutligen i luften i form av solovio-linens glöd i stratosfären. I tredje sat-sen (Vivace) gör vi en avstickare till det glada 1920-talets “Midnight in Paris”. I fjärde satsen (Allegro con spirito) upple-ver vi déjà vu-bleckklanger i Berlioz stil och en nedåt gående jamande violin-figur, som i dagens lyssnares öron på-minner om Britney Spears stycke Toxic (2003). Allra sist hörs ett helt huvud-löst ackord.

Tredje symfonin är Roussels mest kända verk och han ansåg själv det vara hans bästa. Radiolyssnarna stöter ofta på Roussels charmiga sång Jazz dans la nuit, 1928.

MAURICE RAVEL (1875–1937): BOLÉRO

Maurice Ravels Boléro (1928) är ett enda stort crescendo: en 15 minuter lång stadigt svällande, roterande mu-sikalisk textur. En toncell som börjar som en stilla puls lindad i bomull väx-er obönhörligt i riktning mot en fräckt sprakande larmextas. Men innan vi kommer fram till det efterlängtade slutcrescendot får virveltrumman lov att knäppa sin bolerofigur 163 gång-er. Pam–papapa–pam–papapa–pam–pam–pam–papapa–pam–papapa–pa-papa–papapa och sedan tillkommer således ytterligare 162 likadana upp-repningar samt slutkraschens sju upp-repningar.

Över det maskinella ackompanje-manget klingar kontinuerligt två me-lodier som kompletterar varandra. Den första flyter i djupren sällhet i C-dur och den andra bidrar med doser av jazz, orientalisk stämning, spänning och för-förelse. Under allt gungar en bas i tre-takt: en repetitiv rörelse av och an.

Sålunda avancerar musiken takt för takt som en tilltagande lust, en passion, en tvångsföreställning. Bolerorytmen, de ihållande tonerna och de ackompan-jerande ackorden suger med sig allt fler instrument: flöjt, saxofon, piccolotrum-

5

pet och basun, i solo och i olika kombi-nationer, färger och skimmer. En av de märkligaste nyanserna hörs ungefär sju minuter från början, då flöjten, valthor-net och celestan med gemensamma krafter flamberar den första melodin. Eldfängt material är även slutets häf-tiga övertonsstrålar, då en och samma melodi hörs samtidigt i olika tonarter.

Bägge melodierna upprepas nio gånger i verket och de sista gångerna med hela orkesterns väldiga kraft som en enda galaktisk krets. Sedan befin-ner vi oss i det sista braket, där vi gör en kort avstickare i glänsande E-dur. Tallrikarna skräller och bastrumman smäller till – de kommer med först i styckets sex sista takter. Men så de se-dan smäller! Basunerna och saxofoner-na glider vilt, hela orkestern vibrerar av virveltrummans bolerorytm och dyker slutligen ned i slutskrällen.

Susanna Välimäki (sammandrag)

STÉPHANE DENÈVE

Den franske dirigenten Stéphane Denève är chefsdirigent för Stuttgarts radiosymfoniker (SWR). Tidigare var han musikchef för Royal Scottish National Orchestra. Denève uppträder regelbundet på de berömda konsertest-raderna med ledande orkestrar och so-lister, bl.a. Yo-Yo Ma, Leonidas Kavakos, Joshua Bell och Nathalie Dessay.

I Europa har Denève på sistone diri-gerat bl.a. Concertgebouw-orkestern, London Symphony Orchestra, Philhar-

monia Orchestra och Münchner Philharmoniker. Denève debuterade i Carnegie Hall 2012 med Boston Symphony Orchestra, som han gästdi-rigerar regelbundet. Han har även diri-gerat opera i bl.a. London, Paris, Milano och Cincinnati.

Denève har gjort skivinspelningar av speciellt fransk musik. Två gånger har han fått priset Diapason d’Or och år 2012 var han på förslag som årets artist i tidskriften Gramophone. År 2013 fick Denève priset International Classical Music Awards.

SIMONE LAMSMA

Den holländska violinisten Simone Lamsma har snabbt blivit en efterfrå-gad solist bland de kända orkestrarna och dirigenterna världen runt. Under denna säsong debuterade Lamsma som solist med förutom RSO även med Chicago Symphony Orchestra, San Francisco Symphony Orchestra, Orchestre National de Belgique, City of Birmingham Symphony Orchestra och Warszawa filharmoniker. Därtill upp-träder hon som solist med St. Louis Symphony Orchestra och New Zealand Symphony och deltar i en Kinaturné med Hong Kong Philharmonic.

Lamsma spelar även aktivt kammar-musik och ger egna konserter. Hon har haft violinaftnar i flera europeis-ka länder samt i Förenta Staterna och Brasilien.

Lamsma började studera violin i femårsålder och elva år gammal flyt-

6

RADIONS SYMFONIORKESTER

Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk mu-sikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu.

År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna en-semble som utvidgades till en full-talig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter.

Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelå-ret 2013–2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt.

RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och

Kokkonen samt premiärskivinspelnin-gen av Armas Launis’ opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått bety-dande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva.

RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013–14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning.

RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I all-mänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webb-sidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning.

tade hon till England för att studera vid Yehudi Menuhin School och senare vid Royal Academy of Music, där hon fick avgångsbetyg med högsta vitsord. År 2004 vann hon den internationella Benjamin Britten-violintävlingen.

Lamsmas instrument är Stradivarius-violinen ”ex Braga”.