Triptyk - DiVA Portal

141
Examensarbete Master 2010 Erik Lindeborg Kungl. Musikhögskolan i Stockholm Handledare: Joakim Milder Musikerprogram, konstnärlig master examen, profil Jazz Institutionen för jazz Triptyk

Transcript of Triptyk - DiVA Portal

Page 1: Triptyk - DiVA Portal

Examensarbete Master 2010

Erik Lindeborg

Kungl. Musikhögskolan i Stockholm

Handledare: Joakim Milder

Musikerprogram, konstnärlig master examen, profil Jazz

Institutionen för jazz

Triptyk

Page 2: Triptyk - DiVA Portal

Triptyk

Examensarbete i musik på masternivå

av Erik Lindeborg

Innehåll ............................................ 1Sammanfattning ...............................2Inledning .......................................... 3Upptakt .............................................7Format ..............................................10

Trioskivan/Sviten ................. 12Solopiano ............................. 12Kvintetten ............................ 13Indien ................................... 13

Lyssna .............................................. 15Spela ................................................ 22Skriva ...............................................27Tekniska specifikationer .................. 33

Trioskivan ............................ 34Solopianokonserten ............. 37Kvintetten ............................ 38

Metafysik ......................................... 40Appendix I – Bibliografi ..................57Appendix II – Kompositioner ..........58Appendix III – Noter ....................... 84

1

Page 3: Triptyk - DiVA Portal

Sammanfattning

Detta är en skriftlig presentation av mitt examensarbete från Kungliga Musikhögskolans

musikerprogram på masternivå, med inriktningen jazzpiano. Tre inspelningar redovisas, för

solopiano, för pianotrio och för kvintett. Dessutom har en studieresa till Indien företagits inom

ramen för Internationella Programkontorets Minor Field Studies-program. Den kommer dock att

redovisas separat vid ett senare tillfälle, men uppsatsen är skriven under tiden i Indien och detta

skymtar då och då fram i texten. De tre inspelningarna består uteslutande av originalmusik, skriven

till allra största delen under utbildningens gång. Triptyken belyser ur olika vinklar pianisten och

kompositören. Solopianorepertoaren lägger oundvikligen mycket stor vikt vid pianots

begränsningar och möjligheter, liksom pianistens. Kvintetten är i högre grad ett tillfälle för

kompositören och arrangören att träda fram och laborera med klangfärg i ensemblen. Trion är det

ultimata verktyget för jazzpianoartisten. Detta manifesteras med en tolvdelad svit som spänner över

klassisk musik, jazz, rock och mycket annat däremellan. Detta examensprojekt är till sin utformning

en förberedelse inför en större uppgift, eventuella doktorandstudier.

I olika kapitel diskuteras hur musiklyssnandet påverkat liv och konst, hur referensramen steg

för steg vidgats från en av slumpen vald punkt till allomfattande musikintresse. Hur den oändliga

kampen för teknisk färdighet på instrumentet förts från de första prövande eller kanske

framhamrade tonerna via oräkneliga timmar och dagar i övningsrummet, fram till detta

examensarbete. Samt hur behovet att skriva musik tagit sig uttryck under olika perioder av livet,

från hemmasnickrad notering via datorns sequencerprogram till nödinspelningar på mobiltelefonen

när en idé oväntat brutit fram. Komposition, inspelning och annat praktiskt arbete sammanhörande

med de olika projekten beskrivs, liksom de abstrakta, ibland andliga värden och upplevelser som

styr synen på musik i synnerhet, men omfattar alla livets områden.

Ett omfattande appendix med noter och anteckningar kring kompositionerna bifogas i slutet

av uppsatsen, jämte relevant bibliografi.

2

Page 4: Triptyk - DiVA Portal

Inledning

Looking at the dozens of Big Chief tablets that made a rug of Indian headdresses around

the bed, Ignatius thought smugly that on their yellowed pages and wide-ruled lines were the

seeds of a magnificent study in comparative history. Very disordered, of course. But one

day he would assume the task of editing these fragments of his mentality into a jigsaw

puzzle of a very grand design; the completed puzzle would show literate men the disaster

course that history had been taking for the past four centuries. In the five years that he had

dedicated to this work, he had produced an average of only six paragraphs monthly. He

could not even remember what he had written in some of the tablets, and he realized that

several were filled principally with doodling. However, Ignatius thought calmly, Rome was

not built in a day.

John Kennedy Toole, Confederacy of Dunces1

Det är dags att sammanfatta min tid som masterstudent på KMH. Jag har satt upp höga mål. Vissa

har jag nått fram till, vissa har jag delvis uppnått. Andra har jag överhuvudtaget inte kunnat

fullfölja, ibland av tidsbrist, ibland av håglöshet. Ibland av skäl som inte legat inom min kontroll att

påverka. På ett personligt plan har jag offrat mycket för att ta mig dit jag är nu, och än vet jag inte

vad jag vunnit. Den här uppsatsen skrivs med utsikt från fjortonde våningen över Arabiska Sjön.

Förhoppningsvis en bra punkt att överblicka de senaste årens strävanden från. Solen och månen

leker tafatt utanför mitt fönster, innanför min panna passerar dagar och år revy. Jag lyssnar på musik

som ackompanjerat olika perioder av mitt liv, jag letar citat i gamla och nya favoritböcker. Det är ett

trivsamt arbete att skriva ner hågkomster, en futtig, sentimental syssla vars eventuella värde för

någon annan är svårt att beräkna. Jag har aldrig kunnat skriva dagbok. Förr eller senare har jag alltid

fallit för frestelsen att läsa det redan skrivna, och gripits av ett så djupt självförakt att dagboken åkt i

sopkorgen, virtuell eller fysisk. Den här uppsatsen tvingar mig att behärska impulsen att förstöra det

skrivna. Jag passar därför på att göra den mer personlig än ämnet kräver, för min egen skull. Men

kanske, kanske lyckas jag, medvetet eller omedvetet, avslöja något som kan leda till en djupare

förståelse av mitt konstnärliga arbete.

Tiden på KMH har följt en logisk utvecklingskurva utgående från lågvattenmärket i mitt

hittillsvarande liv. Sommaren innan skolan började övade jag extremt mycket piano. Ofta åtta

timmar eller mer på en dag. Jag hade en desperat och fåfäng önskan om hur starkt och snabbt jag

ville kunna spela när jag började på KMH. Kanske inte helt oväntat föregick mitt högmod ett fall,

och när övningen återupptogs efter en veckas semester, dessutom med ganska hög feber, ådrog jag

mig en muskelinflammation. Denna förvärrades av min ovilja att acceptera situationen, och när

terminen började kunde jag nästan inte spela alls, och definitivt inte öva. I kombination med andra

faktorer ledde detta till en psykologisk kris. Dagarna förflöt någorlunda lugnt, men natten kom med

1 1987, s 29

3

Page 5: Triptyk - DiVA Portal

en så kraftig ångest att jag var tvungen att stiga upp och sätta mig vid datorn för att skriva. Från att i

början mest skrivit om ångestkänslorna, började det utkristalliseras små strukturer i texten.

Fragment i början, meningar bara, så småningom längre stycken. En natt upptäckte jag att jag hade

skrivit en dikt, som jag dessutom tyckte mycket om. Jag hittade en ask med gamla kolstift, och

började teckna. En toffel, en kaffekopp, saker inom mitt synfält där jag låg i sängen. Jag förstod

ganska snart att vad som hände var en läkeprocess, ett vilset, av nöden framtvingat försök att

acceptera mig själv. Min kreativa självmedicinering understöddes av litteratur. Erich Fromms

kärleksbudskap gjorde ett djupt intryck, Sigmund Freuds tankevärld fick ett grundligt och bestående

inflytande över hela min tankevärld. Jag köpte konceptet rakt av, med komplex, sublimeringar,

felhandlingar, betydelsefulla drömmar och inte minst neurotiska sjukdomssymptom. Som jag

varken berömmer mig av att kunna skriva eller teckna var jag tvungen att närma mig den tomma

sidan med ödmjukhet. Det väsentliga var inte resultatet, utan i betydligt högre grad processen. i och

med min prekära situation som handikappad musiker fick min nyvunna ödmjukhet – i kombination

med Ove Lundins säkra och metodiska pedagogik liksom Alvaro Is Rojas till synes barnsligt enkla

övningar – omedelbar betydelse för min musikutövning. Jag fick helt enkelt börja om från början

som pianist. Insikten kom gradvis om hur kärlekslöst jag behandlat mig själv och min musik.

En bit in på hösten 2005 hade jag alltså påbörjat det allt annat än avslutade kapitlet att bygga

upp min självkänsla. Däremot var självförtroendet, som jag tidigare hängt upp allting i min värld

på, fullständigt slaget i bitar. Förmodligen var detta den främsta anledningen till en ny otippad

vändning för mitt musikerskap vid den här tidpunkten. Om jag inte kunde anse mig själv som den

mest ekvilibristiska pianisten (vilket uppenbarligen inte var fallet, jag kunde ju knappt spela fem

minuter utan att högerhanden kändes som att den skulle brinna upp) ville jag på något annat sätt

bekräfta mitt värde som musiker. Lösningen på detta dilemma var att försöka skaffa arbete som

musiker, något jag egentligen aldrig haft. Det kan tyckas paradoxalt, men vid tillfället tedde sig

denna uppdelning mellan jobb och konst väldigt naturlig att göra. Faktum är att jag sällan hade

särskilt ont på spelningar, däremot gick det inte att öva på grund av smärtan i handleden. Med hårt

arbete i telefon, via e-mail och till fots, och med en stor portion tur, lyckades jag ordna så att jag

hade spelningar mellan tre och fem gånger i veckan på hotell och restauranger. Att dra på kostymen

för att gå till "jobbet" gav en tidigare okänd njutning och fick mig att växa enormt i betydelse i mina

egna ögon. Det var dock delvis självbedrägeri, barpianistens är ett otacksamt yrke och till skillnad

från vad jag kanske inledningsvis förväntade mig ledde dessa uppträdanden inte vidare till andra

delar av musiklivet. Spelningarna ebbade ut samtidigt med att läsåret led mot sitt slut. Vid denna

tidpunkt hade smärtan i handen nästan försvunnit helt, och även min ångest. Pianolektionerna hade

börjat ge stora resultat.

4

Page 6: Triptyk - DiVA Portal

Under sommarlovet beslöt jag att inte fortsätta banan med hotelljobb, utan satsa helhjärtat på

den musikaliska utvecklingen under resten av skoltiden. Detta var dock lättare sagt än gjort. Jämfört

med innan skadan hade jag nu helt annorlunda musikaliska ideal. Omärkligt hade jag börjat tänka

på mig själv som jazzmusiker i första hand, snarare än som tidigare ett slags virtuos allt-i-allo-

pianist. En lång omställningsperiod började på allvar hösten 2006 och pågick resten av min tid på

kandidatprogrammet för att kulminera med examensprojektet, debutskivan "Erik Lindeborg Trio –

Live at Fasching". Under den här perioden gick jag på offentliga och privata jam och skrev en stor

mängd utpräglade jazzkompositioner vilket var något jag aldrig gjort tidigare. Så småningom

började jag få en del uppmärksamhet från andra jazzmusiker, och fick en del spelningar i egenskap

av improviserande och samspelande jazzpianist. Slutligen spelades den i mitt tycke ganska

utpräglade jazz-skivan in i april 2008. Efter detta började dock återigen en krypande känsla smyga

sig på, av att ha stagnerat i tankesättet. Vad som börjat som en konstnärlig revolt mot stelnade

tankemönster hade nu blivit ett förhärskande paradigm som min själ desperat försökte frigöra sig

från. Denna gång tog det dock mycket längre tid att formulera detta, kanske tragiskt nog därför att

det inte ackompanjerades av någon fysisk smärta.

*

Solen kikar ner från den övre kanten av mitt sovrumsfönster, vilket betyder att klockan är fyra på

eftermiddagen. Det här är den absolut varmaste delen av dagen, på den absolut varmaste delen av

året i Bombay. I rent trots stänger jag av luftkonditioneringen och bereder mig på att snart bada i

svett. Det är något med extrem hetta som får mina tankar att klarna. Det överflödiga, ångest och

mani, tvingas ut genom porerna. Kvar finns förhoppningsvis en kärna av klarhet och äkta känsla.

Första gången jag upplevde detta var på Malta sommaren 2006. I fruktansvärd hetta gick jag kors

och tvärs över den lilla ön, solen brände in sandalränder i mina fötter. Samma sak i Texas. Att slå

upp ytterdörren till den luftkonditionerade villan, och kliva ut i morgonsolen var som att gå in i en

dallrande vägg av energi.

Jag håller på att avveckla mitt gamla liv, på ett personligt plan och kanske också på ett

musikaliskt. Återigen befinner jag mig vid ett vägskäl. När terminen slutar börjar nästa fas, och vad

den består i vet jag ännu inte. Åt det ena hållet ligger en hägrande doktorandtjänst och fortsatt

introspektion och konstnärlig utveckling. Åt andra hållet ligger något oerhört skrämmande som jag

knappast ens vågar tänka på. Efter sammanlagt nitton år i skolbänken, utan längre avbrott än de

återkommande sommarloven, är det kanske dags att pröva något nytt. Samtidigt finns för

närvarande ingenting att bygga upp ett självständigt liv runt. Inget jobb, inga pengar, inga planerade

spelningar, ingen lägenhet och för första gången egentligen inte någon tro på framtiden som

musiker.

5

Page 7: Triptyk - DiVA Portal

Men ännu är det ett par veckor kvar till monsunen, som delar det indiska året och spolar bort

årets ackumulerade damm från stadens gator, och till sommarlovet, mitt livs monsunperiod. Det

finns fortfarande lite tid att dröja kvar vid det som varit. Och om tiden från min senaste kris till det

vägskäl jag nu står inför handlar den här uppsatsen, om tiden på masterprogrammet. I taket snurrar

fläkten mödosamt. En framtvingad rörelse, liksom slutförandet av det här arbetet tvingas fram, trots

ständiga motgångar, verkliga och inbillade, och trotsande frestelsen att ge upp.

Även fast läsupplevelsen otvivelaktigt blir den motsatta har jag även försökt undvika en

annan frestelse, nämligen den att stoppa in en mängd brasklappar här och var i berättelsen. Det

framgår mer än vad som vore önskvärt i texten att jag har ett ganska komplicerat förhållande till

mig själv och till mina prestationer. Det är trots allt en av lockelserna att dröja kvar i skolvärlden -

saker och ting är antingen godkända eller inte, och godkända blir de som regel oftast. Huruvida de

sedan innehåller något av värde eller inte behöver man knappast ens fråga sig själv, någon annan är

det iallafall inte som frågar. När jag nu sitter i min lägenhet i Bombay kan det konstateras att de

viktigaste föresatserna i höstens PM till handledarna i denna strikta mening har uppfyllts. Det finns

en ny trioskiva, det finns en solopianoinspelning, en kvintettinspelning. Vad som blir resultatet av

vistelsen här i Indien är fortfarande för tidigt att säga i skrivande stund, men jag har åtminstone tagit

mig hit, vilket verkligen inte varit det lättaste.

En tendens måste dock påtalas angående kvalitén på den klingande delen av examensarbetet.

Det projekt som lades först i tiden, den nya trioskivan, är ojämförligt mycket viktigare och mer väl

genomfört än de andra. Senare projekt är varken lika noggrant genomtänkta eller ambitiöst utförda.

Att det har blivit så beror på en kombination av framför allt två saker. Dels att projekten

distribuerades i kronologisk ordning efter hur väl förberedda de var, och dels att jag under årets

gång blivit alltmer utless och överarbetad, vilket inverkat negativt på resultatet. Några detaljer i

planeringen har strukits helt. Utgivning av noter blir det inte denna gång, inte heller redovisas några

konsertfilmer trots att både trion och solopianoprojektet finns ordentligt dokumenterat av

professionella fotografer ur flera kameravinklar. Jag vidhåller att min planering i höstas var

realistisk, under förutsättning att inga betydande problem tillstötte. Dock har jag upplevt mig som

ovanligt otursförföljd det senaste året, vilket inte är helt sant, men heller inte helt och hållet falskt.

Ändock är jag till slut här, med en efterlängtad examen inom räckhåll. Och ibland när jag

under arbetet lyssnar igenom inspelningarna händer det att jag drabbas av en oväntad insikt. Det är

vackert! Min själ är nedlagd i detta arbete. Mer än något jag gjort har arbetet med examensprojektet

varit ett försök att vara så ärlig som möjligt i musiken som skrivits och spelats. Jag har hela tiden

utgått från att det här skulle kunna bli mitt sista år som musiker, om inte ödet vill annorlunda, och

jag har försökt att så fullständigt som möjligt inkludera hela min musikaliska vision i detta arbete.

6

Page 8: Triptyk - DiVA Portal

Upptakt

Mitt 2008 var inget vidare år, trots ovanligt bra förutsättningar. Det var råttans år i den kinesiska

zodiaken, vilket för alla födda i detta tecken borde innebära goda möjligheter till allehanda

framgång. Jag skrev låten "Year of the Rat", vilket även var arbetsnamn på debutskivan. Jag var

övertygad när året tog sin början att det var mitt år. Som så ofta hade jag helt missförstått

mekaniken i lyckans urverk. I själva verket hade de båda föregående åren varit de lyckosamma, på

ett personligt plan, på ett musikaliskt och på ett professionellt plan. Som kompositör hade jag varit

långt mer produktiv än någonsin tidigare, och som pianist hade jag utvecklats enormt snabbt. Det är

lätt att blanda ihop orsak och verkan när man har med tiden att göra. Att lägga upp långsiktiga

planer och strategier och att nästan i högre grad leva i fantasin om den perfekta framtiden än i det

närvarande. Alltså fick jag för mig att det relativa lugn och glädjen jag kände berodde på att råttans

år var i analkande. Men tiden håller inga sentimentala löften. Den oundvikliga frontalkrocken med

verkligheten kom efter att vi i april spelat in debutskivan på Fasching. Innan dess hade som tur var

framtiden i någon mån säkrats genom ansökan till musikerprogrammets masternivå2.

Den period av nedstämdhet som följde var ovanligt lång och varade med korta uppehåll året

ut och fram till vårkanten följande år. Jag ryckte upp mig något för att slutföra produktionen av

debutskivan i augusti och september men efter att den släppts i oktober försvann helt lusten att

arbeta och under vintern var musikutövandet mycket sporadiskt. Total avsaknad av spelningar

bidrog tveklöst till apatin. Under ytan fanns dock en parallell rörelse vilken tog sig uttryck i ett antal

kompositioner under några få veckor i januari och februari 2009 (med lite skarpare blick hade

denna motrörelse kunnat anas tidigare, men vid den tiden låg höstmörkret alltför tungt över min

hjässa). Efter att ha bläddrat i ett album Chopin-nocturner en grå januaridag började jag skriva en

mycket romantisk komposition. Under hänryckning frångicks samtliga estetiska dogmer jag präntat

in i mig själv ända sedan gymnasiets första år3. Känslan i mitt nya stycke var av ett påhittat

barndomsminne, ett återvändande till den sorts sentimentalitet som jag kämpat för att distansera mig

från. Låten hade ingenting av den uttänkt kantiga estetik jag berömt mig av, utan sprang fram

ocensurerad ur mitt hjärta. Tills vidare fick låten arbetsnamnet "Chopin" och jag har fortfarande inte

funnit på något lämpligare namn än detta. Bara ett par dagar efter detta genombrott kom nästa låt,

2. Jag hade även gjort högskoleprovet, och sökt kurser i filosofi och idéhistoria på Södertörns Högskola och UppsalaUniversitet, i det fall jag inte skulle bli antagen till fortsättningsutbildningen på KMH. Dock blev jag antagen till alltsom sökts, och de första månaderna av höstterminen 2008 studerade jag på 250% av normal studiegång innanfilosofistudierna motvilligt sköts upp på obestämd tid.3. Under dessa år försökte jag med varierande framgång att fullständigt undertrycka min sentimentala sida. Denna hadeunder åren före stört mig enormt och kan fortfarande göra mig frustrerad, om än inte alls i samma utsträckning somtidigare.

7

Page 9: Triptyk - DiVA Portal

som fått namnet "Traveller". Den är till stora delar skriven i samma stil som den förra, men

inflytandet från den polske melodimästaren är något mindre påtagligt. Dessa två valser

representerar en konstnärlig vändpunkt, den viktigaste på många år.

So we see that even when Fortuna spins us downward, the wheel sometimes halts for a

moment and we find ourselves in a good, small cycle within the larger bad cycle. The

universe, of course, is based upon the principle of the circle within the circle. At the

moment, I am in an inner circle. Of course, smaller circles within this circle are also

possible.

John Kennedy Toole, Confederacy of Dunces4.

I bästa fall leder sorgsenhet till att hjärtat öppnar sig på glänt. Så var det i detta fall. Utan att veta

det hade jag med mina två små stycken inlett den mest kreativa period jag hitills upplevt i mitt liv.

En vecka senare, i början av februari skrev jag en till låt, sedan en till och en till. Under hela det

föregående året hade jag skrivit sex låtar, lika många hade jag nu skrivit på mindre än två månader

av det nya året.

Mitt i den här intensiva skrivfasen kom ett helt fantastiskt erbjudande. En plats hade vikts åt

mig i pianotävlingen under musikfestivalen i Montreux. Det lät för bra för att vara sant, och mycket

riktigt var det inte det. Efter ett par veckor kom beskedet att det hela hade spruckit, eller eventuellt

varit ett missförstånd redan från början. Spontant ville jag kvävas av besvikelse och halka tillbaka in

i overksamhet, men som förbannelsen en gång för alla bestämt verkar sådana här kallduschar alltid

eggande på mig. Jag beslöt att ansöka om en plats i tävlingen i vanlig ordning, och för detta krävdes

en demo med solopianomusik.

Samtidigt som detta omtumlande uppvaknande pågick fattade jag ett mycket svårt beslut, att

byta ut min trio. Trots att vår skiva nyss kommit ut och fått fina recensioner. Trots den enorma

mängd tid vi suttit i replokalen och arbetat med mina låtar och på så sätt mejslat fram ett unikt

gruppsound. Samma kraft som fick mina romantiska tendenser att bryta igenom murarna av

hårdnackat sentimentalitets-förakt i mina kompositioner tvingade mig att följa impulsen att byta ut

mitt välfungerande band. Vid tillfället var det svårt att formulera detta på ett tydligt sätt för mig

själv och därmed även för mina bandkamrater. I efterhand blir det tydligt att den nya musik jag

skrivit är perfekt för de två musiker som förutom mig själv utgör den nya trion. Kristian Lind på

kontrabas och Robert Mehmet Ikiz på slagverk och trumset tolkar musiken jag började skriva under

denna period på ett otroligt fint sätt, och jag tror att jag hade en undermedveten misstanke om att

mitt komponerande höll på att ta en sådan riktning att ett bandbyte var motiverat.

En episod under hösten föregick det konstnärliga uppvaknandet liksom bandbytet.

4. 1987, sid 65.

8

Page 10: Triptyk - DiVA Portal

Händelsen inträffade i samband med releasen för den första trioskivan, vilken skulle äga rum på

Glenn Miller Café. Jag hade planerat lite vårdslöst, och det visade sig bara några veckor innan mitt

releasedatum att skivan inte skulle hinna levereras i tid. Jag fick panik och gjorde något ganska

drastiskt. Efter att ha förklarat situationen fick jag möjlighet att flytta fram datumet för releasen en

aning. På det lediga datum som uppstod lovade jag att presentera ett helt nytt band, med ny musik.

Problemet var bara att varken band eller musik fanns. Jag vankade av och an i min lägenhet och

funderade över hur situationen skulle lösas. Ett par månader tidigare hade jag utan att tveka ringt

ihop ett gäng pålitliga jazzmusiker och gjort livet enkelt för mig. Men i mitt grubblande tillstånd

tänkte jag att det var precis den sortens lösning som skulle gjort mig besviken några år tidigare, när

jag var lite yngre och med lite större ambitioner.

Så jag gjorde exakt vad Gymnasie-Erik skulle ha gjort, jag drog ihop ett fusionband. Med

gamla fusionbandskollegan Steinar Aadnekvam på gitarr, med den likaledes fusiontillvände

saxofonisten Adam Fransson, och med Kristian Lind på bas och Robert Mehmet Ikiz på trummor.

Under en panikartad helg skrev jag i princip hela årets skörd av nya kompositioner, fem stycken.

Hela projektet var kaosartat från början till slut, men det markerade ett väldigt viktigt

ställningstagande inför mig själv. Det var slut med att försöka fatta smarta beslut, och dags att gå på

känsla. Jag funderade på vad det skulle innebära att ha spelat fusion på jazzstället Glenn Miller. Om

folk skulle kolla snett, sluta ringa. Sådana här neurotiska tankar hade styrt mig, med det här

spontana projektet tog jag tillbaka makten över mitt eget konstnärskap, för att uttrycka det drastiskt.

*

Trots vinterns oväntade utbrott av kreativitet vände inte mitt dåliga humör förrän jag vidtagit en

kortare resa till London i mars 2009. Resor fungerar i allmänhet på det här sättet för mig, så även

denna gång. När jag kom hem bubblade jag av idéer och tankar. På nätterna kunde jag inte sova,

utan låg och tänkte ut nya projekt, och steg upp flera gånger per natt för att skriva ner nya infall,

tills jag tog för vana att ha ett anteckningsblock vid sängkanten. Jag fortsatte att skriva ny musik

och kände att jag hittat en ny ton i mina kompositioner, en självklarhet jag saknat i de jazzlåtar som

helt hade dominerat produktionen de senaste åren.

Efter hemkomsten från London hade jag ett par veckor att förbereda demon till

Montreuxfestivalen. Jag var sprängfylld av energi och uppgiften antogs med största möjliga nit. En

portabel inspelningsmaskin inköptes, och detta visade sig vara ett fullständigt ovärderligt

hjälpmedel i förberedelserna inför inspelningen. Jag arrangerade de nya kompositionerna, och

övade upp till åtta timmar om dagen för första gången på väldigt länge. Tyvärr kom jag inte med i

tävlingen, men jag hade skaffat mig en solopianorepertoar och en demo, och jag tänkte inte låta

detta rinna ut i sanden. Min nya trio var egentligen nygammal. Med Kristian Lind och Robert

9

Page 11: Triptyk - DiVA Portal

Mehmet Ikiz hade jag spelat lika mycket som med min egen tidigare trio, fast inte särskilt ofta mina

låtar. Vi hade spelat på Mosebackes jazzbruncher, på företagsspelningar och som ackompanjerande

trio till andra musiker. I mitten av maj hade vi premiär som "Erik Lindeborg Trio" på Glenn Miller.

Vi spelade då embryot till vad som skulle komma att bli den nya skivan.

När det första läsåret på masterutbildningen avslutades var jag på god väg mot att formulera

slutmålen för min examen, men den stora formen hade ännu inte utkristalliserats. Jag hade definitivt

fått ett konstnärligt uppvaknande. Den långa perioden av nedstämdhet hade burit frukt i form av

förnyad skaparkraft, och det var en nästan obehaglig energi jag kände inom mig. Jag skrev och

planerade och övade och repade, allt samtidigt och i ett vansinnigt tempo. Tankarna om min nya

trioskiva växte hela tiden, och jag började tänka på musiken mer och mer som ett sammanhållet

verk.

Idén om en indienresa föddes, och långa dagar spenderades i telefon för att försöka hitta en

möjlig ingång till detta vansinnesprojekt. Jag började söka spelningar med min nyinspelade

solopianodemo. Samtidigt skrev jag under försommaren ett antal kompositioner i en helt ny stil. De

redovisas tyvärr inte inom ramen för detta arbete, men pekar istället ut en riktning som jag

förmodligen kommer att följa efter min examen, inte minst om jag skulle bli antagen till

doktorandtjänsten. Slutligen tog jag även tag i restkurser och tentade av dessa i rasande takt. Kort

sagt så sov jag inte mycket under den här perioden. Ur en spelning på Glenn Miller Café i juni

föddes idén om ett fjärde projekt som skulle samla upp de jazzigare delarna av min nya repertoar,

detta utvecklades sedan till kvintettinspelningen.

Sommaren kom som en andhämtning inför vad som skulle bli mitt största kraftprov hitills.

Sommaren mellan första och andra läsåret var min bästa i vuxen ålder. Den började med en resa till

Holland för att spela på jazzfestival. Strax efter detta åkte jag och min sambo på semester till norra

Italien. I början av juli åkte jag med Kristian Brinks band till Rom för att spela. Det var första

gången för mig där, och givetvis en oerhört inspirerande plats. Jag gick omkring ensam bland

ruinerna på Palatinen och funderade över min plats i historien. I augusti åkte vi med Fredrik Norén

Band till USA, till Texas och till New York, och jag åkte dessutom själv vidare till Boston för att

hälsa på hos och spela med en god vän. Jag hade aldrig varit i USA, och det var ett riktigt äventyr.

Ett besök på det stora NASA-centret utanför Houston blev en vattendelare i tankearbetet kring den

nya trioskivan.

USA-resan var sista gången på länge som jag kopplade av. Jag visste att när jag kom hem

började det hårda arbetet med att sätta min plan i verket5. Jag bävade inför bördan jag lagt på mig

5. Hur denna plan formulerades framgår av nästa avsnitt. Form är en knepig sak, såväl i text som i musik. Det förvirradeintryck som redogörelsen hitills ger är en sann bild av den process jag själv genomgick under perioden. Strukturerframträder ofta i efterhand, och det kan vara mycket svårt att avgöra vad som är efterhandskonstruktioner och vad som i

10

Page 12: Triptyk - DiVA Portal

själv, men samtidigt kände jag en beslutsamhet som jag sällan upplevt tidigare. Samma vecka som

jag kom hem till Sverige var jag upptagen med spelningar, men därefter var det tomt i kalendern.

Sen var det bara Projektet.

Format

Mitt arbetsnamn på den här uppsatsen har varit "Requiem i fyra delar över ett dödfött

konstnärskap". Som tur är har jag hitills lyckats undvika att låta min allmäna bitterhet påverka

musiken jag skapar. Det är mycket svårare att hålla en anständig nivå i skrift. Jag kämpar mot min

impuls att spy galla över det moderna samhället i största allmänhet och musiklivet i synnerhet. För

att lyckas undvika detta måste jag till viss del släta över den process som ledde fram till tanken på

masterarbetet. Det räcker kanske som förklaring att jag från det att arbetet inleddes arbetat utifrån

hypotesen att det här kan vara det sista konstnärliga arbete jag kommer att kunna genomföra på

länge. Arbetet har formen av ett musikaliskt testamente över mitt korta konstnärskap. Mina

influenser är mycket varierade, och mitt uttryck eklektiskt. Med masterarbetet har jag samlat de

viktigaste av dessa impulser, formulerat deras betydelse för mig och försökt renodla respektive

uttryck. Klassisk musik, jazz, rock och indisk musik. Dessa är mina fyra komponenter. Drömmen är

att förena dem till en ny, ännu ohörd fusion. Det är ett livsverk. Masterarbetet är en förstudie till ett

sådant projekt, och samtidigt en logisk sammanfattning av de senaste fem åren. Jag märker till min

förvåning att min inriktning har återvänt till utgångspunkten, ansökan om doktorandtjänst är snarlik

den ansökan till KMH:s individuella program på kandidatnivå jag skickade in våren 2005. Estetiskt

är jag på ett ungefär tillbaka till visioner som föddes under gymnasietiden, och bibehölls under

folkhögskoletiden, men vilka varit vilande de senaste fem åren. Mitt examensarbete dokumenterar

den här övergångsfasen på ett sätt som åtminstone är intressant för mig själv, förhoppningsvis även

för någon annan.

Jag har en mental bild av de tre redovisade inspelningarna som en triptyk. Centralbilden

utgörs av sviten/trioskivan, vilken också är den enda av inspelningarna som blivit utgiven

(Stockholm Jazz Records, CD13). På varsin sida om denna tour de force står soloinspelningen och

kvintettinspelningen. Den förra belyser specifikt rollen som pianist, medan den senare lägger större

vikt vid komponisten/arrangören.

det undermedvetna styrt stegen hela tiden. Med mitt masterarbete har struktur och innehåll växt fram parallellt och detkanske är så det oftast går till.

11

Page 13: Triptyk - DiVA Portal

Trioskivan/Sviten

Jag har alltid velat skriva en symfoni. Ett verk av oerhörda proportioner, sprängfyllt av stoff men

med ett tema så starkt att det omedelbart känns bekant. De riktiga giganterna i min musikaliska

kosmologi är de klassiska kompositörerna. Beethoven, Brahms. Överst står Bach, oåtkomlig, en

Buddha, men under honom dundrar de romantiska symfonigiganterna fram som fruktansvärda

åskgudar. Själv har jag inga förutsättningar för att skriva ett verk av större format, inga kunskaper i

instrumentation eller i formlära. Förmodligen är det tusen andra saker som jag inte ens vet om att

jag behöver kunna. Ursprungligen var planen för mitt masterarbete att lära mig dessa saker i någon

mån och att i slutet av utbildningen producera just ett sådant långt verk, men det visade sig vara

orealistiskt. Det näst bästa verkade vara att skriva en löst sammanhållen svit. Det är inte ett verk på

samma sätt som ett längre klassiskt verk, men det är så nära jag har kunnat komma.

Att skriva en symfoni är fortfarande målet, men i enlighet med min hypotes om ett

musikaliskt testamente lämnar jag åtminstone en svit efter mig om det skulle vara så att symfonin

uteblir. Detta är förutsättningen för mitt masterarbete, att samla ihop, fokusera, och pressa gränserna

för den kunskap jag redan besitter, snarare än en period av slumpmässigt insamlande av ny kunskap.

I kapitlet om komposition framgår konkret hur sviten är konstruerad. Det är en bagatell, inget att

skryta över. Musiken är bra, men det kan hända att jag har överskattat betydelsen av formatet. Men

för mig personligen har det varit väldigt viktigt att göra detta.

Solopiano

Pianot och dess äldre motsvarigheter har varit första instrument för många av historiens stora

kompositörer. Pianot är idealiskt för att testa idéer, orkestern kan till stora delar återskapas på

tangentbordet. En del musik har aldrig nått orkesterstadiet, utan förblivit pianomusik. Bach, Mozart

Beethoven, alla har de skrivit en betydande del av sin bästa musik för klaverinstrument. För att inte

nämna kompositörer som Chopin eller Debussy. Den dubbla roll pianot har som kompositions-

verktyg och som konsertinstrument har varit tydlig för mig sedan jag började spela. Det naturliga

sättet att lösa denna konflikt vore att konsertera ensam, med egenkomponerad eller improviserad

musik. Som pianist har detta varit mitt högsta mål. Vara en Brad Mehldau eller Keith Jarrett eller

Paul Bley. Eller Alvaro Is-Rojas.

Tidigare har jag inte vetat hur jag skulle kunna gå till väga för att nå detta mål, men med

solopianodelen av mitt masterarbete har jag hittat en form som är anpassad efter mina

förutsättningar som pianist. Blockeringen hävdes när jag skrev låten "Chopin" (nummer 23).

Omedelbart när den skrivits kändes att låten inte krävde något soloparti. Temapresentationen var

nog intressant i sig själv. Alltså behövdes inget av den svårbemästrade koordinationsförmåga som

12

Page 14: Triptyk - DiVA Portal

jag hade föreställt mig skulle hindra varje försök att spela ensam. I och med denna upptäckt vågade

jag äntligen ta på mig uppgiften att skapa och spela en solorepertoar. Genom att lägga det mesta av

tyngdpunkten på kompositionerna och ha en mindre del improvisation, blev uppgiften överkomlig.

Det kanske verkar paradoxalt att det skulle vara lättare att spela något förutbestämt än att

spela helt fritt, men för mig är det nog faktiskt så just när det gäller att spela ensam.

Improvisationen tar kraft från rörelsen framåt i musiken. Om man vore mer impressionistiskt lagd

än jag själv skulle det vara annorlunda, men för mig har enbart långa meditationer och vackra

melodier sällan räckt för att jag ska fastna för en kompositör eller musiker. Heller inte bara

ekvilibrism, det blir omedelbart irriterande om det inte finns någon känslomässig botten i musiken.

Jag söker alltid en avvägd blandning av introspektion och explosion.

Kvintett

Det har tagit många år att förstå vad jazz är för något. De tekniska aspekterna av en musikstil kan

man lära sig ganska snabbt, men att känslomässigt sätta sig in i en ny stil är betydligt svårare. Det

var egentligen först under masterutbildningens första termin som jag verkligen började älska den

amerikanska femtiotalsjazzen, vilket för mig på något sätt är synonymt med vad jag tänker på när

jag hör ordet jazz. Bebop är bebop, frijazz är en sak, swing och dixie och storband andra. Men när

någon säger jazz, då tänker jag spontant på Clifford Brown, på Art Blakey, på Miles Davies kvintett.

Kvintetten är ett intressant format, tillräckligt litet för att vara flexibelt nästan som en trio, men med

möjligheter att genom arrangemanget skapa illusionen av ett större band.

Mer konkret föddes tankarna på ett tredje projekt ur önskan att redovisa hela min bredd som

kompositör och musiker. De låtar som inte inkluderades i sviten och inte heller passade för solo-

projektet var de nya jazzlåtar jag fortfarande skrev då och då. Tillsammans med en del äldre låtar

som inte tidigare hade redovisats utgjorde de en egen liten repertoar helt annorlunda från dessa

andra stilexperiment. Från början var planen att göra två trioskivor vid samma tillfälle, en med

sviten och en med jazzlåtarna, men planen sprack på sin egen orimlighet. Efter en lyckad kvartett-

spelning med ett tillfälligt band, där flera av de nya jazzlåtarna spelades började nya tankar ta form.

Att äntligen göra det jag länge tänkt göra, men alltid varit för lat för, arrangera upp musiken för

kvintett. Med stämmor, kompinstruktioner och uttänkta former. En riktig jazzskiva.

Indien

Indienresan är den sista delen av mitt tänkta "testamente". Innan jag började på Musikhögskolan

umgicks jag med seriösa planer på att flytta till Indien och studera den indiska klassiska musiken. Ju

mer vi arbetade med vårt fusionband, desto mer uppenbart blev det för oss att det skulle krävas

13

Page 15: Triptyk - DiVA Portal

väldigt mycket arbete för att bli flexibel i sättet att tänka kring rytmer, och den indiska musiken

framträdde som det enda bra alternativet. Vår gitarrist gjorde slag i saken och sökte för att bli

lärjunge i Bombay till en av de absolut mest erkända indiska musikerna. Jag beundrade hans mod,

och i mitt hjärta bestämde jag mig för att någon gång själv göra denna resa. Min vän kom dock

ganska snart tillbaka till Stockholm, livet i Indien var kanske inte helt som vi hade föreställt oss i

våra drömmar, och att börja om från början musikaliskt inte så smärtfritt som vi föreställt oss.

Mina försök att närma mig den indiska musiken började med min ansökan till

Musikhögskolans individuella program. Som en del av utbildningen ville jag börja studera

sydindisk rytmik. Ansökan avslogs och detta i kombination med andra saker gjorde att jag helt

tappade lusten till både indisk musik och till mina egna tidigare stilexperiment. Under andra året på

skolan kom dock helt oväntat en möjlighet att få lektioner av en besökande sydindisk violinist. Jag

hoppade inte på de master classes som hölls, utan bad att få ha honom som privatlärare fem timmar.

Vi gick igenom vissa grundläggande melodiska element, och han var mycket nöjd över min snabba

förståelse. Detta tände på nytt för ett tag gnistan hos mig, men ingenting vidare skedde. Men så, när

jag vaknade upp ur min själsliga dvala under vårterminen 2009 insåg jag att om detta nu skulle visa

sig vara det sista av betydelse jag får möjlighet att prestera inom musikens område, då ville jag

äntligen göra något av mitt intresse för Indien och dess musik.

Erfarenheterna från min vän låg redan från början av planeringen till grund för hur jag ville

närma mig detta märkliga land. Framförallt insåg jag att det vore meningslöst att på allvar försöka

fördjupa mig i den indiska musiken, det fanns helt enkelt inte tid till detta. Vad jag istället ville göra

var att försöka skriva musik tillsammans med indiska musiker och se vad det kunde bli av detta, och

lära mig saker om indisk musik genom processen. En genväg som jag var mycket nöjd med att ha

kommit på. Tanken var att skriva och spela in den här musiken på plats i Bombay. Det visade sig

dock helt omöjligt att hitta någon finansiering för detta. Från institutionen var det blankt nej.

Resestipendium från skolan kunde jag inte söka av anledningen att detta projekt var en del av min

utbildning och därför låg på institutionen att bekosta. Konstnärsnämnden diskvalificerade mig

därför att jag i deras ögon bedrev studier på grundläggande nivå och därför inte var behörig. Om jag

bara inte hade varit inskriven hade jag varit i min fulla rätt att ansöka om medel därifrån, men på

något sätt gjorde själva min status som student att jag inte räknades som konstnär. Mitt studiestöd

från CSN var uttömt och produktionen av trioskivan hade slukat precis vartenda öre av mina

sparpengar, och en hel del därutöver. Samtidigt minskade antalet spelningar stadigt för varje månad.

Jag satte mina hopp till två stora stipendier, från Stim och Sandrews, men det blev nobben här

också. Den enda framkomliga vägen var att söka Minor Field Studies-stipendium, vilket också är

vad jag har gjort. Dock delas detta stipendium inte ut till den typ av musikprojekt jag beskrivit, utan

14

Page 16: Triptyk - DiVA Portal

till projekt som kan relateras till utvecklingsarbete mer generellt. Mitt MFS-projekt är alltså inte ett

musikprojekt, utan snarare en journalistisk undersökning av Bombays musikliv. Detta är ett mycket

intressant arbete som jag bedriver efter bästa förmåga, men det är inte alls vad jag hade tänkt mig

när jag började skissa upp mitt masterarbete förra våren. Indienprojektet redovisas därför inte här,

utan vid ett senare tillfälle.

*

Efter att något ha utrett förutsättningarna för examensprojektet backas nu bandet tillbaka till de

första, slumpartade kontakterna med musikens värld.

Lyssna

The year before, at an evening party, he had heard a piece of music played on the piano

and violin. At first he had appreciated only the material quality of the sounds which those

instruments secreted. And it had been a source of keen pleasure when, below the narrow

ribbon of the violin-part, delicate, unyielding, substantial and governing the whole, he had

suddenly perceived, where it was trying to surge up-wards in a flowing tide of sound, the

mass of the piano-part, multiform, coherent, level, and breaking everywhere in melody like

the deep blue tumult of the sea, silvered and charmed into a minor key by the moonlight.

But at a given moment, without being able to distinguish any clear outline, or to give a

name to what was pleasing him, suddenly enraptured, he had tried to collect, to treasure in

his memory the phrase or harmony--he knew not which--that had just been played, and had

opened and expanded his soul, just as the fragrance of certain roses, wafted upon the moist

air of evening, has the power of dilating our nostrils. Perhaps it was owing to his own

ignorance of music that he had been able to receive so confused an impression, one of

those that are, notwithstanding, our only purely musical impressions, limited in their

extent, entirely original, and irreducible into any other kind.

Marcel Proust, Swanns way6

Mitt intresse för musik var inte på något sätt självklart. Det spelades sällan skivor hemma. Enligt

uppgift togs jag i begynnelsen en gång i veckan till Konserthuset för att lyssna på musik i sällskap

av min havande mor och hennes föräldrar. Med sparkar inifrån magen uttryckte jag entusiasm eller

frustration, vilket var förmodligen svårt att avgöra och själv har jag väldigt oklara minnen av den

här perioden.

Det första stapplande steget som frivillig musikkonnäsör togs en sen kväll försommaren

1991, under mitt åttonde levnadsår. Det måste ha varit en varm kväll, för medan jag sov hade pappa

smugit in i mitt rum och lagt beslag på min lilla tv, för att sätta ut vid hammocken. Jag vaknade till

av röster utanför och följde antennsladden ut på balkongen. Nedanför på uteplatsen satt en samling

glada människor och tittade på Eurovisionsschlagern. Eftersom jag nu alls inte kunde sova, fick jag

sitta med och se Carola vinna, och från och med detta ögonblick var hon min största – och enda –

musikaliska förebild. Mina skäl för denna beundran var strikt rationella, hon var bäst på musik i

Europa och förtjänade genom detta faktum min aktning.

6. 1922 sid 201.

15

Page 17: Triptyk - DiVA Portal

Nästa musikaliska upptäckt var en annan svensk ikon, en viss talangfull tandläkare. En

nyinflyttad granne, fyra år äldre än jag och med erfarenheter som sträckte sig långt bortom min

horisont, introducerade mig till de exotiska rytmerna i Doktor Albans musik. Jag spelade av

grannens kasettband med albumet "Hello Africa" och denna piratkopierade magnetremsa utgjorde

det första embryot till en egen skivsamling. Något senare köpte mina föräldrar en CD-spelare. Jag

fick följa med till skivaffären och välja en skiva. Det hade förmodligen varit bättre om någon annan

hade valt åt mig. Den skiva som fångade mitt intresse var nämligen den som hade ett stort kön på

omslaget, Just D:s nya singel "Dingelidong".

Efter dessa tre milstolpar i min musikaliska upptäcktsfärd dröjde det innan något på nytt

fångade mitt känsliga öra. När detta väl skedde var det dock en upplevelse som för alltid skulle

förändra mitt liv, och vidga barnets musikaliska horisont till att även innefatta de subtilare

skiftningarna i harmonik och rytmik. En regnig sommardag, förmodligen 1993, introducerades jag

som genom ett trollslag till tre viktiga musiktraditioner – den klassiska musiken, rockmusiken och

swingen. I Tyresö Slottspark, under varsitt paraply, satt ett knappt hundratal människor och såg

Robert Wells slakta det västerländska kulturarvet. Kanske var det här mitt öde beseglades. Mamma

köpte mig en CD och den gick varm hemma i skivspelaren. Lyckligtvis, måste jag väl säga, gjordes

vid ungefär samma tidpunkt ytterligare ett inköp, vilket kanske i någon mån, åtminstone på sikt,

motverkade den totala korruptionen av min mottagliga själ. I en eller annan elektronikaffär där det

skulle investeras i någon ny, otvivelaktigt helt essentiell teknisk uppgradering av vårt hem,

salufördes med stora röda Extrapris-lappar en box innehållande tio CD-skivor med verk av de mest

betydande kompositörerna i Europas historia, inspelade av de mest obetydliga orkestrarna i Europas

historia. Tio skivor för etthundra kronor var ett erbjudande som både jag och min far förstod logiken

i, och på ett ögonblick mångfaldigades min skivsamling. På detta sätt blev jag bekant med den

seriösa musiken. Ett par Mozartsymfonier, Saint-Saëns "Djurens karneval", lite Brahms, lite

Mahler, lite Sibelius.

Jag lyssnade igenom skivorna och förstod väldigt lite av vad jag hörde. I vanliga fall gick

det att omedvetet kunna placera harmonierna i inbördes ordning, till exempel när man lyssnade på

Carola eller Lili och Susie i mysrummet på Fritis. Men den här musiken var som en kodad

satellitkanal på TV. Jag hörde ljuden, men kunde inte sammanfoga dem till ett begripligt

sammanhang. Undermedvetet fanns kanske en aning om att orsaken till att musiken inte talade till

mig låg i mina egna tillkortakommanden som lyssnare, för detta har fastnat i minnet som den första

gången jag lyssnade på musik koncentrerat. Med hörlurar och med en ny, egen CD-spelare försökte

jag förgäves frammana något begripligt ur de här ljudkulisserna. En av skivorna var speciell och det

var den som innehöll Tjaikovskys första pianokonsert. Den var ren och klar och himmelskt vacker.

16

Page 18: Triptyk - DiVA Portal

Här går det för första gången att utan ironi dra en parallell till mitt vuxna lyssnarjag. För inte så

länge sedan återupptäckte jag detta verk. I all sin sentimentalitet är det en fantastisk konsert, och

framför allt första satsens tema berör mig fortfarande lika starkt eller till och med starkare. Nostalgi

spelar säkert in i en betydande proportion när jag blir gråtmild av att bara gå och nynna på melodin

längs Bandras strandpromenad och ser solen sakta sjunka i smogen över havet. Men att temat till

Tjaikovskys första pianokonsert är genialiskt i sin patetiska enkelhet är jag beredd att hävda inför

vilken estetisk rannsakningsdomstol som helst, inklusive min egen.

Från tio års ålder gick jag i Tyresö komunala musikklasser. De flesta dagar fanns körsång på

schemat, ibland även musikteori och -historia. Tvärtemot vad man skulle kunna tro var dock musik

inte något förenande intresse för klassens elever, ingen av klasskamraterna framstår som särskilt

musikintresserad i mitt minne. Inte heller jag själv hade något särskilt intresse för att lyssna på

musik. Vid någon tidpunkt i femte eller sjätte klass började jag lyssna på radio. Trots det otroligt

ensidiga utbudet i den nyinstiftade reklamradion var det där jag började få ett sug efter en

musikvärld utanför Tyresö Musikklasser och Robert Wells i slottsparken. Jag lyssnade på de två

stationer som sände rock, modern respektive äldre, och fick så småningom på detta sätt en första

rudimentär uppfattning om åtminstone en liten skärva av musikhistorien. Efter ett tag blev det mer

och mer frustrerande att det alltid var samma låtar som spelades, men när det hände var jag redan på

god väg att bli musikberoende och var tvungen att hitta nya vägar att stilla detta begär.

Liksom med andra tekniska nymodigheter var min familj tidig med att skaffa Internet. Det

blev min räddning ur förortens tristess. Jag började ladda ner musik ungefär samtidigt som jag

började i högstadiet7. I början helt planlöst, vad som helst. På det här sättet kom jag så småningom i

kontakt med många olika genrer. Allt från indiepop till punk till dödsmetall till hip-hop. Jag fick

favoritartister inom varje stil, och började beställa hem skivor. Jag läste skivrecensioner och

artistbiografier och klickade mig genom musikhistorien i oändlighet. Ingenting var för obskyrt för

mitt yrvakna intresse. Från trance-musik, via techno och rave kom jag slutligen i kontakt med en

musikstil som skulle förändra mitt liv, drum'n'bass. De första skivorna som införskaffades i denna

undergenre av elektronisk musik var "Timeless" av Goldie och LTJ Bukems "Logical Progression",

båda utgivna 1995. Den öppna ljudbilden med ljud av fågelkvitter eller stadsmiljö, de hysteriskt

snabba trumrytmerna, kontrasterade av lugna svepande harmonier talade till min själ på ett tidigare

okänt djup. Jag blev som besatt. Nästa paket från skivleverantören innehöll "Lunatic Harness" av u-

ziq, "Come to daddy" av Aphex Twin och Squarepushers skiva "Hard normal daddy", samtliga tre

7. Detta var som bekant inte någon skum syssla förrän långt senare. Tankar kring upphovsrätt ställt mot dentillgänglighet som Internet erbjuder skulle förtjäna ett eget kapitel. Internet har medfört en genomgripande förändringav villkoren för spridning av kultur vilket i mina ögon är en demokratifråga i minst lika hög grad som enupphovsrättsfråga.

17

Page 19: Triptyk - DiVA Portal

släppta 1997. Den utveckling av stilen som skett mellan dessa två årtal var minst sagt förbluffande.

Vid en jämförelse tycktes de tidigare skivorna stenåldriga, medan teknik och musik fullständigt

smält samman till konstnärlig perfektion på de nyare skivorna. Jag satt med CD-freestylen på

bussen till och från skolan och försökte klappa med i rytmerna i ett fullständigt lyckorus. Ju mer jag

lyssnade, desto mer upptäckte jag av variation och detaljer. Något som lät som ett slumpmässigt

brus från en vinylskiva kunde helt plötsligt veckla ut sig som en lotusblomma och bli till ett beat så

oemotståndligt att jag bara skrattade rakt ut. En efterklang som legat i bakgrunden genom en hel låt

kunde plötsligt genom att tvärt försvinna i en halv sekund skapa ett sug så starkt att det kändes som

om benen skulle vika sig där jag gick med lurarna på väg från bussen.

Jag levde med de här skivorna, och insåg att livet hade fått en mening: jag skulle bli

drum'n'bass-producent. I musiken fanns en ironisk, intellektuell skärpa som tilltalade mig. Samtidigt

var rytmerna stundtals så elaka att något liknande väl aldrig hörts. Det var mer intensivt än

hårdrock8. Den sortens extas har jag velat återskapa i min egen musik ända sedan jag drabbades så

hårt av de här syntetiska rytmerna. En annan musikstil gjorde lite i smyg entré vid den här tiden. En

mycket god vän fick av sin trumlärare låna skivor vilka vi lyssnade på tillsammans. Det var en

mycket pedagogisk man, han började med blues, sedan Miles Davis "Kind of Blue", sedan vidare i

stigande svårighetsgrad tills man kunde säga att vi hade ett rudimentärt begrepp om den musikstil

vilken till skillnad från drum'n'bassmusiken faktiskt skulle komma att bli mitt liv och mitt yrke –

jazzen.

Liksom tidigare boxen med symfonier framstod jazzen som ytterligt svårbegriplig.

Intensiteten i musiken nådde inte fram. Det här tangerar ett intressant fenomen som jag funderat på.

Det är verkligen en kamp att lära sig att riktigt uppskatta tidigare okända konstformer, så varför

begår man gång på gång dumheten att försöka? Av fåfänga? Eller tristess? Till slut blir man van att

förvänta sig att småningom finna subtila njutningar i den ena efter den andra av nya genrer, men de

första gångerna när man ännu inte alls vet vad som finns att vinna i sökandet, eller ens vet om att

det är ett sökande man är involverad i? Den mest plausibla hypotes jag kan nå fram till för tillfället

är kanske också den mest sorgliga. Är det i själva verket så, att de värden man uppfattar i första

hand har att göra med igenkänning? Från att först ha hört John Coltranes musik till dess att jag

upplevde en spontan glädjekänsla av att lyssna på den dröjde knappt fem år. Från att ha hört

Mozarts sista symfoni till dess att jag förstod dess fulländning dröjde femton år. Beror den förfinade

njutning man upplever när man lyssnar på Benjamin Britten istället för Britney Spears helt enkelt på

det större arbete som krävts för att lära känna den svårare musiken? Troligen är det inte helt och

8. En ytterligare skiva har fick mig att nå den här typen av extas, vid ungefär samma period av mitt liv. Rage Againstthe Machines självbetitlade debutskiva gick under flera år som ett soundtrack till mitt politiska uppvaknande.

18

Page 20: Triptyk - DiVA Portal

hållet så, men tyvärr har jag svårt att vifta bort misstanken att nostalgi spelar in för uppskattningen i

högre grad än vad jag skulle önska. Med tillräckligt bred och djup kännedom blir det undan för

undan lättare att känslomässigt ta till sig ny konst, då det oftast går att relatera till något redan

välkänt.

Den händelse som fick mig att börja tänka i de här banorna var när jag en sen kväll lyssnade

på en inspelning av någon av Händels cembalosviter och plötsligt för första gången hörde ljudet av

cembalon. Den lät nästan som en överstyrd elgitarr. Ett stenhårt ljud som måste framstått helt

annorlunda på sin tid än det gör i vår. Min tanke formulerades så att det krävs en period av arbete

för att känslomässigt kunna relatera till en annan tids konst. En självklar tanke när man väl kommer

på den. Fortsättningen på resonemanget var den likaledes självklara insikten att människor har varit

likadana under alla epoker av den så kallade historiska tiden. Georg Friedrich Händel, Jimi Hendrix,

skillnaden tycktes i det ögonblicket försumbar.

Efter ett tag behövde min drum'n'bass-repertoar uppdateras med nya skivor. Nu hade jag i

min lyssning hunnit ikapp utvecklingen och de skivor jag köpte var helt nyutgivna. Dessa hade inte

alls samma intensitet som de gamla skivorna. Musikstilen hade blivit introvert och distansiserade

sig från de rytmer som blivit dess kännetecken. De artister jag gillat gjorde fortfarande bra musik,

men det var inte vad jag sökte. I mina ögon övergav de den värld av komplexa rytmer vilken de

själva hade byggt upp9. Ungefär vid samma tid började jag på Södra Latins gymnasium, i jazz-klass.

För första gången hamnade jag i ett sammanhang där samtal kring musik och gemensam

lyssning var helt centralt för umgänget, men då var det inte elektronisk musik som gällde. Sakta

men säkert bleknade framtidsvisionen av mig själv som drum'n'bass-producent. Från att enbart ha

lyssnat på musik i ensamhet blev det den minsta gemensamma nämnaren för det spretiga gäng av

vänner som utkristalliserades första året på gymnasiet. Vi genomgick tillsammans en intensivkurs i

jazzhistoria, måhända subjektiv och inkomplett, men ändå. Alla drog sitt strå till stacken under

gemensamma lyssnarkvällar. En av mina vänner hade en musikintresserad pappa med stor LP-

samling. I hans lägenhet satt vi otaliga kvällar och nätter och lyssnade på skivor. Ibland spelade vi

kort eller schack, ibland lagade vi mat tillsammans, men oftast lyssnade vi bara koncentrerat på

skivorna som snurrade på grammofonen. Här lärde jag känna den musikstil som skulle bli

avgörande för min framtid, fusionmusiken. Frank Zappa, Return to Forever och - framför allt -

Mahavishnu Orchestra. Det här var mitt uppvaknande som musiker och kompositör. Samma känslor

som jag känt när jag upptäckte drum'n'bass, men tusen gånger starkare, fick jag av Mahavishnu

John McLaughlins musik. Självklarheten med vilken bandet spelade hans halsbrytande

9 Jag upplever faktiskt exakt samma sak med den andra musikstil som haft lika djup påverkan på mig – sjuttiotaletselektriska fusionmusik. Efter några få år av häpnadsväckande kreativitet stagnerade nästan samtliga framståendefusionmusiker och började göra – i mina öron – mer eller mindre simpel och meningslös populärmusik.

19

Page 21: Triptyk - DiVA Portal

kompositioner, den stenhårda ljudbilden – vilken samtidigt på ett nästan övertydligt sätt förrådde en

religiös tankevärld bakom musiken. Den här typen av estetik, på en gång olidligt kaxig och oändligt

ödmjuk, blev mitt ideal för lång tid framåt, och ett ideal som jag det senaste året känt att jag är på

väg tillbaka till efter några år av tvivel. Det kunde inte finnas någon bättre grupp i hela världen.

Förutom den jag och mina vänner skulle starta... De band vi knöt i kärleken till samma musik är

bland det mäktigaste jag upplevt. Vi var oövervinnliga, ofelbara. Vi hade hittat den heliga Graal och

skulle föra hemligheten vidare till nya generationer.

Mycket annan musik spelades i den här lägenheten och på andra gemensamma

lyssningsplatser under gymnasietiden. Under en period var det frijazz som gällde, vi plöjde Albert

Ayler och Cecil Taylor, Archie Shepp och Ornette Coleman. Om vi satt hemma hos den ena blev det

Egberto Gismonti, Abdullah Ibrahim och Akosh Szelevényi, hemma hos den andre blev det Bob

Dylan och Cornelis Vreeswijk och Keith Jarrett. Om vi satt hemma hos mig och lyssnade låg

musiken på datorn och spelningslistorna sparades som minnen för att skilja dagarna åt i den

mytologi vi byggde upp runt vår tillvaro. Konserter blev för första gången ett naturligt inslag i livet.

Den oöverträffade upplevelsen var jazzfestivalen på Skeppsholmen 2001 med Wayne Shorters

kvartett, Joe Zawinuls band med Richard Bona och Brad Mehldaus trio. Vi gick på Fasching och

såg Mats och Morgan och Tribal Tech, till Södra Teatern för Kronoskvartetten och för Trilok Gurtus

band. Och inte minst till Glenn Miller Café. Roland Keijser och Atomic på Glenn Miller är två av

mina starkaste konsertminnen någonsin.

Efter gymnsiet gick flyttlasset till Skurup för musikkurs på Folkhögskola. Det blev en

musikalisk och en social chock. När alla andra verkade vara mitt inne i sitt musikaliska

uppvaknande kände jag som att mitt låg bakom mig. Jag satt åter med hörlurar och lyssnade på

musik i ensamhet. De två största upptäckterna under det första året i Skåne var pianisterna Bill

Evans och Glenn Gould. I Bill Evans fick jag min första riktigt stora förebild som jazzpianist.

Något som särskilt imponerade på mig med hans musik var den linjära utveckling han haft under

nästan hela sin karriär. Ett oändligt finjusterande av en redan från början tydlig estetik. Slutligen var

detta även orsaken till att jag tröttnade på musiken, men under detta första år på Skurup var Bill

Evans en ofelbar hjälte som – genom att outtröttligt streta på med egenkonstruerade klichéer –

tröstade mig i min musikaliska isolering. Genom Glenn Goulds osentimentala behandling av Bachs

musik fick jag en ingång till den klassiska musiken. Hans hänsynslösa avfärdande av sentimentalitet

var lätt för mig att förstå.

Andra året på Skurup var mycket lättare, åter var vi ett litet gäng som satt i mitt rum och

gjorde spellistor och spelade kort. Det lyssnades på Alice Coltrane, Pharoah Sanders och annan

sjuttiotalsmusik i gränslandet mellan jazz och fusion. Jag introducerades till ECM-katalogen och för

20

Page 22: Triptyk - DiVA Portal

första gången även till modern jazz som Kurt Rosenwinkel, Brad Mehldau, Branford Marsalis och

Steve Coleman. Jag började på allvar plöja klassisk musik av alla de slag, från John Dowlands

lutsviter och Monteverdis vokalmusik till Philip Glass tretimmarsopera "Einstein on the beach". Jag

förstod äntligen urkraften John Coltrane och denna upptäckt präglade till stor del mitt pianospel

under lång tid10. Första året på KMH fortsatte i samma stil. Nu blev det förutom jazz, fusion och

klassisk musik en hel del populärmusik för första gången sen högstadiet. Inte minst Prince, men

även Rolling Stones, Neil Young, Joan Baez. Jag upptäckte Rubinsteins Chopinkatalog, vilket

skedde samtidigt som jag tillät mitt eget pianospel att bli mer avslappnat och naturligt. Rubinstein

var balsam för min själ, och blev snabbt lika viktig för min kärlek till Chopins musik som Gould för

min uppfattning av Bach.

Först under tredje året på KMH började jag slutligen på allvar förstå tjusningen med den stil

som kanske borde varit det mest uppenbara under hela den här upptäcktsresan - jazzen. Charlie

Parker, Thelonious Monk och Bud Powell, Duke Ellington och Count Basie, Clifford Brown, Art

Blakey, Hank Mobley, Grant Green. Jazz har en energi som är självklar när man väl upptäcker den,

men det tog mig många år av flitigt lyssnande och eget utövande innan jag alls började höra och

känna jazzmusik på vad jag tror är det riktiga sättet. Jag har också de senaste åren haft den stora

förmånen att få ta del av en helt annan musikalisk värld genom min sambo, som alltid spelat musik

hemma. Indiepop, svensk åttio- och nittiotalsmusik, gammal progg och visor, allt möjligt som jag

aldrig skulle upptäckt annars.

Under tiden på masterprogrammet har jag sällan satt igång en skiva. Det är som om mitt

musikintresse tagit slut. Jag velar fram och tillbaka mellan olika förklaringar till detta, men ju

längre arbetet med uppsatsen pågår, desto mer märker jag att jag spontant blir sugen på att höra ny

musik. Det är flera år sedan jag kände det suget. Det verkar som att frånvaron från att spela piano

ger mig ett större behov av ny musik, vilket är en så enkel förklaring att jag tidigare under arbetet

avfärdat den. Dock har mitt sätt att lyssna på musik blivit väldigt annorlunda. Förr var det en plåga

att tvingas höra något jag inte tyckte om. Jag minns mitt första sommarjobb som brevbärare. De

värsta timmarna på dagen var när man stod och sorterade post på morgonen och de envisades med

att spela reklamradio på full volym. Jag stod inte ut, det var ren tortyr. Nu för tiden kan jag höra vad

som helst utan att rynka på näsan. Jag hör förstås att det är mycket dålig musik, men känner

ingenting. Här i Bombay verkar de flesta jag möter syssla med reklammusik. Det behöver knappast

10. Att "förstå" Coltranes musik är en andlig upplevelse som verkar delas av många musikintresserade människor, mensom förmodligen har lika många olika innebörder som uttolkare. För egen del handlade det mycket om att jag börjadehöra improvisationerna i förhållande till kompositionernas struktur. Tidigare hade mitt gehör inte varit tillräckligt välutvecklat för att kunna följa med i de vindlande harmoniska överbyggnader Coltrane skapar i sina solon. Att börja förstååtminstone delar av detta var en stor chock trots att jag förstås hört många människor tala i lyriska ordalag om Coltranesstorhet.

21

Page 23: Triptyk - DiVA Portal

ens sägas att indisk reklamfilmsmusik inte är det mest subtila retningen för hörselnerven, men det

spelar mig knappt någon roll. Jag tänker att ja, det här skulle man ju kunna tjäna en hacka på om det

som befarat skiter sig med karriären på hemmaplan.

Under skrivandet av detta kapitel lyssnar jag igenom delar av det soundtrack som

ackompanjerat mitt liv. Och med växande förvåning känner jag passionen återvända. Jag skakar på

huvudet åt de häpnadsväckande drum'n'bass-rytmerna. Jag blir uppeldad av Rage Against The

Machines politiska rock. Gråter till Tjaikovsky, skrattar med Gismonti. För första gången på länge

går jag även på helt ny musik. Jag tar mig an Shostakovichs fjärde symfoni. Att sätta sig in i en

symfoni är ett hästjobb för mig. Jag vet inte om alla känner likadant eller om jag är ovanligt

obegåvad när det gäller formuppfattning. Naturligt nog blir det även en del nordindiska ragor, en

genre som dock fortfarande till största delen förblir ett mysterium. Vart mitt lyssnande ska leda

härnäst är alltså i nuläget öppet, men säkert är nog att musiken inte går att göra sig av med i livet,

vilket inte alls är vad jag trodde att slutsatsen skulle bli när jag började skriva på det här kapitlet.

Spela

Pianot är en fantastisk uppfinning. När jag säger piano menar jag i allmänhet flygel, men om jag

säger flygel så exkluderar det pianot helt och hållet, vilket alls inte är min mening. Därför säger jag

alltså, pianot är en fantastiskt instrument. Pianots tangentbord är ett musikens periodiska system, en

ritning över den västerländska musikens byggstenar. Att alstra ljud med ett piano kräver ingen

teknik som ett blåsinstrument där munnen måste bli en del av instrumentet. Att låta något, till

exempel handen, falla mot tangentbordet och ligga kvar där en stund, räcker för att åstadkomma det

karaktäristiska pianoljudet. Den önskade timbren är inbyggd i instrumentet, till skillnad från en fiol

där den måste gnidas fram som ur en magisk lampa.

Denna konstruktion som är så tillåtande medför dock vissa mycket stora begränsningar i den

alstrade tonen. Den kan varken påverkas i tonhöjd eller volymstyrka, när den en gång slagits an. Det

enda valet är att låta den klinga ut, eller att avbryta den i förtid. Som ton betraktat är pianots ton

(liksom de andra slagverken) underlägsen de flesta andra instumentens, inklusive blåsinstrument,

stråkinstrument, den mänskliga rösten, och elektriska och elektroniska instrument. Det tillhör

förstås en samvetsgrann pianists skyldigheter att lära sig de knep som trots allt finns för att kringgå

problematiken, men det är förmodligen ingen slump att så många pianister nynnar när de spelar.

Den begränsade tonen är priset pianisten betalar för det ojämförligt mycket större nöjet att

kunna kombinera ett valfritt antal samtidigt klingande toner, när som helst, med handens omfång

22

Page 24: Triptyk - DiVA Portal

som enda hinder. Detta privilegium är så lockande att Schumann som bekant var beredd att stympa

sig själv för möjligheten att kunna nå bara ytterligare en liten bit längre. För mig är pianot lika

mycket ett redskap för meditation och terapi som det är mitt arbetsverktyg. Jag har med åren

kommit att börja älska detta otympliga instrument. Det var dock verkligen inte självklart att det

skulle bli så. Mitt förhållande till pianot hade lika gärna kunnat utvecklas till bittert hat. Här

kommer en sammanfattning.

Förmodligen började jag spela piano, liksom väl de flesta barn, så snart jag nådde upp till

tangenterna. Vi hade inget instrument hemma, jag spelade hemma hos mina farföräldrar och

morföräldrar. Mina tidigaste minnena av att spela är hemifrån farföräldrarna. På instrumentet hade

de stående fotografier från barnens bröllop. Jag tittade på buketterna och klänningarna och försökte

spela musik som jag tänkte mig kunde passa in på ett bröllop. Även på Fritis stod ett piano och där

spelade jag efter skolan. I tredje klass började jag ta pianolektioner för klassens musiklärare. Vi

spelade låtar ur bokserien "Bit för bit" av en Bastien. Efter att ha klarat av de första två eller tre

volymerna på nolltid tog det plötsligt stopp. Min lärare hade inte lagt märke till att jag knappt kunde

läsa, utan mest härmade henne när jag spelade. Men snart nog kom låtarnas svårighetsgrad ikapp

min förmåga att härma. Istället för att börja tragla notläsning med mig gick vi över till

ackordanalys. Det är jag både tacksam och ledsen för. Hade jag tvingats lära mig läsa noter

ordentligt av en pedagogisk lärare hade min senare utveckling gått mycket snabbare. Å andra sidan

hade jag omedelbart en stor nytta av att kunna ackordanalys och hade kanske inte fortsatt spela alls

om jag inte fått lära mig något som var roligt att använda sig av.

Samtidigt som jag började i fjärde klass fick jag en ny pianolärare. Med henne var piano inte

någon lek, om jag skulle vinna hennes gunst skulle jag få jobba hårt för det. Detta hade jag dock

inga som helst planer på, och vår relation utvecklades följdaktligen mot gemensam misstro och

missnöje. Hennes till synes självklara konstaterande att jag skulle behöva öva minst en halvtimme

om dagen lät som ett dåligt skämt i mina öron. Självklart tänkte jag inte öva en hel halvtimme om

dagen, varje dag. Det var ju värre än skolan, där man åtminstone inte behövde lära sig något. Denna

dagliga halvtimme blev ett ständigt återkommande tema runt vilket familjens små draman utspann

sig.

Hos min nya lärare fick jag till en början tragla med Agnestigs klassiska böcker. Huruvida

dessa är så hemska som jag minns dem är svårt att säga på rak arm, men jag gjorde på ett tidigt plan

klart att detta inte var något jag kunde fås att studera. Därifrån övergick vi för en kort tid, som en

generös kompromiss av min lärare, till att spela "Vispop" eller någon liknande bok jag hade med

mig, med utskriven ackordanalys. Jag minns att jag spelade "Lingonben" och "Sov lilla Totte" med

handledning av min pianolärare. Därefter började vi med "riktig" musik. Jag vet inte exakt i vilken

23

Page 25: Triptyk - DiVA Portal

ordning, men jag minns ett häfte av en Kodaly, liksom Prokofievs "Peter och vargen". Från mina

sex år är detta vad jag i övrigt minns att vi arbetade med: Griegs "Lyriske Stykker", preludier av

Bach, en hel del fyrhändigt – vad minns jag tyvärr inte, något stycke av Bartok, Mozarts "Blinka

lilla stjärna"-variationer på egen begäran, vid den tredje gav jag upp när vänsterhanden var tvungen

att spela snabbt11. Vi spelade förmodligen betydligt mer än såhär, vad som är intressant är att jag

inte minns ett enda stycke. Länge kunde jag nästan ett helt litet Bach-preludium, varför det fastnade

och ingenting annat är dock ett mysterium, och undantaget som bekräftar regeln i det här fallet. Min

bästa förklaring är kroniskt ointresse i kombination med väldigt begränsad begåvning för form,

samt ett minne som aldrig varit bra, och som knappast blir bättre med åren heller. Vad jag dock fick

med mig från mina år av klassiska pianostudier, utan att veta om det då, var en grundmurad

pianoteknik, om än vid det här laget mer potentiell än faktisk. Detta skulle hjälpa mig när jag väl

började öva.

Att jag blev antagen till Södra Latins musiklinje med jazzinriktning var ett mysterium inte

minst för mig själv. Jag hade ett ytterst vagt begrepp om vad jazz var för något, och hade knappt

spelat någon jazz alls. På sökningen spelade jag det Bach-stycke jag kunde samt någon bagatell av

Grieg. Jag hade även med mig arbetsprover på en CD, mina drum'n'bass-låtar. Hur det nu var så

blev jag antagen, och från detta ögonblick var jag pianist mer än något annat. Innan dess var

musiken ett av många intressen, men från och med gymnasiets första år förändrades allting.

Musiken blev livet, och livet blev musik. Tidigare självklarheter blev ifrågasatta, en efter en. Min

tonårsrevolt inleddes – något sent kan tyckas – och musiken var medlet. Det tog en termin innan

brytningen kom, och den hade förberetts redan innan gymnasiet började. Från höstterminens MVG i

preliminärt betyg på tyska-kursen fick jag vid vårterminens slut ett rungande IG, en tydlig

illustration av hur tvärt mitt uppror kom. Jag släppte det krampaktiga greppet om normalitetens

ledstång och kanade nu fritt nerför det pubertala livets trappa. Vilken triumf att räcka ett långfinger

åt hela vuxenvärlden och se den stå handfallen vid sidan av medan jag gav mig av på en

vansinnesfärd utan slut.

Att sluta närvara på lektionerna frigjorde en enorm mängd tid, tid som för första gången

kunde disponeras helt fritt (mina föräldrar gjorde några tafatta försök att återbörda mig på den

smala vägen, men helt mot mina förväntningar blev deras protester aldrig mer än formaliteter). Och

disponerades gjorde den verkligen. Ett antal nya vänskaper blomstrade dagtid och nattetid. Jag

började vräka i mig skönlitteratur, vilket var en revolution i sig. Tidigare hade lektyren bestått av

sådant som "Statistisk Årsbok 98" (min favoritjulklapp det året), Marx "Kapitalet", diverse politiska

11. Jag blir under skrivandet lite sugen på att höra Mozarts "Ah vous dirai-je Maman". Pianisten Daniel Barenboim –som jag normalt tycker mycket om – lyckas inte gjuta liv i den här förskräckliga musiken. Till och med för att varaMozart är detta under all kritik vad gäller "Teologi och geometri" som Ignatius J. Reilly skulle uttrycka sig.

24

Page 26: Triptyk - DiVA Portal

tidskrifter, osv i samma anda. Lite torrt alltså. Nu var det Saramago, Solsjenitsyn, Bulgakov. Så

snart CSN-bidraget trillade in på kontot gick jag till antikvariatet på Kornhamnstorg och köpte mig

en bunt böcker att sortera in i den svällande samlingen. Allt annat som väl hör tonåren till kom

också in i mitt liv, med bedövande kraft. Hela mitt väsen öppnade upp sig för världen, med

berusande lycka och bedövande smärta som resultat. Och, sist men inte minst, jag började att öva

piano, frivilligt och på mitt eget sätt.

Från att ha varit en påtvingad rutin lyckades jag till min omätliga glädje omforma

pianoövningen till att bli en del av min anarkistiska livsstil. Hur detta kunde komma sig så naturligt

är fortfarande delvis oklart. Men förmodligen spelade det in att mina nya vänner också hade ett

brinnande musikintresse, och när en väl började öva var de andra mer eller mindre tvungna att haka

på för att hänga med i umgänget. Hur övningen skulle bedrivas var dock till en början ett stort

mysterium, och har fortsatt att vara det även senare, även om vissa förenklande knep undan för

undan utkristalliserats. Hur gör man när man hör musiker på skiva spela helt fantastiska

improvisationer, men inte alls förstår vad det är de spelar? I efterhand tycks ett givet svar vara,

transkribera vad de gör. Det är också ett tips som med jämna mellanrum återkommit under de tio år

jag studerat improvisation. Men hur det nu var fann jag ingen som helst lust till detta. Allt som allt

har jag transkriberat kanske tio solon under alla år. Det är helt enkelt inte ett arbetssätt som passar

mitt lynne. Min övning skulle bedrivas som grundforskning. Jag har aldrig haft tålamod ens att lära

mig korta fraser, "licks", jag ville bygga från grunden. Till att börja med utgick dock övningen från

de jazzlåtar jag undan för undan lärde mig. Först skulle voicings hittas. Något senare började jag

spela skalor uppåt och neråt. Det gick nog ganska snabbt att hitta ett sätt att spela som i nödfall

skulle kunna kallas jazzimprovisation, men det är verkligen inte att antyda vare sig att det lät bra

eller att jag visste vad jag höll på med.

Från andra året på Södra Latin började övningen bli ganska strukturerad, åtminstone till det

yttre. Klockan åtta på morgonen klev jag in genom dörren till skolan, hängde av mig jackan i

skåpet, tog högen med noter, klev upp på en bänk och hämtade ner mina tofflor från sin plats under

taket, och gick bort till övningsrummet. Fram till lunch kunde man oftast sitta där relativt ostörd,

där stod en bra flygel och det var ett ganska stort och trevligt rum. Vid dörren mötte jag oftast en av

mina goda vänner, som åt sig själv paxat trumrummet för samma ändamål. Klockan tolv möttes vi

åter utanför rummen och gick bort till matsalen. Några lektioner stod bokstavligen inte på våra

scheman12. Min övning var strukturerad såtillvida att jag utarbetade en metodik, vilken jag sedan

dess förfinat men nästan aldrig brutit mot. Tyvärr hade jag inte någon pianolärare under hela min

12. Vi hade en märklig och smärtsam konflikt med till slut hela lärarkåren, upplösningen blev att vi från andra året gickpå musiklektioner och tentade av resten av kurserna i egen takt. Detta var ett drömupplägg som sedan dess blivit någotav ett ideal för mig, vilket även lärarna på KMH fått erfara.

25

Page 27: Triptyk - DiVA Portal

gymnasietid som kunde förklara improvisationens logik för mig, och övningens innehåll blev därför

till största delen meningslöst. Det var teknik och åter teknik som stod på agendan. Så snabbt som

jag spelade när jag slutade gymnasiet har jag varken förr eller senare kunnat spela och jag har heller

ingen som helst önskan att åter uppnå detta förr så viktiga mål, annat än om det skedde som en

godtycklig biprodukt av min övriga övning. Jag spelade skalor uppåt och neråt, outtröttligt. Mot

slutet la jag till och med en blyertspenna över knogarna så som jag hört att riktigt stränga lärare

tvingat sina elever. Arpeggion spelades också, liksom allehanda andra möjliga och omöjliga

tekniska svårigheter.

Tyvärr missade jag det mest uppenbara, och om jag kunde gå tillbaka i tiden och tillrättavisa

den övermodiga tonåringen hade jag kunnat spara flera år av meningslöst traglande. Jag missade

nämligen helt att fylla min teknik med innehåll. Vad är skalor till för nytta om man inte kan använda

dem på ett musikaliskt sätt? Till ingen nytta alls faktiskt måste det konstateras såhär i efterhand,

men vid tillfället var det inte en självklar sanning, och det fanns heller inte någon auktoritet som tog

sig tid att förklara detta för mig. När jag inte orkade längre tog jag upp ett eller annat klassiskt

stycke, eller improviserade långa stunder över de jazzlåtar jag lärt mig. Även här missade jag

poängen. Istället för att lära nya låtar, eller skriva egna, spelade jag om och om igen ett litet antal

jazzlåtar, vilka jag egentligen redan tröttnat på. Hur som helst, det viktiga med den här perioden är

den övningsrutin jag skaffade mig. Jag slutade att tänka på övningen i termer av framsteg, delvis

kanske tack vare att jag ju övade samma saker månad efter månad. Istället fann jag något jag aldrig

tidigare upplevt, glädjen i att arbeta. Man måste lära sig att tycka om att utföra den monotone

sysslan för att inte ledsna. För mig, som hellre vänder ut-och-in på undertröjan än bokar tvättid var

detta att få pianoövningen som fast rutin i vardagen en stor personlig framgång.

Mitt arbetssätt utvecklades under de följande åren till en egen etik. Spelstilen har ändrats i

grunden, och övningens innehåll skiftar ständigt, det enda som hela tiden varit konstant är

inställningen till övningen som en daglig meditation utan annat egentligt mål än sitt eget

genomförande. Så nära jag kommer ett buddhistiskt tankesätt i min annars inte särskilt meditativa

livsstil. De perioder jag inte har möjlighet att öva dagligen mår jag ibland dåligt utan att veta varför.

Efter några dagars ordentlig övning är det som om allt klarnar, små irritationsmoment blir helt

obetydliga. Folkhögskoleåren var en fortsättning på gymnasiet i den här meningen. Möjligen blev

jag mer extrem, som en reaktion mot den avslappnade livsstilen. Under en period ställde jag

klockan på halv fyra på morgonen för att kunna öva flygel ostört sex timmar fram tills lektionerna

började och förstörde resten av dagen.

När jag började på Musikhögskolan fick jag äntligen två lärare jag kunde relatera till, på helt

olika sätt. Ove Lundin hjälpte mig att transformera min pianoteknik under första året på skolan. Jag

26

Page 28: Triptyk - DiVA Portal

fick uppgifter som att till exempel spela så svagt som möjligt på någon viss melodi. Det var oerhört

tungt att gå från en bild av mig själv som en tekniskt framstående pianist, till att se på mig själv som

en person som inte ens klarade av att spela en C-durskala långsamt och svagt. Likadant var det med

Alvaro Is-Rojas. Han fick mig att inse att jag inte behärskade de allra mest elementala delarna av

improvisation. Mitt spel byggde på klichéer innötta genom åratal av tanklös övning, inte på ett

melodiskt flöde. Trots att jag bara fick möjlighet att studera för Alvaro under mitt första läsår

påverkar hans synsätt på improvisation mig nu i lika hög grad som när jag satt på hans lektioner,

och i allt jag gör försöker jag att följa den oerhört enkla principen att försöka att enbart spela de

toner jag vill spela.

Vad som inte fungerade särskilt bra med pianoundervisningen var läxorna. Jag har en

tjurskallig ovilja att arbeta med uppgifter jag inte omedelbart kan implementera i min övningsetik,

och som inte dessutom är relevanta för vad jag för tillfället är engagerad i. En bra lektion per termin

kan räcka för att jag ska ha material att arbeta med, och dessutom kanske det dröjer ett halvår innan

det kan bli aktuellt att börja arbeta med den här lektionens ämne. Jag är långsam och metodisk i min

övning. Har jag bestämt mig, efter en lektion med Robert Nordmark, att det är dags att börja arbeta

på allvar med timing, så är det kanske det enda jag kan fokusera på nästa halvår eller år. Tills någon

annan, kanske Mikke Rönnkvist förklarar nyttan med att kunna spela ackordstoner på slaget och

genomgångstoner på synkoperna. Då blir det nästa sak som sysselsätter mig under några månader,

tills jag inser att jag inte har någon koordination. Och så vidare, så här fortsätter det i all evighet.

Varje gång tror jag att just den här detaljen är den sista avgörande för att mitt spel ska bli som jag

önskar, varje gång dyker dock något nytt upp som behöver åtgärdas.

Jag ska ge några konkreta exempel på hur jag övar. På Ove Lundins lektioner avhandlades

olika aspekter av stämbalans. Vid ett tillfälle visade han mig ett trolleritrick: hur man utan någon

synlig förändring kunde skapa små melodier inom ett ackord genom att skifta tyngdpunkt i handen.

Detta fascinerade mig oerhört. Jag började inleda varje övningspass med att försöka återskapa detta

trick. Sakta men säkert lärde jag mig kontrollera stämbalansen. Detta hjälpte mig även att bli

medveten om dynamik mer allmänt, och visade sig vara ett perfekt sätt att till exempel lära känna

ett nytt instrument innan en konsert. Mer effektivt än att spela skalor var det att hitta tyngden i

flygeln och anpassa hjärnans förväntningar efter instrumentets tröghet. Så slutligen, efter flera år

med denna rutin hade jag kommit så långt att det gick att använda i solopartiet på "Timeless" från

trioskivan. Vänsterhandens ackompanjemang med melodin som framträder genom skiftningar av

stämbalansen är ingenting annat än en implementering av min pianolärares uppvisning på några få

minuter. Att flera hela lektioner kanske ägnades åt stämbalans spelar ingen roll, det var den här

detaljen som fastnade och som jag kunde arbeta med. Det krävs alltså ett extremt tålamod av mina

27

Page 29: Triptyk - DiVA Portal

lärare för att det ska bli ett lyckat samarbete. Samtidigt vill jag inte be om ursäkt. För mig fungerar

det inte att göra en ny läxa till varje lektion, det är slöseri med tid. Jag lär mig noggrant och

långsamt när det kommer till pianospel.

Ett annat liknande exempel är just Robert Nordmarks påpekande av vikten av en bra

åttondelsfrasering. Han sa något som var så självklart men som jag aldrig tänkt på innan. Att om

man ville lära sig att använda något i sitt spel måste man öva på det också, och han illustrerade detta

med tankefelet att öva skalor varje dag med rak frasering och sen försöka spela swing när det blev

"på riktigt". Jag förstod exakt vad han menade eftersom jag ju gjort på det här sättet i mer än fem år,

och under det kommande året övade jag alla mina skalor i första hand med swingfrasering, med

häpnadsväckande resultat.

Jag har en teori om att allt väsentligt jag lärt mig om musik under femton år av studier och

kontemplation skulle kunna rivas av på en veckas föreläsningar i en universitetsaula. Att elever

vana vid att ta anteckningar och att plugga skulle klara en salstenta i jazzpiano på masternivå efter

en veckas föreläsningar. Detta är möjligen en överdrift, men jag tror faktiskt att det finns en poäng

med resonemanget. Den teoretiska kunskapsmängd som musikutövande bygger på är inte

imponerande stor, särskilt inte om den kunde formuleras ordentligt till små kärnfulla sanningar. Det

är en mycket frustrerande egenskap hos musiken som ämne. En timmes lektion kan ge stoff att

arbeta med för flera år framåt, förutsatt att det är en bra lektion som kommer rätt i tiden. Arbetet

som åtföljer en bra lektion är ändlöst mycket större än den tid det tar att intellektuellt förstå vad en

viss princip går ut på. Inte minst gäller detta i improvisation, där en process måste nötas och nötas

och nötas, för att sedan nästan glömmas bort innan den kan börja dyka upp i improvisationerna som

en naturlig del av den egna konsten.

Skriva

Som improviserande pianist är steget till att bli kompositör aldrig längre än att sträcka sig efter

pennan. Att komponera blir att fånga i flykten vad som annars skulle gått förlorat. Av

kompositionsarbetet är den kreativa gnistan en bråkdel av insatsen, resten är arbete. Ingen idé är så

dålig att det inte går att bygga en bra komposition runt den. Och är ingen idé så bra att det inte går

att fullständigt förstöra den på en mängd olika sätt. Det sätt jag förstör de flesta av mina bra idéer är

genom att överarbeta dem. När man väl gjort det är det alltid svårt att backa tillbaka till en tidigare

utgångspunkt.

28

Page 30: Triptyk - DiVA Portal

Without organization music would be an amorphous mass, as unintelligeble as an essay

without punctuation, or as disconnected as a conversation leaping purposelessly from one

subject to another.

Arnold Schoenberg, Fundamentals of musical composition13

Nyckeln till bra musik är form. Det blev jag övertygad om när jag läste Arnold Schoenbergs

klassiska "Fundamentals of Musical Composition". Vad han säger om form i boken är självklart,

och som titeln antyder fundamentalt. Att formen, i ett motiv, en längre melodifras, en period, osv i

större och större cirklar, är avgörande för vår upplevelse av ett stycke musik. Ingen hade talat om

detta för mig, åtminstone inte på ett sätt jag kunde förstå.

Mitt komponerande går i perioder. Den första sådana period jag minns tydligt inträffade när

jag var fjorton år och resulterade i ett antal korta pianostycken som nog kan beskrivas som

"klassisk" musik. Om jag skulle hitta något av dem idag är risken ganska stor att jag skulle bränna

det, eller i bästa fall låsa in det på något oåtkomligt ställe. Det var fruktansvärt sentimental musik

fullständigt i avsaknad av både originalitet och estetisk disciplin. Förmodligen har det varit

nödvändigt att skriva en hel del dålig musik för att hitta fram till en egen estetik. Utan

kompositionsutbildning får man experimentera sig fram. Nästa kompositionsperiod inträffade något

år senare. Då skrev jag några låtar som påminner om Brecker Brothers eller någon annan kvasi-

funkig fusionmusik. Jag blev mycket förvånad över att hitta dem i datorn några år senare. Det är

inte heller musik jag står för, men det var ändå ett fall framåt från mina pianostycken. Jag skiljer

mellan musik som skrevs för att spelas live och musik jag producerade färdig i datorn. Det arbetet

har jag aldrig sett som komponerande på samma sätt. Ackordföljderna och melodierna var ofta så

enkla och spontana att det knappt märktes att skriva dem, istället bestod det kreativa arbetet i att

variera trumkomp och effekter och att arbeta med ljudproduktionen.

Gymnasiet började och efter några få månader befann jag mig i fullständigt uppror. Varken

barndomsvärlden eller vuxenvärlden fick godkänt av min dömande blick, det enda som

accepterades var sådant som påminde om mitt eget uppror. Det första bestående musikaliska

resultatet av detta uppror var en låt som skrevs för vårt då nystartade fusionband. Det är en

stenhård, oförlåtande slakt i sju åttondels-takt, framförd så snabbt som möjligt. Denna låt spelades

senast förra hösten på Glenn Miller med mitt tillfälliga fusionband, så det är en komposition som till

skillnad från alla tidigare försök faktiskt håller måttet. Från och med tiden när den här låten skrevs

började jag renodla en estetik, vilken skulle vara så fri som möjligt från sentimentalitet14. Det visade

13. 1970 sid 1.14. Detta om sentimentalitet återkommer då och då i texten, och kräver väl ett försök till förklaring, även om minatankar inte på något sätt är färdiga och jag helst skulle slippa förklara mig. Jag tror att skräcken för att vara sentimentalhar något att göra med uppdelningen mellan konst och underhållning. Att locka till skratt eller tårar blir en industri närkänslomässiga reaktioner blir ett självändamål. Hollywood är väl sinnebilden för den här cyniska exploateringen avmänniskans själ. Att ta avstånd från sentimentalitet är ett ställningstagande för verklig mening, vilket det finns gott om i

29

Page 31: Triptyk - DiVA Portal

sig att användandet av komplexa taktarter var ett effektivt sätt att åstadkomma detta. Det ryckiga

intrycket taktarten åstadkommer gör det svårt att komponera romantiskt. För att ytterligare hindra

sentimentala infall plockades allt av funktionell harmonik bort15. Kärva ackord, ofta hybridackord

över en fast baston, samt de komplexa taktarterna gjorde melodier delvis överflödiga. Detta var inte

en medveten strategi, men kanske turlig vid den här tidpunkten. Det hade varit betydligt svårare att

skapa lika hård musik med större krav på sångbara melodier, och hela konstruktionen hade kanske

kollapsat. Denna melodilöshet återkom dock snart nog som ett problem som jag var tvungen att ta

itu med för att nå vidare som kompositör.

Efter det första lyckade försöket att skriva en låt för bandet följde under en period flera

andra kompositioner för samma band. När gymnasiet slutade hamnade vi på olika skolor, bandet

splittrades och jag hamnade i ett musikaliskt vakum som det tog lång tid att komma ur. Nu började

jag på allvar att lyssna på jazz och även på klassisk musik. Den intensiva övningen samt

musiklyssnandet kom dock inte tillbaka i form av kompositioner. Inspirationen hade helt tystnat.

Andra terminen på skolan skrevs en låt, men som min pianolärare mycket riktigt påpekade saknade

den både melodi och form. Stycket kombinerade ett komplicerat harmoniskt mönster med en tolv-

tonsmelodi och alltihop gick jämnt upp efter 48 takter. Mekanisk musik utan själ. Min lärares

sågning var väldigt sårande och omöjlig för mig att omedelbart ta in. Men på ett undermedvetet

plan påverkade den utvecklingen under lång tid, och fick mig att börja tänka i nya banor.

En tillfällig räddning för min kreativitet var att gymnasiebandet återförenades under en

period för att spela in en skiva. Jag skrev under en period av några månader fyra låtar plus två låtar

tillsammans med bandets gitarrist. Den bästa av mina kompositioner, som skulle spelas in med

cello, flygel och akustisk gitarr, hann vi tyvärr aldrig med under inspelningen, och mina

originalnoter försvann. Jag är fortfarande övertygad om att det var en av mina absoluta höjdpunkter

hitills som kompositör, och sörjer att jag inte skrev in låten i datorn, eller åtminstone tog kopior på

noten. Nu för tiden ser jag alltid till att antingen spela in låtarna, på vad som helst, mobiltelefonen

om inget annat finns tillgängligt, eller att skriva in dem i datorn så snabbt som möjligt.

I och med att vi var två som skrev musiken till inspelningen var vi tvungna att verbalisera

vår estetik. Det var heta diskussioner, som i slutänden ledde till att vi inte kunde fortsätta spela

tillsammans. Mitt främsta bidrag till mixen av motsägelsefulla dogmer var den harmoniska

världen. Men det är en svår position att inta, man riskerar att kantra och bli torr och tråkig i sitt uttryck. Inte minst inomvårt område är detta en svår balansgång, då musiken enligt min mening är ett känslornas språk som talar direkt tillsjälen och endast mycket bristfälligt (om alls) kan uttrycka något konkret.15. Det slår mig nu när jag sitter på nattbussen till Goa att det kanske är denna avsaknad av harmonisk funktion som görsoundtracket till den ytterst sliskiga bollywoodfilm som tvångsvisas på bussens platt-tv så otroligt oromantiskt trotsfilmens sockersöta kärlekshistoria. Mina västerländska öron förmår inte uppfatta melodins känslospråk framfört överdet entoniga ostinatot.

30

Page 32: Triptyk - DiVA Portal

disciplinen. Jag motsatte mig våldsamt alla typer av kadenser som kunde uppfattas som banala eller

uppenbara. Vad min medkompositör och debattmotståndare lyckades tvinga fram ur mig var en

naturlig melodik. För mig hade melodin varit ett nödvändigt ont när man komponerade, en tillfällig

överbyggnad till kompositionens harmoniska struktur. Detta är ett synsätt som det tagit många år att

komma förbi, och ännu lever jag med de skadliga verkningarna av detta missförstånd. Jag tror,

liksom min kamrat, att det kan vara en olycklig följd av att lära sig jazzteori det första man lär sig.

Jazzteori utgår från ackorden som kompositionens grund, form och melodik blir biprodukter av en

intressant ackordföljd. Det är förmodligen lättare för en pianist att fastna i det här tankesättet än för

andra instrumentalister.

Oftast skrev vi var och en för sig och visade upp våra resultat nästa gång vi träffades och

debatterade varandras prestationer. Men en av låtarna skrevs gemensamt på min dator, den person

som för tillfället inte satt vid tangentbordet och skrev låg på sängen och kritiserade den andres

förslag. Det var ett extremt sätt att umgås och arbeta på, det som gjorde det möjligt var vår

övertygelse om att vi hade det i oss, att vi hade möjligheten att komponera ett viktigt konstverk om

vi bara satte oss över våra personliga känslor och följde estetikens dogmer slaviskt. Det intressanta i

sammanhanget, förutom de psykologiska aspekterna, är att musiken vi skrev på detta sätt är något

av det bästa jag någonsin producerat, och att jag fortfarande i hemlighet tror att skivan kunde ha

blivit en succé om vi hade haft bättre ekonomiska och tekniska förutsättningar. Hur som helst var

inspelningen en stor framgång för mig som kompositör. Tyvärr splittrades bandet igen direkt efter

att inspelningen avslutats, men musiken finns kvar och jag har fortfarande efter nästan sex år inte

lyckats släppa tanken på att det var åt detta jag var ägnad. Min ansökan om doktorandtjänst, vilken

jag skriver parallellt med denna uppsats, utgår till stor del från de erfarenheter jag fick från arbetet

med den här gruppen.

När jag började på KMH ville jag utveckla en ny estetik. Jag längtade efter att lära mig att

tänka och känna i termer av jazz. Innan dess hade jag i princip aldrig skrivit några jazzlåtar, trots att

jag hade studerat jazz i fem år. Mitt första lyckade försök kom veckan innan skolan började, en låt

jag kallar "Bill Evans" (nummer 2 i notmappen). Det är en bagatell, men den hade något jag tidigare

misslyckats med när jag försökt komponera jazzlåtar, den hade en tydlig form och en sångbar

melodi. Liksom många tidigare försök att skriva jazzlåtar var den dock sentimental på gränsen till

vad jag står ut med, ett tydligt avsteg från fusiondoktrinen, men det är trots allt en låt som följt med

i så gott som oförändrat skick till nu. Nästa försök var två helt olika låtar, en popballad och en

jazzblues (nummer 3, "The invisible man" och nummer 4, "Keep going on the nod"), vilka hade det

gemensamt att jag skrev dem för att sjungas till textstycken ur romanen "Naked Lunch" av William

Burroughs. Låtarna skrevs som uppgifter till en harmonilärakurs i slutet av höstterminen 2005.

31

Page 33: Triptyk - DiVA Portal

Dessa båda har också följt mig ända till nu och båda redovisas i det här arbetet. "The invisible man"

för första gången i solopianodelen av redovisningen, "Keep going on the nod" finns med på

kvintettinspelningen. Efter dessa kompositioner skrev jag ingenting på hela våren. Min handled

läkte så att det äntligen gick att börja öva ordentligt igen. Samtidigt träffade jag min blivande sambo

och hade inte särskilt mycket tid över till att komponera.

Sommaren 2006 reste jag till Malta för att hälsa på min flickvän som arbetade där. Det var

första gången på fem år som jag var utomlands och det var en livsförändrande upplevelse. Jag var

lugn och lycklig där, och kände mig avslappnad på ett helt annat sätt än hemma. Värmen på Malta i

juli var något jag tidigare aldrig upplevt, den var extrem. Någon knut i mig löstes upp av denna

hetta, det var som en rening. Jag fick en underbar inspiration, och när jag kom hem skrev jag direkt

tre nya kompositioner vilka jag döpte till städer på Malta: Naxxar, Mosta och Mdina. Bara "Mosta"

har fått en plats i min notmapp, på grund av att det var den enda som lämpade sig för trio. "Naxxar"

spelades för första gången in i höstas med mitt tillfälliga band på Glenn Miller. Den bästa av

låtarna, balladen "Mdina", försvann dock spårlöst ur datorn. Det enda jag har kvar är melodin med

ackordanalys, men det var en fyrstämmig komposition som skulle fungerat bra för kör till exempel.

Inga av dessa kompositioner var jazzlåtar, utan snarare en återgång till något slags

fusionmusik. Dock hade jag utan att veta det precis kommit in i min ditills längsta period av

inspiration. Under hösten och vintern skrevs vad som under lång tid framåt skulle bli stommen för

mig som jazzkompositör. I september skrev jag klart en gammal låt som hade påbörjats långt

tidigare, nummer 5, "Six seconds until I see you again". Sedan skrevs, mellan november och mars

tio kompositioner, nummer 7-16, av vilka alla utom en var utpräglade jazzlåtar16. Fem av sju spår på

min första CD – "Live at Fasching" skrevs under den här tiden. Efter två år på KMH kände jag att

jag hade tillägnat mig ett sätt att tänka musik som inte kunde sägas vara något annat än jazz. Tre

ytterligare låtar, nummer 17-19 räknar jag till samma period trots att de skrevs under följande höst

och vinter. Därefter inträdde en nästan årslång dvala som inte bröts förrän panikprojektet på Glenn

Miller Café hösten 2009 tvingade mig att börja skriva igen.

Det knappa trettiotal kompositioner som redovisas på de tre inspelningarna finns även i

notform i Appendix 3. Appendix 2 utgörs av tekniska beskrivningar av dessa kompositioner för den

specialintresserade. Det är en torr och långrandig läsning, som dock eventuellt kan tjäna till att "klä

16. Nummer "Elstir" var däremot ett första försök till något som skulle utecklas till en ny estetik som på många sätt ärett substitut för det rockband jag inte längre hade. Tyvärr kom låten inte med på skivan från Fasching, men den finnsmed på konsertfilmen från samma tillfälle, denna går att beskåda på YouTube om man söker. Av de kompositioner somredovisas här är "The great attractor" (nummer 42) och "We know time" (nummer 30) skrivna på samma sätt, även omde låter ganska annorlunda. Stilen går kortfattat ut på att förse en kärv, mediantisk ackordföljd med en bluesig melodisom håller sig ungefärligt inom en tonalitet, för att på detta sätt försöka emulera ett mycket hårdare ljud än pianotegentligen medger.

32

Page 34: Triptyk - DiVA Portal

av" låtarna de för mig sekundära egenskaperna sound, tempo, instrumentering, och visa på de olika

generella kompositionsmetoder jag använder mig av medvetet och omedvetet. Att kapitlet läggs

som ett appendix är främst av den anledningen att dess omfång och slagsidan mot tekniska aspekter

stoppar upp flödet i uppsatsen som helhet. Dock finns där även en del annat av mer allmän karaktär

och det smärtar lite att placera denna centrala del av mitt examensarbete undangömd på slutet.

Tekniska specifikationer

Så långt bakåt jag kan minnas har jag plågats av en känsla av mitt minnes otillräcklighet. Om jag

fick en bra idé när jag var liten, en idé till en legokonstruktion kanske, eller något nytt jag ville

börja samla på, så försökte jag hålla mig vaken hela natten, för om jag somnade visste jag att mina

tankar skulle vara som bortblåsta när jag vaknade igen.

Att skriva ner tankarna hjälpte inte, kraften av känslan i en tanke gick ofelbart förlorad i

översättningen till ord och tillbaka igen. Samma problem var det med musik. När jag komponerat

någon liten melodi skrev jag ner tonnamnen i rätt ordning, om det var ackord skrev jag tonerna

under varandra, men när jag skulle försöka spela upp det skrivna lät det inte alls som jag ville

minnas. Mitt system hade bristen av att sakna symboler för notvärde, rytmiken försvann helt, men

även sedan jag lärt mig riktig notation var problemet detsamma. Att bevara styrkan jag upplevt i

kompositionsögonblicket gick inte med hjälp av papper och penna. Så småningom köpte mina

föräldrar ett digitalpiano. På det kunde man spela in två spår, vilka sparades även om man stängde

av strömmen. Detta innebar en revolution för sättet att återuppleva min musik. Inspelningen hade

även den mycket stora fördelen av att det räckte att jag spelade in mina övningsstycken, så kunde

jag sitta och läsa resten av den obligatoriska halvtimmen medan pianot övade av sig självt.

När jag var elva år fick jag ett notskrivningsprogram till datorn. Där kunde man höra

musiken man skrivit, och lägga till instrument och stämmor efter hand. Diskrepansen mellan tankar

och resultat kunde överbryggas genom experimenterande med de förinspelade ljuden. Det blev

aldrig exakt som det lät inne i huvudet, istället kunde önskningarna anpassas efter vad som var

möjligt att göra. En viktig konstnärlig process, att lära sig arbeta med ett material som aldrig är

idealiskt. Jag vet att jag spelade in några av de här tidiga styckena, men förmodligen på kassettband

som för länge sedan avmagnetiserats.

Mot slutet av högstadiet kom nästa stora förändring i mitt sätt att bevara musiken. Jag

började då arbeta med loop-program. Istället för datorns förinspelade ljud kunde vilka ljud som

helst användas, manipuleras i oändlighet i ett ljudprogram, och sedan stoppas in i låtarna jag skrev.

33

Page 35: Triptyk - DiVA Portal

Det blev svårare att göra melodier och ackord, men mycket lättare att göra något som lät "på

riktigt".

Det här hade kunnat vara en bana som jag fortsatt på om jag inte hade blivit antagen till

Södra Latins musiklinje. Där spelade jag för första gången tillsammans med andra musiker, och

snart var vi en grupp musiker som spelade tillsammans. Mitt första band. Det stod en gammal

kassettbandspelare i det rum vi repade i på skolan, och med en enkel sångmikrofon gjorde vi vår

första inspelning. Detta var magiskt. För första gången bevarades musiken precis så som det hade

känts när vi spelade. Till och med pratet som kom med före och efter låten fick en magisk, mytisk

betydelse. Det här var den känslan jag av sammanhang som jag letat efter ända sen jag låg och inte

ville somna.

*

Vad definerar en konstnär? Är det de efterlämnade verken, eller den konstnärliga livsföringen? Den

här frågan har länge sysselsatt mig. Att försöka bevara sin konst är alltid att i någon mån förstöra

visionen, åtminstone är detta min erfarenhet. Jag hade länge en bild av mig själv som konstnär,

vilken inte på något sätt motsvarades av summan av mina inspelningar och kompositioner. Vid

något tillfälle i början av min tid på Musikhögskolan tog jag beslutet att försöka att enbart betrakta

som min konst det som var avslutat. Att medverka på en skivinspelning, det är att lämna ett konkret

avtryck. Att göra en konsert. I dessa saker måste jag försöka lägga in något av min själ, för enbart

genom dessa konkreta händelser i tiden var jag numera beredd att kalla mig konstnär. En utgiven

CD med egen musik, när verkligheten hade kommit ikapp självbilden så pass kände jag att min

pragmatism lyckats. Detta arbete är till sin form en fortsättning på detta arbete.

Jag redovisar offentligt så mycket jag hinner med, för att transformera min musik från den

halvt icke-existerande världen som är övningsrummet ut i ljuset. Jag har velat få med så många

kompositioner som möjligt, ytterst som en konsekvens av denna princip att endast det redovisade

räknas till den konstnärliga gärningen. Förmodligen är detta något som andra musiker också brottas

med, för mig har det varit en smärtsam och nödvändig process att ge upp fantasins värld till förmån

för den mycket tråkigare och svårare verkligheten. Det här kapitlet är en kort redogörelse för de

praktiska detaljerna runt iordningställandet av mitt examensarbete.

Trioskivan

Tanken med trion var från början att göra ytterligare en eller två liveskivor från Fasching. Av flera

anledningar blev det inte så, den mest akuta anledningen var att jag inte lyckades förhandla till mig

något datum där. Istället började jag planera för en studioinspelning. Jag har alltid haft vissa

föreställningar om hur jag vill arbeta i en studio. Jag är verkligen inte någon jazzpuritan, som anser

34

Page 36: Triptyk - DiVA Portal

att allting måste spelas in live i en tagning, och kanske helst med så få mikrofoner som möjligt.

Tvärtom har jag alltid fascinerats av studions nästan obegränsade möjligheter till redigering av ett

inspelat material. Jag letade efter en studio som skulle uppfylla framför allt två krav, den skulle ha

största Steinwaymodellen och separata inspelningsrum för alla tre musiker. Den studio som fångade

min uppmärksamhet var Nilento, ute på landet utanför Göteborg. Förutom att den hade vad jag

sökta såg jag det även som en fördel att studion låg på landet, då det medgav en arbetsro som inte

skulle kunnat uppnås om vi spelat in i Stockholm. I mitten av juli bokade jag tre inspelningsdagar

på Nilento i september, och vandrarhem i närbelägna Kållered.

Att hitta reptider med Kristian Lind och Robert Mehmet Ikiz är alltid ett pussel, men inför

inspelningen hade vi tur med datumen. Med ganska kort varsel fick vi en spelning på Fasching den

första september, och vi fick även en annan spelning i Stockholm den fjortonde september, dagen

innan vi skulle börja spela in. Så de sista veckorna lyckades vi få till så mycket reptid att jag kände

mig lugn inför inspelningen. Repen och konserterna spelades in, och jag satt uppe på nätterna och

lyssnade och funderade och gjorde ändringar i låtarna. Det var en fantastisk sensommar när vi kom

till Nilento. Studion ligger i ett rött hus mitt på landet, runt omkring går hästar och betar på ängarna.

Även husets inre har en harmonisk atmosfär, och jag kände omedelbart att vi hade hittat rätt. I det

stora inspelningsrummet stod en imponerande flygel, nystämd såklart och med ett helt batteri

mikrofoner i olika storlekar och former uppställda. I anslutning till det stora rummet var två

betydligt mindre för bas och trummor, och plexiglasrutor lät oss ha ögonkontakt hela tiden.

Den första inspelningsdagen var halv, fyra timmar effektiv tid. Jag hade en plan som gick ut

på att vi skulle försöka få minst en hel tagning på varje låt den första dagen, för att sedan kunna

arbeta metodiskt med att byta ut dåliga tagningar mot bättre. Vi var lite osäkra på om det skulle

kännas naturligt att spela tillsammans med hörlurar på. Jag var övertygad om att detta var enda

rimliga sättet att hinna spela in musiken. Det var helt nödvändigt att kunna klippa fram och tillbaka

mellan tagningar och jag funderade även på nödvändigheten i att kunna byta ut bara något

instrument på vissa ställen, s k "overdub". Så snart vi satte på oss hörlurarna försvann all oro.

Ljudet var helt perfekt, bättre än det skulle varit om vi satt i samma rum. Det var då jag

började förstå vilken bra studio vi hamnat i. På ren inspiration blev det första vi spelade så bra att

jag omedelbart bestämde mig för att inte göra någon mer tagning på den låten. Det första spåret på

skivan är det första vi spelade in i Nilento. Vi följde planen och fortsatte låt för låt, tills vi tagit oss

igenom skivan. Några fler låtar blev ok tagningar första dagen, men inte som den allra första. Det

viktigaste var dock att vi hade minst en version på varje låt, och kunde börja bygga skivan utifrån

det. På kvällen när vi satt på mitt rum på vandrarhemmet la jag in allt i datorns sequencerprogram i

den ordning skivan skulle vara, och för första gången kunde vi lyssna tillsammans och diskutera

35

Page 37: Triptyk - DiVA Portal

olika aspekter av musiken.

Andra inspelningsdagen tog jag en taxi tidigt på morgonen för att värma upp innan

pianoteknikern kom. Jag hade funderat och funderat men inte kommit fram till exakt hur skivan

skulle klippas ihop. Musiken har formen av en svit, och delarna går på många ställen in i varandra.

Planen var att spela in alla solopianopassager först, medan de andra fick sovmorgon, och medan

pianot var nystämt. Så jag värmde upp och spelade sedan in alla mellanspel och även solopianolåten

"Timeless". När de andra kommit och vi fikat lite började vi med balladerna, "First snow" och

"Light years away". Sedan fortsatte vi med att gå igenom skivan låt för låt. Det var framförallt tre

låtar som precis som väntat visade sig oerhört svåra att få till på ett tillfredställande sätt. Spår

nummer tre, fyra och tio ägnades nog tillsammans nästan lika mycket tid som resten av skivan.

Efter den andra dagen började skivan ta form och jag kände mig någorlunda säker på att hinna med

allting. Den sista dagen kunde ägnas mer åt att jobba med detaljer, få till tagningar med bra solon.

Väl hemma ägnade jag ett par veckor åt att lyssna igenom materialet, över hundra tagningar,

och att göra en preliminär klippning. Jag ville testa alla klipp, så att jag visste att det skulle fungera

när vi gjorde det på riktigt i studion. Den femte november åkte jag tåg till göteborg för att göra klipp

och mixning med Lasse Nilsson. Vi gick efter mina klipp, på några ställen justerade Lasse lite, men

i princip följde vi mina noteringar ner till tusendels sekund. Detta sparade enormt mycket tid, så att

vi kunde lägga den mesta tiden på själva mixningen. Första spåret har inga klipp, andra spåret har

ett par, men sen är stora delar av skivan är full av klipp mellan tagningar, ibland långa stycken,

ibland bara några sekunder. För mig är det här sättet att arbeta i en studio självklart. Jag ser

inspelningen som ett insamlande av material vilket sedan sätts ihop i efterarbetet. Den relevanta

frågan är om något av magin i musiken försvinner på det här sättet. Jag har inte upplevt det så, utan

snarare som att magin uppstår när man som lyssnare lär känna musiken som den gestaltar sig på

skivan. Om produktionen genomförs med konstnärliga intentioner så tror jag att musikalisk magi

kan uppstå där lika väl som under inspelningen. Det är ett fördröjt samspel mellan musiker och

producent, som gagnar musiken.

Min idé om en studioskiva var att skapa musik som var så bra att det inte skulle varit möjligt

att spela den live. Vilket jag tycker är en rimlig önskan med tanke på vad det kostar att hyra en bra

studio. Jag hade övat stenhårt i en månad när vi kom till studion. Jag kunde låtarna utan och innan

och hade spelat in dem många gånger, för att efter varje ny inspelad version ändra på vissa saker i

mitt spel, eller i arrangemanget eller i själva kompositionen. Kristian Lind och Robert Mehmet Ikiz

är två av de bästa musikerna jag någonsin träffat. De fattar nästan alltid genast hur jag vill ha en viss

låt och förutom det så lägger de alltid till egna detaljer som förhöjer låten. De är perfektionister

liksom jag själv och dessutom bägge viruosa solister. Vi upplevde allihop att vi spelade bra under

36

Page 38: Triptyk - DiVA Portal

inspelningsdagarna, vi hade tur, var i bra form och väl förberedda. Med det material vi fick in i

datorn hade jag den oerhört priviligierade möjligheten att plocka bort de delar som inte riktigt höll

måttet, och plocka in andra, mer intressanta delar. I och med att låtmaterialet är så genomarbetat

från början, så går det utan problem att arbeta på det här sättet. Det uppstår inte någon känsla av

brist på sammanhang, tvärtom har sammanhanget skapats i studion, vid inspelningen och efter. Jag

hade velat gå ännu längre. Från början ville jag spela in grunder, teman och former som jag var nöjd

med, och sen göra om bara solodelarna. Till det fanns dock inte studiotid, det arbetssätt som vi till

slut valde var en kompromiss.

Solopianokonserten

Jag snubblade över Steinway Gallery av en slump under en av mina promenader runt Gärdet. Det är

en fantastisk plats för en flygelälskare. Min vana trogen frågade jag om de händelsevis gjorde

konserter där ibland och fick till svar att det faktiskt gjordes konserter. Detta var förra våren. Jag

ägnade sedan några månader av intensivt lobbyarbete för att till slut i oktober lyckas boka in en

kväll för min solopianomusik. Det fanns ingen alternativ plan, jag hade bestämt mig för att

Steinway Gallery var rätt plats för mig att spela in detta projekt på.

Den ursprungliga visionen om bevarandet av min solomusik var att göra en konsertfilm.

Som en del av mitt kandidatarbete gjorde jag det, triokonserten på Fasching spelades in med fem

kameror av två fotografer och till slut klipptes fem av låtarna. Dessa finns att beskåda på YouTube.

Med mina erfarenheter från detta arbete vill jag göra en ny, bättre konsertfilm. Jag insåg att det enda

sättet att lyckas med detta var att jag själv måste lära mig klippa filmmaterialet. Tyvärr sprack

planen halvvägs, på grund av bristande samarbete mellan mig och den lärare på skolan som skulle

ge mig en intensivkurs i detta knepiga ämne. Så råmaterialet, inspelat med tre kameror, ligger

fortfarande på videokasetter i mitt rum. Mycket tid och energi lades ner innan jag slutligen gav upp

planen helt och hållet.

Peter Danemo anlitades som inspelningstekniker för ljudet. Musiken är fortfarande omixad,

vilket är mitt fel för att jag inte orkat ta tag i detta. Men som det alltid är med inspelningar har jag

efter hand börjat att uppskatta ljudbilden i råmixen. Det är ett lite dovt ljud, mycket lågt

mellanregister. Inte helt perfekt, men det är inte pianospelet heller så de passar ganska bra ihop.

Jag hade ganska hög feber vid konserten den tredje december. Det var slutet på den allra

mest intensiva arbetsperioden med examensarbetet. Trioskivan skulle lämnas till tryckning dagen

efter. Märkligt nog tycker jag att spelet är ganska fokuserat, men jag mådde verkligen inte något

vidare vid tillfället. Förutom feber och trötthet var jag så nervös som jag sällan varit de senaste åren.

Jag hade tjatat dit ett trettiotal personer enbart för att se mig spela. Det fanns ingenting ursäktande,

37

Page 39: Triptyk - DiVA Portal

det var bara jag och pianot som var kvällens fokus. Musiken var helt nyskriven. Det hörs

visserligen, några rena felspel och en allmän osäkerhet, men som helhet är jag otroligt nöjd med

min prestation. På ett personligt plan var detta projekt ett mycket större berg att bestiga än något

annat jag gjort.

Jag hör Ove Lundins förmanande röst när jag lyssnar på inspelningen, jag vet väl att det är

för mycket högerpedal. Om jag hade varit i bättre form och kunnat materialet bättre hade också

spelet blivit bättre, men åtminstone finns nu för all framtid en inspelning av mig som solopianist,

och kompositionsmässigt är den här samlingen låtar bland det mer intressanta jag skrivit.

Kvintetten

I min ursprungliga planering skulle jag börja skriva för kvintettprojektet i december. Efter att ha

lämnat skivan till tryck och klarat av solokonserten på Steinway Gallery skulle jag dra mig tillbaka

och skriva fram till skivreleasen i slutet av januari. Februari skulle spenderas med rep och sen skulle

projektet spelas in två dagar första veckan av mars på Glenn Miller Café. Resultatet skulle bli en

utgiven liveskiva från Glenn Miller Café, med mina jazzlåtar, arrangerade á la Art Blakey eller

Clifford Brown. Jag hade en vision om ett ultimat jazz-projekt. Det är en vision som jag inte släppt,

men delvis tvingats skjuta upp till ett senare tillfälle.

Den 6 december har jag skickat ett mail till mig själv med namnet "Att göra i veckan". Av

elva punkter är en "Börja skriva för Kvintetten!". Planeringen halkade efter redan från början. Med

tanke på att det inte var förrän i mars skivan skulle spelas in, så prioriterades den ner till förmån för

andra saker som krävde omedelbara åtgärder. Min energi var vid det här laget på upphällningen. Jag

hade arbetat nästan utan uppehåll sedan mitten av augusti. En helg i november åkte jag med min

sambo till Berlin, det var i princip mina enda lediga dagar under hela hösten. Så kom jullovet, och

jag kollapsade mer eller mindre. Viss nödvändig planering och korrespondens sköttes, men jag

varken övade eller skrev eller gjorde något annat jag inte absolut var tvungen till. När jag väl ryckte

upp mig ur denna svacka – alla måndagsmorgnars moder – så var det redan runt den femte januari

och bara tre veckor till skivreleasen. Nu gällde det att komma i form, att repa med bandet och –

framförallt – att arbeta med promotion inför releasen. Releasekonserten var en riktig flopp, trots

exceptionellt hårt förarbete. Dagen efter konserten var jag beredd på att fatta vilket beslut som helst

som avslutade min miserabla musikkarriär en gång för alla. Detta skedde dock inte, utan jag

slickade såren ett par dagar och hittade min själ någonstans i ett dammigt hörn.

Så nu var det nästan februari, och jag var tvungen att ta tag i kvintetten. Det var bara ett litet

problem, visserligen ett lyxproblem, men ändå. Tvärt emot all musikbranschlogik blev en turné som

redan ställts in åter aktuell och det beskedet fick jag samma dag som min skivrelease. Två veckor i

38

Page 40: Triptyk - DiVA Portal

Sydamerika från slutet av februari. Jag hade inte styrkan att tacka nej till ett sådant kungligt

erbjudande, trots att det frontalkrockade med kvintettinspelningen. Resor är en stor drivkraft för

mig, och en möjlighet att besöka de mystiska Anderna kunde jag inte låta passera. Jag var dessutom

fruktansvärt trött på mina tröga projekt vid det här laget.

Mindre än en månad återstod till turnén. Vi skulle komma tillbaka den tolfte mars, och min

resa till Bombay skulle inledas den 25e mars. Ett normalt förfarande skulle vid ett sådant här läge

hade förmodligen varit att inse att kvintettdelen av arbetet skulle gå om intet. Datumen 3-4 mars

hade ju spruckit och jag hade inte hunnit skriva klart musiken. Istället valde jag att göra precis

tvärtom, med typisk tjurskallighet. Jag ringde och ställde in inspelningen, och bestämde mig för att

anlita andra musiker än vad som var tänkt, nämligen mina jämnåriga kolleger från Fredrik Norén

Band: Niklas Barnö på trumpet, Magnus Dölerud på tenorsax och Niklas Wennström på kontrabas.

De hade spelat delar av materialet, och känner väl till mitt sätt att skriva och repetera musik. Bandet

förstärktes med trumgeniet Christopher Cantillo, som också spelat många av mina låtar tidigare.

Vi lyckades hitta ett datum där alla var tillgängliga och där skolans stora studio var ledig.

Onsdagen den tionde februari. Dagen innan skulle jag spela solokonsert i Lilla Salen, torsdag och

fredag skulle jag sitta på preparandkurs inför Minor Field Studies i Uppsala. Nu var det alltså

återigen full panik. Jag började med att inventera låtskafferiet, mycket av materialet var redan

skrivet men inte arrangerat. På de få dagar jag hade till godo (och då jag givetvis även hade att

förbereda mig och skriva nytt till solokonserten, förbereda mig inför preparandkursen och tusen

andra saker) lyckades jag arrangera fyra låtar och skriva två helt nya.

Inspelningen avlöpte odramatiskt på det sätt som inspelningsdagar i KMH:s stora studio

normalt gör tänker jag. Jag var stressad och nervös under inspelningen, vilket tyvärr också hörs

tydligt i mitt spel. Men liksom med soloinspelningen, växer kvintettinspelningen ju mer jag lyssnar.

Det är musik i en mycket opolerad form, en demo snarare än färdig musik, men där finns något som

är ganska trevligt att lyssna på. Det fanns ett datum för mixning inbokat, men jag blev inte oväntat

sjuk av sömnbrist. Jag tvingas därför redovisa musiken här i en inte särskilt tillfredsställande råmix,

men med tusen kompromisser är detta ändå min jazzmusik, arrangerad för kvintett, inspelad och

redovisad, och det får vara bra så för tillfället.

39

Page 41: Triptyk - DiVA Portal

Metafysik

Thus, it is not a question of my private feelings and tastes; nor is it a question of a theory of

music projected through a subjective prism. My experiences and investigations are

entirely objective, and my introspections have led me to question myself only that I might

derive something concrete from them. [...]

And if you attribute any importance, however slight, to my creative work which is the fruit

of my conscience and my faith then please give credit to the speculative concepts that have

engendered my work and that have developed along with it.

Igor Stravinsky – Poetics of Music17

Detta nyckelavsnitt i uppsatsen vållar mig ständigt huvudbry. Jag har en desperat önskan om att

kunna uttrycka mina djupare tankar om musik och andra ämnen, men så snart jag börjar skriva

försvinner kärnan i det jag vill ha sagt ur mitt medvetande. Den text jag ändå tvingar mig själv att

skriva förefaller tom på såväl känsla som innehåll. Oavsett detta måste jag ta mig an uppgiften. Jag

repar mod och dyker ner i hårklyverierna. För att komma igång börjar jag direkt med ett ämne som

fascinerar och irriterar mig genom sin undflyende natur. Ämnet är kvalitet i musik. Jag har försökt

definera musikalisk kvalitet förut utan att lyckas. Även denna gång är jag ute på mycket djupt

vatten.

Det finns ett uttryck som jag ständigt söker, i min egen musik och i andras. Det består dels i

en självmedvetenhet hos musiken, eller åtminstone något jag kan tolka som detta. En medvetenhet

om vad det är musiken syftar till, oavsett om det är svänget i ett groove, en klar linje i solot, ett

sound i instrumentet, vad som helst. Detta räcker dock inte för att göra mig nöjd. Jag kräver även en

passionerad, intuitiv övertygelse om det riktiga i denna strävan. Att spela rätt räcker aldrig någonsin

för mig. Förutom att musikern måste lyckas spela vad hon avser måste hon också uttrycka en vilja

att göra detta mer än något annat. Detta är vad jag kallar "passion". Denna passion tar sig uttryck på

olika sätt hos olika musiker och även olika i skilda delar av en musikers liv och karriär.

Vissa musikers passion mattas av med åren, vilket förmodligen är naturligt. Med vissa

musiker är det precis tvärtom. Deras kamp för att uppnå sitt tänkta ideal mattas aldrig. Glenn Gould

är ett exempel på en sådan musiker, vital ända till slutet av sitt liv. Det finns en intervju gjord i

samband med hans andra inspelning av Bachs Goldbergvariationer, en av hans sista inspelningar.

Den glöd han visar prov på imponerar djupt på mig. Han avfärdar sin egen firade skiva från 1955

som överskattad, och berättar att han arbetat ut nytt sätt att exakt beräkna hur varje variation ska

spelas för att framträda riktigt i sammanhanget. Han har hittat ett hemligt mönster i Bachs musik.

Uppenbarligen är han galen, och musiken som detta resulterar i är något av det mest heliga jag hört.

17. 1947, sid 7.

40

Page 42: Triptyk - DiVA Portal

But then they danced down the streets like dingledodies, and I shambled after as I've been

doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad

ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at

the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn

like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the

middle you see the blue centerlight pop and everybody goes "Awww!"

Jack Kerouac, On the road18

Jag tror att många av de musiker som lyckas behålla känslan av nödvändighet i sin musik, trots

förändrade livsvillkor på grund av erkännande och trotsande medelålderns stagnation och

ålderdomens svaghet har något gemensamt. En annan drivkraft, oberoende av yttre förhållanden.

Begreppet jag oftast använt för att beskriva den typ av konst som tilltalar mig, både som lyssnare

och som kompositör, är att den är "andlig". Detta bör inte förstås som en strikt religiös andlighet

utan snarare som en allmän optimism i relationen till skapelsen. Det är verkligen inte något

objektivt begrepp, men kanske åtminstone inte mindre lämpligt att använda om musik än om andra

företeelser. Själv är jag övertygad ateist sedan så länge jag kunnat bilda mig en uppfattning om

sådana saker. Däremot har jag en mycket stark kärlek till skapelsen, och ett passionerat förhållande

till naturvetenskapen. Jag får ofta en känsla av sammanhang, vilken jag inte kan beskriva på något

bättre sätt än just "andlig".

Det finns två starka minnen som är kopplade till mitt sökande efter andlighet i tillvaron.

Båda har att göra med naturupplevelser. De står nästan i motsatsförhållande till varandra, och

belyser på ett tydligt sätt den utvecklig mitt själsliv genomgått sedan jag började mitt sökande. Det

första är ett samtal jag hade med en dåvarande flickvän, under mitt första år på gymnasiet. Hon

berättade med stor inlevelse om något hon hade varit med om, kanske under en tur på längdskidor i

skogen. Hon berättade om träden, om molnen och fåglarna på ett sätt som jag inte kunde relatera

till. Jag försökte förklara detta, att jag inte kunde uppfatta naturen på samma sätt som hon, fylld av

mystik och hemlig meningsfullhet. För mig var naturen vad den var, i all sin komplexitet hade den

ingen djupare känslomässig betydelse för mig. Hon blev arg på mig, och jag skämdes över att mitt

hjärta var så slutet att jag inte kunde uppfatta vad hon såg.

Det andra minnet är en sommardag fem år senare, under mitt första sommarlov från KMH.

Jag var som vanligt och badade vid sjön nära mina föräldrars hus. Det är en mycket liten sjö, men

mycket djup och den stora behållningen består i att dyka ner, på så många olika sätt man orkar

uppfinna. Plötsligt fick jag en uppenbarelse, inte som en tanke, inte heller som en bild, utan snarare

en väldigt stark känsla. Jag "kände" hur de två elementen luft och vatten låg och tryckte och skavde

mot varandra. Jag "såg" hur vattnets krusningar hade sin motsvarighet i spegelvända vågor i luften.

Jag blev extatisk över det faktum att jag kunde färdas mellan de två elementen, medan elementen

18. 2003, sid. 6

41

Page 43: Triptyk - DiVA Portal

själva behöll eller åtminstone hastigt återtog sina inbördes positioner.

Resten av sommaren försökte jag förklara denna nyfunna känsla, vilken jag instinktivt

kallade "andlig", för skeptiska vänner, och jag förstod att rollerna hade hade förändrats. Jag var nu i

samma position som min flickvän några år tidigare, och kände samma frustration som hon över att

inte kunna förmedla styrkan av min upplevelse i ord.

Fler saker i min omgivning fick en mystisk innebörd. Jag kunde reflektera med ett helt nytt

djup över sådana företeelser som kollektivtrafik, väderfenomen, kontinentaldrift, livet och döden.

Tankarna var oftast banala, men samtidigt starkt känslomässigt laddade. De förändrade mitt sätt att

tänka kring saker jag haft runt mig hela mitt liv. Väldigt ofta kretsade mina tankar kring naturen

och fysikens lagar. Den här beskrivningen är en förenkling, det hade naturligtvis skett en

kontinuerlig utveckling under de år som skild de två ögonblicken åt. Jag hade kämpat för att nå

fram till genombrottet vid sjön. Plöjt litteratur som jag hoppades skulle kunna ge just den här typen

av uppvaknande. Sartre, Hesse, Castaneda. Under åren samlade jag ihop till en mystisk upplevelse,

den kom när jag transcenderade gränsen mellan de två elementen luft och vatten. När jag klöv ytan

bröt jag även genom verklighetens tunna slöja för ett kort ögonblick och såg världen i ett nytt ljus.

Jag funderade över möjligheten att mina "andliga" upplevelser var upptakten till ett psykiskt

sammanbrott. Jag har ingen större tilltro till det mänskliga psykets förmåga att upprätthålla ett

välanpassat jag. Men människor i min närhet ansåg mig inte för galen mer än vanligt, och alltså

fortsatte min resa in i mystikens parallella universum. Identiskt med och ändå så olikt den värld jag

växte upp i. Nu är jag i Indien, andlighetens och mystikens förlovade land. Det känns som ett bra

ställe att försöka formulera dessa tankar.

Jag slår upp ögonen och det är morgon och jag ser ljusstrålen från fönstret speglas i

dammkornen som svävar i luften, en solid pelare av gyllene ljus. Jag ligger och iaktar

pelaren. Den är spikrak och korsar rummet till en punkt vid bortre väggen där den belyser

saker som tycks vara av vikt. En färgflaga, en bokrygg, mina kängor. Den långsamma

rörelsen från höger till vänster beror på jordens rotation kring sin egen axel. Jag undrar

om det kan klassificeras som en religiös upplevelse att inse hur planeten rör sig i rymden,

susar fram i sin omloppsbana medan den tumlar runt som ett hjul?

Zac O'Yeah, Guru! En resa i underlandet19

Jag tror att mitt sökande inåt på något sätt är kopplat till min besvikelse över samhällsutvecklingen.

Liksom i det hellenistiska Grekland har fokus i vårt samhälle vänts bort från gemensamma frågor,

till saker som berör den individuella lyckan. Under en period under tonåren var jag mer engagerad i

politik än i något annat. Jag kände vid en viss tidpunkt när jag gick på gymnasiet att jag var tvungen

19. 2005, sid 137

42

Page 44: Triptyk - DiVA Portal

att välja om jag ville hålla på med musik eller med politik. Jag valde musiken, valde att satsa på min

egen utveckling snarare än på samhällets. För detta skäms jag fortfarande stundtals, och jag hyser

den allra djupaste aktning för de människor vars samvete tvingar dem att välja tvärtom, till förmån

för vårt gemensamma liv.

Down to Aristotle, Greek philosophers, though they might complain of this or that, were, in

the main, not cosmically despairing, nor did they feel themselves politically impotent. They

might, at times, belong to a beaten party, but, if so, their defeat was due to the chances of

conflict, not to any inevitable powerlessness of the wise. Even those who, like Pythagoras,

and Plato in certain moods, condemned the world of appearance and sought escape in

mysticism, had practical plans for turning the governing classes into saints and sages.

When political power passed into the hands of the Macedonians, Greek philosophers, as

was natural, turned aside from politics and devoted themselves more to the problem of

individual virtue or salvation. They no longer asked: how can men create a good State?

They asked instead: how can men be virtuous in a wicked world, or happy in a world of

suffering?

Bertrand Russell, A History of Western Philosophy20

Min trioskiva är så mycket mer än låtarna som den består av. Konstnären Marcus Nybloms bilder,

vilka jag på förhand gjort skisserna till, och den poetiska texten i konvolutet, är nästan lika viktiga

för mig, även om jag inte tror att det uppfattas på det här sättet av så många andra. Jag ska ägna

resten av det här kapitlet åt att brodera ut vissa av mina funderingar kring tid och rum med

utgångspunkt i skivans text. Musiken ackompanjerar texten och den illustreras dessutom av

bilderna. En inspirationskälla har varit före detta radioprataren Ken Nordines surrealistiska poesi på

skivan "Colors", ackompanjerad av ett slags likaledes surrealistisk jazz.

Jag har alltid haft problem att döpa mina kompositioner. Sedan barnsben har låtarna fått

märkliga siffernamn, ibland efter taktart, ibland efter antal takter. De senaste åren har de helt enkelt

fått nummer i tur och ordning sedan de skrivits färdigt. Med min första skiva hade jag stora problem

att döpa låtarna, och jag var inte nöjd med någon av titlarna förutom den första låten "Year of the

rat", vilket jag också hade tänkt kalla skivan för. Med andra skivan, den som redovisas i det här

arbetet, ville jag göra något spektakulärt.

När vi hade premiär med bandet på Glenn Miller i maj hade jag skrivit klart de flesta av

låtarna. Ingen av de nya låtarna hade något namn. Jag bestämde mig för att ta det problemet på

allvar, och att ägna sommaren åt att spåna på namn. Jag tog för vana att ha papper och penna vid

sidan av sängen, så att jag kunde göra anteckningar när jag låg sömnlös. Inte bara då, jag var

ständigt beredd att anteckna, var jag än befann mig. I USA på turné med Fredrik Norén började mitt

tankearbete ge resultat. På en spelledig dag i Houston, Texas, fick vi skjuts ut till Johnson Space

Center och en guidad tur på området, inklusive det legendariska kontrollrummet. När jag satt där

20. 1945, sid 230

43

Page 45: Triptyk - DiVA Portal

och tittade på de oändligt många skärmarna med information om pågående uppdrag, fick jag en

vision. Min skiva skulle vara som en rymdresa! Resan ut i rymden symboliserar det mänskliga

intellektets tvångsmässiga tendens att höja sig högt över jordelivets banalitet och lidande, en fåfäng

och knappast alltid meningsfull uppgift. Solsystemets spegelbild, atomernas hemliga värld,

symboliserar själen. På det här sättet blir det allra största och det allra minsta sammanlänkat i

medvetandet, och en resa ut i rymden blir också en resa in i själen.

De resor jag gjort de senaste åren har gjort ett djupt intryck på mig. Jag har funnit att varje

dag på resande fot påverkar tankebanorna lika mycket som en månad hemma i lägenheten. Det inre

och det yttre kopplas samman på ett väldigt konkret sätt när man byter miljö. Den ultimata resan är

den ut i rymdens oändliga vidder. Det var egentligen logiskt att jag fastnade för rymdtemat, jag har

alltid varit fascinerad både av rymden som sådan, och av människans ständiga försök att greppa

den. Jag har ofta roat mig på sömnlösa nätter med att surfa runt på måfå på världens bästa

internetsida, Wikipedia. Ofta hamnade jag på artiklar om rymdteknologi och astronomi. Det var på

Wikipedia jag för första gången läste om ett fenomen som kittlade min fantasi så mycket att det var

ett av de namn som hamnade på min lista över tänkbara låttitlar. Space Elevator, rymdhissen.

Konceptet får förenklat ut på att – genom att spänna en kabel mellan en plattform vid jordens

ekvator och ett objekt i omloppsbana runt planeten, och genom att förse denna kabel med en rörlig

kabin – underlätta transporter av material och människor ut i rymden. Någon beräkning säger att

kostnaden per kilo skulle minska med nittiofem procent, vilket avsevärt skulle underlätta

utforskande av rymden och byggande av eventuella rymdbaser. Rymdhissen är ett filosofiskt

koncept, men också ett konkret projekt som engagerar den amerikanska rymdstyrelsen NASA.

Under det senaste året, inte minst i och med min resa till USA har jag funderat mycket över

amerikansk politik. Mina tankar har tagit en ny vändning jämfört när jag var engagerad i

antiglobaliseringsrörelsen för tio år sen. Till skillnad från rationell europeisk pragmatism verkar

USA vara ett land som styrs betydligt mer av symboliska och emotionellt laddade politiska teman.

Oftast tycker jag att det är ett problem, men i fråga om rymdutforskning blir jag imponerad och

förbluffad över viljan att satsa pengar på projekt som verkar drivas i stor utsträckning av en önskan

att transcendera vardagslivets realitet.

Resande i en mer generell mening handlar i väldigt hög utsträckning om upplevelser av

tiden, på ett sätt som påminner om musikupplevelser. En resa är en händelse som på båda sidor

avgränsas i tiden. Inuti själva resan är dock tiden förvrängd, får en annan mening än i det vardagliga

livet. På samma sätt är det med musik. Musikupplevelsen påbörjas vid en viss tidpunkt, och kan

beräknas avslutas vid en annan, som till exempel vid en konsert eller när man sätter på en skiva.

Men under loppet av konserten eller medan skivspelaren snurrar förlorar tiden sin betydelse helt och

44

Page 46: Triptyk - DiVA Portal

hållet. Resor och musik har sin egen tid. Rymdhissen blev utgångspunkt för min vision av en svit

som skulle handla om hur musiken överskrider gränserna för tid och rum. Nu ska jag berätta om

min vision.

I.

The sun is rising. Trees are whispering. Birds are singing. It is the beginning of time. A

journey with twelve stops, a clock. Twelve parts make a cycle, and it starts over. Time is the

fourth dimension, the river in which the world floats. It begins in a room, at a piano. It's a

quarter to dawn. The last sleepy thought before falling to sleep, is a prayer. Let everything

remain until I wake up again. Let thoughts seem as clear and as colorful, in the light of

tomorrow.

Min första titel på den här låten var "A quarter to dawn". Det är ett preludium, en inledning. Jag har

alltid ansett att det är en god egenskap hos musik att innehålla en inledning. Detta är något jag

fascineras av i den indiska klassiska musiken, där inledningen kan vara timslång, och består i en

metodisk presentation av det tonmaterial som sedan formar improvisationerna i de rytmiska

avdelningarna av ragan. "A quarter to dawn" betyder att man har suttit uppe hela natten. Suttit och

funderat, kanske skrivit. När det slutligen är dags att somna infinner sig en skräck om att glömma

bort dessa tankar. Inte kanske glömma bort formuleringen av tankarna, men att tappa bort styrkan

och klarheten i de insikter man fått. Därför är inledningen en "bön" om att bland annat få behålla

just denna klarhet. För mig har det oftast varit en melankolisk känsla att somna. Sedan jag var

mycket liten har jag strävat efter att vara vaken så länge som möjligt, i vuxen ålder när jag

bestämmer över min egen tid har detta resulterat i att jag sover bort mycket av dagarna. Som texten

är formulerad vänds koncepten sömn och vaka upp och ner. Att somna blir en ny början, en sorts

uppvaknande. Insomnandet blir den nödvändiga transformationen för att nå ett större djup. Inte ett

intellektuellt djup, men ett känslomässigt.

En djupare titel än den ursprungliga var "In the light of tomorrow". Jag använder ofta

begrepp som "ödet" eller "försynen". När jag säger "ödet" så menar jag i princip slumpen, eller

snarare den skenbara meningsfullhet som slumpens vägar tycks ha, sett i perspektiv från en senare

tidspunkt. Jag använder detta ord, snarare än till exempel "Gud", helt enkelt därför att jag inte är

troende på det sättet. Däremot är jag en hängiven dyrkare av slumpen och av de konstfulla mönster

den skapar i våra liv, i glädje och sorg. Ödet, enligt den definition jag givit, är en kraft som man kan

tro på, utan att detta innebär några motsägelser i det närvarande. Möjligen har jag med åren lärt mig

att lyssna lite mer till min intuition, ta lite större risker. Lita på ödet helt enkelt. Från detta kommer

titeln "In the light of tomorrow". Den här låten är helt enkelt en bön till ödet.

Att "det börjar vid ett piano" är uppenbart. Jag är pianist och skriver min musik sittande på

en pianopall. Bilden på häftet inuti skivan är ett försök till komisk realisering av hur det kan ha "sett

45

Page 47: Triptyk - DiVA Portal

ut" i det halvt påhittade, halvt verkliga ögonblick när denna svit föddes. Det gamla golvuret slår

fyra, vilket får förmodas vara en kvart innan soluppgången vid det givna tillfället, kanske ungefär

vid den här tiden på året för ett år sedan. En lång dag av arbete är till ända i och med att klockan

slår. Boken, de hopknölade utkasten, nothäftet på pianot, de är alla tecken på arbete, intellektuellt

arbete, kanske frustrerat. Pizzakartongen och det tomma kaffeglaset är likaså tecken på att en lång

stund spenderats i det här rummet, utan tid för att gå och laga mat, tyvärr en mycket sann bild av

mitt liv. Klockans melodi avbryter det koncentrerade arbetet. En vision slår ner i medvetandet som

en blixt från klar himmel. Under arbetet har jag kanske suttit och sneglat på stjärnkartan ovanför

instrumentet, längtat efter att få drömma mig bort, längtat efter ett större sammanhang än det arbete

med obetydliga detaljer som den långa strävan att försöka excellera som musiker innebär. En vision

är inte säkert något konkret, det är en ögonblicksbild. Den hypnotiska kraften i klockans sång drar

medvetandet ner i djupet. Som ett desperat men knappt hörbart skrik sänds en bön upp: låt inte detta

ögonblick försvinna, låt denna vision stanna hos mig på andra sidan dvalan.

Utanför fönstret sjunger fåglarna sin morgonsång, träden prasslar och solen bryter strax över

horisonten. Naturen går sin gilla gång. Sviten, liksom klockans urtavla, har tolv stationer. Eter

avslutat varv börjar allting om, tiden är cyklisk. Detta gestaltas musikaliskt genom att skivans

avslutning är nästan identisk med denna inledning. Denna cykliska kvalitet påminner mig om

österländska tankesätt. Återfödelsen är ett ok vi måste bära tills det ögonblick vi når upplysning.

II.

The journey has started. To be successful in travelling, as well as in music, you need to be

in a flow. Open to everything. At the same time strong enough, to choose between

seemingly equal alternatives. A master traveller, Dean Moriarty, teaches us how. A mantra

repeated, through his amazing journeys: We know time!

Det fysiska resandet har sitt eget soundtrack. Att massbilismens framväxt och radions storhetstid i

Amerika inföll samtidigt verkar logiskt. Jag drömmer om 1950-talet, ekonomisk tillväxt, USAs nya

ställning som världsmakt jämte Sovjet. Motkulturen är beatnikrörelsen. Jazzen är USA:s bidrag till

musikhistorien, beatkulturen till världslitteraturen. "On the road" är i princip en kärleksförklaring av

författaren till dennes bohemiske vän Neal Cassidy alias Dean Moriarty. Den föräldralöse Moriarty

har växt upp "on the road", lärt sig att leva snabbt och smart, för dagen. Boken berättar om hur de

möter varandra, och drar iväg ut på vägen, över den nordamerikanska kontinenten. Ibland reser de

tillsammans, ibland skiljs deras vägar åt för ett tag, men de möts alltid upp någonstans, i New

Orleans, i Denver, i San Fransisco. Ibland liftar de, ibland har de fått tag på en bil. Resandet är ett

självändamål.

46

Page 48: Triptyk - DiVA Portal

"Man, if my memory could only serve me right the way my mind works I could tell you

every detail of the things we did. Ah, but we know time. Everything takes care of itself. I

could close my eyes and this old car would take care of itself."

Jack Kerouac, On the road21

"On the road" är en av dessa böcker som jag aldrig riktigt kommit mig för att läsa tidigare. Då dess

teman blivit så allmängiltiga förlorar boken något av aktualitet, blir daterad. Men när jag väl gjorde

slag i saken och läste den träffades jag med full kraft. Tillsammans med min vision av USA som en

nation av romantiska rymdutforskare gjorde Kerouacs vision om bilresandet som ett sätt att

transcendera livsvillkoren att min USA-turné fick en metafysisk innebörd, en resa i en resa.

Att fara iväg handlar om att till viss del släppa kontrollen över sin tid. För att resan ska bli

lyckad måste man låta detta ske, och öppna upp sig för de okända möjligheter som skymtar bakom

kaoset i en ny stad. Man måste värdera risker på ett annat sätt än hemma, man måste ta risker.

Samtidigt måste man behålla en styrfart, och det är det som är flödet. Det tråkigaste som finns är att

ta samma väg tillbaka som man nyss gått. En bra promenad går i en cirkel tillbaka till

utgångspunkten.

III.

Sometimes you get lucky. The chords are your friends. You talk to them. Mostly it's just

small talk, but occasionally, you learn something new. Music goes in cycles, like so many

other parts of life. At current tempo the cycle is about six seconds. The moment I arrive, it

is already time to leave. Don't worry. It is only six seconds until I see you again.

Tredje delen av dikten innehåller ingenting av värde för den här delen av min uppsats. Som jag

skriver är det mest småprat. Textens cykler syftar på låtens form – bluestolvan, den lilla cykeln inuti

den större cykeln som är låten, inuti den cykel som hela skivan är. I det hastiga tempot är varje

chorus sex sekunder. Jag skrev texten som ett diskret tack till slumpen för att vi lyckades spela in en

version av låten med ett solo jag kunde acceptera. Jag skrev klart en tidig version av det här stycket

sommaren 2006. Sedan dess har jag försökt lära mig låten, och tagningen på skivan är enda gången

jag lyckats spela ett solo som jag varit nöjd med. Så det var precis så jag kände, ibland har man tur.

Det är den bästa känslan jag vet när jag spelar. När det känns som att man leker med ackorden, när

man spelar utan att tänka.

IV.

Interlude. A field of grass on a cold, wet summer morning... You leave home, you enter

yourself. You learn about yourself, by the simple act of shifting location. It is an evolution

in miniature, every time. You are a traveller. This song is a conclusion, but also a prelude.

To a much bigger trip.

21. 2003, sid 99

47

Page 49: Triptyk - DiVA Portal

Mina minnen av resor är kraftigt sammanlänkade med dessa tidiga, svenska sommarmorgnar.

Semesterresor i min familj innebar utan undantag att man fyllde bilen med väskor. Picknickmat i en

kylväska till lunchpausen. Kuddar i baksätet att luta sig mot. De senaste åren har barndomens bil

ersatts av taxi eller buss till Centralen för vidare transport till flygplatsen. Jag sover inte sista natten,

delvis för att jag inte börjar packa förrän sent på kvällen. En sömnlös natt understryker känslan av

uppbrott. Det daggvåta gräset gnistrar i den tidiga junimorgonen när jag drar min väska efter mig.

När jag passerar en människa på väg till jobbet eller på väg hem från nattens nöjen känner båda en

distans. Den resande har gått in i en bubbla, redan när han går nerför sin egen gata har resan börjat.

Den här morgonstunden är fylld av stillsam, melankolisk glädje. Veckor eller månader av planering

ligger bakom. Allt i resenärens makt har gjorts för att undanröja hinder på vägen, och nu är

äventyret redan igång, trots att han bara är femtio eller hundrafemtio meter från den fortfarande

varma sängen.

Allt blir tydligt när man reser, tankarna rensas från ångest och andra orenheter. En av många

förklaringar till den grekiska civilisationens blomstring under antiken lägger tyngd vid det faktum

att grekerna genom sina resor lärde sig att relativisera sin egen existens. Att de genom att jämföra

sig med andra folk kunde se sitt eget samhälle, sin egen kultur och tankemönster i perspektiv.

Denna relativisering upplever jag i miniatyr varje gång jag reser, det behöver inte vara längre än till

Norrköping. Kanske för att det är så sällan annars som man verkligen tar sig tid att studera

människor. På resande fot är detta en del av uppgiften att ta in resmålet på så fullständigt som

möjligt.

*

Jag känner hur min tankeverksamhet försvåras av uttorkning och sväljer ner ett par

huvudvärkstabletter med en halvliter kroppsvarmt flaskvatten. Här i mitt hotellrum i Palolem är

allting för varmt. Inte ens duschens kallvattenkran lyckas producera något som förtjänar titeln svalt.

Min ojämförligt längsta resa är den pågående, till Indien. På frågan om vad denna resa lär mig om

mig själv måste jag dock passa tills vidare. Ingenting har gjort mig så förvirrad som denna

kulturkrock, och jag lyckas inte ens formulera varför. Jag har aldrig förut känt hemlängtan och en

önskan att vara kvar samtidigt. När jag kommer hem vill jag med all säkerhet genast återvända, men

under resans gång är varje dag en tålamodsprövande upplevelse, och att stanna kvar i mitt

luftkonditionerade rum i Bombay är en svår frestelse. Nu har jag dock lyckats ta mig till Goa, detta

Indiens kanske främsta turistmål, i sällskap av två mycket charmerande musiker jag lärt känna.

Säsongen sträcker sig från oktober till februari, nu i mitten av maj är stränderna nästan tomma, och

det är värmen som har drivit bort folket. På ett par timmar i det ljumma vattnet lyckas jag bränna

ryggen så illa att det blir svårt att ligga i min vanligtvis bekväma skrivställning med datorn på

48

Page 50: Triptyk - DiVA Portal

magen. Moskiterna har också tvingats av värmen att överge Goas stränder, varför jag kan sitta på

balkongen och skriva i den långsamt svalnande natten utan att bekymra mig om den svettiga

klädkod som myggplågan i vanliga fall föreskriver.

"Traveller" avslutar svitens första akt. Resandet som koncept har blivit utforskat, känslor

och tankar sammanknutna med tidigare och planerade resor redovisade. Den drömmande själen går

in i en ny fas.

V.

Space. A cable, one hundred thousand kilometers long. Made out of carbon nano tubes.

Strung between a platform on Earth, and a counterweight in space. This dream has been

dreamt before. Russian space pioneer Konstantin Tsiolkovsky had a vision. Today, science

is coming close to make his dream a reality. To build a shortcut. Between the gravitational

prison on Earth, and the vast depths of space. In this particular case though, it is also a

metaphor. For the ability of the human mind to extend itself, beyond the limitations of the

body. Every scientific breakthrough, every work of art and piece of music. All begin with a

ride. On the space elevator of the mind.

Konstantin Tsiolkovsky inspirerades av Eiffeltornet till att föreställa sig ett torn sträckande sig från

jordens yta ut till en punkt utanför jordens stratosfär. Detta var förstås inte ett realistiskt projekt,

inga material skulle kunna hantera tyngden av en sådan byggnad. Hans ursprungliga idé reviderades

av senare rymdvisionärer till att istället utgöras av en kabel som sänds ner till marken från ett objekt

i omloppsbana runt jorden. Beräkningar visade dock att också en sådan struktur skulle kollapsa

under sin egen vikt. Med den senaste tidens utveckling av nanoteknik, och specifikt av kolnanorör –

vilka kan göras extremt hållbara utan att bli alltför tunga – har drömmen om rymdhissen kommit

många steg närmare ett förverkligande. För rymdindustrin skulle detta innebära billigare och mer

miljövänliga transporter av material ut i rymden. Detta skulle göra det ekonomiskt försvarbart med

rymdäventyr som dagens ingenjörer bara kan drömma om.

I min fantasi är dock rymdhissen betydligt mer än ett smidigt sätt att frakta

byggnadsmaterial på. Människan har alltid blickat uppåt mot solen och stjärnorna, för vägledning

och för inspiration. Som jag skrev i min förra uppsats ansåg bland andra Aristoteles att

himlakropparna åstadkommer en "sfärernas musik" i sina omlopp. Astrologin var till relativt

nyligen en seriös vetenskap som sysselsatte framstående tänkare. Ett hov utan astrolog var otänkbart

för en ansvarsfull regent. Att kunna stiga in i en hiss och på några ögonblick göra den resa som

mänskligheten i alla tider förvägrats av gravitationens nödvändighet, är för mig ett så starkt laddat

tema att det har blivit utgångspunkten för vad min svit handlar om.

Utan drömmarna blir dock rymdresan till stora delar meningslös. En färdig rymdhiss skulle

kanske framförallt tjäna som syfte att göra oss ytterligare avtrubbade i vårt förhållande till

skapelsens magi. Det går även att se min rymdhiss som enbart en metafor, en hyllning till

49

Page 51: Triptyk - DiVA Portal

människans fantasi. I denna betydelse tror jag att den har sin största betydelse, som symbol för en

strävan. Det är så jag vill se rymdhissen, och det är därför det faktum att den planeras med

deltagande av den amerikanska rymdstyrelsen blir så episkt. I sviten tar oss hissen utanför

gravitationsfältet och möjliggör vidare utforskningar av rymden, den inre eller den yttre, den

individuella själens atomära solsystem eller det kollektiva medvetandets galaxhopar.

VI.

Put a finger in the cosmic wind. It is time to surf the shockwave, flowing outward from the center of the

universe. Time and matter were created from singularity. In an explosion we refer to, with an understatement,

as the Big Bang.

Den jordiska resenären tar ut riktningen med hjälp av solen och stjärnorna. I rymden finns ingen

riktning, bara relativ hastighet. Dock finns det en punkt i tid och rum, varifrån allt stammar.

Universums födelse i Big Bang har alltid förefallit mig så nära religion som astronomin kommit. I

själva verket har jag alltid sett på astronomi och annan naturvetenskap som ett slags religion.

Teorierna är så fantastiska och symbolladdade att de gott kan tjäna som trossatser att klamra sig fast

vid när livet tynger en med sitt triviella lidande. Bara en sådan sak som atomernas kretslopp. Att vi i

varje del av vår mänskliga kropp består av materia som slungats ut från en eller annan stjärna någon

gång för miljarder år sedan. Och sedan finns det Big Bang. Den ultimata födelsen, den mest

osannolika tilldragelsen man kan tänka sig. Att allting, inklusive naturlagarna under bråkdelar av en

sekund uppstod ur en enskild punkt, oändligt liten och kompakt, ter sig för mig oerhört vackert och

oerhört skrämmande och fullständigt omöjligt att visualisera. Jag brukade tänka på Big Bang som

en explosion, världens största atombomb. På senare tid har jag tänkt på den mer som när man tänder

en lampa i ett mörkt rum. Att föreställa sig ett tillstånd innan rum, tid och materia skildes åt går inte.

Jag tycker om teorin att Big Bang är en process som upprepar sig, att universum föds, lever och dör,

gång på gång. Nu tyder sentida observationer på att detta inte är fallet, utan att universums

expansion kommer att fortsätta även efter det att alla stjärnor har slocknat. Den ultimata döden, ett

svart, livlöst universum. Utan stjärnornas eld kan ingenting födas.

VII.

Interlude. High up, in the atmosphere. Vapor is freezing, forming crystals of ice. It is billions of years ago. The

ocean below, bursting with life. It is the beginning of life. It is the first snow. For fifty years now we have been

systematically scanning the sky for signals from other civilizations. So far nothing. As far as we know, life

starts and ends with this planet.

Efter att ha ägnat så mycket tid åt universums abstrakta värden, tolkade genom teleskop som läser

av våglängder i spektra vi inte ens uppfattar med våra ögon, för de riktigt extrema avstånden med

radiovågor, infinner sig en olustkänsla. Vad är meningen med detta ständiga stirrande ut i kosmos?

50

Page 52: Triptyk - DiVA Portal

Svaret är mycket enkelt. Bara genom att ständigt mäta de ofattbara avstånden i världsrymden, bara

genom att outtröttligt lyssna efter radioutsändningar på ohörda språk, kan vi på allvar förstå det

sanna värdet av vårt liv här på jorden.

The man who invented the Total Perspective Vortex did so basically in order to annoy

his wife. Trin Tragula - for that was his name - was a dreamer, a thinker, a speculative

philosopher or, as his wife would have it, an idiot. And she would nag him incessantly

about the utterly inordinate amount of time he spent staring out into space, or mulling over

the mechanics of safety pins, or doing spectrographic analyses of pieces of fairy cake.

"Have some sense of proportion!" she would say, sometimes as often as thirty-eight times in

a single day. And so he built the Total Perspective Vortex - just to show her. And into one

end he plugged the whole of reality as extrapolated from a piece of fairy cake, and into the

other end he plugged his wife: so that when he turned it on she saw in one instant the whole

infinity of creation and herself in relation to it. To Trin Tragula's horror, the shock

completely annihilated her brain; but to his satisfaction he realized that he had proved

conclusively that if life is going to exist in a Universe of this size, then the one thing it

cannot afford to have is a sense of proportion.

Douglas Adams, The restaurant at the end of universe22

William Blake ser världen i ett sandkorn, Douglas Adams i muffinsmulor, jag ser sandkornet jorden

sakta rulla fram genom tomheten. Genom att inse hur obetydlig vår planet är i jämförelse med

resten av världsalltet, kan vi få en känsla för hur unikt och betydelsefullt livet på planeten är. Jag

arbetar utifrån hypotesen att allt det skapade, från Big Bang fram till våra dagar, från månen och

solen och ut i de ensligaste galaxhopar, existerar genom de berättelser vi människor delar med

varandra. På samma sätt som vi skapar varandra genom vår blick ger vi universum mening genom

våra liv. Allt som kommit före oss, under miljarder år, får ett syfte genom att vi finns här och

berättar om det efter vår förmåga.

En ögonblicksbild ur evolutionens historia. De första primitiva livsformerna flyter omkring i

det salta världshavet. Dessa är våra förfäder i bokstavlig mening. Hypotetiskt skulle var och en av

oss kunna återskapa ett släktträd som spände över tre och en halv miljard år. Kopplingen mellan

rymd och jord är de första snöflingorna av fruset vatten vilka sakta singlar ner mot den

ogästvänliga planeten, det första snöfallet i jordens historia. När det snöar tänker jag på att det är

samma vatten. Samma snöflingor har fallit om och om och om igen. Under molnen har livet sakta

utvecklats till vad det är idag. Allting i universum går sin gilla gång, stjärnor föds och dör och spyr

ur sig grundämnen eller kollapsar till svarta hål. Utom livet på jorden. Under de senaste fyra

miljarderna år har vi levt under ett kosmiskt undantagstillstånd, vilket vi benämner evolutionen.

Och nu, genom överbefolkning och exploatering av planetens resurser för ekonomisk tillväxt, håller

människan på att med vidöppna ögon föra livet på planeten till en kollaps. Det har givetvis inträffat

betydligt större katastrofer i livets historia, och det är ofta dessa som drivit på utvecklingen. Men

22. 1981, sid 78

51

Page 53: Triptyk - DiVA Portal

den arrogans vi gemensamt visar, den brist på respekt för det heliga i vår uppgift att gestalta

universums existens i våra egna liv, fyller mig med sorg och självförakt. "First Snow" är en olycklig

kärleksförklaring till livet, och i synnerhet till människan.

@ot only have you been lucky enough to be attached since time immemorial to a favored

evolutionary line, but you have also been extremely - make that miraculously - fortunate in

your personal ancestry. Consider the fact that for 3.8 billion years, a period of time older

than the Earth's mountains and rivers and oceans, every one of your forebears on both

sides has been attractive enough to find a mate, healthy enough to reproduce, and

sufficiently blessed by fate and circumstances to live long enough to do so. @ot one of your

pertinent ancestors was squashed, devoured, drowned, starved, stranded, stuck fast,

untimely wounded, or otherwise deflected from its life's quest of delivering a tiny charge of

genetic material to the right partner at the right moment in order to perpetuate the only

possible sequence of hereditary combinations that could result - eventually, astoundingly,

and all too briefly - in you.

Bill Bryson, A short history of nearly everything23

VIII.

A cosmic sneeze. From the swollen red nose of a giant. Throwing off its outer layers, and

exposing a white core. With the size of Earth but mass like a sun. The white dwarf could

swallow another star passing by, in a blink of the cosmic eye. Time to step back inte the

space elevator.

En ung stjärna består till allra största delen av väte. På grund av den enorm massan bildas ett tryck

och en värme inuti stjärnan, nog för att pressa ihop väteatomerna till helium. Restprodukten är

energi, som sänds ut i rymden som ljus och värme. Denna process kallas fusion och är

energiforskningens heliga graal, lösningen på allt vad växthuseffekt heter – om den gick att

återskapa utan användandet av en stjärna vill säga. När vätet i stjärnans mitt börjar ta slut sväller

stjärnan upp till en så kallad "röd jätte". Helium som bildats i fusionen undergår nu samma process

som tidigare vätet, och på detta sätt bildas kol och syre. Riktigt stora stjärnor kan fortsätta denna

process med sammansmältning av atomkärnor och bilda tyngre grundämnen, tills de imploderar blir

svarta hål. De allra flesta stjärnor har dock inte nog massa för att skapa den gravitation som är

nödvändig för att hålla stjärnan stabil. Istället exploderar den av värmen och de yttre lagren sänds ut

i rymden i en supernova. Den kärna som blir kvar är liten och extremt kompakt. Ljuset den lyser

med är den långsamma utdunstningen av värme till den omgivande rymden. I strikt mening är detta

en död stjärna, men på rent trots fortsätter den att lysa i miljoner år efter sin död. Kanske på grund

av namnet påminner mig den vita dvärgen om en gammal munk, skröplig och uttorkad, men med en

själ av diamant, sammanpressad av tyngden i en livstids sökande efter sanning.

IX.

In limbo. Between dream and wake. Between space and earth, true music dwells. Eternal.

23. 2003

52

Page 54: Triptyk - DiVA Portal

Timeless. Music is like mathematics. An integrated part of the fundamental structure of the

universe. This song is a tribute to music. Especially to that of Johann Sebastian Bach.

Jag hade en gång en mycket intressant diskussion över en öl eller tio med en god vän som är poet.

Hon drev tesen att musikens toner och rytmer utan problem skulle kunna förses med konkret

mening liksom bokstäver och ord i språket. Att det hypotetiskt vore möjligt att utbyta tankar med

hjälp av klanger och melodier. Och omvänt att det verbala skulle kunna upphöjas till abstrakt

konstform liknande musiken. Diskussionen levde kvar länge i färskt minne. Till slut formulerade

jag min motargumentation inuti omslaget till min skivdebut. I korthet menar jag att ett upphöjande

av språket till abstrakt konst, vilket ju görs rutinmässigt av mer avancerade poeter sedan lång tid

tillbaka, får sin kraft åtminstone delvis på grund av ordens vanligtvis meningsbärande funktion.

Språket är uppfunnet för att förmedla tankar mellan människor, medan musiken är en naturlag,

vilken kanske för första gången formulerades av Pythagoras, men som alltid funnits latent i

universums konstruktion, det vill säga sedan urminnes tider, sedan Big bang.

Med skivans enda solopianostycke har jag försökt sätta toner till dessa tankar. "Timeless" är

en hyllning till musiken som sådan, vad det nu är. Den mest lagbundna och den mest fantastiska

musik jag känner till är fugan. Detta kontrapunktiska kraftprov uppfyller hela mitt musikaliska

behov av symmetrisk detaljrikedom på samma sätt som en stor katedral uppfyller det visuella.

Fugan är själens katedral, och den som utnyttjat musikens byggstenar till fullo för att konstruera de

mest fantastiska byggnaderna är i min mening Johann Sebastian Bach. Mitt lilla stycke är ingen

fuga, heller inte något under av kontrapunktik, men det är en liten – visserligen obetydlig, men

uppriktig – hyllning till denna typ av musik, vilket i mitt sinne i det närmaste är liktydigt med

musiken som idé. Bachs musik är för mig en gestaltning av musiken som naturlag, eller om man

hellre vill, av himmelsk princip.

X.

Getting close to the finish line now, but the hardest part remains. Three quarters up-hill,

with only a short reprieve in the middle. To catch my breath and to gain momentum. This

race is a must for every dedicated cyclist. A test of strength that can not be avoided, a Tour

de France.

"Tour de France" är tillsammans med "Six seconds until I see you again" de enda låtarna som skrevs

innan jag började på masterprogrammet. Det är kanske anledningen till att dessa två låtar inte riktigt

passar in i svitens metafysiska tankevärld. Konvolutets text är en diskret ursäkt för mina eventuella

tillkortakommanden på inspelningen. Detta är den svåraste låt jag lyckats konstruera, och varje

gång jag spelar den känns som texten beskriver. Ett kraftprov som inte kan undvikas. Med en

ordvits knyter jag låten till skivans tema som en låt-"cykel", deltagarna i detta lopp är då självklart

53

Page 55: Triptyk - DiVA Portal

"cyklister" i mer än en mening. Ordet återfinns i de första och tredje textstyckena, så det är inte helt

gripet ur luften, även om det är väl långsökt. Faktum är att jag sedan ett par år tillbaka nästan

uteslutande färdas på cykel under sommarhalvåret, men det är en helt annan historia.

Titeln på låten är också i smyg en nickning till mitt gamla fusionband. Vi kallade oss

"French Fusion", ett namn som fastnade omedelbart men som vi varken kunde komma ihåg vad det

betydde eller vem som myntat det. Våra låtar var också omöjliga att spela, om än av helt andra

anledningar än detta stycke. Som den jazzmusiker jag blev av att gå på Musikhögskolan är dessa

Coltrane-inspirerade vansinnesprogressioner så nära jag kommer fusiontidens taktartsorgier.

XI.

The eleventh hour. The outskirts of imagination. Standing on the frontier to the unknown, a

schizophrenic, distorted image is visible to the inner eye. This is the doctor's prescription.

To be discharged, you must drink the hemlock. Makes me think again, of the grand wizard

of modern nightmare, William S. Burroughs.

Det näst sista stycket av skivan är ett sista desperat försök att tränga djupare in i tillvarons

mysterier. Med sitt musikaliska innehåll pekar låten bakåt och framåt på samma gång. Bakåt till

tonårstidens rockdrömmar, framåt mot ett eventuellt doktorandprojekt.

Jag föreställer mig en flimrande tv-skärm. En skräckfilm. Ett meddelande som inte riktigt

når fram från "andra sidan". Detta är min skräck inför döden. Min rationella ödesdyrkan lämnar

frågan om döden obesvarad. För att få det slutgiltiga svaret på denna tiotusen-kronorsfråga måste vi

liksom Sokrates tömma kalken i botten. Jag lyckas inte förmå mig själv att tro på ett evigt liv,

tanken på ett simpelt utslocknande av medvetandet förefaller mig logisk. Men min själ skriker av

ångest när jag då och då föreställer mig mitt eget utslocknande. Ska det vara hela meningen med

livet, att förbereda sig på det oundvikliga slutet? Tanken förefaller vedervärdig, den ultimata

underkastelsen, antitesen till min revolutionära läggning. Detta är grunden till den instinktiva

motvilja jag känner inför buddhismen. Jag vill inte lära mig försakelsens väg skriker femåringen i

mitt hjärta. Jag vill inte somna, varken idag eller någon annan dag. Jag vill vara vaken och se solen

gå upp.

För dessa stunder av ångest är bästa medicinen ännu mer ångestridna människors berättelser.

William Burroughs är en författare jag återkommer till när jag mår riktigt dåligt. Jag har det iallafall

bättre än honom. Det skräckuniversum hans påtända själ befinner sig i dygnet och året runt gör mig

till en novis på området. Och ändå, i hans poesi liksom i många andra svårmodiga författares verk,

finns det också något annat. Det är inte dekadensen jag söker, för det ändamålet räcker det ju att

svälja ner vilken dussindeckare som helst. Det är snarare den desperata önskan om en annan, bättre

värld, som förråder sig just genom de hårda orden.

54

Page 56: Triptyk - DiVA Portal

XII.

Relax. We're here. In the shadow of a palm tree. My feet in the hot sand. In my hand, a cold

drink. The sea beneath, whispering softly like a bossa nova. We're light years away.

Postlude. The cycle is completed. The image fades and I'm back again, in the room with the

piano. In the light of tomorrow.

Jag skrattade för mig själv när jag fick idén till målningen på skivans baksida. Den står i en sådan

hjärtskärande kontrast till textens tänkta paradis. Vad är mer öde än en öde ö? En öde planet. En

paradisplanet för den ambitiösa semesterfiraren. Det finns ju något patetiskt över semesterfirare, ett

par veckors fullständig verklighetsflykt och inte så sällan med drinkglaset som extra belöning och

bedövning. Vad är bildens semesterfirare på för tripp egentligen? Är det dödens "permanent

vacation" som inträtt efter avslutad resa genom livets stjärnbild? Varför måste paradisön vara

obebodd? I Indien defineras lyx av en av mina vänner som möjligheten att stänga in sig i ensamhet

och alla runt bordet ler instämmande.

Texten är dock ärligt menad. En välförtjänt avslappning efter avslutad resa. Jag skrev texten

mycket med tanke på mig själv. Med tanke på den dag då jag skulle kunna luta mig tillbaka och

säga att det var det examensarbetet, nu är det dags att softa. Men jag riktar mig även med

tacksamhet till de eventuella lyssnare som orkar ta sig igenom skivans sextiosex minuter av

sammanpackat musikaliskt och metafysiskt stoff. Jag tycker själv att skivan är för lång för sitt eget

bästa, men så har jag också fått med allt jag nånsin ville ha sagt med musiken.

*

Sviten avslutas, och även denna uppsats. Det är dags för ett sista dopp i havet innan jag förbereder

mig på tolvtimmarsresan med buss tillbaka till Bombay. Sedan är min indienresa slut, terminen är

slut. Nitton år i skolan är slut, och tio år av jazzstudier är slut. Examensbeviset hamnar i bankfacket,

tillsammans med gymnasiebetyg, högskoleprov och stipendiumplaketter. Vad meningen med

strävan är vet jag inte. Det tycks svårare än någonsin att förstå vad jag ska ha dessa

hedersbetygelser till. Det enda jag vill är att spela piano och leva ett anständigt liv, men aldrig har

detta mål känts mer avlägset än just nu.

Oh, my friends, if you would only give me the wages of a middling mechanic, you would

have pleasure in my undisturbed work, which should all be yours.

Correspondence of Wagner and Liszt, Vol. 124.

Det morgondagens ljus jag hoppas ska komma med förklaringar till min strävan har ännu inte brutit

över livets horisont. I den ursprungliga dispositionen av denna uppsats var avsikten att texten skulle

24. 1969, sid 44

55

Page 57: Triptyk - DiVA Portal

avslutas med två kapitel med rubrikerna "Strategi" och "Politik". I dessa hade jag tänkt redogöra för

min egen krokiga väg mot ett liv som professionell musiker, respektive betraktelser över samhället i

stort och i synnerhet dagens kulturpolitik. Delvis av tidsbrist tvingades jag stryka kapitlen. Delvis

för att det var en alltför smärtsamt process att skriva. I ett annat sammanhang hoppas jag få

möjlighet att återkomma till dessa områden, vilka påverkat mina musikaliska avväganden i högre

grad än vad som kanske framgår av texten i dess slutgiltiga form. Förhoppningsvis har min text

ändå lyckats ge en någorlunda tydlig bild av vad jag försökt att åstadkomma i mitt examensarbete.

56

Page 58: Triptyk - DiVA Portal

Appendix I - Bibliografi

Adams, Douglas, "The restaurant at the end of the Universe", Harmony Books, 1981

Burroughs, William S., "Naked Lunch – the restored text", Grove Press, New York 2003

Bryson, Bill, "A short history of nearly everything", Random House, New York 2003

"Correspondence of Wagner and Liszt, Vol. 1", Översättning till engelska Francis Hueffer,Greenwood Press Publishers, New York 1969

Kerouac, Jack, "On the road", Penguin Books, New York 2003

O'Yeah, Zac, "Guru! En resa i underlandet", Ordfront 2005

Proust, Marcel, "Swanns way", Översättning till engelska C. K. Scott Moncrieff, Henry Holt andCompany, New York 1922

Russell, Bertrand, "A history of Western philosophy", Simon and Schuster, New York 1945

Schoenberg, Arnold, "Fundamentals of musical composition", Faber and Faber London 1970

Stravinsky, Igor, "Poetics of Music", Översättning till engelska Arthur Knodel och Ingolf Dahl,Harvard University Press 1947

Toole, John Kennedy, "Confederacy of the dunces", Evergreen Edition 1987

57

Page 59: Triptyk - DiVA Portal

Appendix II - Kompositioner

För att få behållning av detta avsnitt rekommenderar jag mycket starkt att Appendix III används

som ytterligare referens. Det utgörs av de redovisade kompositionerna i notform. Jag ber om ursäkt

för bläddrandet fram och tillbaka som presentationen kräver, detta är resultatet av bristande

layoutmässiga färdigheter. I allmänhet försöker jag att hålla uppsatsen så fri som möjligt från

facktermer då jag anser att den klingande delen av arbetet till stor del talar för sig själv i det här

avseendet, men under denna rubrik ska jag trots allt delge den specialintresserade läsaren vissa

tekniska aspekter av mitt komponerande. Många av låtarna har inte något namn, utan enbart

nummer. Även de som har ett namn refererar jag till med nummer, för enkelhetens skull.

Jag har funderat fram och tillbaka hur det här kapitlet ska skrivas. Det vore en poäng att

redovisa kompositionerna i den ordning de skrevs, dvs i nummerordning. Till slut väljer jag dock

ändå att istället redovisa dem i den ordning de uppträder på respektive inspelning. För en

kronologisk översikt över de senaste två årens komponerande tvingas man bläddra fram och

tillbaka. Å andra sidan går det att läsa kapitlet rakt igenom samtidigt som skivorna snurrar. Den

andra vinsten är att medan kompositionsarbetet till stora delar är slumpmässigt presenteras musiken

här i ett genomarbetat konstnärligt sammanhang.

Solopiano

I. �ummer 44

Solopiano är den ultimata musikaliska utmaningen. Dels tekniskt. Det finns så mycket att göra på

instrumentet. Vad av detta man i slutänden är kapabel att åstadkomma beror på hur många

övningstimmar man har lagt ner. Även musikaliskt är det en utmaning att spela ensam. Utan kreativ

stimulans från medmusiker är man totalt utlämnad till sin egen musikaliska talang och smak. Det

finns så mycket pianomusik som både är bättre kompositionsmässigt och svårare att spela än något

jag nånsin skulle kunna hitta på. Trots detta hade jag väldigt stora förhoppningar om mitt projekt.

Att skriva för och spela solopiano har jag alltid velat göra, och med den växande känslan av mitt

masterarbete som musikaliskt testamente kände jag att det var dags. Jag ville vara ödmjuk. Använda

mig av enkla lösningar. Planen var att försöka skriva ner en del av det jag alltid sitter och spelar

utan att tänka riktigt på vad det är för något. Första spåret, "Nummer 44" är ett mycket bra exempel

på hur jag försökte arbeta för att inte ta mig vatten över huvudet.

Moll11-ackord, med 9 som toppton, sen fallande i högerhanden 7,11,b3 och grundtonen i

oktaver i vänsterhanden med en kvint instucken mellan. En absolut grundläggande voicing i min

vokabulär och - tror jag - i många andra pianisters. Den ligger perfekt i händerna, den dubbla

58

Page 60: Triptyk - DiVA Portal

grundtonen ger möjlighet till enkla basrörelser och ger botten i ackordet. Nian på toppen ger hela

klangen en mjuk och öppen känsla. Jag har börjat många övningspass med att spela det här

ackordet, runt runt, hittat små melodier med topptonen. Sen efter ett tag när jag varit uppmjukad har

jag börjat med övningen. Den här gången tänkte jag - Det är precis lagom, perfekt till mitt

solopianoprojekt. Det låter ju bra, så varför döma bort det bara för att det är enkelt? Alltså började

jag skriva ner den här ackordföljden.

De åtta första takterna är grundtemat. Mönstret är symmetriskt, med en variation i mitten

som gör att den kan "gå runt" på åtta takter (jag tänker ofta, alltför ofta såhär. Som en patiens som

ska "gå ut", vill jag att mina perioder ska "gå runt"). Nästa åtta takter är en variation, nästan identisk

med den första men med ett annat slutmål, vilket gör att den spelas annorlunda. Bb11-ackordet i

takt sjutton är en första höjdpunkt. När jag kommit så långt blev jag osäker på hur jag skulle kunna

ta låten vidare. Det naturliga var att låta den dynamiska intensiteten sjunka undan. Först oroligt,

men sedan med stigande förtjusning upptäckte jag att nästa följd av ackord ledde mot ett

oundvikligt mål, ett patetiskt klimax, E-dur. Först skrev jag följden som "F#m, G#m, Am, Bsus,

Emaj", men ändrade senare till "F#m, Gm, Am" osv då det gav större energi till moduleringen och

större vilja att låta flygelklangen att öppna upp sig.

Från takt sjutton gick det av bara farten att fylla i dur-ackorden. Det är som sagt knappt en

låt, utan bara en nedskriven vana. Samtidigt kan man säga att det är ett sound som mejslats fram

under alla år jag övat piano. När jag kom till sista takten i min åttataktersperiod fanns ingenstans att

gå vidare. Emaj:et ville ingenting, det ville sitta där det satt. Så råkade jag spela den lilla

melodifrasen, grundton kvint. Tillbaka till första meloditonen, F#. Vänsterhanden låg kvar, och när

jag la till resten av tonerna i högerhanden så hade jag det. Kvintsprånget ger en naturlig

dynamikökning, snarare än att återgå till den ursprungliga dynamiken, och för varje runda jag

spelade (jag spelar alltid mina låtar om och om och om när jag skrivit klart dem) blev det starkare

och starkare dynamik. Visst, tänkte jag, det får bli formen på låten. Dynamiken blir det ytterligare

element som kompenserar den i det närmaste obefintliga melodin. Nu tycker jag kanske inte såhär

egentligen, jag tycker att det är en vacker melodi. Men i princip är den inte någon melodi, det är

bara den övre tonen i ett ackord som flyttas runt.

Det här var exakt den typ av solopianomusik jag ville skapa, unik, samtidigt inte alltför svår

för mig att spela. Ingen show-off, det var jag livrädd för då jag anser att jag inte på något sätt har

täckning för detta i min teknik.

II. �ummer 41 – The Great Attractor

Jag hade velat göra en svit av mitt solopianoprojekt också. Det hann jag tyvärr inte med, orkade inte

59

Page 61: Triptyk - DiVA Portal

heller, men embryot till en svit var de två första låtarna. Väl under inspelningen, vilken ju var en

konsert, spelade jag ändå inte så av rädsla för att förstöra två låtar om jag skulle tappa bort mig.

Men "Nummer 44" slutar på en dominant till "Nummer 41".

Detta stycke var också till att börja med en väldigt naturlig låt att skriva. Jag har skrivit

många liknande låtar tidigare, med skeva ackord, ofta av 7#9-typ, med en enkel bluesig melodi

ovanpå progressionen (bland annat nummer 30, "We know time!" är skriven på detta sätt). Med

denna komposition togs konceptet till en ny nivå av komplexitet. Basgången Eb, A, Gb, D, F, B, Ab,

E med en variation andra gången - B, F, D, Bb i slutet, borde vara svårsmält för örat men tack vare

melodin uppfattas basgången som naturlig.

Nästa del var mer innovativ. Efter excessen i skeva bastoner var det inte så lätt att hitta något

som kändes fräscht att fortsätta till. Men ett halvt upp fungerade. Istället för att göra som jag brukar

och öppna upp B-delen hittade jag det lilla sjuka riffet med kvinter som hoppar i tritonussteg. Jag

satt och improviserade ett tag över det här och försökte hitta voicings. Istället blev det en melodi

som var som ett riff som gick mot basgången. Det borde inte fungera särskilt bra, många

dubbelkromatiska konstigheter, men med rytmisk övertygelse går det mesta. Resultatet låter som

som en blandning av Egberto Gismonti och Metallica. När jag satt och spelade låten märkte jag hur

tempot ökade varje gång på den här andra delen. Det fick bli punk-tempo låten igenom, som en

ytterligare variation jämfört med de tyngre rocklåtar som är konstruerade på samma sätt.

B-delarna används som verser, och den första delen som refräng. En variation av refrängen

fungerar som intro och outro och som stick till sista dubbelrefrängen. Arrangemanget är ett

skolboksexempel på en rocklåt: intro, vers, intro, vers, refr, solo, refr, stick, refr, outro. Jag försöker

även spela låten som jag tänker mig att ett rockband skulle spelat den. Det var viktigt för mig att få

till åtminstone en låt med ett ostinato att spela över. Det här riffet var tillräckligt enkelt för att detta

skulle vara realistiskt, men krävde ändå mycket övning, och resultatet var ju tyvärr inte lysande.

III. �ummer 43

Efter att ha inlett med ett par ganska udda låtar tyckte jag att jag kunde kosta på mig en mer

romantisk utsvävning (nummer 43) Harmoniskt är dock tredje låten mer intressant än de andra två.

Inledningen är typisk för mitt sätt att komponera jazzlåtar, låten börjar direkt med en till synes

olämplig modulation, Bmaj till Cmaj. Så etableras två tonarter från början. Låten går vidare i C-dur

några få takter innan den letar sig tillbaka till Bmaj. Mitt gehör kanske är för outvecklat, eller mitt

formsinne för arkaiskt, men jag uppfattar båda tonarterna som legitima. Ett alternativt sätt att se på

ackordföljden är att säga takterna 2-4 är en modulation till C-dur i takt fem, och då är det första

Cmaj:et en typ av subdominantmoll. Det är kanske så det bör uppfattas snarare, men det känns

60

Page 62: Triptyk - DiVA Portal

konstigt att se tonikan i den nya tonarten som en del av modulationen. Å andra sidan kommer den

på en svag takt i perioden, så den toniska karaktären försvagas kanske därför.25 En annan finess med

A-delens ackordföljd är den uppåtgående basrörelsen, B, C, D, D#, E, F# till B och det är väl

egentligen den som är huvudsaken med hela ackordföljden snarare än spekulationerna om

modulationer.

B-delen i stycket är en av de märkligaste passagerna jag skrivit. På något sätt håller den

ihop, förmodligen är det melodin som räddar helheten från kollaps. Till skillnad från resten av

harmoniken i stycket är den lilla rundan Bbm, Eb7, Amaj, F#m som går runt flera gånger i rad

bortom min förmåga ens till gissningar. Jag förstår inte hur ackorden hänger ihop, hur Eb7 kan leda

till Amaj, eller F#m till Bbm. Nu har jag aldrig låtit några regler styra min harmonik över huvud

taget. En av de stora fördelarna med att skriva vid pianot är enkelheten i att prova olika

ackordföljder, och därmed att kunna följa gehöret snarare än traditionell eller modern musikteori.

Nackdelen är att man lät blir lat och inte studerar harmonilära så noggrant som man kanske borde.

IV. �ummer 45

Fjärde stycket "Nummer 45" var det sista jag skrev innan konserten. Det var också på många sätt ett

stycke som måste ut, och låten skrevs på kanske maximalt en timme. Introt/outrot symboliserar ett

sätt att improvisera som jag använt mig väldigt mycket av för att lära känna mitt melodiska sinne.

Att spela melodier helt utan fast tonalitet över en pedalton. Melodin i A-delarna är också skriven på

detta sätt. I solot hade jag önskat hinna öva in en basgång som jag kunde spela över, det hann jag

tyvärr inte göra. "Nummer 45" var det sista jag skrev innan konserten, bara några dagar innan, och

jag var nöjd att jag lyckades lära mig låten någorlunda utantill i tid. Sättet att improvisera fritt i

introt har varit ett sätt för mig att låtsasspela något som kanske ska låta vagt "indiskt". Grundton,

oktav och kvint i vänsterhanden återskapar ljudet av tamburan, det indiska instrument som endast

har till uppgift att tillhandahålla en pedalton för ragan att byggas upp från, och ett instrument som

tyvärr nuförtiden ofta ersätts av en förinspelad eller syntetiserad variant.

För den som lyssnat på Mahavishnu Orchestra är min låt en nästan alltför tydlig anspelning

på "Awakening" avslutningslåten på deras första skiva26. Jag lyckas självklart inte komma i närheten

25. Att jag exponerar mina ytterst bristfälliga kunskaper i harmonilära på det här sättet i min masteruppsats påmusikerprogrammet är kanske inte så smakfullt, men det är tyvärr uppriktigt. Mina kunskaper i musik är fragmentariskaoch mina åsikter dåligt underbyggda. Några källhänvisningar kan jag inte komma med då jag knappt läst ett kapitel inågon bok om harmonilära. Jag har vid ett flertal tillfällen försökt mig på Pistons "20th Century Harmony" men jagsomnar ofelbart innan jag ens kommit fram till intervallen...26. Vi spelade in den här låten med mitt fusionband. En försommarvecka andra året på gymnasiet spenderades i minaföräldrars villa medan de var på semester. På dagarna repade vi och spelade in Mahavishnu-låtar, på nätternaimproviserade vi fritt, vilket även det dokumenterades. I noterna till "Awakening" instruerades eventuella solister attvälja tonalitet efter stjärntecken. Trots min devota inställning till John McLaughlins musik lyckades jag aldrig riktigtförmå mig själv att ta till mig betydelsen av denna instruktion, vi frångick på denna punkt noten och valde tonarter på

61

Page 63: Triptyk - DiVA Portal

av intensiteten de bygger upp med förvanskad el-gitarr och furiös trumslakt, men det är en riktning

jag pekar ut för framtiden, där jag – med alla mina brister som pianist – mer än något annat önskar

skapa solomusik som inte ska lämna något i övrigt för lyssnarna att önska. Detta har varit det

musikaliska målet med mitt projekt, att försöka skapa en komplett musikupplevelse enbart med

hjälp av det egna instrumentet. Jag tror att det är där min eventuella styrka som solopianoartist

skulle kunna ligga. Inte att spela häpnadsväckande svårt eller förtrollande vackert, utan att bygga

upp ett musikaliskt universum som inte låter lyssnaren sortera in musiken i facket "solopiano", utan

under den för mig betydligt mer bekväma etiketten "musik". Samma mål hade jag med första

trioskivan, att skapa musik som inte skulle etiketteras "triomusik" utan bara "musik". Först med den

nya skivan upplever jag att jag uppnått det målet, så förhoppningsvis kan jag så småningom även

lyckas nå ända dit med solomusiken.

V. The invisible man

Den femte låten, "The invisible man" skrev jag första terminen på KMH. Det är den enda poplåt jag

lyckats skriva. Jag vill redovisa den här, för den har inte blivit redovisad förut. Den har spelats på

konserter med trion, men gör sig betydligt bättre som solopianostycke. Under perioden den skrevs

var jag djupt influerad av William Burroughs bok Naked Lunch. Den liknade inget jag någonsin läst

tidigare, och drabbade mig med extrem kraft. "The invisible man" skrevs utifrån ett textavsnitt i

boken, som även kan fungera som text om någon skulle vilja sjunga låten.

"Look down at my filthy trousers, haven't been changed in months... The days glide by strung on a syringe with

a long thread of blood... I'm forgetting sex and all sharp pleasures of the body - a grey, junk-bound ghost. The

Spanish boys call me El Hombre Invisible – The Invisible Man..."

William Burroughs, @aked Lunch p 36

Sorgen i Burroughs text framträdde inte med full tydlighet förrän jag satte toner till den. För mig

var Naked Lunch framförallt en surrealistisk knarkodyssé och en orgie i ordvrängning, men jag

märkte nu att den även hade en botten av uppriktig och hjärtskärande sorg. Vilket inte borde ha varit

så oväntat med tanke på bokens tema.

Vi hade fått en hemuppgift i harmonilära att skriva en diatonisk låt som använde sig av

subdominantmoll-ackord, och den skulle även ha en text. Jag stoppade in alla ackord jag kunde

hitta. Låten går i A-dur. Fjärde ackordet är det första – Dm6, nästa är G7, sjunde ackordet är Fmaj7.

I andra A-delen används Bbmaj7 sista takten innan B-delen. Ytterligare ett par Dm och ett Bbmaj

lyckades jag även trycka in.

Den här låten betyder väldigt mycket för mig, och jag är oerhört glad att kunna presentera

ett mer pragmatiskt sätt.

62

Page 64: Triptyk - DiVA Portal

den här i en version jag är nöjd med. Jag lyckas aldrig hålla övningar på en övningsnivå – jag kan

inte skriva musik utan att engagera mig. Detta ställer ibland till det, men den här gången gick det

lyckligtvis att kombinera genomförd läxa med en ny låt till repertoaren. Jag är även glad att ha med

"The invisible man" just av den anledningen att det är en pop-låt. Jag har ett väldigt ambivalent

förhållande till populärmusik över huvud taget, och till pianoballader i synnerhet. Richard

Clydermans musik får ibland symbolisera musikalisk ondska i min dömande själ. Å andra sidan

Keith Jarretts ballader, kanske i ännu högre grad Paul Bleys, symboliserar just den renhet som

"Ballade pour Adelaine" utger sig för att göra. Var på denna mycket abstrakta skala "The invisible

man" placerar sig kan jag inte själv avgöra, och varje gång spelar jag den med en känsla av att vara

lite olydig.

VI – �ummer 42

"Nummer 42" är har även den en poppig harmonik. Mitt arbetsnamn på den var "Rosenwinkel"

efter den amerikanske gitarristen med samma namn. När jag för första gången hörde hans musik

kände jag omedelbart att han hittat en ny väg för jazzen att utforska. Hans harmonik är djup, äkta

och helt modern. Snarare än att vara funktionell är den mediantisk, liksom mycket modern

gitarrbaserad populärmusik. Det här är inte ett medvetet försök att skriva en liknande ackordsföljd,

men jag tycker att den rör sig i samma harmoniska universum.

Jag ville ha en låt som lämnade utrymme för improvisation utan att jag behövde tänka alltför

mycket. Det svåraste med att spela ensam är ju att hålla riktningen framåt i musiken. Här visade det

sig dock att den största svårigheten var temats basgång, den ligger inte särskilt bra i handen.

Solodelen fungerar dock som tänkt, det är en skön låt att spela solo på, ackorden flyter på utan

ansträngning. När jag spelade på Steinway Gallery var låten helt nyskriven. En bättre inspelning är

från en konsert på KMH i februari, men tyvärr är den inspelningen inte med mig i Indien, och kan

inte användas i redovisningen.

Den harmoniska finessen med "Nummer 42" är att den växlar tonarter på tritonusavstånd.

De två delarna som låter som att de är likadana är i själva verket så långt ifrån varandra som

möjligt. Det är verkligen en simpel komposition, men poängen är ju som sagt solodelen..

VII – �ummer 40

Spår sju, "Nummer 40", påminner mig om en annan aspekt av just Keith Jarretts solomusik, bland

annat på grund av basfiguren med grundton, kvint, ters. En av hans signaturer, vilken bland annat

används flitigt i Kölnkonserten27. Även detta är en av de låtar jag knappt upplever att jag skrev. Den

27 Jag lyssnar ännu en gång på första delen av denna konsert och ryser i hela kroppen, när han för tredje eller fjärde

63

Page 65: Triptyk - DiVA Portal

utkristalliserades ur vad som naturligt händer när jag sätter mig vid pianot. I själva verket var det

inte helt och hållet så, utan harmoniken följer i den färdiga låten ett ganska intrikat mönster.

Grunden är kvintfallet, men i var fjärde takt inträffar olika avvikelser, vilka efter sexton takter leder

tillbaka till utgångspunkten. Det som gör det lite svårt att skriva om den här låten, och något jag

först uppfattade som en nackdel, men nu snarare tycker är en intressant variation från andra av mina

låtar, är att de ackord som bildas av kombinationen av melodi och baston, knappast går att analysera

med hjälp av de ackordsbeteckningar jag har till mitt förfogande.

Melodin borde för att följa mina egna konventioner bilda 7#9-ackord i förhållande till basen,

men i och med den oerhörda enformighet detta oundvikligen skulle medföra så gör melodin något

ganska annorlunda. Den "sackar efter" progressionen på ett mycket provocerande sätt och bildar

helt obegripliga klanger, till exempel i takt 5-6. Min transkribering är tämligen inexakt, då jag varje

gång spelar låten olika. Det är frågan om en ungefärlig melodi i förhållande till ackorden, men

rytmiseringen och de exakta tonerna är inte fastlagda, och så behåller jag det gärna tills vidare.

Denna öppna känsla i temat bidrar likaledes till en öppen attityd under solot, vilket förstärks av det

slöa groovet.

VIII – �ummer 23, Chopin

Solopianodelen av mitt masterarbete avslutas med den komposition som satte igång alltihop i

januari 2009. Som satte igång inte bara detta delprojekt, utan hela masterarbetet. Bandbyte,

trioskiva, soloinspelning, Indien-projekt. Jag skulle gärna vilja hitta ett namn till stycket som

uttrycker hur mycket det har betytt för mig, men än så länge kallar jag låten "Chopin" efter den

kompositör som lyckades bryta genom de murar av intellektuell cynism jag byggt upp för att

skydda mig mot självförakt. Nummer 23 alltså, "Chopin". Låten är speciell även ur perspektivet att

jag inte kunde förmå mig att improvisera över dess form. Detta har hänt en gång tidigare, med låten

"Garage" från min första skiva (vilken jag först nu märker inte har något nummer i notmappen).

Men den gången var annorlunda, samspelet och attityden var viktigare där, i "Chopin" är det

melodin som är så speciell att jag inte vill störa intrycket av den med en improvisation.

Tyvärr är inte inspelningen från Steinway Gallery särskilt lyckad. Förutom felspelningarna,

vilka kom sig av nervositet, är uttrycket lite mer rockigt än avsett. Nästa chans jag får att spela in

den här låten vill jag göra den ännu mer avskalad.

En lek med dur- och moll-tonalitet löper igenom hela låten. I första takten är tredje

meloditionen en mollters som "löses" upp till en stor 9, samtidigt som den ackompanjerande

gången tar sig an samma ackordföljd Am, G-dur och denna gång bryter igenom. Från 11 minuter kommeruppbyggnaden som varje gång slutar i tårar för mig och som transformerar konserten från trevlig till mästerverk.

64

Page 66: Triptyk - DiVA Portal

vänsterhanden spelar en tydlig durters. Nästa fras, i takt fem löser upp molltersen till en dur-ters på

första slaget. De andra åtta takterna är en variation på de första, och det är här jag alltid spelar fel

när det ska modulera ner ett halvt steg, för att sedan ändå återkomma till samma ackord som första

gången i takt 13.

B-delen är som en förenklad parafras av A-delen. Dur till moll, och sedan ner ett halvt

tonsteg till F. Takt 25 till 28 är en förkortad upprepning som leder fram till de sista takternas

höjdpunkt.

Trio

Det finns så mycket jag vill ha sagt om min nya trioskiva, och det gäller inte minst

kompositionerna. De tolv styckena på skivan spänner mellan alla musikstilar jag tycker att jag

någorlunda har ett grepp om. Från klassisk musik i "Traveller" och "Timeless", till olika typer av

jazz, be-bop på "Tour de France" och modal jazz på "Big Bang". Till rock på "We know time" och

fusion på "Doctor's Prescription" och till och med en bossa nova i slutet av skivan.

Mellan låtarna binds de olika stilarna ihop med varandra genom skrivna interlude, genom

uttänkta arrangeringsmässiga kontraster och genom noggrant avvägda pauser. Skivan börjar med ett

intro och avslutas med en variation på detta intro. Mina fantastiska medmusiker på inspelningen har

i betydande mån bidragit till många av arrangemangen. Framför allt Ikiz är kompulsiv

mästerarrangör och hittar alltid minnesvärda detaljer som lyfter låtarna.

I. �ummer 27, In the light of tomorrow

"In the light of tomorrow" (nummer 27) började jag skissa på efter att ha varit på en konsert med

slagverkaren Martin Öhman och hans grupp på Hotell Hellsten i januari förra året. För

ovanlighetens skull var jag i desperat behov av ny musik, och gick under januari och februari på

lika många konserter som jag normalt gör på ett år. Normalt sett tillfredställs mina kulturella behov

framför allt genom litteratur, men vid tillfället kände jag ett trängande behov av ny musik, och detta

behov tillgodosåg Seven Peace Orchestra till fullo. Jag trollbands av den harmoniska, organiska

musiken de spelade. Den följde inga givna mönster, utan flödade till synes fritt, men var samtidigt

mycket välarrangerad. Jag fick associationer till en annan slagverkare, Bobby Previte, och till hans

magnifika album "The 23 constellations of Joan Miró".

Väl hemkommen fick jag lust göra något liknande. Jag insåg dock att detta skulle bli väldigt

svårt. Jag är tyvärr hårt bunden till mina mönster. Att skriva ett flödande stycke utan logisk

inneboende form går helt emot min fyrkantiga natur, hur gärna jag än vill. Ständigt pragmatisk,

beslöt jag att försöka uppnå det önskade resultatet med till buds stående medel. Att försöka

65

Page 67: Triptyk - DiVA Portal

konstruera ett harmoniskt system som var så intrikat att det inte skulle kunna uppfattas intuitivt. En

illusion av frihet, ett virtuellt harmoniskt universum.

Det starkaste medlet för igenkänning i musik som jag uppfattar det är periodicitet. Starkare

än taktart och tonart, musiken måste delas in i lagom stora sjok för att kunna uppfattas som

rationell. Jag började alltså med att skapa en försvagad periodkänsla. Detta gjordes genom att

systemet baserades på en period av tre takter mot normalt fyra takter. Detta var så effektivt att jag

fortfarande - trots att jag själv skrivit låten, spelat den otaliga gånger, och lyssnat på inspelningar av

den minst lika många gånger – inte uppfattar den som periodisk över huvud taget. Slingan är F#m,

Cmaj, Ebm, Cm, F#maj, Am. Var tredje takt börjar det om, en tritonus från föregående tre-

taktersperiod, så att det hela återvänder till utgångspunkten efter sex takter. På detta sätt begränsas

antalet grundtoner till fyra olika, en dim-fyrklang, för att behålla en viss känsla av harmoniskt

sammanhang. I introduktionen tas en takt bort ur rundan, delvis för att inte röja perioden.

I takt 21-22 "modulerar" låten (i brist på bättre uttryck). Det var dags att variera, och vid det

här laget hade jag börjat komma in i låten. Så här blir det ofta, och det är väl en av anledningarna

till att B-delarna gärna blir "öppnare", medan A-delarna i större utsträckning består av slutna

system. När man etablerat en mental bild av låten går det att släppa på begränsningarna och ändå

bibehålla känslan av sammanhang. Variationen sammanfaller med den första av två dynamiska

höjdpunkter i takt 22. Från takt 23 till takt 30 återkommer tretakterssystemet fast i den nya

"tonarten". Avslutningen är helt annorlunda, en "Anthem"-kadens, mäktig, sentimental. Första

choruset antyds den bara, och från Amaj leds stycket tillbaka in i den harmoniska dimman. Nästa

gång tar känslorna överhanden och låten avslutas med ett rungande B-sus. Jag grät när jag skrev den

här låten, jag var så lycklig och tacksam över att ödet låtit mig gå på konserten, få impulsen att

skriva, låtit mig finna det system som genom att vara så abstrakt löste mig från mina konventioner.

Detta är min bästa låt, någonsin, alla kategorier. Den säger så mycket om vem jag är och vad jag

vill.

Melodin skrevs ett par månader senare. Det är i princip en lång melodifras som upprepas tre

gånger, sista gången något annorlunda. Takt 11-14 är första frasen, takt 15-20 den andra. På detta

sätt bryter jag upp perioderna. Tredje frasen är tvådelad, takt 20-24 och 25-28. Sedan kommer

avslutningen, en kortare fras som upprepas. Takterna 36-39 är inte del av melodin, utan snarare ett

slags interlude som bygger upp till reprisen.

II. �ummer 30, We know time

Slutackordet ringer kvar och andra låten börjar i denna klang. När vi spelar live gör vi ingen paus

här för applåder, vilket skapade en väldigt märklig och osäker känsla i lokalen när vi för första

66

Page 68: Triptyk - DiVA Portal

gången spelade sviten i dess helhet, på Fasching i september. Inledningen till "We know time"

(nummer 30) är en logisk fortsättning på föregående låt. Jag föreställde mig att lyssnaren skulle

höra första spåret och undra vad det var för skit han eller hon hade köpt på sig. Sen skulle andra

låten börja med det här försiktiga, Shostakovich-aktiga ostinatot, och den allt surare skivköparen

skulle skruva på sig i fåtöljen. Basen kommer in, och man ser riktigt hur det står "pizzicato" i noten.

Från det ögonblick trummorna slår in tempot finns det dock ingen som helst återvändo, från den

stunden är det åka som gäller.

"We know time" är skriven på ett för mig mycket karaktäristiskt sätt. En voicing i

vänsterhanden (grundton, kvint, oktav) och en annan i högerhanden (durtreklang i tersläge med

mollters som toppton). Dessa flyttas runt separat, och olika klanger skapas på detta sätt. Analysen

skulle bli Eb7#9, F#m-maj9(#11), Ab7#9, Db13(b9#11) för de fyra första ackorden. Det är dock

mycket lättare att förstå låtens mekanik om man föreställer sig två separata voicings som flyttas runt

relativt oberoende av varandra för att bilda olika mönster på pianots tangentbord.

Melodi finns överhuvudtaget inte. Ganska länge efter att jag skrivit den här låten väntade jag

på att en melodi skulle komma till mig, men efter att spelat in en version för solopiano insåg jag att

det fungerade bra utan. Det är en groove-låt, riffbaserad. Ostinatot i B-delen med stråk-bas spelas

med ett menande leende till min tänkta lyssnare som vid det här laget förhoppningsvis börjar fatta

grejen med den långa introduktionen.

Soloformen är enklast tänkbara, över en utrensad variant av ackordrundan. Harmoniken är

inte klart definerade, något slags Eb-tonalitet med många "blue notes". Efter solot behövdes något

för att lyfta låten ett snäpp. Resultatet är de unisona basgångarna, ett slags utdraget klimax innan

sista temat. Slutet av temat är en idé som kändes typiskt rockig. Jag kan inte komma på någon

specifik låt där denna dynamiska effekt används, men jag är säker på att jag hört det någonstans.

Låten avslutas med att introt tas om, jag gillar det sättet att avsluta en låt, med allt lyssnaren fått

med sig från stycket får samma slinga en ny innebörd när den återkommer. När jag säger lyssnare så

menar jag ofta mig själv, jag försöker göra musik som jag själv skulle vilja höra.

III. �ummer 5, Six seconds until I see you again

Om nästa spår "Six seconds until I see you again" (nummer 5) finns mycket att säga. Jag började

skissa på den här låten redan första året på folkhögskolan, det vill säga för ungefär sex år sedan. Det

är en blues, mer eller mindre. En tidig egen upptäckt om harmonik var den symmetriska dim-

skalans fyra dominantackord, utspridda över skalan på små tersers avstånd. Att utnyttja detta över

en bluesform är naturligt då bluesen går att skriva med enbart dominantackord. Låtens tonart är G,

första ackordet är G7. Andra ackordet i en jazzblues skulle vara subdominanten, C7. Denna byts ut

67

Page 69: Triptyk - DiVA Portal

mot ett annat ackord från samma dim-skala, A7. Nästa takt byts det förmodade G7 ut mot Bb7, för

att sedan landa på G7 innan takt fem. Istället för subdominant går jag denna gång till

tritonussubstitutet, även det från samma dim-skala. F#7, sedan A7, samma skala igen, till sist den

"riktiga" subdominanten, och så tillbaka till tonikan. Problemet var de fyra sista takterna. De fick

jag aldrig riktigt till förrän jag tog upp låten igen under 2006. Då hade jag fått lite distans till denna

revolutionerande insikt om dim-skalans fantastiska möjligheter. Låten konstruerades lite

annorlunda, mer pragmatiskt. Den landar inte på tonikan varken innan takt fem eller innan takt nio

utan lämnas hängande, vilket var nödvändigt för att det inte skulle bli alltför styltigt. De sista fyra

takterna blir något helt annat, som inte har någonting att göra med dim-skalor. Solodelen behåller

mer av den ursprungliga formen. Nu hade jag en låt, som åtminstone i teorin gick att spela. Den

visade sig dock vara i svåraste laget.

Dim-skalan erbjuder en mängd möjligheter till extravaganta effekter, men mycket lite av

förståelig melodik. Att stoppa in ett "dim-lick" här och var på ett dominantackord kan ju vara fräckt,

men att bygga ett helt solo på skalan visade sig betydligt svårare. De fyra sista takterna gick ofta

helt ok, men å andra sidan blev solot enformigt i och med att fyra takter av tolv hade en helt egen

karaktär. Jag försökte lära mig att spela låten med ett modalt tankesätt istället, men det gick inte. Jag

försökte spela ackorden med andra skalor än dim-skalan, men det var ännu svårare då det blev fler

skalor att hålla koll på. Tre år av övning tog det innan jag fick till en godtagbar version, och det på

absolut sista tagningen.

Introt, ett chorus walking bass med vispkomp, blir en perfekt kontrast mot låten innan.

Kristians sjuka fantasi skapade den ena osannolika baslinjen efter den andra, vilket var perfekt för

syftet att etablera tempot utan att röja bluesformen innan temat. De rytmiska insatserna under temat

är egentligen hela låten. Punkterade fjärdedelar på olika ställen, med en variation – en rak fjärdedel

på synkop - i tredje takten från slutet.

Liksom på föregående låt avslutas solot med ett gemensamt klimax. Ett drygt chorus skrevs

för detta syfte, skivans rytmiska höjdpunkt. Denna kavalkad utmynnar i trumsolot som även det är

en tungvrickare. Formen hålls gemensamt medan trummorna har solo. På cue kommer bas och

piano in och spelar fyra takter ur temat på det ställe vi råkar befinna oss i formen, förhoppningsvis

är alla tre på samma ställe.

Temat kommer igen, och istället för outro går pianot direkt in i ett mellanspel. Jag skrev

detta mellanspel för att ha som interlude mellan två helt andra låtar, men lyckligtvis gick det att

använda även här, och även mot slutet av sista låten som återgång till skivans intro. Den här

upptäckten var det ögonblick när jag insåg att hela skivan skulle komma att bli en svit. Själva

mellanspelet är en bagatell, vilket också är poängen. Ackordföljden saknar riktning framåt, den

68

Page 70: Triptyk - DiVA Portal

flyter runt en liten stund, och blir en period av vila mellan de kompakta låtarna.

IV. �ummer 24, Traveller

"Traveller" är den andra av de två förlösande valser som skrevs med inspiration av Frederic

Chopins nocturner. Jämfört med nummer 23, "Chopin", har dock "Traveller" ett betydligt mer

modernt tonspråk, och framförallt harmonik. Ackorden är en lek med tershopp och tritonus-

substitut. C#m, Am, Fm, C#m, Ab-dur. Återigen använder jag mig av subdominantmoll-funktionen

för att åstadkomma en subtil modulering, eller snarare för att sätta in rundan av mollackord i ett

harmoniskt sammanhang. Ab, D7, Db, G7, Cm. SubV7/IV är en annan funktion som är ypperlig för

smidiga tonartsbyten, här använder jag den två gånger för att ta mig till nästa ackordrunda. Normalt

är jag alltför lat för att skriva längre ackordföljder än 32 takter, med "Traveller" har jag lyckats

något bryta den ovanan. Min lilla åtta-taktersperiod upprepas fyra gånger, varje gång en halv ton

ner. Från C#m, Cm, B och Bbm. Sista gången blir det ett extra tershopp till F#m, därifrån G#7 till

C#m – kadens tillbaka till låtens utgångsläge. Därifrån kan man säga att de nästa tolv takterna är en

komprimerad upprepning av samma kadens, tyvärr är jag lite för osäker på funktionsanalys i

molltonarter för att benämna Bbm7b5 (A#m7b5, jag är inte så noga i mina noter med enharmoniska

förväxlingar eller vad det heter) i förhållande till C#m, vilket det borde varit för att vara en exakt

variation av takterna F#m, G#7, C#m, C#m/B, men det är åtminstone nästan samma ackordstoner.

Melodin är enklast möjliga, och det är ytterligare en sak som skiljer "Traveller" från

"Chopin" och gör denna låt mer modern och poppig. Helt "diatonisk", inga kromatiska

närmandetoner. Fyra gånger kommer A-delens melodifras, med olika varitioner varje gång. Det är

en trevlig och välgjord melodi som jag är nöjd med. B-delens studsiga åttondelar borde fått en

kontrapunktisk baslinje i vänsterhanden för att riktigt likna ett Bach-preludium, nu blev det inte så,

Kristian Linds baslinjer får stå för kontrapunktiken istället och gott så.

Formknepet med pianomellanspel mellan de tre solopartierna har jag tidigare använt när vi

spelat "Nummer 18" som triolåt. Jag tycker att det är ett effektfullt sätt att kontrollera dynamiken i

en låt.

Slutackorden i sista temat, en "Anthem-kadens", imiterar första spårets avslutande G, A,

Bsus, och genom ritardandot blir det som en avrundning av svitens första tredjedel. Låten är dock

inte riktigt slut där, utan vävs ihop med nästa parti genom att pianot ensamt spelar en hel A-del av

"Space Elevator", Bb-sus upplöses till Bb-dur, dominant till Eb-maj. När temat leder till Dm

kommer vi tillbaka till "Traveller"-harmoniken, och med låtens längsta utvikning av mollackord i

tershopp landar vi slutligen, åter via SDM F#m, på C#-dur, låten är slut. Två gånger löses moll upp

i dur, först Bbm som blir Bb-dur, och slutligen låtens "tonart" C#m som blir C#-dur. Happy ending

69

Page 71: Triptyk - DiVA Portal

måste man väl säga, och det mest romantiska slut jag någonsin lyckats åstadkomma. Samtidigt är

det ett definerande ögonblick för hela skivan, i och med att första partiet knyts ihop, och andra

partiet vävs in och tjuvstartar lite. "Space Elevator"-temat introduceras, vilket ska återkomma

ytterligare en gång, nämligen som avslutning till rymdsvitens sista del. Tre gånger spelas denna A-

del, tre gånger går den till Dm, men varje gång händer olika saker när den går dit. I den egentliga

låten är det första ackordet i B-delen, här i "Traveller" återknyter det bakåt till temat, och som

avslutning till "White Dwarf" leder det till ostinatot till en annan låt i slutet av skivan, "Doctor's

Prescription". Jag hade även tänkt använda mig av detta tema i mitt pianosolo på "We know time",

som också går i Eb, men det blev tyvärr inte så. Då hade jag med gott samvete kunnat säga att hela

sviten sitter ihop. Men detta är mitt första försök att skriva ett sammanhängande verk, och låtarna

skrevs ju inte från allra första början för att sitta ihop, så det är lite nödlösning över det hela.

V. �ummer 20, Space Elevator

Det femte spåret är en ny inledning, till en fyrdelad svit vilken kompositionsmässigt är så långt jag

lyckades få den här skivan att vara sammanhängande. Denna första låt skrevs på en halvtimme ute i

Tyresö på mina föräldrars urstämda piano. Det är verkligen inte en avancerad komposition, men

däremot väldigt effektiv. Jag lyssnade under en period mycket på Alice Coltranes tidiga skivor

liksom på Pharoah Sanders, Gato Barbieri och andra artister i denna stil. Det var en sorts musik som

växte fram under tidigt 1970-tal. Samtidig med den elektriska fusionmusik jag tycker så mycket om

och med många uppenbara paralleller till denna. Dels en tendens till andliga övertoner i såväl musik

som låttitlar. Dels en förkärlek för ostinaton, eller grooves, liksom långa kompositioner med

överdimensionerade intron och extasbetonade höjdpunkter där tempo och tonalitet helt löses upp.

Alice Coltrane och John McLaughlin – de främsta företrädarna för dess olika stilar – var båda

devota anhängare av indiska gurus, i McLaughlins fall Sri Chinmoy, i Coltranes fall Satya Sai Baba.

Medan fusionmusiken är komplex och genomarbetad kanske man kan kalla den stil Alice Coltrane

med flera stod för ett slags formalisering av sextiotalets frijazz (och i synnerhet en fortsättning på

John Coltranes andliga musik). Detta är åtminstone min upplevelse.

Formen till "Space Elevator" är lika enkel som effektfull. Två teman, helt rubaterade, med

en genomgående dynamisk stegring. När det andra temat klingar ut efter att ha nått ett klimax

framträder basgången ur dimman. En elefant som kommer stadigt gungande ut ur djungeln. Eller en

rymdfärja som lossat sista steget i bärraketen och nu färdas tyngdlöst genom rymden. Solot ska

sedan från detta eskalera till en punkt där tempot upplöses en gång till i ytterligare ett klimax, och

därifrån spelas sista temat ut. Nyckeln är ständig dynamikökning fram till varje klimax. Även ur

den sista kollapsen reser sig basen först, fast denna gång med ett improviserat parti.

70

Page 72: Triptyk - DiVA Portal

Harmoniken är knappast värd att tala om, fyra ackord allt som allt. Melodin förstärker låtens form,

genom att stegvis resa sig för varje ackordsbyte i A-delen. I nästa del är det harmoniken som

förstärker melodin, genom att få den ensamma tonen F att växla spänning28. Bas-groovet är jag nöjd

med, i sin enkelhet är det ändå en liten aning fyndigt i och med tonen Bb, först som kvint i Eb-dur

och sedan som maj7 till B-ackordet i nästa takt.

VI. �ummer 28, Big Bang

Nästa del i rymd-sviten är "Big Bang". Ett tillägg till en mer utforskad tradition, vilken när jag gick

på Folkhögskola kallades "bränn-jazz" av alla som kom från Halmstad, och vilken väl stammar ur

en viss aspekt av John Coltranes musik. Återigen är jag och tafsar på dimskalan, men jag har dragit

lärdom från mina missöden med "Six seconds until I see you again". Ackorden får ligga

betryggande länge innan de byter, och när de till slut gör detta så är det ändå inom samma dimskala.

Den voicing som både harmonik och melodi utgår från är moll13b9. Det finns många intressanta

implikationer av det här ackordet att använda sig av i solot. Dessa är så gott som aldrig helt

korrekta, men ofta godtagbara. Till exempel kan man spela en heltonsskala, ett halvt steg från

grundtonen. Då får man dessutom en dominant till denna grundton, vilket alltid underlättar i modal

jazz (inte alls i alla modala traditioner, till exempel i indisk musik där konceptet med dominanter är

fullständigt främmande). Dim-skalan är ganska löjlig, melodier låter sig inte så lätt konstrueras över

den. Med min rytmik framhävs delvis denna löjlighet, och det enda som kan motverka en

fullständig degenerering av modaljazzen i denna tappning är att låten spelas med absolut

övertygelse. Å andra sidan får man möjlighet att spela precis så aggressivt man vill utan att detta

uppfattas som en överdrift, utan snarare som en korrekt och smakfull avvägning.

B-delen är helt och hållet skild från A-delen, och kommer som en extra kraftig release efter

den maximala spänning som eftersträvas i den första delen. Det sista temats "dubbelrefräng" med

oktavhöjning är en arrangeringsmässig finess som jag är mycket nöjd med. Varför bara halva A-

delen spelas sista gången i första temat, vet jag faktiskt inte, efter att ha testat olika vatianer verkade

det uppenbart att det skulle vara så. I slutet spelas dock hela A-delen eftersom sista temat börjar på

B-delen och för att avrunda hela låten. Även det kändes helt naturligt, liksom att trumsolot på slutet

bara skulle vara sexton takter kort.

28. Jag kan inte spela riktigt på detta sätt på pianot, B-delen blir då ett mer allmänt "köttande". Melodin varursprungligen skriven för saxofon, där dessa långa toner är bland det mäktigaste som går att skapa med instrumentet.För mig som pianist är detta mycket lockande att få laborera med. En saxofonist som vet hur man använder långa tonerlåter mig bygga upp hela harmoniska världar runt dessa långa toner. Adam Fransson, den saxofonist som jag skrev låtenför, är en typisk sådan musiker som kan spela samma ton i fem minuter och få det att låta som det mest perfektkonstruerade solo man någonsin hört.

71

Page 73: Triptyk - DiVA Portal

VII. �ummer 22, First Snow

"First Snow" representerar för mig en ganska typisk stil för många av mina tidigare jazzlåtar. Det är

ytterligare ett av de stycken jag skrev för det tillfälliga fusionbandet. Melodin följer ett strikt

mönster av kvartsprång som flyttas uppåt i hela tonsteg. Efter första och tredje fyra-taktersperioden

bryts mönstret något, den enda logiska lösningen för att skapa en rimlig melodik. Ett annat

intressant mönster uppstår dock på grund av detta: dra en tänkt linje lodrätt över notpappret (se

Appendix 2), vid varje ställe i melodin bildas en dim-fyrklang. Harmoniken har en annan

utveckling, och är det enda som gör att första och andra halvan av temat alls skiljer sig åt. Systemet

med tillfälliga pedaltoner ger A-delen en svävande, nästan modal känsla som förstärks av det

minimalistiska arrangemanget och den monotona melodin. Överhuvudtaget har hela rymdsviten

utom första delen en modal (frygisk) framtoning som kanske på något sätt harmonierar med

rymdtemat. B-delen - vilken även fungerar som övergång mellan "interludet" och temat i

introduktionen – är en harmonisk variation på mönstret i den första delen. En mer öppen harmonik

med snabbare förändringar av landskapet. Detta ledde så småningom till arrangemanget där det

andra temat spelas med förkortad ackordrytm. B-delen leder så naturligt in låten på detta spår att det

inte är helt självklart exakt vad förändringen består i förrän B-delen kommer tillbaka. I solot

upprepas samma sak, början spelas med denna halverade ackordrytm vilken så småningom halveras

igen. Dessa tempobyten är vad som definerar låten arrangemangsmässigt, och jag tror att de flesta

möjliga kombinationerna har testats för att komma fram till en form som dels känns naturlig och

samtidigt inte gör låten alltför långdragen. Egentligen ville jag spela alla tre tempi i pianosolot, men

det blev helt enkelt för tjatigt. Bassolot går tillbaka till den dubbla ackordrytmen, och sista temat går

tillbaka till ursprungstempot. Som avrundning spelas en pastischartad, rubaterad version av hela

temat i ett högt register. Hela låten är tänkt att utstråla ett totalt lugn, den meditativa melodin och de

undflyende ackordbytena samverkar för att försöka göra detta.

VIII. �ummer 21, White Dwarf

Sista delen i rymd-sviten börjar på samma ackord som "First Snow", och på samma meloditon som

låten innan slutar på. Jag hoppas att detta bidrar till att förstärka chockverkan av tempobytet, det är i

varje fall tanken. Låtarna har även inledningsvis en hel del gemensamt harmoniskt, frygiska klanger

som upplöses till dur-ackord på samma grundton. Liksom "Space Elevator" är "White Dwarf"

(nummer 22) en låt som gick oerhört snabbt att skriva, vilket ju var tvunget då jag hade att

komponera ny musik på bara några dagar inför fusion-konserten på Glenn Miller. Melodin är väl

typisk i stilen. Två pentatoniska skalor en liten ters från varandra. B-delen sticker av kraftigt från

det modala konceptet. Från början var jag tveksam till den här lösningen, men jag är glad att jag

72

Page 74: Triptyk - DiVA Portal

behöll den här harmoniska upplösningen, hela sviten balanserar på gränsen till väl allvarlig, och den

lite skämtsamma B-delen i avslutningslåten lättar upp stämningen betydligt. Ett brake i slutet av B-

delen laddar upp energin igen för att komma tillbaka med maximal kraft till A-delen. Även i solot är

det här stället väldigt användbart att ta spjärn mot.

Det som annars är mest intressant med den här delen av skivan är hur sviten binds ihop i

slutet av "White Dwarf". Det är en vågad lösning och jag avstår från att bedömma om den är lyckad

eller inte. Tanken är i varje fall god. Istället för att braket i sista temat ska alstra energi för att

komma tillbaka till A-delen landar låten med maximal intensitet på sista ackordet i B-delen av

"Space Elevator", och sista A-delen av den låten spelas istället. Och med ytterligare en kovändning

landar låten på introt till "Doctor's Prescription" istället för att åter gå till B-delen (samma ackord,

ett Dm7). På så sätt binds rymdsviten ihop både med sig själv och framåt till skivans avslutande

parti. Med en fade-out skjuts det abstrakta groovets förklaring på framtiden och bereder plats för det

nionde spårets "limbo".

IX. �ummer 26, Timeless

"Timeless" skrev jag strax efter de Chopin-inspirerade styckena, nummer 23 och 24. Den har dock

en ganska annorlunda karaktär. En lek runt kvintcirkeln. Fm, G7, Cm, D7, Gm osv. Efter halva

formen vilar låten en liten stund på F#sus4-3, innan den vänder tillbaka. Då endast kvintfall

används går vägen tillbaka dubbelt så snabbt, och därför blir de sista fyra takterna som en liten

sammanfattning av A-delen och oväntat, åtminstone för mig när jag skrev stycket, infinner sig en

mycket naturlig vila på C-dur i sista takten. Till detta ville jag skriva en enkel och vacker melodi.

Jag tänkte förmodligen på arian till Goldbergvariationerna, i Glenn Goulds magiska tolkning från

1981, när jag skrev melodin. I all sin enkelhet får min melodi en tydlig rytmisk gestaltning. Det är

den bästa melodi jag skrivit. Efter att i första halvan nästan uteslutande använt ackordtoner, skapas

efter mitten flera gånger på rad en viss spänning genom att b13 används, vilket anticiperar

molltersen i nästkommande ackord, och även gör de sista fyra takternas upplösning möjlig, genom

att lämna lite utrymme i kvintcirkeln att arbeta med.

Arrangemanget av temat skrev jag färdigt till min första solopianoinspelning i mars 2009.

Det är en bagatell i ett större perspektiv, men för mig personligen är det en triumf. Just arrangera är

min akilleshäl, jag har en tendens att hålla mig till enkla lösningar. De här sexton takterna tog ett

ganska stort antal timmar att arrangera på detta sätt, men jag är oerhört nöjd med resultatet och

finner på det hela taget inga fel i det. Pedaltonen i början som interfolieras med de enklaste tänkbara

av klanger, för att sedan omärkligt övergå i en flerstämmighet utan att släppa ackordsspelet helt. B-

delen är öppnare, och var också betydligt svårare att skriva, men resultatet är så väl jag lyckats

73

Page 75: Triptyk - DiVA Portal

hitills med ett kontrapunktiskt kompositionssätt.

Solodelen är en hyllning till min numera mångårige pianolärare Ove Lundin, på vars direkta

uppmaning jag skrev arrangemanget av melodin. Den kontroll av stämbalans som krävs för att spela

solodelen tydligt har jag uppnått genom hans förnämliga pedagogik, och aldrig sviktande

uppmuntran. Sista temat är en mer romantisk tolkning som fungerar som en övergång mellan solot

och den sista delens upprepning av första temat. Men även här är tolkningen något mer romantisk.

Tenorstämmans små trioler på slutet är en liten variation som jag upptäckte med förtjusning. Trots

att jag också redovisar ett helt solopianoprojekt är detta stycke så långt jag kommit som ensam

musiker. Nu är det ett tag sen stycket spelades in, och jag ser redan fram emot nästa gång jag får

möjlighet att på allvar ägna mig åt den långsamma, meditativa utvecklingen som instrumentalist.

X. �ummer 14, Tour de France

Låten som börjar med ett bassolo är skivans enda riktiga jazzlåt och även den svåraste komposition

jag någonsin skrivit och jag ska med tillfredställelse redogöra för dess intrikata struktur. Liksom

"Canvas" (nummer 11, finns med på kvintettinspelningen) skrevs "Tour de France" (nummer 14)

under en period när jag var fördjupad i mysteriet med "rhythm changes". Den lilla rundan som är

låtens harmoniska molekyl är en sådan rundgång med vartannat ackord utbytt mot sitt tritonus-

substitut. Amaj, C7 (istället för F#7), Bm, Bb7 (istället för E7). Men där börjar krångligheterna, för

istället för att gå tillbaka till Amaj, modulerar låten till substituttonarten, Eb-dur. Samma sak som

tidigare upprepas från Eb-maj och tillbaka till Amaj. Andra rundan slutar med en liten stunds vila på

Bmaj. Så långt kommen bestämde jag mig för att Bmaj var ett subdominantmoll-ackord (BbII-maj)

som kunde leda till tonikan Bb-maj och därifrån börjar galenskapen om en halvton upp tills andra

A-delen landar på C-maj. Därefter, såklart, "bond-stick". Dock med en twist, schlagerhöjnings-

modulation sista två takterna, D till Eb. Som av en händelse leder detta till att sista A-delen börjar

på Ab-maj. På ett chorus tar sig låten igenom rhythm changes i tonarterna Ab, A, Bb, D, Eb och E,

hälften av de tolv tonarterna. För den uttråkade går det bra att börja låten på Bmaj istället för A för

att öva de resterande sex tonarterna. Det kanske inte låter så svårt, men åtminstone för mig har det

varit en monumental uppgift att lära mig behärska den här ackordföljden så bra att jag vågade mig

på en inspelning. Två och ett halvt år av konstant övning tog det, och det är ju inte något

monstersolo jag levererar direkt.

Att skriva melodin var ett kraftprov i sig och jag skrattade högt i mitt övningsrum när jag

efter mycket experimenterande fick ihop den här löjliga slingan. Mönstret är enkelt, dim-fyrklanger

uppåt, heltonsskala neråt, men det var inte så lätt att komma på att det skulle kunna fungera. I

åttonde takten en liten kromatisk nödlösning för att inte hamna på molltersen på maj-ackordet. Det

74

Page 76: Triptyk - DiVA Portal

ger dock ett ganska skönt avbrott från det monotona mönstret. Till skillnad från de flesta av mina

låttitlar kom namnet "Tour de France" helt spontant när jag skrivit klart låten. Det är så jag hör

låten, en lång seg bergsetapp som ingen egentligen vill köra. När man står där vid startlinjen frågar

man sig själv om det verkligen inte finns något sätt att backa ur, bli magsjuk eller få ett viktigt

telefonsamtal, vad som helst för att slippa ge sig ut i den förnedrande mördarbacken. På något sätt

kan jag relatera till alla stackars idrottsutövare när jag spelar "Tour de France".

XI. �ummer 29, Doctor's Prescription

"Doctor's prescription" (nummer 29) börjar där "White dwarf" slutar. Med en fade-in återförs vi till

det kärva ostinatot. Den som är bekant med John McLaughlins musik känner igen sig. Den episka

"Birds of Fire" är en av de Mahavishnu-låtar som fått låna inspiration till detta groove, men för all

del även andra. För mig har det här blivit ett självklart sätt att skriva musik på, som användes flitigt

under fusionbands-eran. Det här är min hyllning till den jag var då, det vi försökte åstadkomma med

vårt band. Jag har hela tiden haft dåligt samvete för att jag släppte drömmen om vårt band, den här

låten är ett sätt att visa att jag inte glömt våra drömmar. Ljudproduktionen och arrangemanget är i

samma anda.

A-delarna drar åt klassisk musik. Om man tar bort trummorna och basen, och om pianot

spelar mezzo forte istället för fortissimo så är det nästan en trevlig liten melodi, om än med något

skeva modulationer. Subdominant-moll, tonika upprepas gång på gång i halv-tonstegsfall.

Sekvensen bryts inte i femte takten, däremot ändras meloditonen till kvarten istället för nian och

dynamiken förändras. B-delen är däremot riktigt elak monstermusik. Jag orkar inte ens ge mig på

att analysera vad det är för hybrider jag tvingat samman men jag har försökt kompromissa

någotsånär med den typ av melodi jag ville ha och ostinatot. B-delen uppfattas ha en något udda

period, vilket är delvis sant. Sammanlagt består den av åtta takter, men på grund av att melodin

börjar först i den tredje blir intrycket ändå oroligt. Ritardandon i slutet av A-delarna, liksom

kraftigare i låtens avslutning ger ytterligare associationer till den klassiska musiken med sin

"plastiska" tempohantering.

XII. �ummer 36, Light years away

Sista spåret på skivan, "Light years away" (nummer 36) skrev jag en sen sommarnatt med hörlurar

på mitt el-piano. Exakt när detta skedde vet jag inte, för jag glömde bort låten och återupptäckte den

först ett par veckor ínnan spelningen på Fasching den första september. Av någon anledning hade

jag avfärdat den som alltför simpel eller dålig eller både och. Innan jag spelar in något nytt på mitt

el-piano undersöker jag först om där redan finns något som kommer spelas över, och på detta sätt

75

Page 77: Triptyk - DiVA Portal

räddades min bossa nova från utplåning.

I sammanhanget är den musikaliska tanken att avsluta sviten lugnt och fint, att bryta helt mot

ångesten i stycket innan och i ett större perspektiv att förmedla att den prövning av tålamodet som

jag själv vet att det är att ta sig igenom hela skivan är slut. Att det är dags att börja förbereda sig på

att återkomma till tiden utanför musiken. Pausen innan pianoupptakten är kritisk.

Kompositionsmässigt finns det ett par intressanta detaljer i "Light years away". För det

första är perioden nio takter i A-delarna. Hur jag kom fram till den här formen vet jag inte, eftersom

jag inte minns kompositionstillfället annat än som en vag känsla. Det är verkligen ovanligt för mig

att på det här sättet bryta upp den gängse åtta-taktersperioden, men jag måste ha styrts av

nödvändigheten i ackordföljden till att lägga till en extra takt. För det är en nödvändighet, och inte

förrän jag nu försöker analysera harmoniken inser jag vad det är som är så tvingande med formen.

Rundan med sk "Coltrane changes" (B, D7, G, Bb7, Eb) börjar på den svaga sjätte takten i åtta-

taktersperioden, men är i själv genom upprepning så starkt förankrad i att börja på en periodiskt

stark takt, att ackordsrundan "tar över" perioden. Åtminstone inför den en så pass ambivalent känsla

att örat inte reagerar på den extra takten, när man väl kommer dit. Detta är min bästa förklaring till

hur det kunde bli så här. Det är verkligen inga principer som hindrar mig från att skriva udda

perioder, men det händer så sällan att jag blev glad och förvånad över att ha gjort det utan att ens ha

reflekterat över det.

Det långsamma tempot hjälper också till att försvaga känslan av perioden, det skulle

förmodligen bli mer uppenbart i ett hastigare tempo. Det här sättet att spela "Coltrane changes"

eller, mer konkret, att spela "Giant Steps" av John Coltrane (vilket det ju faktiskt är), har jag prövat

många gånger tillsammans med min ständige musikaliske följeslagare, gitarristen Steinar

Aadnekvam. Jag hade också tänkt dedikera låten till honom men i slutänden tog mitt rymd/tid-tema

över och personliga känslor fick träda åt sidan. B-delen liknar harmoniskt till förväxling A-delen

med skillnaden att A-delens första ackord, Bm, helt tagits bort och att tritonus-substitutet Gmaj

genom en bedräglig upplösning ersätter Db-maj. På grund av detta hamnar "Giant steps"-rundan på

en stark perioddel och B-delen blir alltså en konventionell åtta-taktersperiod.

Från sista temat löses låten upp i det numera bekanta interludet, denna gång med början på Eb-

maj#5. Detta leder tillbaka till den första kompositionen, "In the light of tomorrow", från F#7 till

Cmaj. Sedan spelas den därifrån och in i "tvåan", fast utan modulering. Sista kadensen blir alltså

Gb-maj, Ab-maj och hela sviten slutar på ett ters-löst Bb. Grundton och kvint, men väl ändå

tveklöst ett dur-ackord? Det är iallafall så jag hör det.

76

Page 78: Triptyk - DiVA Portal

Kvintett

Fem av kvintettinspelningens låtar är skrivna särskilt för projektet, en ytterligare är omarrangerad

speciellt för tillfället (nummer 11). Nummer 18 är en äldre låt, men inte tidigare redovisad i något

projekt. Nummer 5 spelade jag in på en demo med min trio som var ett KMH-projekt och nummer 7

med en kvintett som också redovisades som ett projekt. Jag hade tänkt arrangera om dem för det här

projektet, men det hann jag inte göra i någon större utsträckning. Sådan är situationen. Jag hade en

vision om projektet som jag bara delvis lyckades förverkliga, och inte alls på sätt jag hade tänkt.

Men alternativet hade varit att inte göra något alls, och då hade väldigt mycket arbete gått helt

förlorat, och min triptyk hade förblivit ofullbordad.

I. �ummer 35, Great �orthern

Titeln "Great Northern" syftar på ett hotell, närmare bestämt på hotellet i TV-serien Twin Peaks. När

låten skrevs förra sommaren hade jag precis plöjt igenom hela serien i ett svep och var djupt

påverkad av dess mycket speciella stämning. Det märks dock inte så tydligt i låten, som snarare är

sinnebilden, åtminstone för mig, av en viss typ av jazzkompositioner. Jag tänker på Oscar Petitfords

"Bohemia after dark", och på en mängd andra låtar, vilka har det gemensamt att harmoniken är

väldigt diffus. Ofta molltonalitet, men mer än så är svårt att säga. Tempot är varken snabbt eller

sugande, utan precis mittemellan. Melodierna är inte särskilt minnesvärda, åtminstone inte på ett

sångbart sätt. Det här är jazz för mig på det mest självklara, obekymrade sättet.

Det utmärkande i min låt är de första fyra takterna: Abm, Am, Bbm, Bm till en 2-5-1 från C#m. Den

lilla melodifrasen som går runt får ackorden att sitta ihop, och ger dem olika färgningar: Abm, Am-

maj, Bbm7, Bm6. En bakvänd linjär kliché där det är ackordens grundton som ändras medan

topptonen är konstant.

Arrangemanget är också typiskt jazzigt. Det är ett av de arrangemang som trots allt

rättfärdigar att jag redovisar den här inspelningen som en del av mitt masterprojekt. De små

detaljerna är avgörande för min uppfattning av den här typen av låtar. För det första arbetade jag

länge för att få till saxofonstämman i A-delarna. Harmoniken är som sagt ganska speciell, och att få

till en bra stämma visade sig lite svårare än jag hade trott. Jag har ett sätt att skriva stämmor som

inte alls är grundat i ett jazztänk utan snarare i modal kontrapunkt. Den enda kompositionsbok jag

någonsin studerat koncentrerat behandlade nämligen detta ämne. Jag satt och pusslade med

stämman, och till slut insåg jag att det enda sättet att få en sångbar och logisk linje för saxofonen

var att bryta mot det viktigaste budet av alla inom kontrapunkt, det om parallella kvinter. Takt tre är

alltså ett medvetet brott mot detta axiom, men i sitt sammanhang tycker jag att den negativa

effekten är försumbar jämfört med den större fördelen av en naturlig rörelse i stämman. Basens

77

Page 79: Triptyk - DiVA Portal

uppåtgående rörelse motverkar kanske också i någon mån styrkan i den parallella kvinten tänker

jag.

Nästa detalj i arrangemanget är komprytmen i de fyra första takterna. Den här typen av

kontrasterande motrytmer är väldigt effektiva i swinglåtar. Motrytmen accentuerar och tolka

melodin på samma sätt som pianistens komp och trummisens virvelrytmer på solodelarna. Det går

förstås utmärkt att skippa den här detaljen och istället lita till musikernas omdömen, men i det här

fallet ville jag att musiken skulle upplevas som arrangerad, och det här var ett enkelt sätt att

åstadkomma det. Ofta finns det en logisk lösning, som är mer naturlig än alla andra, som varken

stoppar upp eller stressar på. I det här fallet upplevde jag de två på varandra följande synkoperna

som bättre än alla andra varianter.

Efter detta gällde det att fördela ackorden i takterna fem och sex. Från början hade jag E7

och meloditonen g# på tredje slaget i takt sex, men det kändes aldrig riktigt bra. Anledningen att det

blir konstigt är att det blir tre melodifraser på rad med nästan identisk form och på samma starka

taktdel. Att flytta bak E7 och därmed även Eb7 gör att takterna fem och sex bildar en helhet – med

den metriska egenheten av fyra betonade punkterade fjärdedelar på rad. Slutfrasen får en större

tyngd, och detta accentueras ytterligare genom att saxofonen släpper sin stämma och spelar ut A-

delen unisont med trumpeten.

B-delen är harmoniskt en uppladdning till breaket på Cm. Melodin får något av samma

karaktär genom att blåsinstrumenten delar på den, som en eskalerande konversation fram till den

unisona höjdpunkten i takt fjorton.

Rytmen i de sista fyra takterna var länge ett mysterium. Melodin skulle helt klart landa på en

synkop till takt femton, men om kompet gjorde detsamma förtogs effekten av nästa synkop som

inleder nergången tillbaka till A-delen. Lösningen att låta melodin landa på synkop och kompet på

ettan var den enda jag kunde uppfinna, och det fungerar som kompromiss, men helt idealiskt är det

inte. Ett annat rytmiskt problem, fastän inte lika besvärligt var sista takten i B-delen. Jag var

tvungen att göra den lilla rytmiska variationen för att A-delens första slag skulle kännas naturligt.

Särskilt nöjd arrangörsmässigt är jag med det sista temachoruset. Basens två gånger fyra takter solo

som avbryter temat, och trummornas fyra takter i B-delen, liksom codan på slutet, är precis den typ

av detaljer som för mig lyfter en jazzlåt.

II. �ummer 49

Nästa låt var den ena av de två låtar som jag skrev precis inför inspelningen av projektet. Den är så

nära jag kom att förverkliga min jazzvision. Jag skulle velat skriva tio sådana här låtar till och det

kommer jag också - med försynens tillåtelse - att göra inom en snar framtid. Melodifrasen är

78

Page 80: Triptyk - DiVA Portal

utgångspunkten. Det hela är mycket enkelt, ta bort förslagen och sjung fjärdedelarna: ett F-dur-

arpeggio följt av ett F#-dur-arpeggio. Förslagen är vartannat underifrån och vartannat ovanifrån, jag

får en bild i huvudet av syslöjdens korsstygn. Mot-rytmen är en rytmisk kliché, men taktarten

förvillar. Spela bara de fyra ackorden, så förstår ni vad jag menar. Man förväntar sig två slags paus

och sedan ett slutackord med ett fermat där trumpeterna kan waila loss och trummisen slå på

cymbalerna så mycket han orkar, ett av de klassiska storbandssluten. Men som sagt, sex-fjärdedels-

takten gör sista ackordet till en etta istället. Det var svårt att skriva den här låten, jag tappade bort

mig hela tiden. Att så simpla saker är svårt fortfarande efter alla dessa år gör mig ständigt lika

förvånad.

I B-delen öppnas både rytmik och harmonik upp till ett slags jazz-vals. A-delarnas

uppåtgående ackordföljder kontrasteras med nedåtgående i B-delen. Det kromatiska fallet tillbaka

till A-delen knyter ihop delarna med varandra. Denna detalj får även fungera som intro och med en

variation som del av codan. I mitt huvud blev den här låten ett nästan ett manifest för vad jag ville

åstadkomma. Att solot går runt mellan de tre solisterna blir ett uttryck för min vilja att framhäva det

större formatets gemenskap. Idén till detta fick jag från en av mina favoritkvintetter, dock inte ett

jazzband. På låten Celestial Terrestial Commuters från skivan Birds of Fire med Mahavishnu

Orchestra kastar sig John McLaughlin och Jerry Goodman in i en halsbrytande duell mellan gitarr

och violin. Jag ville göra något liknande, manifestera mitt, Niklas Barnös och Magnus Döleruds

duellerande under de år som gått, och förhoppningsvis under år som ska följa.

Trumsolo med komp är en annan av mina arrangeringsmässiga favoriter. Jag tycker ofta att

det är tråkigt att trummorna lämnas helt ensamma, trumsolot hamnar lätt utanför låten tematiskt.

Detta är förvisso inte någon större risk med den mästerliga Cantillo på trumpallen, men det bidrar

med extra kontroll till mig som kompositör att arrangera på detta sätt. Återigen är jag väldigt nöjd

med slutet av låten, vilket i det här fallet består av en utvikning av den kromatiska nedgång, följt av

låtens signaturfras i kontrabasen.

III. �ummer 48

Tredje spåret är den andra helt pinfärska låten. Som kompositör för ett större band ville jag ta

tillfället i akt att skriva en feature åt mig själv. Temat är, tillsammans med den andra balladen i detta

projekt, "Canvas", bland det mest organiska jag skrivit. Ackordföljden följer inget system, hela låten

skrevs som ett långt flöde. Av denna anledning blir formen spretig, och det finns många små detaljer

som jag är fäst vid. De fyra första takterna tog lång tid att skriva, men när jag kom till takt fem så

släppte allt. De följande fyra takterna kom av sig själv, och har en helt annan karaktär, harmoniskt,

rytmiskt och melodiskt. Om de fyra första takterna kan sägas vara typisk, om än ganska skruvad,

79

Page 81: Triptyk - DiVA Portal

jazzharmonik, så är nästa fyra takter snarare popiga. Takterna nio och tio är en variation på de första

fyra, takterna tretton och fjorton på nästa fyra.

Takt tretton och fjorton liksom femton – sexton är ett ytterligare stilbrott, av ännu mer

flagrant karaktär. För att något ta udden av den skriande motsägelsen dessa takter utgjorde, låter jag

blåsarna ligga kvar på en lång ton och spelar själv dessa skeva kvintfallssekvenser tillsammans med

bas och trummor. Att dessutom göra detta till låtens intro avdramatiserar ytterligare intrycket av

passagen.

I solodelen fyller dessa takter väl sin funktion i det att de lägger till en blueskaraktär till

låten som förmodligen inte funnits annars. Solochoruset med stämmor är mitt stoltaste

arrangörsminne från detta projekt. Här upplevde jag att mina knapphändiga studier i kontrapunkt

kom väl till pass.

Melodifraseringen fick vi jobba en del på, de långsamma triolerna var inte alls självklara.

Men med tanke på hur lite tid vi hade på oss måste jag säga att mina medmusikers samspelthet

imponerar på mig. Särskilt sista temat spelar de mycket vackert tillsammans.

IV. �ummer 25

Nästa stycke, Nummer 25, var det som satte igång tankarna på ett renodlat jazz-projekt. Jag skrev

den här låten under samma period som jag började skriva för trioskivan, men den passade uppenbart

inte in i det sammanhanget. Under en tid hade jag lyssnat in mig på ett gäng jazzpianister jag något

förbisett. Jag lyssnade på såväl Bud Powell som Red Garland och Thelonius Monk, men en pianist

jag verkligen fastnade för var Bobby Timmons. Hans timing var perfekt, klart svängig. Samtidigt

hade han en agressivitet i sitt tonspråk som mer påminde om Bud Powell än om bluesigheten hos

andra lika svängiga pianister, till exempel Red Garland och Junior Mance. Dessutom älskade jag

hans låtar, inte minst klassiker som Moanin' och Dat Dere. Stramt hållna former, tydliga melodier

och genomtänkta arrangemang.

Till skillnad från låtar som "Chopin" och "Traveller", vilka kom till mig helt utan

ansträngning, var "Nummer 25" resultatet av hårt och frustrerande arbete. Jag gjorde skiss på skiss

till något som skulle vara riktigt jazzigt. Inte på samma sätt som mina tidigare låtar, jag ville gå

ännu längre tillbaka och hitta kärnan i vad jag upplevde som jazz. Nu blev resultatet inte riktigt så,

men stride-partiet i pianosolot är i alla fall ett uttryck för denna önskan.

Ackordföljden i A-delen är med mening kantig, i en utsträckning jag sällan vågat mig på.

Det är detta som bestämmer hela stilen på låten. Det går helt enkelt inte, eller är i varje fall över min

nivå, att spela vackert över denna kromatiska sekvens. Inte heller lyckades jag skriva någon

stämma. Som så ofta blir B-delen en "release" av den spänning som byggts upp i A-delarna. Jag

80

Page 82: Triptyk - DiVA Portal

lyckades efter mycket arbete skriva en stämma för saxofonen, men det är en skev stämma som bara

delvis fungerar bra. Nu har jag vant mig vid ljudet av den knäppa stämman, och blir till och med

glad när den kommer, men kompositionsmässigt kan jag inte påstå att det är någon höjdpunkt i min

karriär.

Introt, som också är interlude till solodelen samt - med en liten lite coda – outro, är en

parafras på A-delen och ger oundvikligen hela låten en något komisk framtoning. Vi gjorde ganska

många tagningar på den här låten då jag inte var riktigt nöjd med det här komiska sättet att spela

den på, men slutligen gav jag med mig som tur var, och lät mig ryckas med av de andra i den

riktning låten naturligt strävar. Avslutningen är dock lite mer "seriös" vilket jag fortfarande

uppskattar.

V. �ummer 31 – Watermelon sunrise

"Watermelon sunrise" är den femte och sista låten skriven för kvintettprojektet. Liksom jag

beskrivit med vissa av solopianolåtarna skrev jag denna låt utifrån en slentrianmässig övningsrutin

jag haft många år. Att improvisera över "två-fem-ettor" runt runt i kvintcirkeln har jag gjort otaliga

gånger när jag blivit för okoncentrerad för vilka övningar det nu är jag "egentligen" sysslat med. Jag

bestämde mig för att försöka sätta ihop det här till en komposition, och det blev den här låten. De

sista åtta takterna är rundan som den sett ut när jag suttit och lekt, resten är variationer. Två gånger

bryter jag cirkeln – i takt elva och takt arton går jag till parallelltonarten. Detta var nödvändigt för

att få hela det labila systemet att fungera, och utgör dessutom en välkommen variation.

Den eventuella behållningen av "Watermelon Sunrise" är uppenbarligen melodin. Jag utgår

från en teori som min tidigare lärare Mikke Rönnkvist utlade för mig på en av våra lektioner under

mitt andra år på KMH. Denna teori går ut på att så länge rationella toner spelas på taktslagen kan

vad som helst fylla ut mellanrummen. I min låt dras detta dock långt över gränsen för

anständighetens ramar och stundtals gör jag nästan tvärtom, spelar ackordstonerna på de svaga

åttondelarna och helt ackordsvidriga element tar över de starka åttondelarna. Med hjälp av naturliga

fraseringar och ständiga upprepningar framträder ändå någonting som eventuellt kan kallas en

melodi. Av de fyra åttataktersperioderna är de tre första helt separata, medan den fjärde är en

variation på första perioden. På detta sätt binds låten ihop någorlunda. Att börja låten utan komp var

delvis av bekvämlighet från min sida. Jag kom inte på vad för slags komp som vore mest lämpligt

att använda de första sexton takterna. Att börja direkt med walking bass tog bort en del av

spänningen med melodin. Att börja med "1-3"-komp blev för slött, och försöken att ha en mer

flexibel stil tilltalade mig inte alls. Jag ville att melodins kaxiga attityd skulle framhävas. Lösningen

blev alltså att ta bort kompet helt och hållet fram till dess att walking kändes lämpligt, dvs efter

81

Page 83: Triptyk - DiVA Portal

halva temat. Osäkerheten som åtminstone jag tycker infinner sig de sista åtta takterna är precis

anledningen till att jag gjorde på detta sätt i låtens början. När trummor och bas kommer in blir det

utrymme för en saxofonstämma på en kvarts avstånd från trumpetmelodin.

Signaturfrasen i låten är takterna 20-21 samt 22-23, den unisona rytmen blir ett kännetecken

även i solodelen. Den rytmiska intensifieringen av melodin mot slutet av temat återspeglas i

kompsektionen och leder naturligt till ett solobreak. Tyvärr är den här låten ganska svår, och ännu

mer synd är det att jag känner att det är mitt pianospel som förstör inspelningen. Jag var stressad

under hela inspelningen, det var en väldigt nervös situation och jag var utpumpad efter att ha spelat

en lång solokonsert kvällen innan. Tempot sticker iväg på alla tagningar vi gjorde, vilket stör

intrycket av låten.

VI. �ummer 11, Canvas

Sista låten som jag hann arrangera för kvintetten var en gammal låt, "Canvas" (nummer 11).

Magnus Döleruds stora breda ton passar som handen i handsken för att spela det långsamma temat.

Jag ville utnyttja möjligheten att skifta klang i bandet. Genom att byta till trumpetmelodi på B-delen

fick jag utrymme att skriva en ledtonsstämma för saxofonen. Den unisona melodin i sista A-delen är

en tredje klangfärg. Jag har mest spelat "Canvas" som triolåt, men med blåsare får pianot utrymme

att göra små inlägg i pauserna mellan melodifraserna vilket jag tycker för låten framåt.

Harmoniskt bygger "Canvas" i A-delarna på något som skulle kunna liknas vid en "rhythm-

changes"-typ av låt. Bmaj, D7b13, C#m9(#11), Em6(#11) är bara en variation på rundgången Bmaj,

G#7, C#m7, F#7. Em6 är det enda som sticker ut lite, subdominant-moll, inget konstigt.

Fortsättningen D#m7, F#dim7, Fm7b5, Bb7 är lite knepigare. F#dim får sägas ersätta G#7b9.

Fm7b5, Bb7 är 2-5 till Ebm7, den toniska kontraparallellen till Bmaj (Cbmaj). Men Bb7 får en

bedräglig upplösning till Amaj. Amaj är parallellt till F#m som ofta används istället för B i femte

takten av en rhythm-changes. Efter Amaj är vi tillbaka till rundgången med det mer normala G#7

istället för substitutet D7. Variationen Gm7, C7 i takt 8 är vanliga tritonus-substitut till C#m, F#7.

B-delen har ingen sådan dold agenda, och är en betydligt "sämre" ackordsföljd, åtminstone mer

ansträngd. Melodin är också helt olika i delarna. I A-delen används ovanliga spänningstoner på ett

karakteristiskt sätt, #9 på maj-ackord, #11 på moll-ackord osv. På sticket används betydligt svagare

spänningstoner, en skön kontrast. Pianot ramar in låten med ett längre intro, och ett kort outro innan

sluttonerna. Drillen med blåsarna minns jag inte var jag fått ifrån, men det är fin effekt som jag

tycker mycket om.

*

De övriga låtarna i redovisningen är nummer 7 "Pedalen", nummer 5 "Keep going on the nod" och

82

Page 84: Triptyk - DiVA Portal

"Nummer 18". Den enda av dessa som inte redovisats tidigare är den sistnämnda. Liksom "Nummer

49" är det en låt av typen "jazzmanifest". Det är svårt att skriva om den, för det var så länge sedan

jag skrev den, och jag har heller inte spelat den på länge – det är en låt jag lämnat bakom mig. Jag

är dock mycket glad att vi spelade in den. En av drivkrafterna med det här projektet var att spela in

så mycket som möjligt av mina jazzlåtar, vilka generellt inte passade in vare sig i soloprojektet eller

trion.

83

Page 85: Triptyk - DiVA Portal

Appendix III – Noter

84

Page 86: Triptyk - DiVA Portal

����

��������������� �������������� ��������

����� �

���� ����

� � ��� �� ������ �������

� � � � �� ����� � ���� ���� ���

����� �

�� ��� � �����

� � � ��� ������

� � ��� � ���� �� ��

����� ��

�� ���� ���� �

� � � �������

��� � ������

� � �� �� ����� � ����

� � ������ �� ����

� � � ��� � ���� ���� ��� � ���� ��� � �

����� �

� �� ���������

� � ��! ��� ���

� � � � � �����"

�"������ �� �� �

� � � � ������� ���� ������� ����

�� #$ ����

%$

�����

��� � �� � ���

�� �&��� ����� �����

� � � �����

�� ���

�������� ���� ������ ��� �������

������� ���������������������� ��������������������������

�����

'"����� ��� ���

� � � �� ����

� � ��� �

� � �� ��� ��

� � � ��� �� �

� �� ��� �� ���

� � � � ���� � ��� ������ �

Page 87: Triptyk - DiVA Portal

�����

����������������� �������������������

��

��

� � �� � �� ��� ���

� � �� �� �� � ��� ���

� � �� � �� �����

����

��� � � �� �� � ����

� � �

� � � � �� � � � � �� � � ��

��

���

���

� � � �� �� ���

� �� ������

� �� �� � �����

�� � � ��

��� �� � �

�� � � �� � � �

�� � � � � � � � � � � � � �� �

��

��� �� � � �� ����

� � �� � ����

���

�� �� ����

� � � �

�� � ���

� � � � �� � �� � � � � ���

�������� ��� ������ � �� ����� �� ����������� � �������� ���

��

� ���

����

� ���

� ����

����

����

� ���

� � � � �� � � � � �� � � �

��

��

���

� �

���

� �

��

� �

�����

� �

���

� �

� �

�� � �

���

�� ����

������

�� ���

���

� � � � � � � � � � � � � ��� � ���

� � ���

��

�� �� � �

��

� �����

� � ����

��

� �

��

� �

�� � � � �� � �� � � � � � � �

��

��

��� �� � � �� �� � ��� ��

�� � ����

���

�� �� ����

� � � �

�� � ���� ��

� � ��

� � � � �� � �� � � � � �� � ��

Page 88: Triptyk - DiVA Portal

�����

����

������������ ���������������������

�������� ��������������

��

����

� �� �� ������ � � �� � ����� � ���� �� � � �

�������� ���������� �!�� �"�����������

� � � � � �� � � �� �� #�����$������

��

���

�� � � �� ���� �� � ���� �� ���

� ��

�� � � � �� � #�����$������

��

�����

����

�� �� �� �� � ���

� ����

�� � �� �� ����� �

� � ��� � � � �� � �� #�����$������

����

��

%����������� ����

� � � � �

��

���

��

��

�� � � � � �

��

��

��

��

�����

� � � � �&'���(�����

����

���

���

��� ���

Page 89: Triptyk - DiVA Portal

��

��

���

� �� �� ������ � � �� � ����� � ���� �� �

� ��� � ���� � � �� �� ���� � � ���� �� �� ��� � ���� � � ��

� �� � � �� �� �� �� � � �� �� ���

�� � � ���� � � ���� �� � � ��� � ���� � � �� � � ���� � � ���� �� � � ��� � ���� � � �� � � ���� � � ���� �� �

� �� �� �� �� � � �� �� � � �� ��

�� � � � �� � �� �� �� �� � �� � � � � ��

� � � � � � � �

��

� � �� �� �� �� � �� � � � � �� � �� �� �

� � � � � � � �

��

� ���

� � �� �� ���� � � �� � ����� � ���� �� � � � � ��� �� � ��

� �� � � �� �� � � � �� � � ��

� �� � � � �������� ����

� � � �

Page 90: Triptyk - DiVA Portal

� � � � � �

� � � �

����

��

��

���

� �� �� ������ � � �� � ����� � ���� �� � � �

���������������������������������������

������������������ ��!��" �#����$ %&��� �����������

� �� � � �� ��

��

���

�� � � �� ���� �� � ���� �� ���

� � �� � � � �� �

��

�����

����

�� �� �� �� � ���

� ����

�� � �� �� ����� �

� ���������������' �

��� � � � �� � �� � �

��

���

���

�� �� �� �� � ���

� ����

�� � �� �� ����� �

����������� �!��(��� ��� � � � �� � �� �

��

��

�� �

����� � � � ����� �� � � ������ � � ����� ��

� � � �

)

Page 91: Triptyk - DiVA Portal

��

��

���� �� � � ����� �� � � �� �������� � � � �� ���������

� � � ���

�� �

���� � � ������ �

� � ������

� � ������ �

� � � � �

*�+��+

,����� ����-�������� �����.������.�/�-+

��

������ �

� � ������ �

� � ��� �������

� � � � ��� �����������

� � � ���������)���*�����)�

0

Page 92: Triptyk - DiVA Portal

�������������������

�� ��� ����������������

�� �� �� � � �� � � � � �� �� � �� �� �� � � � � �� �� �� �� �� �� �� � �� �� �� �� � � �� � � ��

�� � � � �� �� �� ��

��� �� � �� � �� �� � � � � �� �� �� �� �� �� �� � � �� �� ��

� �� �� � ��� �� �

��

���������

� � � � � �� � � �� � � �

� �����������������������������

� � � ���������������������������� �� �� �� ��

��

�� � � � � � �� � � �� � �� �� �� � � �

����������������������������� ���������������������������� ������������ � �������� �

��

�� �� �� � �� �� �� � � �� � �

� ���������

����������������

���������

����������

��

��

���������������

� � �� � � � � ���������� ����

� ���

����������

�����������

����� ��� ��� ��� �

��

�� �� �� � � �� � � � � �� �� � �� �� �� � � � � �� �� �� ��� � � ��

Page 93: Triptyk - DiVA Portal

��

�� �� �� �� � �� �� �� � � � � �� �� �� �� �� � � �� �� �� � ��

��

��

�� � � � �� �

����������

������������

�����������

������������

����

���

�����

� � � ������ � � � ��

�����������������������������

� � � ����������������������������� ��� �� �� �� � ����

���

��

�� � � � � � � � �� ������ ������������� ������ ��������� �� ��������� ���������� ���� ��� ��� ���

Page 94: Triptyk - DiVA Portal

����

����

�������������� ���������������

��

��������������

� � ����

� ����� ���

� ���

��

����� ���������

���

� � ��

� � ������

� � � �� ����

���

� ���

�� �� �� � ��� � ���������

�� � ��� ���

� � � �� �� ���

� � �

� � � � � �� � � ���

��

���

� ����

� � ������

� �� � �� ��

�����

� � �� �� � ��� ���� �� �� � � ���� � � ���

� �

� � �

� � �� �� � �� �� � ���

��

���

��

����������

� ��

�� � � � ����

�� �������

�����

�� � �

��� � � � ���

��

��

�� � �� � � � � � �

��

���

���

�� � ��

�� � � � ���

���

� �

�������

��� � ����

�� � ��

����

� �����

�� ��

��

�� ��

� � � � �� �� �� � �

��

��

���

��

��� �����

���

� � ������� � � �� �

������

� ���

�� �� �� � ��� � ���������

�� � ���

���

� � � �� �� ���

� � �

� � � � � �� � � ����

��

�������� �������

����

� � ������

� �� � �� ��

�� � � ������� � ��� ���� �� �� � � ���� � � �

��� �

� � �

� � �� �� � �� ���� � ��������������������� ��� ���������� �� ��� �!�"�����#���

� �

Page 95: Triptyk - DiVA Portal

��

������� �

���

� � �����������

����

� �� � �� ��

���"����������$����%�

� � ������� � ��� ���� �� �� � � � � �� � �

� �� � �� �� �� � �&�

��

���

��

��

������ ���� �� ��

����� �� �� �� ��

��$�

�� ��

���

��

Page 96: Triptyk - DiVA Portal

���������

�������������� �������� �������������

�� � � � � � � � ����

����������������� ��� ��� ��� �� �� �� �� �� ��� ��� ��� �� ��

�� � � � � � � � ����� ��� ��� �� �� � ��� � ��� ��� ��� �� �� � ��

��

�� � � � � � � � �� �� ��� �� ������ �� ������� ���

�� � � � � � � � ����� �� ���� �� �� � ��� ��� ��� �� ���� �� ��

��

��

�������������������������������

�� � � �� �� � � � � �� � � �� �� � � �� �� �� � ��

�� �� ��� ��� ��� �� �� ��

��

�� �� � � �� �� � � � � �� � � �� � ��

��� �� ��� ��� ��� �� ��

��

�� � � �� �� � � �� �� �� � �� �� � � �� �� � � � � ���

��� ��� ��� �� �� � ��� �

��

�� � � �� �� � � �� �� �� � �� �� � � �

���� ��� ��� �� �� � ��

Page 97: Triptyk - DiVA Portal

�� � � � �� � �� � � �� � � � � � � � �� � � �� � �� � � �� �� � �� �� ���

����������

��� ���

� � � � � � ���

� � � � � � � �

��

�� � � �� �� � �� � � �� � �� � � � �� � �� � � �� � �� � �� � � �� �� � � �� ���

�������

� � ���

� � � � ��������

� � ����

� � � �

��

�� � �� �� � � �� �� �� � � �� � � �� �� � � � � �� ��� ���

���

�����

���

���

��

����

����

��� �������� ������������ ��! �"�!��"�#�� ����������������!�� ����� �������$%

��

�� � �� �� � � �� �� �� � � �� � �

� ���

���

� ����� ��

���

� �

��

�� �� � � �� �� � � � � �� �� ��

���

����

����

������� �

��

�� �

����������

� � � �

� � � � � �

Page 98: Triptyk - DiVA Portal

��

�� � � �� �� � � �� �� �� � �� ����

������� ���

� ��

���� ��

��

�� �

����������

� � � �� � � � � �

��

�� ���

����������

� � � � � � � ��

��� � � � � � � � �

�� � �� �� � � �� �� �� � � �� ����

����

������

���

���

� ��

�� �

����������

� � � �

� � � � � �

�� �� � � �� �� � � � � �� � � �� �� � � �� �� �� � �� ��

� ���

� ����

� ����

� ����

� ���

� ���

� ���

� �

���

�� �� � � �� �� � � � � �� � � �� � ��

� ��

� ���

� ����

� ����

� ����

� ���

� ���

� � � �

&

Page 99: Triptyk - DiVA Portal

���

�� � � �� �� � � �� �� �� � �� �� � � �� �� � � � � ��� ���

� ����

� ����

� ���

� ���

� ��

� ����

� ��

� �

��

�� � � �� �� � � �� �� �� � �� �� � � �

� ���

� ����

� ����

� ���

� ���

� ��

� ���

� � � �

���

�� � � � �� � �� � � �� � � � � � � � �� � � �� � �� � � �� �� � �� �� ��

���� ���

� � � � � � ���

� � � � � � � �

���

�� � � �� �� � �� � � �� � �� � � � �� � �� � � �� � �� � �� � � �� �� � � �� ���

�������

� � ���

� � � � ��������

� � ����

� � � �

� �

�� � �� �� � � �� �� �� � � �� � � �� �� � � � � �� ���

��� �� ���� �� �� � ��� ���

'�(���(

)�������� �"������� �������������*+�"(

� �

�� � �� �� � � �� �� �� � � �� � �� ��� �����������������

��� �� ���� �� �� �� �����������������

Page 100: Triptyk - DiVA Portal

�����������

��������������������

���

������������������� ����� �������� ���� ������ �� �� �

��

� �� � ���

�� �� � �� ���

�� �� ���

��� ����

� �� � ���� � ����������� ���

���

� �� � �� ��� �� �����

���

�� ���� �

���

�� � �� ���� ��� � ���� �

��� ���

� �� ����

����

����

����� � �� �

�� ������ �� ��� �� ������ �� ��

�� ��� ���� �� ��� ����

�� �� ������

��

��

�����

����������������

���

�����

������

���� �

��

� ������ ��

��� ����� �� ��� ������ �

��

��

���� ����

�� � �� ���� ��� � ���� �

���

� �� ���� ���

����� � �� � �� ������ �� �

�� �� ������ �� ����

����������!�"�����#���

��� ����

���$

�%������������&�����������'� ���('�� �����������!���

�� � �

� � � � � � � � � � � � � � �

��

��� � � � � � � � � � � � � � � � �

Page 101: Triptyk - DiVA Portal

������

������������������ �����

��

������������������

� �� �� ���

� �������

�� � � � � ���

� �������

�� � � � �

����

� �������

�� � � � �

���� ���� � ��� ���� �

��

������ ���� � ��� ��������� �� � � �

��������

��

����������� ��������������� �

����� ���������� ������ ����!��

"#$#�� �$���

�� � ��

���� �� ��

�������� � � � � � ���� � �

� ���������� � � � �

� �

�� ���%�&��������� ����� ���������� �������������%���%���

Page 102: Triptyk - DiVA Portal

�����������

������� ����� ��

������������� ������������������������������

�������

�������� � �� � �� �

� � �� � �� � �� � �

�������

�� � �� � �� � � � � ���

��

�������

��������� � � �� �� �� ��� � �� � � �� �� �� � �

��

�������� �

����

�� � � �� �� �� � ��

� � �� ����

��� ����

���� � � ��� � ����

� �����

�� ��� �����

�� � ���

�� ���

��

�� ����

�� � �����

�� ������� � � � �

�����

���� � � �� �� �� �� ��

� �� �� � ����

�������

������

�� � �� � �� �

� � �� � �� � �� � �

��

�������

�� � �� � �� � � � � ���

��

��

�������

��������� � � �� �� �� ��� � �� � � �����!�"��������#��$$%$&

'�����(#�!�"�)�����*&+&��"�+���

�� �� �� � �

��

������ �

����

�� � � �� �� �� � ��

� � �� ��,�������������� ���

Page 103: Triptyk - DiVA Portal

� ��������

��� ����

�� � �����

�� �������

����������

� � � � ��� � � �� � �� ��

�� ���� �� � �� �� � �� � � �� � �� � �����

�����������

��� �� ����������� �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � �� �� �� � �

����

��� ���������� ��������

�� �����

� �� ���� �����

� � � �� � �� � � ��� �����

� �� � � � �� �����

!����������"���� �� �� �� � �

,�������������� ���

Page 104: Triptyk - DiVA Portal

��

������ ������������� ��� �

���������������!���������

������������������ ���������� �������������

���

� �����

�� �� ������

�� �� � � ���

�� �� ���

���

�� �� ����

�� �� � ����

����

� � � � ��

����������

��

������������� �� �

�� ��� ���������

� � ���� ���

� � �� � � ����������

��

� ��� ��� �� � � ��������� �� � � � ��� ����� � �

��

����

�����

� � � ������������

� � ����������

� � ���

����

� �����

� �� � ������

� �� �����

� � ��

��

�� ���

� � �����

� ���

� �� � ��

� �� ��� ���

� ���

� � � � ���

� �� � �� ���

� � � � �

��

���

� ����

��� �� ����������

��� �� ���

�� � �� ��

�� ��

� � �� �� ���

�� � �� � � � � ��

� � �

����

������������������

� ���

� � �

��

� ���

� �

��

� �

�� ���

� �

���

� �

���

� �

� �

��

�����

� � �

���

� �

���������

� �

��

� �

��

��

� �

���

� �

� � ������ �

��

�� �

�������������� �

� ���

��

� ���

��

� �

�� ������

���

��

���

� �

���������

�� ��

��

���

��

��������������� ���

Page 105: Triptyk - DiVA Portal

�� �

�����������������

� ���

� � �

��

� ���

� �

��

� �

�� ���

� �

���

� �

���

� �

� �

��

� � �

���

�!

�� ��� �

���������

� �

��

��

� �

��

� �

���

� �

����������

��

��

���

� ��� ���

����

� � �� ��� ���

� � �� ����

� � � ���

�"

��� ���

� � �����

� � �� �� � � �� ���

���

� � ��� �

#�

����

�� �����

� � �� � ������

� � � � �����

� � �##

����

�� � �����

� �� �� � �����

� �� �� �����

� � ��$����� ��%��&'�� �()���

,�������������� ���

Page 106: Triptyk - DiVA Portal

����

������������� ����

����������

�����������

��

��

� �� � �� ����� � � �� � ���� �� � � ���� �

� �

��

��

�� � � �� �

�� � � �� � ���� �� � � ���� �

� �

��

��

� �� � �� ��� � � � � �� ��� �� �� � � ��� � � �

� ��

��

����

��

�� � � ��

�� � � �� �� ���� �� �� � �� � ���� � � � ���

� ��

��

���� ���� �� �� ���� � �� ���� �� �� �� �

� ��

��

�� ���� � � �� �� � ���� � � � ��� ��

��

��

�� �� �����

�� � �����

�� �� � �� ��� ��

��

��

� �� � �����

�� � � � � ����� �� � �� � �� ����� � � � � �� � ��

� �����������

Page 107: Triptyk - DiVA Portal

�������� ������������� ����

������������

����

����������

� � ��

���� �� �� � �� ��� � �� � ������ � � � �� � �� �

���

� ���� � ��

����� � �

�� � � �

���� � �� �

����� � �� �

� � � ���

� � �� �

��

� � �����

� � �

�� ����

�� � � ���

���

��

� �� � �� ���

� � �� ����

�� �� � �� ��

��

���

� �� �� ��� ��

� ��

��

�� � � �� � �� � ����

����

������

�� � �� �����

����

�� � �� ���

� �

��

����� ���� �� �� �� �� �

���

���

� �� ��

���� �

��

���������������

����������� �� �� �

���� � �� � �� �����

�� � �� �� �� ����� �

�� � �� �� �� � �� ���

��������

�� �� �� ����

�� � �� � �� ����

�� � �� �� �� ���� ��

�� �� �� �� �� � � ����

��������

�� �� � ���

�� �� � � �� �����

�� � � �� �� ������ ��

�� �� �� � �� � � ���

��

���

����������������

� �

��

����

�� ���!

���

! ��������

"�������������� ���

Page 108: Triptyk - DiVA Portal

��

������ ��

�� �� � ����

������ �� � ���� �� �� � �

�� � �� �

� � � �� � ��

� �

���

�����

� � �� ����

���

� � �� � ��

� �

��

� � � ��

���

�� �

����

��

���

��

� �� � �� ���

� � �� ����

�� �� � ��

�� � � �� �� ��� ��

� ��

��

�� � � �� � �� � ���

��

����

������

�� � �� �����

����

�� � �� ���

� �

����� ���� �� �� �� �� �

���

� �� ��

���� �

��

����������� �� �� �

���� � �� � �� �����

�� � �� �� �� ����� �

�� � �� �� �� � �� � �

��������

�� �� �� ����

�� � �� � �� ����

�� � �� �� �� ���� ��

�� �� �� �� �� � � ��

��

��������

�� �� � ���

�� �� � � �� �����

�� � � �� �� ������ ��

�� �� �� � �� �

� �

��

��

��

������ ����� ����������������������������

��

� �

��

����

�� ���!

���

! ��������

"�������������� ���

Page 109: Triptyk - DiVA Portal

��

��

���

��

� �

��

����

����������

���

� �� ��������������

��� ��

��� ��������

��

��

������� ��

� �����������

�� ������ ��� �� �� ���

�����

�� � ���

��

��� ������

�� ��� ��� �����

� � �� � � ����

�� � ����� � � � � � ����� � ��

���

�� � �� � �� �

���� ���

"�������������� ���

#

Page 110: Triptyk - DiVA Portal

����

� �������� ������������� ����

���������������������

��� ��

� � ���

�� �� �����

� � ���

�� �� �����

� �� ���

�� �� ���

� � � �� �� ��� � � � � � � �

� �� �� � �� � �� � ��

��

��� ��

� � ����

� �� ���

�� �� ����

� � ���

�� �� ����

� � ���

�� �� � � � �� � � � � � � �

� �� � �� � �� �� �� ��

��

��� ��

�� �� ����

���� ���� �����

�� �� ����

���� ���� �����

��� ��� ����

���� ���� ����

�� �� �� ���� ���� ��� � � � � � � �

� �� �� � �� � �� � ��

��

��� ��

�� �� �����

��� ��� ����

���� ���� ��� ��

��� �� ���� ���� ��

� �� � � �

�� � �� � �� � �

� � �

��

��

� �

��

����

��������

� �� � ����

�� ���

� �� � ����

�� � � ����� ��

�� �� �

� � � � � � � � ���

��

���

���

� �� � ���

�� � ����

� �� � ���

�� �� �

���

� �� �

� � � � � � � � �� ��

��

���

���

� �� � ����

�� ���

� �� � ����

�� � � ����� ��

�� �� �

� � � � � � � � ���

��

���

���

� �� � ���

�� � ����

� �� � ���

�� �� �

���

� �� � � � ��� � � � � � � �� � �� �

Page 111: Triptyk - DiVA Portal

��

��

���

�� �� ���

��� ���

� �� � �� ��

�� ����

�� �� � �� ���

� � � � ��

�� � � ��� � � �� �� �� � � � � � � � � � � � � � � �� �

��

��

��

�� �� �

��� ����

�� � �� ���

��� �� �����

��� � ��

� � � � � � ���

� � �� � �

�� � � � � � � � � � � � � � � �� �

� ��

��

���

���

� �� � ����

�� ���

� �� � ����

�� � � ����� ��

�� �� �

� � � � � � � � ���

��

���

���

� �� � ���

�� � ����

� �� � ���

�� �� �

���

� �� �� � � � � � �

��

��

��� ��

�� �� ����

���� ���� �����

�� �� ����

���� ���� �����

��� ��� ����

���� ���� ����

�� �� �� ���� ���� ��� � � � � � � �

� �� �� � �� � �� � ���

��

��� ��

�� �� �����

��� ��� ����

���� ���� ��� ��

��� �� ���� ���� ��

� �� � � �

� �� � �� � �� � �� � �

��

��

���� ������������������������������������������������ ��������� �� �������!������"����

�#

�����

���� ��

���

����

����

���

� �� � �� � �

��

Page 112: Triptyk - DiVA Portal

��

������������� ����������������

�� � � � �� � � �� �� � � � � � ��� �� ��� �� �� �� �� �� �� �� �� ��� �� �� ��� �� ��� �� �� �� � ��

�� ��

���� �� ��

� ���� ��� �� ��� �� �� � �� �� � � �� �� � �

� �� � �� � ��� � � �� ���� �� ��� �� �� � � �

�� � � � �� � � � �� �� � ��� � �

�� ��� � �� � � �� � � �� ��� �

� �� �� � � �� �� � �� � � � �� � �� � �� � � �� �

��

�� �� ��� ��� � ��� ��� ��� �� � �� ��� ��� � � �� � �� � �

��� � �� �� �� � �� � � ��� ���� �� � �� �� �� � �� ��

��

����������� �������� �������������������� ��������������� �������� � ��

�� ��

�� �

�� �� �

�� ��

�� �

� �� �� � �� � �� �� ��

�� � �� ��

��

�� �

��

� �� �� � �� �

� ��

�� �

�� ��� �

�� �

� ��

�� ��

�� �� �

�� �

� ��

�� �� �

���

��

���� �� ��

�� �

� �� ��

�� ��

�� �� �

�� �

�� ��� � �� �� �� ��� � �� �� ��

Page 113: Triptyk - DiVA Portal

��

��� ��� � �� �� �� � �� � �� �

�� �� �

�� � �� � �� �

�� �� �� ��

�� �

�� �� � ����

��

��

���

� ���

����

� ���

�� ����

� ���

� ���

� �� ���� �������� ��������� ��� � �� ��

��

��

� ��

� ����

� ���

�� ���

� ���

�� �� ����� �

��� � �� � � � �� ���

�� � � � �� � � � �� �� � ��� � �

�� ��� � �� � � �� � � �� ��� �� �� �� � � �� �� � �� � � � �� � �� � �� � � �

� �

��

�� �� ��� ��� � ��� ��� ��� �� � ��

�� ���� � � �� � � �� �

��� � �� �� �� � �� � � ��� ���� �� � �� �� �� � ��

Page 114: Triptyk - DiVA Portal

���������������� ��� � �� �

���������� ��������

���

� �������

���� �� ���� ��� ��� ������ �� ����

��

���

��� ��� � ������� � �� ��� � � �

����

�����

� ����

����

�����

� � �

��

���

� �� �

����

� ���

� � ��� � � ����� �� � ��� ���

�� �� �����

���

� ��

����

����

����

� �� �

��

� � �� ��

��

�� � ���

���� � �

�� � ���

����

��

��

��

����

� �� �

���� � � �� � �� �� � ���

�����

!"��# ���� ��$���������� ���%�� ���%�&�$�

��

����� � ��

���� � �

�� �� �

Page 115: Triptyk - DiVA Portal

�����������

���� ���������

��

��

����

�����������������������������������������

�� �������

� � � �� � � �� �����

� � � � � �� � � �� � � �� � �

� � �

��

������

� � � � �� � � �� �����

� � �� � � � � � � � � �� � � � � �

� � �

��

��

������

� �� � � � �� � �� � � �����

� � � � � �� � � � �� � � � �

�� � � �

��

����

������

� � � � �� � �� � � �����

�� � � � � �� � � � � �� � � �� � ��

�� � � �

���

��

���� � � � � � � ����

� � � � � � � � � � � � � � � � � � ���

��

���� � � � � ����

� � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

��

��

� � �� � � � �� �����

�� � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

��

��

� � �� � � � ���������

� �� � ���� �� � �� �� � �� �� � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��������������� ���

Page 116: Triptyk - DiVA Portal

��

��

������

� � � � �� � � �� �����

� � � � � �� � � �� � � �� � �

� � �

��

��

������

� � � � �� � � �� �����

� � �� � � � � � � � � �� � �� �� � �

� � �

��

��

� �

�� �

����������

������ ���� ������ ����

� � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

��

����

������ ���� ������ ����

������ ��������� � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

���

��

���� � � � � � �����

����������������

� � � ���� � � � � ����

� � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

�� �

��

� � �� � � � �� �����

�� � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

�"

� ��

� � �� � � � ���������

� �� � ���� �� � �� �� � �� �� � �

� � � � � � � � � � � �

�����������������������

���� �������������

������� �����������������

� � � �

��

��

�!

��

��

�����

���

������

� � �

�������

���������� �������������

� �

��������������� ���

Page 117: Triptyk - DiVA Portal

����

�������#

��

��� �����

��������� � ��

�����

� � �� ��������� � �� �

�����

��������� � ��

�����

� � �� ������������� � � � �� �������

� � � � � � � � �

#

��

��� �����

��������

�� � ��������

�� � �� ��������

�� � �� �

������

��������

�� � ��������

�� � �� �� ��������

����� !��������"

� � � �� ��������

� � � � � � � �

��������������� ���

#

Page 118: Triptyk - DiVA Portal

����

������������������������

�������������������������

�� �

��������

����������

�������

�������

� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � � �� �� � �

��

���� �

��������

����������

�������

�������

� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � � �� �� � �

��

��

����� �

��� � �� �

�� �� � �� � �� �� �� �����

�� � ��� �

�� � � � � � � �� �� �

�� � �

�� �� �� �� � � � � �

��

��

����

��� � �� �

�� � � �� � � � �� �������

�� � ��� ���

�� �� � � �� �� � ��

� � � � �� � ��

�� ��� � � ��

��

��

�����

�� � �� � � � ��� ������

�� � ��� � ������

�� �� �� � ��� � � �������

��������

� � �� � �� ��� � �� �� � � � � �� � ��� �

��

��

����

�� � �� � �� ��� �����

�� � �� ������

�� �� � �� ��� � � ������

�� � ��� ������

��� �� � �� ��

� � � �� � �� ��� �� ���������

�� � � � � �� � �� � �� ��� ���

��

���� � � �� �

��

�������

� �� ��

����

��� ��

� �� � �� �� �� �� � ��

� ��

��������������� ���

Page 119: Triptyk - DiVA Portal

��

�� ��������� ���������� ������� �������

� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � � �� �� � �

��

�� �

��������

����������

�������

�������

� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � � �� �� � �

��

�� �� � � � � � � � � � �� � �� � � � � � � �

�� ���� ���������

� �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � ��� � � �� �

��

�� �� � � � � � � � � � �� � �� � � � � � � �

� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � ��� � � �� �

��

�� � � � � � � �� �� � � �� � � � � � � � � �� � � ��

��

� �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � ��

��

�� � � � � � � �� �� � � �� � � � � � � � � �� � � �� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � ��

,�������������� ���

Page 120: Triptyk - DiVA Portal

��

�� � � � � � � �� � �� � � � � � � � � � � �� � � ��

��

� �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � ��

�� �� �����

�� � � � � � � �� � �� � � � � � � � � � � �� � � �� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � �� �

��

��

��

��

����

� ��������� ����������

�������

�������

���������������

���!�������"#$�

�%����������&��� � �� � � � � �� � �� � � � � �� � � � � � � �� �� � �

��������������� ���

"

Page 121: Triptyk - DiVA Portal

����

������������� ��

����������

���������������

�� �� � �� � �� � � � � � � � �� � �� � �� � � � � � � � � � � � � � � �� �� �� � � � � � �

�� �� � �� � �� � � � � � � � �� � �� �

�� � � � � � � � � � � � � � � �� �� �� � � � � � �

�� �� � �� � �� � � � � � � � �� � �� � �� � � � � � � � � � � � � � � �� �� �� �� � � � � �

����� �� � �� � �� � � � � � � � �� � �� � �� � � � � � � � �

� �� �� �� � ����� � �

��

��

���

����������� �����

���� ������ ���� �����

���� �������

���� ��������� ������ ���� �����

����

����� �� ����

�� ���� �� ����

�� ���� �� ����

�� ���� �� ����

��

�� �������

���� ��������� ������ ���� �����

���� �������

���� ��������� ������ ���� ������

�����

����� �� ����

�� ���� �� ����

�� ���� �� ����

�� ���� �� ����

��

Page 122: Triptyk - DiVA Portal

�� ��

� � �� � � ��� � � � � � � � �� � � � � �� � � � � � � � � � � � � �

� �� �� ���� ��� �� ����

��

�� ��

� � �� � � ��� � � � � � � � �� � � � � �� � � � � � � � � � � � � �

� �� �� ���� ��� �� ����

��

�� ��

� � �� � � ��� � � � � � � �� � �� � � � � �� � ��

�� � � � � �� � � � � �

� �� �� ���� ��� �� ����

�� �� ����

��

��

������� �� � � � �

�� � � �� � �� � �

�� � � � � � � ����� ���� ���� ���� ������� �������� �� ����

�� �� ��

��

��� �� �� �� ���� ��

��

��

��

����

�������

� ����

�� ���

� ����

�� ��������

� ����

�� ����������� � ����� �

����� � �������� �

� ����������

���� �� ������ ���� �� ����

�� ���� �� ����

�� ���� �� ����

�� ���� �� ����

��

��

�� ��

� � �� � � ��� � � � � � � � �� � � � � �� � � � � � � � � � � � � �

� �� �� ���� ��� �� ����

�� �� � �� � � �� � ��

Page 123: Triptyk - DiVA Portal

�� ��

� � �� � � ��� � � � � � � � �� � � � � �� � � � � � � � � � � � � �

��� ��

���� ��� �� ����

�� �� � �� � � � �� � � �� � ��

��

�� ��

� � �� � � ��� � � � � � � �� � �� � � � � �� � ��

�� � � � � �� � � � � �

��� ��

���� ��� �� ����

�� �� ����

��

�� ��

�� � � � �

�� � � �� � �� � �

�� � � � � � � ����� �������� �����

���� ���� ������� �������� �� ����

�� �� ��

��

��� �� �� �� ���� ��

��

����� �� � � � �

�� � � �� � �� � �

�� � � � � � � ����� ���� ���� ���� ������� �������

�� �� ����

�� �� ��

����� �� �� �� �� ����

��

����� �� � � � �

�� � � �� � �� � �

�� � � � � � � ����� ���� ���� ���� ������� �������

�� �� ����

�� �� ��

����� �� �� �� �� ����

�������

���� ��������!�������������"������"#$�!�

���� ������� ����� ���� �������

�������� ����

�����

� �

�� �� ����

�� �� ��

��

Page 124: Triptyk - DiVA Portal

����

������������� ��������

� ������������������

��

�����������

�� ���

�� � �� � � ����

�� � � �� ��

�� �� � �� ��� ��

���

�� � � �� � � �����

�� � � ����

�� �� � �� ������ �

�������������� �� � �� � �� � � � �� � � �� �� �� � �� �

�� �� �� � � �� � � � �� � � � �� �� � �� �

����� �

��

��

� �� �� ����

� � �� ���� �� � � � �� �

����

����� �� � � � �� �

���

���

� � �� �� � � �� ��� � �� �� � � � �� � � �� � � � �� � �� � �� � � � �� � �� � � �� �� � � �� ����

��

� � �� ����

�� � �� � ���� �� � �� ���� �� �� � � �� � � � �

�� ��

���

� ��

�� � �� � �� �� � �� � �� �� �� � � �� � � ��

�� ��

���

��

��

��

� �� � ��

�� � � �� ����

�� � � ����

� ������ �� � �

���

�� �� � �� �� � �����

�� �� ���������������

� � �� � � �� � � �� � �� � � �� � �� � �� � � �� �� � �� �� � �� �� �� � �� � �� ��

��

��

���

��

�� � � � �� � �� � � ������

�� ����

�� � �� ���� � � � � � � � � �

����

� � �� � � � �� � �� � ��� �� � �� �� � �� � � �� � �� � � � � �

��

��

���

� �� ���

�� �� ������ � � � � � �� � � �

����

� �� ���

� � � � � �����

�� � � ���

� �� � �� �� �

� � �� � �� �� �� � � �� � �� � �� � � � � �� � � � � � � �� �� � � �� � �� � �� �� �

��

��

� �� ���

� ����

� � �� ���

�� �� � �� � �� �����

� �����

�� �� � �� � �� ����

�� ����

�� � �� � � � � � � ���

� � �� � � � � � �� � �� �� � �� � �� �����

� �� �� �� � �� � �� � �� �� �� � �� � � � � � � ���

��

��

��

��

���� ��� �� � � � �� ����

���

� � �� �� � ���

�� ���

�� � �� ����

�� � � ��� ��

�� � �� ����

� � � ��� ��� �

� � �� � � � ��� � � �

� �� �� � � ��� �� � �� �� �� � � �

�� ��

�� � �� ����

� � � ��� ��� �

Page 125: Triptyk - DiVA Portal

��

�������������� �������������� ����������

�����������

���

�� �� � � �� � � � � ��� ���

��� � �� �� � � �� � ���

�� � �� � � �� � � � � ��� ���

��� � ��� �� � � � �� � ��

� ��

����

����

�� ����

� � � �

��� � � � �� � ��

� � �� � ��� � � �� ���

� ��� � � � � �� � � � �� � � � ����

��� ��������

���

����� ��

� � � ���

�������������������������

���������������������

�����

�� �� ���

�� � ���

�� �� ���

��� �� ���

�� � ���

�� �� ���

� �� �� � ����� �

�����

��

������

��

� � �� � � �� ��� �

������ �� � �� �� ��

� ����� �� �� � ��

��� � �

��

�� � ����� �

���

� � ����

� ��

����

�� �� ��� � ��� �� ��

�!

�����������

���

�� �� � � �� � � � � ��� ���

��� � �� �� � � �� � ���

�� � �� � � �� � � � � ��� ���

��� � ��� �� � � � �� � ��

""

���� �

���

�� ����

� � � ���

� � � � �� � ��

� � �� � ��

��� � � �� � � ��� � � � � �� � � � ��

������������#��

� � � � ����

� � � �

"$

��

��

%���������

�� �� �� � �����

�����

� �� ��� ��

��

Page 126: Triptyk - DiVA Portal

��

������������ ������ ���������� ���������

�������������

��� �� � ����

�� � � �� � ����

�� �������

� �� � � �� ��������

� �����

�� �����

� � �� � ����

�� �� ���

� �����

� � � ���������

� ������

� �� � � � � �����

�� ����

� �� � � ���

��

����

� � �� � ����

�� �������

� �� � ��������

�� � � � �� �� ��

�� � �� �

��

�� ����

� �� �� �� ����

�� � ���

� �� �� ��

���

���������

� �� �� ���

����

�� �

� �� � ����

�� � � � �� � �� �� ����

����

� � �� ����� ����

�� � � �� ����

�� � � �� �� �����

�� � � ������

��

����

�� ���

� �����

� ����

�� ������ �� � �� �� ����� �� �� ����������

��

�����

� �� ������ ������

���� ����

� � � � � � � ��� � � �� � �

��

��� � �����

� �� �� � �� ���� � � �� � �

� ������������ � �� ����������

����� �� � �� �����������������

�� �����

���������� ������ �

�� �����

����������

������ �� � ���� �

� � ������ � � ���� �

����� �� � � ���� �

� � �� �������� � ����������� � �

��

������ �� � � ����� �� � � ����� �� � � ����� � ����� �

� � ������ �

� � �� �������

� � � ���������

� �

��

�������������������� ����� !���!��������"

���� ���� � � ���� �� � ���� � � � ��� �� ����

�� ��

����� ��

� �� ���

��

�� ��� �� �

�����

� �� �� ��� �� � �

�����

�� � ��� �� �����

� ����

Page 127: Triptyk - DiVA Portal

����

����������� ��� ���

� ��������������

�� � �� �� � �� � � � �� �� � �� � �� ��

� � � � � �� �� �� � ��� � � �

�� � � �� � �� � � � �� �� � ��

� � �� � �� � � �� �� � � ��

�� � � � � � � � �� � � �� � � � �� � �� � � � � � ��� �� �� �� ����

�� � �� � � � � �� � �� � � � �� �� � � �� � � �� ��

Page 128: Triptyk - DiVA Portal

��

��

����

����������������� ���������� ��� ���

� �������������

�����

���

����� ��� ��� � � ����� ����

��� � �� ����� ��� ��� � � ����� ����

���� ��

������� ����

���

���� ������ ��

������� ����

���

���

����� ��� ��� � � ����� ����

���� �� ����� ��� ��� � � ����� ���� ��� ������ �

��� ��� ������

���� ��

������� ����

���

���� ������ ��

������� ����

��� ��

��������� ���

��

���

���� � � �����

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� � �

�� �����

���

��� ���� ���� ���� ��� ����� � �

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� ��

��

���

����� ���� ���� ���� ��� ����� � �

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� ���� �� ���� �� ���� �� �� �� �� �� ���� �� ���� �� �� �� ���

��

���

����� ���� ���� ���� ��� ����� � �

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� ��

��

��

�����

����� ���� ���� ���� ��� �����

��� ���� �����

�����

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� ���� �� ���� �� ���� �� �� ���� �� ��

Page 129: Triptyk - DiVA Portal

��

���

����� ��� �� � � �� ���� �� �� � � �� �� �� �� ���� ����� ����

��� ���� ���� ���

������ ��� �� �� �� ������ ��� ��

�� �� ��� ��

��

������ ������� ��� ��� � �

��

���

�� � �� � � �� �� � �� � � �� �� �� �� �� �� �� �� �� �� �����

������ ��� �� �� �� ������ ��� ��

�� �� ��

�� �� ��

��� ����

�� ���

���

���

���� � � �

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� � ��� ���

��

��

��

��� ��� ����������

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� ����

���

�� ��� �� ���� �� �� �� �� �� ��� �� ���� �� �� �� ������

��

�����

������ ������ �

�� ���� �� ���� �� �� �� �� �� ���� �� ���� �� �� �� ��� �� �� �� ��

��

�����

����� ��� �� � � �� ���� �� �� � � �� �� �� �� ���� ����� ����

��� ���� ���� ���

������ ��� �� �� �� ������ ��� ��

�� �� ��� ��

��

������ ������� ��� ��� � �

Page 130: Triptyk - DiVA Portal

��

��

�����

�� � �� � � �� �� � �� � � �� �� �� �� �� �� �� �� �� �� ������� �� �� �� ����

������ ��� �� �� �� ������ ��� ��

�� �� ��

�� �� ��

��� ����

�� ������

��� ����

�� ����

��

���

���� ���� ���������� ���� ����

����� ���� �����

����� ���� ����

����� ���� �����

����� ����

������� ����� �������� ������ �����

���� �� ��

��� �� ����

����� �� ��

��� �� ����

����� �� ��

��� �� ����

��� ���� ���� ���

��

���

����� ��� �� � � �� ���� �� �� � � �� �� �� �� ���� ����� ����

��� ���� ���� ���

������ ��� �� �� �� ������ ��� ��

�� �� ��� ��

��

������ ������� ��� ��� � �

��

���

�� � �� � � �� �� � �� � � �� �� �� �� �� �� �� �� �� �� ����

������ ��� �� �� �� ������ ��� ���� �� ��

�� �� ��

��� ����

�� ����

��

���

��� ��� ��� � � ����� ����

���� �� ����� ��� ��� � � ����� ���� ��� ������

����

�� ��

������� ����

���

���� ������ ��

�������

��������� ��

���

��

���

����� ��� ��� � � ����� ����

���� �� ����� �������

��� � � ����� ���� ��� ������ �

��� ��� �������

�����

���� ��

������� ����

���

���� ������ ��

������� ����

��� ��

��������� ����

����

!

Page 131: Triptyk - DiVA Portal

����

�����

��

�������� �����

�������������������

�� �

����� � �

��������� �

������

������������ � �

�����

����� �

����� � �

��������� �

������

��� � � �� �� � �� � � � �� �� � �� � � � � �� �� � �� � � �� � ��

�� �

����� � �

��������� �

������

������������ � �

�����

����� �

����� � �

��������� �

������

��� � � �� �� � �� � � � �� �� � �� � � � � �� �� � �� � � �� � ����

��

�� � � � � � � � � � � � � � � � � � �� � ��� � �

�� � ��� � �� � ��� � ���� � ���

��

��

���� � � � � � � � � � � � � � � � � � ��� � �� � �

�� � � � ��� � � � ��� � ��

��

�� �

��������� � �

������ �

��������

���������� � �

���������

����� �

��������� � �

������ �

��������

�� � �� �� � �� �� � �� � � �� � �� � � � �� �� � �� �� � �� � � �� ���

�� �

��������� � �

������ �

��������

���������� � �

���������

����� �

��������� � �

������ �

��������

�� � �� �� � �� �� � �� � � �� � �� � � � �� �� � �� �� � �� � � �� �

��

��

��

�� � � � � � � � � � � � � � � � � � ��� � �� � �

�� � � � ��� � � � ��� � ��

Page 132: Triptyk - DiVA Portal

��

�� � � � � � � � � � � � � � � � � � �� � ��� � �

�� � ��� � �� � ��� � ���� � ���

Page 133: Triptyk - DiVA Portal

����

������

��������������� ����

�� ��

���

� � ����

� � ����

� � ������

� � � ��

�� �� � � ���� �� �

�� �� � �� ��� � � �

� �� � � �� �� �� � � �� �� �

� ��� �

�� �� �

���

�� � �� ���� �

�� � � � �� � �� � �� �����

���� ���������� �

�� � �� ����

� � � � � � � � � �

��

��

����

��

� �� � � � � � �� � ���

�� � ���

�� � �� ��

�� � �� �� ��� �

� ��

� � �� � � � � � ���

��

����

� �� � � � ����� �

� � �� ����

� � �� � �� �����

�� � �� �����

�� � � � ����� �� � �� �

���

��� � �����

� �� � � � � � � � ���

��

����

� �� � � � ����� �� � �� �

���

�� � � �����

� � ����������

�� �� �� � ������ � ���������

��� ��� � ������ �

� � � � � � � � ���

�� ��

���

� � ����

� � ����

� � ������

� � � ��

�� �� � � ���� �� � �� ����

�� � �� ���� �

�� � � � �� � �� �

� � � � � � � � ���

�� �� �

����

���� ���������� �

�� � �� ���� ��

� �� � � � � � �� � ���

�� � ���

�� � �� ��

�� � �� �� ��� �

� �� � � � � � � � �

Page 134: Triptyk - DiVA Portal

����

�����������

����������� �����������

������ ���������

��

���

������

�� ������

�� � ����

�� ����

�� �����

�� � � �� �����

����������������� ��

�������

���������������

���������� ��

����������

��

���

����

�� ����

�� ����

�� �����

�� ����

�� ����

� � � � �� �

����� �����

����������

����� �����

����� �����

������������

����� �����

����� �����

��

���

������

�� ������

�� � ����

�� ����

�� �����

�� � � �� �����

����������������� ��

�������

���������������

���������� ��

����������

��

��

���

����

�� ����

�� ����

�� �����

�� ������

�� ����

�� �� � � �

����� �����

����������

����� �����

����� �����

������������

����� �����

����� �����

��

��

���

� ����

� � � �����

� � �����

�� ���

�� ���� � �

�� �����

�� ������ � �� �����

����������

�����������������

����� �����

����������

������� ����� ��� ���

��

��

����

���

� ����

� � � ����

�� � ����

� � � ����

����

� � � ���

� � �����

� � � � � ��

����

��

���

������

�� ������

�� � ����

�� ����

�� �����

�� � � �� �����

����������������� ��

�������

���������������

���������� ��

����������

��

��

���

����

�� ����

�� ����

�� �����

�� ����

�� ����

�� � � �� �

����� �����

����������

����� �����

����� �����

������������

����� �����

����� �����

Page 135: Triptyk - DiVA Portal

��

���

������

�� ������

�� � ����

�� ����

�� �����

�� � � �� �����

����������������� ��

�������

���������������

���������� ��

����������

��

������ ���������

��

���

����

�� ����

�� ����

�� �����

�� ������

�� ����

�� ���

����� �����

����������

����� �����

����� �����

������������

����� �����

����� �����

Page 136: Triptyk - DiVA Portal

����������

��

��������� ��� ���

������������� ����������������

� � �� �

�����������

� �� �� �

��� ��

��

��

����

����� �������

� ��������������

���

� � � � � � � � � � � � � � � � ��

�� �

��

� �

��

�� � � � � � � � � � � � � � �

� �

����

��

��� ��� �

��

�� � � � � � � � � � � � � � � � � ��

�� �

��

� �

��

��

�� � � � � � � � � � � � � � ��

� �

����

��

��� ��� �

���

��

�� � � � �� � � � � � �� � � �

���

����� ��

��� �

�� �

���

��

��

���� � � � �� � � � � � �� � � � � � �

��

����� ��

� � � �

Page 137: Triptyk - DiVA Portal

��

��

��

�� � � � �� �

�����

� � � � � � � � � � � � � � �

�� ��

��

��

��

�� � � � � �� � � � � � � � � �

��

� � � � � � � � � ��

�� � � � ��

� � � � � � � � � � � � � � �!"

�� � � � ��

� � � � � � � � � � � � � �

!!

�� � � � �� � � � � � � � � � � � � � � �

!#

� ��������������

�� � � �

��������� ����� �!�������"�#�� �� �

�� � � � � � � � � � � � � � � �

������������

��

����������� ����������������

� � �� �� � �� �� �� �

��� ��

Page 138: Triptyk - DiVA Portal

����

����������� ���������

�����������

�� ������� ������ ����� ������ ������ � �

� � ��

� �� � �

����

� � ��

��

������

� �����

� �� � ����

����

������

� �� � �� �� ��

�����

� ��

������� �

����

���� �

� �

��

���

�� � ��

���

����

� �����

� �� � ���� �� � � �� �����

� �����

� ����

��

���

��

��

� � ��

��

�� � ���

����

����������

� � �� � �� �����������

� � � �������

� � � � �������

�����������

� � � �����

� � �� � �� � � �� � � �� � ����

��

���

� � ��

���

� � ��

���

�� � ���

��

� � ���� � ��������� � � �������

� � � � ������

����

� � � ������

� � �� � � � � � � � � � ���

��

������� �������

��

��

��

�� � �� ���

�� �� ������

�� �����

��� ����

�����

�� � ������

�� � �������

�� �� � ������� �

��� ����

� ������������������

Page 139: Triptyk - DiVA Portal

��

��

���

�����

�� ����

� �� ����

�� �����

�� �� ����

� ����

�� ����

� � � ���

��

��

��

�� �� ���

����

���������

� ����� �

�������

������ �

�������

� ����� �

�������

��

�������

���

��

��

���

���

��� ��

������ ������

������ ��� ����

�����������

��

��

���

� � ��

���

� � ��

���

�� � ���

��

���

����

� � �� ��� ���

Page 140: Triptyk - DiVA Portal

����

�����

����������� ���������

��

���� �� � �� � �� � �� � �� � �� �

��� � � � � � �� � � � � � � � �

��

�� ����

�� ���

�� ����

�� ���

�� ������ �

��

�� � � � � �� ����

�� ���

����� � �������

�� �

� �� � �� �� �� �� �� �� � �� � � � �

���� � ��� ������ �������

�� � � � � � �� � � � � � � � �

� ����

�� ���

����� � �������

�� �

� �� � �� �� �� �� �� �� � �� � � � � � � � � �

����� ������� �

����� ����� �

��

��

��� �

� � � ���� �

� � � �����

� �

�� �� �

�� � �� ��� �

�� � � ����

� ����

� � � �

��

��

����

�� �

� � � ���� �

� � � ���� �

� � � ��������

� � � ��

�� �

������

�� �

�����

�� �� �����

�� ���

��� � ���

��� ���

�� � ���

�� ���

��

� � � � � �� � �� � �� � �� � ��

Page 141: Triptyk - DiVA Portal

��

��

�������

��

��

�� �� �� ���

����

�����

�� �� �� ���

����

�����

�� �� �� ���

����

�����

�� �� �� ���

���

���� � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

��

����

�� �� �� �� �����

������

�� �� �� �� ����

�����

�� �� �� ���

����

�����

�� �� �� ���

���

�� � � � � � � � � � � � �� � � � � � � � � � � � �

��

��

�� �

�� ���� �

�� ���� �

�� ��

��

�� ��� �

���� ��

� �

���� ��

� �

�� �����

�� �� � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

��

����

� �

�� ���� �

�� ���� �

�� ���������

�� ��

������

�� � �� �

�����

�� �� �����

�� ���

��� ����

��� ���

�� �

���

�� ���

��

� � � � � � � � � � � � � � � � � �� � �� � �� �

����� ���������� �����������������������

�� � �� � ��

��

���

�� �

������

�� �

�����

�� �� �����

�� � ��

��� � ���

��� � ��

�� � ���

�� � ��

��

� � � �� � �� � �� � �� � ��

��

�� �

���

�� �

��

�� ����

�� �

��

��� ����

�� �

��

�� ���

�� ���� ��

������������������������������������������������������������������������� � �� � �� � � � �� � �� �� �

�����������������������

� � � � �� � � ���