! 1

!

Stenen i handen på den starke

!

!

!

!

!

!

!

!!!!!

! 2

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Peter Samuelsson, Cecilia Widegren och Moderata Ungdomsförbundet 1995 Omslagsfoto: Per Ydreskog/Pica Pressfoto Redigering: Sarah Törnquist Tryck: AWJ-Kunskapsföretaget, Nyköping 1995 ISBN-nr 91-86194-14-3

! 3

!

!

Stenen i handen på den starke

!!!!!!!!Fredrik Reinfeldt Per Schlingmann Peter Samuelsson Cecilia Widegren !!!!!!!!!!!!!!!!!!!

! 4

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 5

!”Jag behöver inte dela din åsikt men jag är beredd att dö för din

rätt att framföra den” !Voltaire 1694-1778 !!!

”Jag struntar i vad du tycker men är bredd att göra nästan vad som

helst för att få synas ” !Fritt efter tidsandan 1995 !!!!!!!!!!!!!!!!

! 6

Innehållsförteckning !Förord 9 !30 november 1994 11 !Postmaterialism, aktivism och programledarmakt 17 !Demokratin, lagarna och den civila olydnaden 25 !Extremisterna 57 !Media som livsluft 81 !En dag i staden 89 !Att förändra för att bevara 95 !Författarna 109 !!

! 7

!

! 8

!Förord

!!Herbert Tingsten sade en gång att varje generation måste vinnas för demokratin. Den tilltagande närvaron av civil olydnad är ett symptom på att detta jobb inte är tillräckligt väl utfört i den post-materialistiska generationen. !Ungdomsgenerationen tar demokratin för given. De har aldrig upplevt något annat och kan inte heller tänka sig demokratin som hotad. När en sten kastas eller ett hus ockuperas uppfattas det som ett inlägg i debatten och inte som ett olaga våldsdåd. Eftersom demokratin uppfattas som självklar upplevs utomparlamentarism och civil olydnad inte som något hot. !I själva verket hotar den civila olydnaden demokratin. För oss som politiskt aktiva leder detta till flera slutsatser. Vi måste initiera en diskussion om demokratin och vart vi är på väg. !!!!!!!!!!!!!!

! 9

!!Vi uppmärksammar problemen, men kan däremot inte leverera någon fullständig lösning på hur utrymmet för civil olydnad kan minskas och demokratin åter göras attraktiv och intressant för de unga. Vi har däremot nått två slutsatser framför andra. Den ena riktar sig mot oss själva. Partipolitiken och dess arbetsformer måste moderniseras, öppnas upp och göras mer attraktiv. Den andra riktar sig mot media. Livsluften för de grupper som sysslar med civil olydnad är mediernas okritiska och omfattande rapportering. !Ett stort tack till Gösta Bohman och Gun Hellsvik för inspirerande råd och vägledning. !Stockholm i maj 1995 !Fredrik Reinfeldt Per Schlingmann Peter Samuelsson Cecilia Widegren !!!!!!!!!!!!

! 10

!!!30 november 1994

!!Det var dags för 1994 års mörkaste dag, den 30 november. Sedan flera år tillbaka förknippas denna dag i Sverige med våldsamheter och motsättningar. Karl XII:s dödsdag har på grund av detta kommit att bli en påminnelse om närvaron av rasism även i Sverige. Det har blivit en dag då oftast mycket överförfriskade skinheads i grupper dragit fram genom landets städer och spridit skräck, våld och vandalism omkring sig. !Den massmediala uppladdningen inför 30:e november har varit mycket omfattande varje år. Det har börjat flera veckor före själva dagen med reportage och färggranna beskrivningar av polisens förberedelser. Vanliga medborgare har uppmanats att stanna hemma, för att undvika konfrontation med de våldsamma rasisterna. Det massmediala intresset och erfarenheter av tidigare års händelser bygger varje år upp en förväntansbild. Väl framme den 30:e ligger stäm- !!!!!!!!!!

! 11

-ningen tät över de svenska städerna, inte minst Stockholm och lund. Detta gällde även inramningen av 1994 års 30:e november. Men där upphör likheterna med tidigare år. !Det hade börjat som tidigare år med diskussioner kring det riktiga i att polisen utfärdade mötestillstånd den 30:e för rasistiska och främlingsfientliga grupper. Sedan kom beskedet från de ledande krafterna i Sverigedemokraterna, det största främlingsfientliga partiet som brukar anordna manifestationer den 3:e, att de avsåg att stanna hemma detta år. Det skulle inte bli något. Hade detta varit hela sanningen om den 30:e november, att våldet denna dag alltid uppträder strikt proportionellt till närvaron av rasister, då hade historien slutat här. !Istället lät de självutnämnda så kallade anti-rasisterna meddela att de trots beskedet från sina antagonister avsåg att manifestera mot rasismen den 30:e november. Om inte för något annat så bara för att motverka risken att rasisterna skulle ändra sig. Detta var det återkommande argument som användes. Det har sin särskilda förhistoria. Olika anti-rasistiska grupperingar har i flera år motdemonstrerat den 30:e november. Dessa anti-rasister har oftast antalsmässigt varit mycket större än de samlade rasisternas skara. De har varje år visat upp samma våldsinriktade framtoning som rasisterna själva, i anti-rasisternas fall !

! 12

lika ofta riktat mot polisen som mot rasisterna. Argumentet har varit att de försvarat yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin. Anti-rasisterna har menat att om någon åsikt som folk i gemen anser avskyvärd tillåts att uttalas offentligt så hotar det bara genom att sägas våra demokratiska ideal. !Anti-rasisterna brukar också säga att de försvarar sig mot det rasistiska våldet – via användande av eget våld. Anledningen till att polisen ofta angrips är att de i anti-rasisternas ögon ofta påstås vara på samma sida som rasisterna. Rätten att peka ut våldsverkare ligger alltså helt och hållet i händerna på dessa anti-rasister, och då får hela yrkesgrupper klä skott för anklagelserna om att framkalla våld. Ett våld de alltså bekämpar med eget kraftigare våld. Allt i demokratins namn. !Motdemonstranterna samlar i sina led de mest revolutionära och våldsinriktade vänsterelement som finns i Sverige. Här finns folk från olika kommunistiska organisationer, till exempel Ung vänster och Offensiv, men också diverse invandrarsammanslutningar. Den 30:e november har blivit en mobiliseringsdag för dessa element. En dag då de kan värva nya aktivister och hoppas på att få den yttersta vänsterns viktigaste argument för din samhällsomstörtade syn underbyggd. De menar att vi lever i en polisstat, en form av diktatur, och att det våld som polisen använder är olagligt. Den som lever i en diktatur av vår sort

! 13

(kapitalistisk, som till skillnad från de kommunistiska som aldrig sägs ha skadat någon) menar de har rätt att gripa till våld mot staten. !Talet om försvaret av demokratin är det intressanta. Det r ämnat att göra våldet politiskt korrekt. Med politiskt korrekt avser vi en åsikt eller en handling som opinionsmässigt ligger i tiden och som enbart därför kan antas möta en större förståelse hos både den breda allmänheten men framförallt hos den svenska tryckareliten i massmedia. Den som har allmänt accepterade eller politiskt korrekta syften, i detta fall att protestera hon rasister, kan på detta sätt tillåta sig nästan vilka åtgärder som helst och ändå framställas som stående på det godas sida. !Den 30:e november är perfekt för att tillfredsställa dessa syften. Vad är mer politiskt korrekt än att vara mot överförfriskade och våldsfixerade skinheads som hyllar en kung de inte vet vem det är och som tror sig värna om fosterlandet. Strategin har varit mycket framgångsrik. Det tog flera år innan massmedia slutade med osakliga hyllningar av dessa självutnämnda anti-rasister. Balansen har med åren blivit bättre, men det beskrivs fortfarande förvånande ofta som om dessa våldsamma vänsterelement utför någon slags behjärtansvärd handling. !Den 30:e november 1994 stod vänsterelementen utan motpart, det fanns inga att försvara demo- !

! 14

-kratin och yttrandefriheten mot. De valde dock att inte gå hem. De formerade sig istället till små grupper som drog in i City och började vandalisera. !På Lilla Nygatan i Gamla Stan ligger en liten frisörfirma där tre tjejer jobbar. De har i korsningen av Lilla Nygatan och Schönfeldts Gränd köpt reklamplats i ett oanvänt skyltfönster. Det tog bara några sekunder, vittnar boende i kvarteret som såg den lilla gruppen av ungdomar som slungade stenen mot skyltfönstret. Stenar som var uppbrutna ur stenlagda vägar och troligtvis var tänkta att använda mot skinheads och polis. Ni fick de istället tjänstgöra som glaskrossare. !Dagen efter fick tjejerna, liksom en lång rad andra småföretagare efter denna händelse, beställa nya fönster. För dem kostade det drygt 2500 kronor att byta rutan. Detta får affärsidkarna bära själva varje gång det inträffar. Självrisken för den typ av företagsförsäkringar som är tänkta att täcka denna typ av skador är satt till hela 7000 kronor. !De krossade rutorna fick inga jätterubriker med bilder i tidningen dagen efter. Det fick däremot betydelsen för de tre tjejerna. De tar 230 kronor för en vanlig klippning. Fönsterbytet motsvarar alltså elva klippningar. Räknar man dock bort de fasta kostnader de har de har för lokaler och förbrukningsmaterial krävs det ännu fler klippningar för att täcka skadan, eftersom kostnaden måste tas !

! 15

från rörelseresultatet. De behövde bokstavligen arbeta i ett par dagar bara för att någon förvirrad yngling i sin påstådda iver att krossa rasismen, satt sig över gällande lagar. !Det är mycket sällan som det återges av massmedia på detta sätt. Det säger något om vilken förvriden bild som etablerats om vem som är svag och vem som är stark i den svenska samhällsdebatten. Massmedia berättar gärna brottslingarnas historia, och förutsätter då att skälen för brottslingen antigen är hedervärda eller att brottslingen själv är offer för andra övergrepp och därför egentligen mest själv att beklaga. Vi tänker dock oftast bort hans offer. Det möjliggör politiskt korrekt våld och vandalism. Brotten utan synliga offer. !!!!!!!!!!!!!!!!

! 16

Postmaterialism, aktivism och programledarmakt

!!Välkomna till 90-talet. Den stökiga tiden i vaktombytet mellan den för de senaste etthundra åren dominerande industrialismen och det som ska komma sedan. Det är idag lätt att rada upp att som är på väg ut, alla institutioner som har fallit eller håller på att falla. Det är lättare att nämna de auktoriteter som känns ålderdomliga, än att kunna nämna det eller dem som ska ersätta. Därför är det en stökig tid. En tid av sökande snarare än en tid avpassad för leveranser av tvärsäkra svar. !Att det är stökigt innebär inte att allt är kaos. Mycket nytt och spännande växer fram. Det sker dock oftast partiellt, även om förändringen för de som upplever den kan vara omvälvande. Samtidigt som många grips av IT-feber och diskuterar den nya tekniken och möjligheterna att kommunicera över hela världen växer det fram en närmast teknikfientlig trend, inlindad i post- !!!!!!!!

! 17

!!!materialistiskt miljöengagemang. De flesta trender som växer fram på detta sätt på 90-talet gör det också partiellt och oftast längs med trender som är direkt motstridiga. Det finns inte längre någon enda sanning för svenskarna och begreppet ”mitt i verkligheten” har förmodligen aldrig varit mer förvirrande än nu. Bilden av ”verkligheten” styrs helt enkelt av vilket perspektiv som väljs. !Nästan alla åsikter och livserfarenheter kan på detta sätt sägas förekomma samtidigt. Det finns fog för att säga att svenskarna äntligen har slutat göra allting samtidigt. Det gör dock också att vårt behov av det demokratiska samtalet har ökat. Att bara framställa en del av verkligheten, tillexempel genom att låta endast en åsikt framskymta, blir mot bakgrund av detta alltid otillräcklig. !Förklaringen till denna alltmer mångfacetterade svenska verklighet beror främst på de två globala förändringar som i vår tid griper över hela världen och som också påverkar Sverige. Den första är individualiseringen, fenomenet att den enskilde individen på ett mer framträdande sätt än någonsin tidigare står i centrum. Framförallt i de delar av världen med hög välfärdsstandard märks individualiseringen tydligt. Ökad fritid för den som väljer det, större resurser och ett enormt utbud av valmöjligheter har skapat en pluralism i sättet att leva.

! 18

Den andra globala trenden är just internationaliseringen och teknikens reducering av de geografiska avstånden. Det som förr var åtskilt av ändlösa avstånd kan idag kopplas ihop på några sekunder. Moderna krig utkämpas inför publik bänkade i sina TV-soffor för att följa utvecklingen på de olika fronterna. Nästan inga förhållanden är okända men informationen totalt sett är så omfattande att mottagaren måste välja. Genom att sovra bland inkommande information uppkommer nästa fenomen som bidrar till att ge oss skilda verklighetsbilder. !Två sanningar kan på detta sätt stå i motsatsställning till varandra men ändå båda två vara möjliga att underbygga med exempel ur verkligheten. Den som vill hävda att det går bra för Sverige pekar på exportindustrins framgångar och den som istället menar att det går dåligt kan peka på den svaga kronan och den dåliga reallöneutvecklingen de senaste tjugofem åren. !Fördelen med denna nya utveckling är att medborgarnas liv har blivit mer intressanta och innehållsrika. En titel eller familjetillhörighet räcker inte längre för att beskriva en människa eller för att kunna förutsäga hennes framtid. Ditt liv är en omålad tavla och vi svenskar håller själva i högre utsträckning än medborgarna i andra länder i penseln. !Nackdelen är att det stora informationsflödet !

! 19

inte leder till att alla blir märkbart mer upplysta. I många fall uppträder snarare det omvända fenomenet. Det verkar svårt för verklig empati att få plats i en tid där det är svårt att välja vad som är det mest lovvärda projektet att rikta in sin empati mot. Många ungdomar återkommer ständigt till att de har ont om tid, de närmast oändliga valmöjligheterna skapar beslutsångest. Vi får livsstress. !För många verkar detta slå över i att stora delar av informationsflödet helt negligeras. Intaget av externa intryck blir mycket litet och strikt selektivt. Det slår lätt över i en rädsla för det okända, eller ett mycket snabbt avfärdande av allt som är nytt. Ju större förändringsintrycket blir, desto större krav på uppfattningsförmåga och anpassning till det nya ställs på människorna. För många blir detta för mycket. Ren främlingsfientlighet och misstänksamhet mot allt nytt växer sig starkt. För den som hela tiden förmår följa med i det nya blir det obegripligt att lyssna till den som misstror framtiden, på precis samma sätt som det för den som blir löjeväckande att se på som grips av framtidsberusning. !Kunskapsklyftorna och våra olika sätt och förmågor att filtrera den enorma mängden information skapar informationsklyftor som föder oförståelse mellan svenskar. Det tydligaste och mest närliggande exemplet på detta var hur synen på Europeiska Unionen skapade djupa klyftor !

! 20

mellan svenskarna. Flera ”verklighetsbeskrivningar” av vår framtid i EU beskrevs samtidigt och med samma anspråk på att vara korrekt från de olika avsändarna. Avgörande för den enskildes ställningstagande blev förmodligen hur mycket information man själv orkat inhämta och från vilka media. Hur människor som vi i andra sammanhang vant oss vid att lyssna till framställde verkligheten hade säkert också stor inverkan. !Det är i denna stökiga tid med sina många verkligheter som den civila olydnaden smyger sig in. Det är typiskt för 90-talet. Allting i åsiktsväg upplevs som testat, varför allting kan avfärdas som gammalt. Alla politiska färdvägar upplevs också som mer eller mindre testade antingen i Sverige eller i något annat land. Det är svårt att tycka någonting nytt. Detta lägger grunden för att utpeka traditionella tyckare som gamla och otidsenliga. Hoppet är inte långt till att svepande avfärda hela akademiska traditioner, allt är gammalt eller kan med hjälp av den ständiga närvarande alternativa verklighetsbilden avfärdas som efterblivet. Det skapar en ny åsiktsmarknad. !Att kunna något eller fundera över svåra sakers inbördes påverkan på varandra blir mindre värt. Istället sätts annat i förgrunden. Stark egen önskan att synas. Provokativ läggning och näsa för det politiska korrekta blir de nya framgångselementen. !

! 21

Det viktigaste är inte vad du tycker, allt är ju redan testat, utan hur du framställer det och i vilka kombinationer du binder ihop åsikterna. Detta är en av delförklaringarna till att politiken har problem. Där uppmuntras hela åsiktspaket. Vet jag vad du tycker om kärnkraft förutsätts jag samtidigt ha fått svaret på hur du ser på familjen. Åsiktsparen som en partimärkt politiker oftast företräder är kända och svaren upplevs därför som väntade. !Detta är en tid för programledare snarare än inbjudan gäster, för aktivister snarare än tänkare och det skapar en grogrund för civil olydnad på bekostnad av traditionellt partiarbete. !Längtan att synas hos den individualistiska unga generationen är stor. Alla vill bemötas med respekt och den största rädslan är att bli som folk är mest. Otåligheten är också stor, du vill synas redan som ung och orkar inte vänta längst bak i kön. Detta skapar grogrund för aktivism. Det viktiga är inte vad du tycker utan att du har förmåga att finna kanalerna för att få ut ditt budskap alternativt hur långt du är beredd att gå i olagliga aktioner för att förstärka din i sammanhanget underordnade åsikt. Detta har förändrat nyhetsvärderingen i Sverige. Nyheter mäts efter grad av aktivism, och då oftast med mycket större positiv bias i återgivandet. !Resultatet är unga programledare och kända !

! 22

unga aktivister som leder handlingsinriktade enfråge- eller kampliknande organisationer. Precis som den något mer spektakulära frikyrkligheten en gång i tiden utkonkurrerade statskyrkan när den inte förmådde följa med i utvecklingen hotas nu de traditionella partierna och därmed hela vår demokrati som vi känner den av den nya aktivismen. En aktivism som inte sällan slår över i civil olydnad. !Anledningen till att vi inte stillatigande borde se denna utveckling fortgå är att alternativen som aktivism och utbredd civil olydnad i förlängningen erbjuder är ett odemokratiskt samhälle där styrkan i din röst blir avgörande för vilket inflytande du får. Aktivisterna bygger sin framgång på att det bara är några som ska utnyttja rätten att ställa sig över lagen och utnyttja demokratins svaghet för sina egna syften. Skulle alla följa deras exempel skulle samhället brytas itu och ersättas av anarki, ett allas krig mot alla. !För att stoppa hotet från den civila olydnaden måste politiken moderniseras och massmedia fås att inse sin centrala och närmast uppmuntrande roll. Vi måste alla dessutom bli bättre på att förstå att känna igen de demokratiska manipulatörerna. !!!!!!

! 23

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

! 24

Demokratin, lagarna och den civila olydnaden !!

Ungdomar i Sverige idag har aldrig upplevt diktatur och fåtalsvälde på nära håll. Ett fåtal har kommit i kontakt med odemokratiska länder. Det har oftast skett via tågluffning i Östeuropa innan muren föll eller via vänner som flytt till Sverige undan förföljelse i hemlandet. Förtryck och diktatur är något vi läser om i historieböckerna eller får oss till livs i TV-reportage från länder långt borta. För oss tillhör det en annan tid. Demokratin i Sverige uppfattas därför som självklar, något som alltid funnits. Demokratin känns därför ohotad. Få upplever att de behöver arbeta för att hålla den levande och nästan ingen reagerar när några få börjar använda metoder som sätter sig över de demokratiska spelreglerna. !Vi har på detta sätt avtrubbats och allt oftare kommit att acceptera olagliga och ibland våldsamma metoder som ett sätt att protestera mot politiska beslut som ogillas. Att kasta sten mot !!!!!!!!!

! 25

!!polisen eller att krossa bankfönster påstås bara vara ett sätt att höja sin röst för att synas. Demokratin med alla dess friheter och rättigheter finns där ändå. !För den äldre generationen som upplevde fascismen och kommunismen på nära håll var demokratin inte lika självklar. Demokratin var något man fick kämpa för och som miljoner människor fick sätta livet till för i andra världskriget. Annars hade stater inte varit demokratiska i Europa idag. När väl de totalitära systemen var besegrade inleddes en diskussion om hur en levande demokrati nu skulle kunna komma att garanteras i Europa. Redan då uppstod skillnader i synsätt på demokratin mellan vänster- och högersympatisörer. Vänstern ansåg att det politiska beslutsfattandet som ställt över alla andra värden, medan högern betonade vikten av ett pluralistiskt samhälle med maktdelning och respekterad äganderätt. !Oavsett var man stod i denna konflikt blir det idag lätt att uppfatta dagens ungdomars inställning till demokratin som otacksam. De kan diskuteras hur sval den unga generationens engagemang för demokratin egentligen är. Det visar dock att demokratin aldrig är slutgiltigt vunnen, den måste vinnas om och om igen, och i dagens ungdomsgeneration är denna uppgift slarvigt utförd.

! 26

För att få den unga generationen att värna om demokratin måste vi klargöra vår syn på demokratin och förklara varför demokratin är så viktig. Vi måste förklara att civil olydnad och stenkastning på gator och torg i förlängningen hotar demokratin. Men vi får inte moralisera. Det finns faktiskt förståeliga anledningar till att ungdomar vänder sig bort från demokratin. Demokratin uppfattas som ett vuxenprojekt. Ungdomar känner inte att de kan påverka sin situation inom ramen för demokratin. Politiken är tråkig och politiker uppfattas ofta som opålitliga och ointressanta. !Moderata ungdomsförbundet har i de två senaste valen ringt 380 000 blivande förstagångsväljare och har på detta sätt samlat en stor erfarenhet vad gäller den unga generationens syn på demokratin och politiken. Ointresset är öronbedövande och ofta tätt sammanflätat med stor okunskap om vilka spelregler som gäller. !Unga människors ointresse för politik i allmänhet och partipolitik i synnerhet märks också i de politiska ungdomsförbundens medlemsstatistik. Medlemsantalen går ner mot den aktiva kärnans numerär. De politiska ungdomsförbunden har till stor del förlorat sin roll som forum för unga människors politiska engagemang. De framstår mer idag som plantskolor för sina moderpartier och är i den rollen ofta också betydelsefulla som opinionsbildare. Flera av ungdomsförbunden visar !

! 27

i valrörelserna att de på kort tid kan mobilisera betydande kampanjkraft, men den löpande politiska dialogen inom förbunden verkar ha försvagats. !De här problemen får inte bara sopas under mattan. Det är en varningssignal om att det politiska systemet behöver genomgå förändringar och bättre fås att anpassa sig till moderna värderingar. Det demokratiska projektet måste ges en ansiktslyftning. !

Vad är demokrati? !Ordet demokrati är grekiska och betyder folkstyre. Folket styr staten. Det var precis vad som skedde i det som brukar kallas demokratins vagga, nämligen den grekiska statsstaten Aten. Folket samlades på torget och tog beslut i gemensamma angelägenheter. Den Atenska demokratin var dock ganska olik vår nutida. De flesta besluten fattades direkt av de församlade. Dessutom utgjorde de församlade bara en minoritet av folket. Kvinnorna och slavarna fick inte vara med och bestämma. Trots detta var sättet att styra staten något nytt och den atenska demokratin har fungerat som förebild ända fram i vår tid. !Idén om att medborgarna ska styra staten är grundläggande också för den moderna demokratin. I den svenska regeringsformens s.k portalpa- !!

! 28

!ragraf står det att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Denna portalparagraf har ofta kritiserats för sin kollektivistiska grundsyn. Mänsk-liga rättigheter och en fungerande rättsstat bygger på att vi individuellt kan tillskrivas rättigheter och avkrävas skyldigheter. Begreppet ”folket” blir i detta sammanhang ett svårbestämbart begrepp. Nu är det inte heller ”folket” direkt som utövar makten. Direkt folkstyre var svårt i Aten och är givetvis omöjligt i ett land med nio miljoner invånare. Istället utser vi representanter som ska styra åt oss. Dessa representanter utses i fria och allmänna val, där alla vuxna medborgare har lika rösträtt. Det är det som är innebörden i den representativa demokratin. !Det är viktigt att komma ihåg att vi inte väljer människor som ska bestämma över oss, vi väljer människor som ska representera oss, styra åt oss. Våra representanter i riksdag, landsting och kommun ska föra fram våra åsikter och fatta beslut som överensstämmer med våra värderingar och som dessutom ryms inom de ramar som konstitutionen uppställer. Om de inte gör det har vi teoretiskt sett möjlighet att välja andra repre-sentanter i nästa val. Det måste dock ifrågasättas om det i Sverige existerar en sådan möjlighet. Vårt partisystem med svaga personvalsinslag omöjliggör i praktiken för väljarna att välja bort en politiker som de är missnöjda med. !Många har idag invändningar mot det politiska

! 29

systemet. Politikerna verkar ibland lägga sig i allting och vid andra tillfällen ha märkbart svårt att ens tycka någonting. Alltför många har svårt att säga varför vi har en representativ demokrati och på vilket sätt denna demokrati ska möte den enskildes behov. Istället vittnar många om att de känner distans till politiken och politikerna. Politikerna framställs som en homogen grupp, en grupp som dessutom tillskrivs samma åsikter. Då blir det lätt att känna det som om besluten fattas över ens huvud. Ens egna engagemang spelar då naturligtvis också en mindre roll. Det skapar misstroende mot politiken och i sista hand mot demokratin. !När politikerna fattar beslut eller beskriver verkligheten på ett sätt som endast en mindre del av befolkningen känner igen sig i skapas ett demokratiskt tomrum. Ett tomrum som lätt fylls av den som med grova förenklingar på ett iögonfallande sätt kan göra svåra sammanhang skenbart mer begripliga. !Politikernas egen bristande förmåga att skapa ett stabilt rättsläge för den enskilde, att förmedla känslan av att medborgarna lever i en rättsstat skapar misstro. Detta öppnar för civil olydnad. Enskilda medborgare eller aktionsgrupper markerar mot ofullständigheter i lagstiftningen eller bristande överblickbarhet. På detta sätt bidrar det politiska systemet självt till att framkalla civil olydnadsaktioner. !

! 30

Civil olydnad hänger delvis också ihop med mångas behov av förenkling. Det oftast enkla budskapet förknippat med hög grad av aktivism ger intryck av verkligt engagemang. Det blir lätt att okritiskt ställa sig bakom dessa ofta förenklade budskap. !

Demokratins idé !De brister de västliga demokratierna uppvisar pekar på behovet av förnyelse, men betyder inte att vi behöver överge vårt nuvarande styrelseskick till förmån för något annat. Vissa saker är demokratin inte tänkt att vara. Det handlar inte om att försöka tillfredsställa olika gruppers i egen sak framförda krav på expansion av verksamhet och bidrag riktad till dem själva. Grundmotivet för demokratin är istället att vi på så sätt kan försvara den enskildes suveräna individuella rättigheter. Den förra mycket vanliga feluppfattningen bygger in mycken frustration och besvikelse i systemet. En besvikelse som får bäras av hela det demokratiska styrelseskicket. !Grundidén bygger på principen om alla människors lika värde. Alla människor har frihet att forma sitt eget liv och nyttja sin egendom så länge det inte kränker någon annans frihet. Detta är grunden för de mänskliga rättigheterna. !Det offentligas makt lagd i händerna på de repre- !!!

! 31

sentativt utvalda sanktioneras rättsligt och moraliskt av att medborgarna frivilligt har avstått ifrån delar av sin frihet. Därför måste den enskilde värderas lika oavsett tillgångar och bakgrund när det gäller inflytandet över det gemensamma beslutsfattandet. !De mänskliga rättigheterna har diskuterats av olika filosofer sedan tiderna begynnelse. Föreställningen om de mänskliga rättigheterna är djupt rotad och har genom den historiska utvecklingen förankrats allt djupare hos medborgarna. !Idéerna är starkast i länder med sedan länge stabila samhällsförhållanden och hög levnadsstandard. På ett par årtionden har vi dock också sett hela Sydamerika demokratiseras och de asiatiska kapitalistiska staterna röra sig mot demokrati. Sydafrikas demokratisering blir förhoppningsvis en förebild för övriga Afrika. Fler delar av världen än någonsin är inne i långtgående demokratiseringsprocesser med efterföljande växande respekt för människolivet. Processen är ingalunda ödesbestämd, men den visar hur stark och djupt rotad idén om de mänskliga fri- och rättigheterna är. !

Demokratins praktik !Demokratins legitimitet kommer givetvis också från att medborgarna uppfattar sig leva i ett i !!

! 32

huvudsak bra samhälle. Demokratin är det enda styrelseskick som visat sig garantera ett anständigt och civiliserat samhälle med frihet, öppenhet och tolerans. !Den främsta orsaken till att demokratin gör samhället civiliserat är att maktkamper och maktskiften sker fredligt och utan våld. Under totalitära styrelseskick är blodiga och hänsynslösa maktmaktkamper vanliga. I demokratier sker maktkampen mer öppet mellan olika politiska grupperingar. Men ingen politisk gruppering vinner makten för alltid. Makten vilar ytterst på väljarnas förtroende. Makthavarna är tvungna att uppföra sig någorlunda anständigt för att ha en chans att behålla makten. !Demokratins kännemärke är kompromissen. Ingen kan helt få sin vilja igenom, men inte heller någon blir totalt ignorerad. Majoriteten kan inte ta sig vilka friheter som helst mot minoriteten, utan är tvungen att lyssna på dess synpunter. Efter nästa val kan ju minoriteten plötsligt vara en majoritet. Detta skapar kontinuitet och stabilitet i samhället. !Demokratins krav på anständighet och respekt för den enskilde ör den svages och utsattes bästa vän. Indien, en bräcklig men ändock fungerande demokrati sedan två generationer, har inte drabbats av allvarlig svält under sin demokratiska period. Även om det delvis beror på höjd levnads- !

! 33

standard måste en stor del av förtjänsten tillskrivas demokratin. När de styrande måste försvara sitt handlande offentligt kan inte glappet mellan retoriken och verkligheten växa sig hur stort som helst. Detta förutsätter naturligtvis också en fri och oberoende press som kritiskt granskar makthavarna. Allt detta visar det demokratiska styrelseskickets fördelar. En demokratiskt vald regering kan inte acceptera svält, en diktator behöver inte lyfta ett finger om så halva befolknigen skulle duka under. !Detta är de viktigaste praktiska argumenten för att demokratin är det enda styrelseskick vi kan acceptera. !

Olika syn på demokrati !Men demokratin är inget entydigt begrepp. Även om alla är överens om att vi skall ha ett demokratiskt styrelseskick, så finns det olika idéer om hur demokratin skall fungera och vilka gränserna skall vara för det demokratiska beslutsfattandet. !Moderaterna menar att det offentliga beslutsfattandet i enlighet med den så kallade subsidiaritetsprincipen endast ska besluta om det genuint gemensamma, det som inte de enskilda medborgarna kan klara själva. Det ger politiken en mycket mindre roll än vad den har idag. Vi anser att många av de problem som vi vill ta upp !

! 34

!!till diskussion i den här boken beror på att alltför mycket har blivit politik. !Det kan först sägas finnas förespråkare för de två tänkta ytterlighetsuppfattningarna. Den ena extremen är när allt behöver vara föremål för politiska beslut. En uppfattning ofta företrädd av socialistiska tänkare. Alla beslut fattas av det offentliga, inget blir kvar för de enskilda människ-orna att besluta om. I teorin går det fortfarande att prata om demokratiska beslut, men i verklig-heten känner vi inga socialistiska stater som inte är diktaturer. Varför blir det så? Demokratin kan i praktiken inte fungera i tomma intet. För att demokratin ska kunna fungera krävs till exempel yttrandefrihet. Den enskilde ska alltid veta att han eller hon fritt kan föra sin talan och protestera om han eller hon upplever sina rättig-heter kränkta. En fri press måste kunna kritisera och granska makthavarna. Men för att yttrandefri-heten ska bli reell krävs också möjligheter för pri-vatpersoner, företag och organisationer att äga och sprida olika medier. Detta är bara möjligt i en marknadsekonomi med respekt för äganderätt och avtalsfrihet. Sveriges senfärdighet att avmonopoli-sera dessa områden försvagade under lång tid den svenska demokratin. Erfarenheterna visar att ingen stat i historien har lyckats införa en fungerande demokrati utan att respektera yttrandefriheten och äganderätten. Demo-

! 35

kratin kan ses som en ömtålig planta. Där plantan behöver vatten, luft ljus och näring för att överleva kräver demokratin yttrandefrihet, marknadsekonomi och äganderätt. Demokratin måste uppmuntra till medborgerlig delaktighet för att det personliga ansvarstagandet som binder ihop varje framstående demokrati ska fås att växa fram. Det är först när den enskilde upplever sig leva i en stabil rättsstat där samma regler som gällde på morgonen också gäller på kvällen, som den enskilde kan få överblickbarhet över reglerna. Det personliga ansvaret handlar sedan om att respektera dessa regler. Ett samhälle där efterlevnanden måste kontrolleras alltför ingående blir en polisstat. !En socialistisk stat respekterar varken marknadsekonomi eller äganderätt och i praktiken inte heller yttrandefrihet. Socialismen är genom sitt ointresse för den enskilde oförenlig med de mänskliga fri- och rättigheterna som utgör basen för demokratin. Det leder till att socialismen i sin mer renodlade form är oförenlig med demokratin. !Det andra ytterlighetsfallet är när inget är politik. Det får vi genom att dra resonemanget om mänskliga rättigheter till sin spets. Om nu allt samarbete mellan människor kan regleras av olika rättigheter, vad finns då kvar att besluta om med majoritetsbeslut? Behövs demokratin över huvudtaget? !!

! 36

Genom historien har varje samhälle styrts på något sätt, av en envåldshärskare, en religiös ledare eller en demokratiskt vald regering. De styrande har i första hand garanterat lag och ordning i landet och skydd mot angripare utifrån. Det statslösa eller närmast statslösa tillståndet som en del filosofer har drömt om, från kommunister och anarkister till libertarianer, är en utopi. Bara under korta ögonblick genom historien har en del samhällen upplevt anarki. Dessa perioder har inte som i de rosenskimrande utopierna präglats av fred och harmoni. !Varken samhället där allt är politik eller samhället där inget är politik erbjuder ett acceptabelt alternativ. Men de problem vi vill diskutera finns i Sverige idag, ett samhälle som i hög utsträckning accepterar de mänskliga fri- och rättigheterna. Problemen i Sverige har sin grund just i att man börjat nagga dessa fri- och rättigheterna i kanten. Allt för mycket har blivit politiskt. !Demokratins främsta syfte är att garantera att det minimum av makt som måste samlas i staten kontrolleras av folket. Tyvärr så försöker vi i Sverige idag lösa alltför mycket genom politiska beslut. Detta leder fram till många av de problem som vi upplever idag, problem som kan utvecklas till reella hot mot demokratin. !Medborgarna uppfattar att beslut fattas över deras huvuden, att politikerna inte representerar !

! 37

!dem utan styr landet utan att lyssna på medborgarna. Många känner sig maktlösa och ur stånd att påverka sin situation. Orsaken till detta är att politiken under snart femtio år vuxit i omfattning och börjat reglera allt fler områden. Medborgarnas möjlighet att själva forma sin liv har beskurits och istället beslutas allt mer av politiker. !Men det innebär ju att allt fler beslut fattas av de demokratiska institutionerna. Är inte det bra? Inte nödvändigtvis. Demokratin är ett styrelseskick, ett sätt för medborgarna att styra det offentliga. Detta innebär inte att det offentliga ska styra allt i medborgarnas liv. När alltför mycket beslutas politiskt undergrävs förutsättningarna för en fungerande demokrati. Risken är uppenbar att den förda politiken kommer i konflikt med de rättigheter som utgör grunden för demokratin. !Så har varit fallet i Sverige. Trots att fri- och rättigheternas ställning i grundlagen utretts i flera omgångar de senaste årtiondena saknar Sverige en grundlagsfäst äganderätt. För socialdemokraterna är grundlagen på sin höjd ett hinder för en effektiv maktutövning. Socialdemokraterna ser inte demokratin som enbart ett styrelseskick utan en organisationsform för hela samhället. Ju mer som beslutas politiskt desto bättre. Politiken breder ut sig och medborgarnas frihet beskärs. De mänskliga rättigheterna sätts åt sidan. !!

! 38

När politiker bestämmer mer och mer och lovar att lägga medborgarnas liv till rätta ökar också kraven på politiken. Det är inte konstigt. Det är på kort sikt mycket mer tilltalade att rösta på någon som lovar att ordna jobb än någon som säger att arbetslösheten inte är politikernas ensak. Men ju mer politiken sväller ut desto svagare och sämre blir den på att tillfredsställa alla krav. Gapet ökar mellan politikernas löften och verkligheten. Vem bär skulden? Det enkla svaret blir politikerna, de som lovade så mycket. Misstroendet mot politikerna skvätter över på demokratin. Allra värst blir det bland de unga, de som växt upp i materiellt välstånd och som kläms åt hårt när välärdsstaten knakar i fogarna. Den socialdemokratiska versionen av demokrati utan att vara fullt ut socialistisk gräver på detta sätt sakta men säkert sin egen grav. !

Gösta Bohmans varningar !Idag är problemen tydliga, men redan på sjuttiotalet höjdes varnande röster. Under sextiotalet trodde de flesta att alla demokratins problem i stort sätt var lösta. Statsvetaren Herbert Tingsten skrev om den lyckliga demokratin, där ideologierna var döda och partierna bara bråkade om småsaker. Demokratin var en överideologi som alla ställde upp på och som inte behövde diskuteras. !!!

! 39

!Men så kom vänstervågen och i början på sjuttiotalet fattades politiska beslut som på flera områden rejält ökade politikens inflytande. Vad som egentligen var en ökad socialisering av samhället kallades för demokratisering. En av dem som tidigast och med störst kraft varnade för denna utveckling var moderaternas dåvarande partiledare Gösta Bohman. !Gösta Bohman pekade på problemen med att allt för mycket blev politik. För varje majoritetsbeslut som fattas är det alltid en minoritet som inte får sin vilja respekterad. Samhället splittras allt mer och minoriteterna känner sig utanför. Som motvikt till att göra allt för mycket till politik lyfte Gösta Bohman fram sin syn på demokratin. !Demokratin ska vara ett styrelseskick, ett sätt att styra staten, inte ett system som måste genomsyra hela samhället. Den makt som den demokratiskt styrda staten utövar är ett nödvändigt ont och ska vara undantaget, individernas frihet ska istället vara regel. Gränserna för statens makt skall noga regleras i konstitutionen. Konstitutionen måste dessutom få en starkare ställning genom att nystiftade lagar skall prövas mot konstitutionen i en oberoende institution. !För att demokratin och individernas personliga frihet skulle vara möjlige lyfte Gösta Bohman fram två förutsättningar. Dels att medborgarna !

! 40

!kan bilda sig en uppfattning i olika frågor, dels att medborgarna kan överblicka följderna av sina beslut tillräckligt bra för att kunna ta ansvar för de beslut som fattas. Därför såg Gösta Bohman med oro på att allt mer politik blev centraliserad och en angelägenhet för experter. Risken var uppenbar för att medborgarna skulle tappa intresset för politiken och i sista hand för demokratin. !Tyvärr har, som vi har konstaterat, mycket av Gösta Bohmans farhågor slagit in. Att den växande välfärdsstaten har undergrävt förutsättningarna för sin egen existens och även minskat tilltron till demokratin är uppenbart. Vad som inte varit lika tydligt är de problem som följt av politiken. En debatt om medborgarinflytande och villkoren för lokalt politiskt beslutsfattande har dock tagit fart de senaste åren. Vi tycker det är viktigt att även peka på denna sida av demokratins problem. !Även när vi är överens om vad som ska beslutas av det offentliga och vad som ska beslutas av den enskilde medborgaren, finns det utrymme för diskussion på vilken nivå besluten ska fattas. De problem som uppstår när alltför mycket blir politik förvärras ofta av att besluten fattas centralt, långt från medborgarna. Känslan av att inte kunna påverka förstärks när beslutsfattarna sitter långt borta. !!

! 41

Mycket av socialdemokraternas politik de senaste femtio åren har handlat om att centralisera politiken, ofta för att kunna göra mer till politik. Små kommuner har slagits ihop och kommunernas åtaganden har alltmer reglerats från staten. Detta har lett till att antalet förtroendevalda har minskat drastiskt och att allt mer politik har blivit en angelägenhet för experter. !Vi anser att de beslut om fattas ska fattas på lägsta möjliga nivå, så nära medborgarna som möjligt. Med många lokala förtroendevalda skapas en bred förankring av den förda politiken bland medborgarna. Ytterst vilar demokratin på medborgarnas förtroende. En demokrati där medborgarnas politiska engagemang består i att lägga en valsedel i urnan var fjärde år är inte stabil nog att möta de utmaningar en orolig framtid kan föra med sig. !Demokratin är ett sätt att styra en av grundlagen begränsad och garanterad stat. Vi anser att medborgarna är kapabla att sköta sina egna angelägenheter och forma sina egna liv. De har kompetens att delta i besluten om de gemensamma angelägenheterna. Detta är en demokratisyn som ställer krav. Med friheter och rättigheter följer ansvar- medborgarna måste sätta sig in i de olika politiska alternativen och kunna överblicka följderna av sina beslut. Det innebär att de måste respektera de lagar som deras representanter i riksdagen beslutat om. !

! 42

!Ska man lyda lagen?

!Riksdagen stiftar lag. I riksdagen sitter folkets valda representanter och följaktligen borde lagarna spegla folkets rättsmedvetande. Så är, som vi tidigare påtalat, ofta inte fallet. Ett typiskt exempel är den s.k pappamånaden. Inte nog med att politiken med beslut liknande pappamånaden gör ett djupt intrång i det rent personliga, flera opinionsundersökningar visade dessutom att svenskarna var emot idén. Resultatet blir att förtroendet för lagstiftarna och i förlängningen förtroendet för demokratin urholkas. !Någon kan hävda att de smärtsamma besparingar som moderaterna stödjer också kan påvisa att de ogillas av en majoritet av befolkningen. Det är dock annorlunda. Den svenska välfärdsstaten levererar bidrag för lånade pengar. Det är snarare utslag av lurendrejeri än något annat att hävda att besparingar som syftar till att möjliggöra en återbetalning av lånade medel skulle hota demokratin på samma sätt som beslut begränsar vår privatsfär. !Även i en demokrati vägledd av principen om mänskliga rättigheter kommer lagar att stiftas som inte alla tycker om. Det leder oss till den grundläggande frågan för hela boken. Får man bryta mot lagar man inte tycker om? Principen är glasklar. I en demokratisk rättsstat där politikerna respekterar sin begränsade roll blir svaret nej. I

! 43

Sveriges fall är dock inte svaret inte lika självklart. Även här anser vi dock att vi ska följa lagen i de allra flesta situationerna. För att kunna ge ett mer exakt svar delar vi upp de olika lagbrotten i tre olika kategorier: lagbrott i det tysta, civil olydnad och politisk terrorism. !Vi anser att skyldigheten att lyda lagen bara gäller i en demokrati. Det följer direkt av vår syn på demokrati. Medborgarna har avstått en del av sin frihet till det offentliga och bör därför få lika mycket makt att besluta om offentliga angelägenheter. Det enda styrelseskick som ger denna möjlighet är demokratin. !Problemet uppstår ibland att avgöra om ett styre verkligen är demokratiskt. Hur många rättigheter får kränkas innan styret blir odemokratiskt? Det finns ingen klar gräns men vi kan lära av en del erfarenheter både från de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa och de fascistiska diktaturerna i Tyskland och Italien. Yttrandefrihet, marknadsekonomi och respekterad äganderätt är alla tre nödvändiga för att demokratin ska fungera i verkligheten. Alla Västeuropeiska länder är idag klart demokratiska. Våra resonemang om lagbrott och civil olydnad går att tillämpa på alla dessa länder. !Detta betyder också att beslut som syftar till att en demokratisk stat beslutar att avskaffa sin egen demokrati är oacceptabla. Det klassiska exemplet !

! 44

!är Hitler som valdes till rikskansler på demokratisk väg, även om han sedan använde odemokratiska metoder för att utöka sin makt och införa diktatur. !Alla lagar som stiftas av riksdagen är inte fullkomliga. Ibland har lagstiftarna missat viktiga fakta, ibland är det tveksamt om lagarna stämmer överens med grundlagarna eller EU:s lagar. Dessutom är det ett naturligt inslag i det politiska livet att människor eller partier har olika uppfattningar om hur lagarna ska utformas. !I en demokrati har alla medborgare samma rättigheter att försöka påverka opinionen för att ändra lagarna. Vi anser att före någon överväger att bryta mot en lag som han eller hon av någon anledning inte tycker om, måste man uttömma alla möjligheter att ändra lagen på demokratisk väg. Som sista utväg finns alltid möjligheten att bosätta sig i ett land med andra lagar, även om det är något överdriver att framföra som en reell möjlighet. !Huvudintresset i denna bok är problemen med den svenska demokratin. Låt oss nu därför granska de olika protestformerna som utvecklats mot lagarna i en legitim demokratisk stat, protester som inte håller sig inom lagens råmärken. Vi börjar med den minst farliga formen, olagligheter i det tysta. !!!

! 45

!1. Olagligheter i det tysta

!Alla har vi någon gång kört för fort med bilen eller gått över ett övergångställe mot röd gubbe när vägen varit tom. Brott mot trafikregler är nog den typ av lagbrott som är vanligast. Särskilt om vi betänker att lagöverträdena ofta görs av medborgare som i andra sammanhang nästan aldrig bryter mot några regler. Trafikregler är en genuint gemensam angelägenhet som för att fungera bygger på att de respekteras av det stora flertalet av medborgarna. !Skattebrott är en annan kategori av brott som oftast inre drabbar någon annan på ett mer direkt sätt. Det kan hävdas att skattebrotten delvis följer av ett orimligt högt skattetryck som inbjuder till olika manövrar för att undgå beskattning. Här blir också ett annat problem synligt. Lagarna ska vara enkla och överskådliga för medborgarna. Skattelagstiftningen är ett exempel på raka motsatsen. Snåriga regler i kombination med ett högt skattetryck gör att medborgarna anser det mer moraliskt försvarbart att söka vägar i lagens utkanter för att undandra sig beskattning. Svartjobb, bidragsfusk och undanhållna inkomster är på väg att bli det normala, laglydnad något onormalt. En oskicklig politiker har skapat onödiga brottslingar. !Ett tredje exempel är Folk- och bostadsräkningen. !

! 46

!Politikerna bör inte blanda sig i människors privatliv på ett sådant sätt som Folk och bostadsräkningen gör. Att huvudsyftet med informationsinsamlingen är att underlätta samhällsplanering o klassisk planhushållningsstil gör inte saken bättre. På många liknande områden är problemet i grund och botten det samma. Politiken och regleringarna har blivit för omfattande. Medborgarna får svårt att överblicka lagstiftningen och uppfattar många lagar som orimliga. Lagstiftningen grundar sig inte på medborgarnas rättsuppfattning. Det finns fall där de tysta lagbrotten måste diskuteras lite mer ingående. Det handlar om områden där människors djupa etiska övertygelse krockar med lagstiftningen. Detta innefattar inte trafikregler, skattelagstiftning eller folk- och bostadsräkningar utan kan handla om en religiös eller stark etisk övertygelse. Bevisbördan ligger då alltid på den som väljer att bryta mot lagen. Medborgaren måste kunna representera en hållbar argumentation för varför han eller hon anser sig vara tvungen att bryta mot lagen. Här och bara här kan vi se skäl för enskilda individer att bryta mot lagen. Alla övriga lagbrott som sker i det tysta har vi svårt att acceptera. Det innebär inte att ovan nämnda exempel utgör god lagstiftning. Än mindre kan vi acceptera lagbrott som sker i syfte att skapa opinion för eller mot en viss åsikt. !!

! 47

2. Civil olydnad !Det är just den öppna formen av lagbrott i politiska syften som ökat under åttiotalet och början av nittiotalet. Det kan handla om allt från sabotage mot militära flygplan, s.k ”avrustning” tilltärdkramning och skorstensklättring. Genom att organisationer som Greenpeace använder civil olydnad har metoden fått ökad legitimitet. Politiken ses som trög och tråkig, civil olydnad som nytt och fräscht. Civil olydnad som politiskt grepp har en lång historia. Den som först formulerade principen för civil olydnad var den nordamerikanske författaren Henry David Thoreau (1817 - 1862). Thoreau upprördes av slaveriet i sydstaterna, behandlingen av indianerna och USA:s krig mot Mexico. Han ansåg att staten handlade orättfärdigt och vägrade därför betala krigsskatt. Thoreau sammanfattade sina tankar och erfarenheter i ett kort traktat, känt som On civil disobedience, Om civilt motstånd, tryckt första gången 1849. Thoreaus utgångspunkt var att han hade rätt att göra vad han ville så länge han inte skadade någon. Denna rätt var höjd över politiska beslut. Han kunde tänka sig att överlämna beslutsmakt till en stat, men han ansåg sig själv kapabel att bedöma inom vilka områden. Det fanns alltså inga naturliga kollektiva angelägenheter och därför ingen anledning att underkasta sig demokrat- !!

! 48

tiskt fattade beslut som krockade med den personliga moralen. !Thoreaus skrift fick till en början ingen uppmärksamhet. Det var Gandhi, ledaren för Indiens självständighetsrörelse som på allvar återupptäckte Thoreau. Gandhi publicerade traktatet och inspirerades av Thoreus tankar under sin trettioåriga kamp för ett självständigt Indien. Också den amerikanske medborgarrättsaktivisten Martin Luther King tog intryck av Thoreaus idéer. !Vad krävs av ett lagbrott för att det skall bli civil olydnad? En definition presenteras av Per Herngren i boken ”Handbok i civil olydnad”. !

• Civil olydnad är en öppen handling. • Handlingen grundas på ickevåld • Den är olaglig eller bryter mot order eller

beslut. • Den har dessutom som direkt syfte att

förändra eller bevara en företeelse i samhället.

• De personliga konsekvenserna är en viktig del av budskapet.

!Till denna definition vill vi dessutom lägga ytterligare en punkt. !

• Handlingen utförs under ett demokratiskt styrelseskick.

!! 49

!Öppenheten bygger på att aktivisterna ser till att bli uppmärksammade och gripna. Ickevåldskriteriet tillsammans med öppenheten och de personliga konsekvenserna drar gränsen mellan civil olydnad och politisk terrorism. Genom att öppet bryta mot lagen och uppmärksammas i massmediahoppas aktivisterna på att ändra en lag eller stoppa ett beslut. Kärnan i den civila olydnaden är att väcka majoritetens sympati för sin ståndpunkt. Med den sista punkten, att civil olydnad bara kan förekomma i en demokrati, drar vi en skiljelinje mellan å ena sidan Gandhis kamp för ett självständigt, demokratiskt Indien och Martin Luther Kings kamp mot rasistiska delstatslagar som tydligt bröt mot den amerikanska konstitutionen och andra sidan trädkramare och skorstensklättrare som bryter mot demokratiskt fattade beslut. Aktioner mot ett odemokratiskt styrelseskick är legitima, och ibland till och med sägas vara en moralisk skyldighet för medborgarna. De som använder sig av civil olydnad idag sätter sin egen rätt före andras. Miljökämpar stoppar produktionen i fabriker, anarkoliberaler säljer sprit på gatorna och fredsvänner saboterar militärflygplan. Alla har olika skäl för sitt handlande och många gånger kan man instämma i deras politiska mål. Vem vill inte ha en bättre miljö, fred och mindre politiks inblandning i privatlivet? Men om alla handlade utifrån samma princip. !

! 50

!Om alla agerade politiskt genom att bryta mot lagen, då skulle vi hamna i ett tillstånd av anarki. Demokratin skulle bryta ihop inifrån. Häri ligger den civila olydnadens paradox. När några få bryter mot lagarna upplevs det som nytt och spännande. Media uppmärksammar aktivisterna och har svårt att dölja sin förtjusning. Den mediala uppmärksamheten har också lett till att en hel del aktioner har givit ett märkbart resultat. Den civila olydnaden är alltså ganska framgångsrik i början. Men vad händer när allt fler börjar använda metoden? Respekten för demokratiskt fattade beslut urholkas. De som inte är tillräckligt starka och välorganiserade faller igenom. På sikt leder ett massivt utnyttjande av civil olydnad till anarki och statslöshet. Och i kulisserna står de starka ledarna och väntar på att tiden ska bli mogen. När den stora majoriteten tröttnat på ett samhälle lamslaget av civila olydnadsaktioner träder de fram. Löftena är bekanta. De lovar att upprätta lag och ordning igen, om de bara ges befogenheterna. Förutom de tydliga praktiska invändningarna mot civil olydnad finns också de moraliska. Vår demokratisyn bygger på allas lika rätt att deltaga i gemensamma beslut fattade av våra folkvalda representanter, till vilka vi delegerat genomföranderätten. En man eller en kvinna – en röst är den enkla och för demokratins funktions- !!

! 51

möjligheter viktiga grundvalen. Principen är djupt förankrad i medborgarnas medvetande. Genom att använda sig av civil olydnad sätter man sig över denna princip. Några anser sig berättigade till större makt över det offentliga maktutövandet än övriga medborgare. En makt de tillskansat sig på andras bekostnad. De tysta, svaga och laglydiga tvingas alltid till lagefterlevnad medan andra svär sig fria. Trots dessa starka skäl mot civil olydnad uppstår ibland situationer som inte verkar så självklara. Ett aktuellt exempel är den sittande regeringens beslut att utvisa ett par tusen bosnier med kroatiska pass. Vi anser att beslutet är djupt felaktigt. Bosnierna borde få stanna. Men vi måste kritisera kyrkans agerande, där man öppet protesterar mot beslutet genom att ge flyktningarna en fristad i olika kyrkor runt om i landet. Vi vill inte blåsa liv i den urgamla striden mellan kyrka och stat utan peka på ett tydligt exempel av civil olydnad. Även om vi som unga moderater arbetar för öppna gränser anser vi att flyktingpolitiken är en gemensam angelägenhet. Vill man ändra på regeringens beslut måste man bilda opinion inom ramen för demokrati. Dessutom är kyrkans handlande kortsiktigt. De tar inte hänsyn till alla de faktorer som en regering måste göra i form av internationella avtal och det faktum att svensk lag föreskriver att flyktingar !!

! 52

som ges uppehållstillstånd också ska ges samma ekonomiska grundförutsättningar som andra svenskar. Kyrkans folk verkar inte tycka att flyktingarna ska leva vid sida av staten, försörjda av kyrkan för evigt utan förutsätter att i förlängningen av deras aktion ska staten stå för försörjningen för de flyktingar de under kort tid erbjuder en fristad. Detta är typiskt för civil olydnad. Aktionerna är sällan utdragna i tiden utan snabba och mediala. Sedan får det politiska systemet och därmed skattebetalarna sopa upp i efterhand och ofta betala effekterna. Vår slutsats är otvivelaktig. Civil olydnad är inget acceptabelt politiskt arbetssätt. Det underminerar demokratin och ställer de svaga och tysta åt sidan. Trots detta krävs det att fenomenet uppmärksammas och att frågorna som de civila olydnadsaktionerna är tänkta att uppmärksamma tas på allvar. När aktivisterna tar på sig rånarluvor och palestinasjalar och börjar kasta sten förändras läget. Då har vi nämligen att göra med politiska terrorister. !

3. Politisk terrorism !Skillnaden mellan civil olydnad och politisk terrorism är att politiska terrorister använder våld och döljer sin identitet. Syftet är sällan att väcka opinion för sin sak, snarare att med en direkt aktion förstöra eller hindra något, en porrbutik eller en politisk manifestation utförd av politiska !!

! 53

motståndare. Den politiska den politiska terrorismen är oacceptabel. Argumenten mot den politiska terrorismen är i grund och botten de samma som mot den civila olydnaden, fast mycket starkare och självklarare. Ett styrelseskick där alla medborgare använder sig av politiks terrorism leder inte till anarki, det är anarki. Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan vad som är civil olydnad och politisk terrorism. Många former av civil olydnad innebär någon typ av skador, antingen ekonomiska eller materiella. En ”avrustning” av militära flygplan är ett gränsfall, stenkastning mot Ja till Europas fönster nattetid ett klart exempel på politiskt terrorism. Det som är oroväckande är att många som ägnat sig åt civil olydnad sakta glider över mot politiks terrorism, när väl barriären är bruten och lagen skjuts åt sidan vidgas perspektiven. Varför nöja sig med en fredlig ”avrustning” när en direkt sabotageaktion ger större effekt och större uppmärksamhet. !Just denna utveckling följde de del av vänstergrupper som under sjuttiotalet protesterade allt våldsammare mot samhället. Det som bör- !

! 54

jade med kårhusockupationer och rosenröda studentdrömmar drogs till sin logiska slutsats genom Baader-Meinhof och Röda arméfraktionen. Det eventuella stöd som fanns hos medborgarna för en radikal samhällsomvandling förbyttes i ett avståndstagande och en skräckblandad avsky inför våldsdåden. Det är uppenbart att politisk terrorism, vad syftet än må vara, totalt saknar folkligt stöd. !Stenen i handen på den starke och högljudde aktivisten blir därför en symbol för föraktet mot de svaga och tysta. Stenen kastats nämligen mot det demokratiska styrelseskickets hjärta. Och all vår samlade erfarenhet säger oss att det alltid är de svaga och tysta som blir lidande när samhällsklimatet hårdnar och det börjar blåsa snålt kring demokratins institutioner. !

!!!!!!!!!!!!!!

! 55

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!

! 56

Extremisterna !Att unga människor engagerar sig i samhällsutvecklingen och har ambitionen att delta i det offentliga samtalet är mycket bra, för att inte säga nödvändigt för att demokratin ska fungera på det vitala sätt vi önskar. Problemen uppkommer dock när detta engagemang kanaliseras via civil olydnads-aktioner. !Det finns en myt om att utom-parlamentariska aktioner och civil olydnad är en reaktion underifrån. Myten menar att gräsrötter som annars inte har påverkansmöjligheter tar saken i egna händer. Vi menar att denna bild överhuvudtaget inte överensstämmer med sanningen. !Extremisterna ger sken av att reagera på etablissemanget och hierarkierna i samhället, men är egentligen likadana själva – om inte värre. De flesta grupper som sysslar med denna typ av aktioner är alla extremt toppstyrda, kanske inte !!!!!!!!!!

! 57

!alltid formellt men väl i praktiken. !Det finns framförallt tre grupper av lite olika karaktär avseende mål och medel. Det är dels de vi oftast möter i media, de revolutionära vänsteraktivisterna; stenkastarna, men samma fenomen, fast med andra uttryck, står också att finna längst ut till höger, hon Frihetsfronten och dess portalfigur Christian Gergils. Dessutom har vi sedan valet en ny grupp, nämligen de politiskt korrekt riksdagsledamöterna, som sitter i parlamentet, men som samtidigt ser utom-parlamentarismen som enda vägen till de nödvändiga förändringarna. !Ambitionen är inte att ge en heltäckande historisk bild av de grupper som använder civil olydnad. För att reda ut alla bokstavskombinationer skulle inte denna boks omfång räcka. Vi gör istället en kort exposé över de grupper som enligt de olika medier vi har studerat är de som idag är aktiva och som vi med all säkerhet kommer att möta också framgent. Det är fenomenet i sig som är det intressanta, inte de olika bokstavskombinationerna. !

Stenkastarna !Stenkastarna är den kändaste och ihärdigaste av grupperna. Oftast drabbar deras agerande tredje part. Oavsett om de krossar skyltfönster eller !

! 58

ockuperar hus finns det tydliga offer för deras aktioner. I första fallet butiksinnehavaren och i andra fallet fastighetsinnehavaren. Stenkastarna ser sina uppfattningar som så moraliskt överlägsna att tredje parts eventuella skador i olika former blir ointressanta. Ibland är det till och med en del av idén att motparten ska åsamkas ekonomisk skada, så är exempelvis fallet är Jas-plan saboteras. !Stenkastarna försöker legitimera sitt våld via det ädla syftet. Idén är att det fenomen eller den butik som de slår mot, oavsett om det är en fullt laglig verksamhet, ska vara så pass impopulär eller så pass politiskt inkorrekt att våldsverkarna omedelbart bara därför ska få alla sympatier med sig. !För att förstå deras arbetsmetoder måste man dels fråga sig vilka mål de har och vilka medel de vill använda för att uppnå detta. I det första fallet handlar det om rena politiska ställningstaganden och i det andra fallet om vilken arena de väljer. Demokratin bygger på att idéer möts i offentliga såväl som privata samtal. Där finns redan de flesta av de politiska idéer som stenkastarna också företräder närvarande. Skillnaden är metoden, bruket av våld. !Det faktum att några eller ibland många kan säga sig ha samma mål som dem genom att tycka likadant är inte detsamma som att de då också har legitimerat deras valda metod att framföra denna

! 59

åsikt. Frågan som ska ställa sär inte huruvida det är rätt att vara anti-rasist, porrmotståndare, bromotståndare eller vad det nu må vara. Frågan man måste ställa sig är om deras handling är riktig. Om våldet är det rätta. Det är här som massmedia gör fel. !

De autonoma/Ung vänster !Med huvudsäte i Malmö finns en grupp aktörer som kallar sig de automona. Fast egentligen är det inte en grupp utan flera. Likt tidigare i historien när det gäller extremister splittras grupper ofta upp under olika namn. Några grupper i denna autonoma rörelse (ty de är att betrakta som en sådan) är Anti-fascistisk aktion, Djurens befrielsefront, Autonoma antiimperialister och Folkligt missnöje. Bakom dessa grupper döljer sig dock oftast samma personer. De flesta har mycket nära band med Ung vänster och Miljöpartiet. !De autonomas mål är att skapa självständiga zoner, fria från kapitalism och förtryck. Därav deras agerande när de under ockupationer utropat en så kallad EU-fri zon. I tidningen Inform som är något av en kamptidning kallar de parlamentarismen för träsk. !Ulla Säterie som är reporter på Aftonbladet och kartlagt de grupper som använder sig av civil olydnad under beteckningen ”Den nya motståndsrörelsen” har bl a följt de autonomas ar- !

! 60

!bete inifrån. Hon kallar de autonoma i Malmö för ”Sveriges mest militanta ungdomsrörelse”. !Mycket pricksäkert beskriver hon dem enligt följande : ”Det började med en husockupation, fortsatte med kravaller, krossade bankfönster och en brandbomb i Börshuset. Nu är det miljön – och framförallt Öresundsbron – som står i fokus. Ron är nämligen enligt de Autonoma den tydligaste symbolen för svenska politikers människoförakt och maktmissbruk.” (Aftonbladet 94 01 08). !Den ökända danske rörelsen BZ har stått som inspiratör för de autonomas val av medel. Det är hårda bud som gäller. Sabotage, civil olydnad och direkta aktioner. !Den autonoma rörelsen föddes för fem år sedan. Natten till den 13/5 1990 ockuperade ett gäng demonstranter fastigheten på Ringgatan 7 i Malmö. För att skydda sig mot polisen murade de igen ingångarna och laddade upp rikligt med gatsten och molotovcocktails. ”Borgen” som de kallade huset var väl barrikaderat – men det räckte inte. Ett halvår senare stormade polisen huset. Med ny kravallutrustning och inför ett omfattande medieuppbåd utrymde de huset på trekvart. Dagen efter revs ”Borgen”. !Polisens bestämdhet och effektivitet fick inte den avsedda avskräckande effekten. Snarare stärkte !

! 61

!den motivationen bland de autonoma. Polisen blev deras fiende nummer ett. !Nästa tillslag gick av stapeln den 30 november 1991. Då samlade de ihop 500 motdemonstranter inför de förväntade rasistmanifestationerna. Beväpnade med gatsten och bomber byggde de barrikader och hindrade demonstranterna från att demonstrera. !Året efter samlade de autonoma 2000 motdemonstranter. De lockade till sig ungdomar. Deras attraktionskraft för ungdomar stod nu på topp. !Ungefär vid denna tidpunkt sägs ryktet om framgångarna för de autonoma ha nått även övriga Sverige. Nästa stora uppvisning blev demonstrationer mot nedskärningar inom skolan tillsammans med Elevkampanjen. Elevkampanjen är en utlöpare, eller snarare det samma som, Offensiv som i sin tur är en trotskistisk organisation. Mer om Offensiv längre fram. !Elevkampanjens Eduardo Montero åkte till Malmö och eldade massorna. Den 4 mars 1993 utlyste de en stor demonstration och hundratals elever skolkade för att sluta upp i demonstrationen. Demonstrationen (om nu någon på allvar trott att det skulle stannat där) urartade fullständigt. De krossade skyltfönster och kastade gatsten på den utkommenderade polisen. Sympto-

! 62

matiskt var många av dem maskerade med rånarluvor över ansiktet. I Ulla Säteries artikel svarar en av arrangörerna på frågan varför de överhuvudtaget anser att denna typ av gerilla-liknande våld är acceptabel. ”I valet mellan apati och kravaller väljer vi kravaller” menade ynglingen. !Polisen var givetvis inte svarslösa utan grep de värsta bråkstakarna. Då var kriget i full gång. Nu var det bankerna som skulle angripas eftersom de var en symbol för den elaka kapitalismen som slösat bort folket pengar. Den 23 mars gick nästa demonstration av stapeln vilken givetvis urartade. Nu satte de verkligen hårt mot hårt. Varje natt krossade de minst en banks skyltfönster! Till slut fanns det inte en bank i hela Malmö med hela rutor. Då såg sig de autonoma som vinnare. !Inför EU-omröstningen skedde en rad attentat mot JA-sidans lokaler. Även om det inte är klarlagt kan man anta att den autonoma rörelsen låg bakom. Dessutom vet vi all bakom ett flertal dåd fanns högst aktiva personer inom Ung vänster. Det ska dock sägas att de som uppdagades sedan uteslöts ur Ung vänster. På Ung vänsters kongress 1993 var själva frågan om ett utökat användande av utomparlamentariska aktioner den stora stridsfrågan. Våldsmentaliteten verkar finnas väl förankrad hon de unga längst ut till vänster. Deras syn på demokratin klargjordes också efter omröstningen. JA-sidans seger var en kapitalis- !

! 63

!tisk manipulation. I ett flygblad hävdades att ”toppolitiker och industrimän utövat direkt utpressning mot folket och missbrukat sin auktoritet”. Maskerade och beväpnade med molotovcocktails tog en grupp kallad ”Commando Gudrun Schyman” över en byggnad i Västerås och utropade den till EU-fri zon. Polisen utrymde lokalen under våldsamt mostånd från ockupanterna och alla utom två anhölls. Enligt Expressen (15/11) hörde flera av dem hemma i Ung vänster. !Den autonoma rörelsens nästa mål blir Öresundsbron. Enligt två av rörelsens förgrundsgestalter får polisen skylla sig själva om ’deras’ bro utsätts för sabotage. Det handlar om ilska – och det är politikerna som själva skapar den säger en av dem (AB 94 01 08) !Vilka är då personerna bakom rörelsen. Enligt Ulla Säterie sägs den innersta kärnan bestå av 5-10 personer och att de sin tur är omgivna av ytterligare 20-30 personer. Dessutom bygger de allianser med likasinnade i Danmark, Tyskland och Norge. !En av de främsta personerna bakom rörelsen är Mia Hallvarsdotter. Hon är engagerad i Nej till EG, Stoppa rasismen, kvinnofrågor, självförsvarskurser och Stoppa bron. Hon om någon bevisar att dessa rörelser inte består av ”vanliga” ungdomar som blivit förbannade på vuxenvärlden och

! 64

gör revolt genom civil olydnad. Hon tillhör tveklöst den lilla grupp unga som skulle kunna påverkade andra och få access till medierna i alla fall. Hon kommer nämligen från en proffstyckar- och helorganiserad familj. Hennes mamma heter Eva-Britt Svensson och vad ordförande i Nej till EU och hennes syster heter Jessika Hallvarsdotter och leder porrmotståndet i Malmö. !Följande citat av Mia Hallvarsdotter är mycket talande. I kulturtidskriften Hjärnstorm (nr 50-51) ger hon en översikt över den utomparlamentariska vänsterns metoder. Legitimiteten att bryta mot lagen härleder hon enligt följande: !”Kriminaliseringen av vänstern, stärkt av EG-anpassning, namn- och ideologibyten inom den traditionella vänstern och högeroffensiven från SAF, ger ibland en rent Kafka-aktig känsla av vanmakt, men samtidigt, mina vänner, är borgarnas institutioner och maktbaser väldigt utsatta. Vi är majoriteten. De är en överväldigande minoritet trots att dekan köpa sig skydd genom t.ex. forskare som gör beställningsjobb, polis, vaktbolag och egenkontrollerad massmedia som glatt och piggt för fram högerns budskap i en lättsmält form. De är utsatta. De enda som hindrar oss från att ta det som borde vara allas är deras indoktrinering av äganderättens helgd. Arbetarrörelsen skulle kunna sätta enorm press bakom sina krav om man inte avsvor sig sin ideologi utan istället slipade sina argument och

! 65

t.ex arbetade systematiskt med olika former av sabotage.” I redogörelsen ovan kan vi konstatera att medlen som använts är mycket våldsamma. Gatsten och molotovcocktails hör till de självklara vapnen. De flesta är dock medvetna om att tredje part drabbas. Därför måste vi innan vi redogöra för deras medel framhäva att det hos vissa finns en insikt om detta och att de drar sig för att angripa och orsaka skadegörelse för små näringsidkare. Vi har ovan redogjort för några grupper och för hur de går tillväga. I Hjärnstorm ger Mia Hallvarsdotter en bred överblick över de metoder den utomparlamentariska vänstern använder. I den återgivna figuren åskådliggörs metoderna. Som ni säkert ser är deras agerande mycket genomtänkt. De arbetar både parlamentariskt och utomparlamentariskt. Därav de mycket märkliga fenomenet efter 1994 års val finns parlamentariker i Sveriges riksdag som stödjer utomparlamentariska aktioner. !

Elevkampanjen !Som ovan nämnts är Elevkampanjen detsamma som Offensiv. I uppsatsen ”Den svenska vänsterpopulismen – exemplet Offensiv/Elevkampanjen” bevisar Stig-Björn Ljunggren att Elevkampanjen och Offensiv är en och samma organisation som !!!

! 66

! 67

dock dyker upp under olika beteckningar. Just att anta olika skepnader och olika namn är ett kännetecken för Offensiv/Elevkampanjen. Stig-Björn Ljunggren skriver bl a följande om organisationen: ”Den satsar på enkla budskap, händelserika demonstrationer och ändrar ständigt former genom att byta skepnad och beteckning på sina aktivtiter”. !Offensiv har sedan ett antal år tillbaka arbetat med infiltration av arbetarrörelsen med målsättning att infiltrera och ta över den. De använder sig av civil olydnad i olika former: sabotage, demonstrationer och sittstrejker för att kanalisera sitt missnöje mot besparingar inom skolsektorn. Elevkampanjen bildades 1989 av några Offensivmedlemmar som blivit uteslutna ut Elevorganisationen. !

Plogbillarna !Plogbillarna är sannolikt den mest kända gruppen som använder sig av civil olydnad. Rörelsen startade i USA i början av 80-talet och de sysslar med ”symboliska avrustningar” av vapen. Med så enkla verktyg som möjligt gör de vapen obrukbara. De avrustar aldrig alla vapen vid aktioner utan lämnar vapen kvar – det är en uppmaning till andra att följa efter. De förvarnar alltid om sina aktioner och stannar kvar och väntar på polisen. De ser rättegångarna och straffen som en del av aktionen. Då får de nämligen utrymme att 68.

! 68

!tala för sin sak. De sköter därför i huvudsak sitt eget försvar. !Framträdande personer är Per Herngren och Stellan Vinthagen. Det var de som introducerade rörelsen i Sverige i mitten av 80-talet. Idag har de bildat motståndskollektivet Omega, ett kollektiv i en Göteborgsförort där unga utbildas för kommande aktioner. !

Kokosbollarna !Kokosbollarna hämtar sin rätt till lagöverträdelser från naturen. Ekosabotage är deras metod. De bildades i december 1992. Då samlades ett antal ungdomar i Stockholm för att diskutera olika sätt att stoppa Dennispaketets motorvägsbyggen. En av de grupper som då bildades var just Kokosbollarna. Namnet kommer från en kokosbollsfabrik i Söderhall, den plats där man tog det första spadtaget för den nya motorvägen till Norrtälje. !De flesta ungdomar som deltog i mötet var aktiva i olika vänster- och miljöorganisationer som Fält-biologerna, Grön Ungdom, Alternativ stad och Ung vänster liksom i anarkistiska och syndikalistiska grupper. Då deras huvudorganisationer inte öppet tillåter medlemmar att genomföra den här typen av aktioner i organisationens namn går de samman och bildar nya organisationer. På så sätt kan Ung vänster, Grön Ungdom och de organisationerna hålla sig fläckfria.

! 69

!!Kokosbollarna har bl a samlat in namn för civil olydnadsaktioner mot motorvägsbyggena, blockerat arbetet på vägverket i Solna, klistrat fast sig på Geo Teknik AB:s provborrningsflotte utanför Djurgården och blockerat trafiken på Norr Mälarstrand. !Linus Brohult är förgrundsgestalt och har sedan 15 års åldern medverkat i olagliga aktioner. Han sparar inte på krutet både vad det gäller aktioner men också hur han beskriver demokratiskt fattade beslut. !Innebörden av Dennispaketet som ingåtts av demokratiskt valda politiker beskriver han som en utsugning av tredje världen. I Aftonbladet 1994-01-09 svarar han följande på frågan vad tredje världen har med motorvägar i Stockholm att göra: !”Vi lever i ett globalt apartheidsystem. Nya avgiftsfinansierade motorvägar innebär att vi accepterar tanken på ännu fler bilar, ännu högre masskonsumtion, samtidigt som människor svälter i tredje världen. Tycker man ändå att vi ska ha ett Dennispaket, ja då är man faktiskt rasist.” !Ord vi förknippar med något annat förhatligt görs om och riktas mot vardagliga fenomen. Tekniken används återkommande. !

! 70

!!

Folkaktionen mot pornografi !Organisationen grundades av amatörboxaren Bettan Andersson och motverkar helt enkelt pornografi. Mia Hallvarsdotters syster Jessika är en annan av eldsjälarna och de genomför aktioner mot pornografin och de handlare som säljer olika pornografiska artiklar. !I ett porträtt av Jessika Hallvarsdotter räknar Svenska dagbladet (1994-02-10) upp en rad aktioner. Bland annat beskrivs att de sprayat slagord på H&Ms reklampelare, att de hällt 30 liter grisblod på en villa i Staffanstorp och upplyste grannarna om att husets ägare driver en porrklubb. Vidare har de förstört en videobutik och genomfört olika störningsaktioner mot en butik som säljer kondomer och andra sexhjälpmedel. !

Politiskt korrekta riksdagsledamöter !Ett fenomen som uppstod i och med det ökande väljarstödet för Vänster- och Miljöpartiet var att personer som aktivt stödjer utomparlamentarisk verksamhet tog plats i demokratins högborg – riksdagen. Det finns till och med ett exempel på en person som brutit sig in på SAABs område i Linköping. Det senaste handlar om den miljöaktivistiske riksdagsledamoten Elisa Abascal Reyes. Tillsammans med Linus Brohult tog hon !

! 71

!!sig den 30 juni 1992 in på SAABs område och genomförde en av de uppmärksammade skadegörelserna på ett JAS-plan. Idag är hon partiets talesman i trafikfrågor. !Hanna Zetterberg, mer känd som rövardotter än för politiska förtjänster, är en annan person som öppet stödjer och medger att hon deltagit i aktioner. Eva-Maria Fasth intervjuar henne delvis om de här frågorna i Vår Bostad 10/94. Där säger Hanna bl a att hon skänker bort en del av sin riksdagslön till en särskild fond inom Ung vänster. En fond vars pengar skall användas till utomparlamentariskt arbete. Som exempel på aktioner nämner hon bl a aktioner mot poppindustrin. Hon har själv medverkat i sådana. !På frågan om hon fortsatt kan medverka vid direktaktioner även när hon blivit riksdagsledamot svarar hon: ”Javisst! Varför inte?” !Hanna Zetterberg måste vara en av de mest uppmärksammade nykomlingarna i riksdagen nå-gonsin. Hon uppfyller alla ingredienser av politiskt korrekthet som man kan önska sig. Att hon samtidigt som hon innehar demokratins förnämsta uppdrag, att vara folkvald i riksdagen, med sin skattefinansierade lön finansierar verksamhet som syftar till att ödelägga hela den demokratiska traditionen är tydligen den typ av dubbelmoral som accepteras av svenska journalister.

! 72

Den retorik Abascal Reyes och Zetterberg använder sig av visar tydligt på att deras perspektiv inte är ett underifrån-perspektiv (som de ofta försöker ge sken av) utan extremt elitistiskt. Inför EU-folkomröstningen slogs de båda för att Sverige skulle stå utanför det Europeiska samarbetet. Flera av bokens författare såg och debatterade mot dem under kampanjen. Deras perspektiv var inte sällan att de minsann skulle berätta för landets unga vad EU egentligen är. För det visste de, men inte exempelvis Ulf Dinkelspiel. Deras uppgift var inte primärt att tala om alternativet till EU utan istället ikläda sig rollen som folkupplysare och berätta om hur världen egentligen såg ut. !Studerar man de tal de hållit i riksdagens talarstol tar det inte lång tid innan man finner samma elitistiska hållning. I en debatt om betygssystemet (1994 12 19) kräver Hanna Zetterberg att det skall tillsättas en parlamentarisk kommitté som utreder konsekvenserna av en helt betygsfri skola. Ett av hennes argument är att ”Någon gång kanske också politiker lär sig att ha framförhållning”. Ingen politiker, mer än Hanna själv förstås, har denna framförhållning. !Elisa Abascal Reyes är nästan ett steg värre i ett meningsutbyte med den moderate riksdagsledamoten Sten Andersson (1994 12 07) om Öresundsbron. I sitt svar till Sten tipsar hon honom om ett ”Ett litet anfall av miljöinsikt !

! 73

!skulle inte passa dåligt i detta sammanhang”.Ingen, mer än Elisa själv förstås, bär på denna insikt. !

Högerns lagöverträdare !Man skulle lätt kunna tro att civil olydnad och utomparlamentarism bara är ett fenomen på yttersta vänsterkanten. Med det är fel. Hos den yttersta högern, framförallt bland självutnämnda nyliberaler förekommer det också. För vänstern är det kapitalismens förtryck som legitimerar lagöverträdelsen, för dessa högerkrafter är det statens förtryck. !I Sverige har de personer som sysslar med den här typen av verksamhet oftast lämnat den direkta partipolitiska aktiviteten. Tendenserna har dock funnits även inom Moderata Ungdomsförbundet. För några år sedan drev förbundet en kampanj på temat ”Det är fel att betala TV-licens” och uppmanade på detta sätt folk till civil olydnad genom att strunta i att betala sin TV-licens. Vi märker internt hur intresset ökar för mer aktivistiska kampanjmetoder och civil olydnadsaktioner, allt för att öka det massmediala intresset. !Bokförlaget Timbro har aktivt bidragit med intellektuellt tankegods till stöd för civil olydnad. Exempelvis tar Robert J Ringer i ”Dags för frihet” (Timbro 1994) klar ställning för civil

! 74

olydnad. Timbro kan naturligtvis inte sägas stå för allt som bokförlagets utgivning innehåller. Ledande företrädare för Timbro har också vid ett flertal tillfällen tagit avstånd från aktioner som träder över lagen. !Nyliberalernas frontfigur i de här sammanhangen är utan tvekan Christian Gergils. Hans banan började i Fri Moderata Studentförbundet, men hans metoder bröt ganska tvärt mot den övriga mer intellektuella verksamhet som annars pågick i studentförbundet. Under sommaren 1989 sålde han sprit på Drottninggatan och började sända privatradio. Han blev snabbt ett mycket känt namn via massmedierna. !Samtidigt blev hans namn mycket kontroversiellt i studentförbundet. I studentförbundets organ Svensk Linje (nr 1/90) pågick ett meningsutbyte mellan Anders E Borg (idag talskrivare åt Carl Bildt) och nämnde Gergils. I en replik till Borg som tar avstånd från de använda metoderna skriver Gergils bl a följande: !”Borg är kritisk till det han kallar ’vulgärliberaler’. Vulgärliberaler är FMS-Stockholm, tidningen Nyliberalen och andra som begagnat och uppmanat till civil olydnad, bearbetat massmedia och vänt oss även till allmänheten istället för att endast försöka förändra samhället genom akademiska studier på universiteten.” !!

! 75

Hela den demokratiska tanken förminskas till akademiska studier på universiteten. Gergils uppvisar samma förakt för demokratin som går att spåra hos vänstern. Han försvarar civil olydnad enligt följande: !”Det väsentliga med civil olydnad är att ta avstånd från politikernas rätt att beröva människor sina inkomster och sin frihet. Det politiska system som innebär att majoritetens rätt att besluta vad som faller den in kan inte få respekteras. Detta är det främsta argumenten för den civila olydnaden.” !Men Christian Gergils blev inte kvar i studentförbundet utan startade istället Frihetsfronten. I samtal över internet (11/5) menar han att ”det finns en högre lag, kalla den naturrätt eller humanismen eller helt enkelt respekten för nästan. Varje människa har vissa grundläggande rättigheter som är okränkbara; inte i den meningen att de inte KAN kränkas; men att de inte FÅR kränkas.” !Han menar vidare att hans hållning alls icke är odemokratisk utan demokratisk utifrån hans liberala demokratisyn. Den civila olydnaden är för honom ett privatmoraliskt ställningstagande och det finns till och med lagar man har skyldighet att inte följa – även om man skulle vara polis. ”En polis som, i enlighet med lagstiftningen, får order att söka rätt på och gripa/utvisa illegala invandrare har skyldighet att vägra ge order och att

! 76

!!vägra följa lagstiftningen”, menar han. !En titt i Frihetsfrontens tidning ”Nyliberalen” säger ganska mycket om den verksamhet Frihetsfronten har kommit att använda sig av. Höst – vinter numret 1991 är mycket illustrativt. !Redan på framsidan skvallras om ”illegal spritklubb”. Vänder man på bladet finner man en annons för kombinationsläkemedlet ”Resolve”. Ett läkemedel mot baksmälla som är förbjudet i Sverige, men som säljs i USA. Frihetsfronten importerar det olagligt och bjuder ut det till tidningens läsare. Några sidor längre fram följer ett reportage om flyktingar som medlemmar i Frihetsfronten gömt. Ytterligare några sidor längre fram bjuds den i Sverige förbjudna efterrätten Jelly ut till försäljning. !Sedan följer en artikel om den klubb som skulle komma att bli Frihetsfrontens stora mediala genombrott, deras svartklubb ”Trihitnaha” på S:t Eriksgatan 89. Därefter utbjuds det i Sverige förbjudna läkemedlet ”Eye dew” till försäljning, följt av hembränningsapparaten Otto. Sedan, under titeln ”Fria Marknaden” erbjuds säljare och köpare av svart arbetskraft reklamplats. Nästa sida, reklam (i Sverige förbjuden givetvis) för Gordon’s gin. Avslutningsvis täcker J&Bs (whisky) reklam baksidan. !

! 77

!Svartklubben Trihitnaha kom att orsaka mycket trubbel för Stockholmspolisen som till slut stängde klubben. Illegal spritförsäljning åtföljdes av rapporter om narkotikaförsäljning och vapenhandel. Företrädare för Frihetsfronten satt vis flera tillfällen häktade och dömdes också till dagsböter. När Christian Gergils fall behandlades i tingsrätten var han dessutom symptomatiskt samtidigt åtalad för rattfylleri. !Det intressanta med Trihitnaha som under en tid kom att bli en av Stockholms populäraste svartklubbar, med de flesta av sina besökare på klubben mellan tre och sex på morgonen, var reaktionen från de förtvivlade grannarna som bodde i samma fastighet. De försökte förgäves hävda sin rätt att få slippa urinerande, högljudda ungdomar att ständigt störa nattsömnen för de boende i fastigheten. De ansvariga för verksamheten som säger sig bara göra saker som inte drabbar andras frihet struntade i dessa grannars upprepade önskemål !Diskussionen om huruvida civil olydnad lönar sig blir intressant när man betänker det faktum att Trihitnaha inte längre finns – men att krogarna nu har tillstånd att vara öppna till klockan fem på morgonen. Frihetsfronten har högljutt och oemotsagda tillskrivit sig förtjänsten av denna regeländring. Myten om att mycket står i att vinna på denna typ av aktioner förstärks. !

! 78

!!Frihetsfronten verkar nu mer och mer lämna den här typen av aktioner för att istället övergå till att lära människor hur man kan leva utan att bidra till statens fortlevnad, dvs betala skatt. Christian Gergils hävdar (internet 11/5) att Frihetsfrontens uppgift på lite sikt är att ”ge människor mod att leva kvar i samhället, men att ställa sig utanför staten”. Han menar också att människor som följer hans råd även måste ta de negativa konsekvenserna och inte ta emot några som helst offentliga bidrag. !Att Christian Gergils själv försöker leva ett liv utan bidrag till statens fortlevnad finns det ytterligare bevis för. I Stockholmarnas egna tunnelbanedistribuerade tidning Metro kan man 1995-05-03 se Gergils pryda framsidan under rubriken ”Stockholms värsta p-syndare”. Med 219812 kr i obetalda parkeringsböter kvalar han in som nummer 31 på listan över de värsta syndarna i Stockholm. Hans argument för att inte betala är att det är trafikpolitikernas fel att det blir så och att så länge han parkerar där det inte är trafikfarligt så har han ingen skyldighet att betala. !!!!!!!

! 79

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

! 80

Media som livsluft !Den viktigaste orsaken till den tilltagande användningen av utomparlamentarism och civil olydnad är mediernas starka exponering av aktionerna. Det framgår både av de pressklipp vi studerat och framskymtar också i de olika gruppernas egna strategier. Såväl till höger som till vänster poängteras mediagenomslagets betydelse. Hur mycket skulle egentligen en aktion vara värd om ingen visste om dem? I den civila olydnadens natur (när den används i politiska syften) ligger just att den skall synas. Livsluften för aktionsgrupperna är sålunda medierna. !Exemplen på hur detta också visar sig vara en framgångsrik strategi är omfattande. Låt oss bara ta ett mycket talande exempel som inträffade under framtagande av denna bok. Det handlar om onsdagen den 19 april i år och Sverige befinner sig i ett läge där ekonomin blöder och det parlamentariska läget är oklart. Statsminister !!!!!!!!!!!

! 81

!Ingvar Carlsson befinner sig i Ryssland och kritiseras för det eftersom det anses spela Rysslands blodiga krig i Tjetjenien i händerna. Det politiska läget är mycket uppskruvat och frågorna är många om vad som kommer att ske inom den närmsta framtiden. !Vilken nyhet får då störst utrymme på Dagens Nyheters framsida, Sveriges största morgontidning? Mitt på sidan finns en jättebild totalt 572 kvadratcentimeter, på en ung man som kedjat fast sig i ett fönster på riksdagshuset och protesterar mot neddragningarna av u-landsbiståndet. Biståndet behandlades av riksdagen denna dag. Det är aktionsgruppen Hela jorden som slagit till. Hade man verkat inom de demokratiska ramarna hade de aldrig fått den uppmärksamhet de fick. Troligtvis skulle deras protester då gått helt obemärkta förbi. !Det finns många etablerade politiska organisationer som anser det vara fel att sänka biståndsanslaget. Här handlade det alltså om att nyhetsvärdera en enmansaktion för graden av aktivism snarare än att bry sig om hans sakpolitiska ställningstagande. Hade ett politiskt ungdomsförbund uttryckt samma åsikt via exempelvis ett pressmeddelande hade det med all sannolikhet gått obemärkt förbi. I Svenska Dagbladet gavs aktionen 416 kvadratcentimeter i utrymme med färgbild inne i tidningen, och i Aftonbladet blev det 170 kvadratcentimeter

! 82

med bild. Tala om genomslag! !Vem bryr sig om att arbeta obemärkt inom lagens råmärken är utdelningen för en enmans aktion blir av denna omfattning? Medierna sänder tydliga signaler till politiskt engagerade genom denna typ av nyhetsvärdering. Aktivism och extremism är bättre än att följa lagen. !Detta bevisas mycket tydligt i Vecko-Revyn (19/95) i vilken de listar Sveriges 77 mäktigaste tjejer under 31 år. Inte oväntat återfinner vi unga tjejer som verkar utanför lagens råmärken högt upp på listan. Fältbiologernas ordförande Elin Andersson finns bland de tio mäktigaste. Just fältbiologerna går längre än många andra; de har som organisation accepterat civil olydnad som ett arbetssätt. På plats 27 finner vi Mia Hallvarsdotter och på plats 30 Pia Lundin, som är aktiv i plogbillsrörelsen. Hanna Zetterberg finner vi på plats 33, ordföranden i folkaktion mot pornografi, Bettan Andersson på plats 43 och Elisa Abascal-Reyes på plats 63. Den civila olydnaden har för många på detta sätt blivit ett välkommet redskap för att synas i media. Allt detta i en tid då stora delar av ungdomsgenerationen tycker att det är viktigt att vara någon, att synas. Trycket på fortsatt laglös politisk aktivism är i tilltagande också som en följd av det utökade mediautbudet. Flera debattprogram behöver skruva upp tonläget för att klara konkur- !

! 83

rensen, det normala skjuts åt sidan till förmån för det extrema. Den visuella framställningen har också blivit viktigare, vilket också uppmuntrar till handling snarare än resonemang. Lägg därtill mediernas person- och konfliktfokusering. Frågan är om de ansvariga för nyhetsvärderingen inom mediavärlden har reflekterat över vilka krafter denna nya marknad för aktivism uppmuntrar i ungdomsgrupperna. !Vilken typ av nyhetsvärdering görs då i Sverige när det gäller politiska ställningstaganden? Vem syns och varför? Vi menar att hierarkin inom nyhetsvärderingen som avtecknar sig ser ut enligt följande: !

1.Den politiska elitens åsikter 2.De politiskt korrektas åsikter 3.De politiskt inkorrektas åsikter 4.”Vanligt folks” åsikter

!Den politiska eliten består av partiledarna och några få till i partiledningarna i partierna. De står för den egentliga rapporteringen av var partierna står i viktiga frågor, det som sedan också blir riksdagens beslut. Tillhör man inte denna lilla elit då gäller det att antingen vara politiskt korrekt eller extremt inkorrekt. !Det politiska korrekta står idag vänstern, feministerna, kvinnor i allmänhet och de yngsta riksdagsledamöterna från vänsterkanten för. Det mest

! 84

!!inkorrekta får symboliseras av Bo Södersten och i övrigt mycket av den samhällskritik som kommer från höger. Vänsterns grepp över medierna våren 1995 är mycket kompakt. Det politiskt inkorrekta är också ofta vägen in till medierna för de politiska ungdomsförbunden. Detta är en märklig paradox. En ung person som aktiverar sig i ett ungdomsförbund för att kämpa för ett partis åsikter märker snart att huvudintresset är om han eller hon kan fås att stå för det omvända. Det är när man säger emot sin övertygelse eller när man kritiserar det parti man stödjer som man släpps fram. De budskap vänsterns lagöverträdare idag står för är bl a anti-rasism, anti-pornografi, kvinnokamp, anti-kapitalism och miljövärn, alla att betrakta som politiskt korrekta åsikter. Högerns lagöverträdare, Frihetsfronten har på senare tid hamnat alltmer vid sidan av, men syns ändå ibland då de är extremt politiskt inkorrekta. Det senare gäller exempelvis fallet med deras åsikter om narkotikalegalisering och fria bordeller. Under åttiotalets högervåg när utrymmet för högeraktivism var större, var det mer politiskt korrekt med civil olydnad av typen illegal spritförsäljning och utfall mot lapplisor. Det var ju också då Gergils och Frihetsfronten hade sin storhetstid. !Baksidan med den här typen av nyhetsvärdering är att de åsikter människor igenom står för aldrig

! 85

kommer till tals. På sikt kommer detta att föda en medelklassens revolt, något som vi redan kan spårar i USA. Det var också med denna utgångspunkten som begreppet political correctness föddes. När medierna i så hög grad exponerade svarta, homosexuella och feminister kände sig de ”vanliga” vita heterosexuella männen förfördelade. Det var inte politiskt korrekta och fick därför inget utrymme. !När media så starkt fokuserar på aktioner sätter man bilden av arr ungdomarnas politiska engagemang sker via olika former av civil olydnad. Detta är en vrångbild. Framställningen sätter ofta ett likhetstecken mellan aktioner och ungdomligt engagemang, något som i sin tur legitimerar civil olydnad. Per Herngren skriver i boken ”Handbok i Civil olydnad” om hur mediernas exponering kan upplevas: ”Civil olydnad som slås upp i pressen får oss att tacksamt sucka: Va´ bra att nå’n gör nå’t!” och han har givetvis rätt. !Till viss del kan vi förstå att aktioner till följd av civil olydnad får genomslag i media. Mediernas uppgift är att spegla samhället och samtiden och när den här typen av aktioner ökar är det inte mer än rimligt att bevakningen ökar. Frågan är bara vad som genererar det andra. Medierna befinner sig i en konkurrenssituation och har läsarna som uppdragsgivare och måste presentera nyheterna på ett för läsarna attraktivt sätt. I vårt snuttifierade tidevarv blir det !

! 86

!därför säkert mer läsvärt att återge aktioner än att spegla åsikter. !Vi har framförallt reagerat på det sätt på vilket media rapporterar om civil olydnad; hur de vinklar nyheterna. De tenderar att i hög grad exponera aktionsgrupperna istället för att lyfta fram de som faller offer för deras förövelse. Bedömningen av vad som är politiskt korrekt eller inte, genomsyrar dessutom mediernas bevakning. Nynazistiska lagöverträdelser blir med automatik hot medan anti-rasisternas aktioner speglas som en ungdomlig reaktion, oaktat att deras respektive våldsbenägenhet för tredje man har samma skrämmande verkan. Det nödvändiga samtalet om demokratins förfall och om deras metoder och offer har inte ens inletts. !Låt oss räkna upp några rubriker för att visa på överexponeringen av aktionerna: !”Hon kämpar mot pornografin” (SDS 1994-02-10 om Jessika Hallvarsdotter) !”Polisen stormade ’Commando Gudrun Schyman’” (Expressen 1995-11-15 om polisen stormning av den EU-fria zonen) !”Bron ska stoppas – med sabotage” (Aftonbladet 94 01 19 om Kokosbollarna) !!

! 87

”Han har alltid varit ’olydig ’ – Linus är en plogbill, vapenvägrare, ekosabotör – och kokosboll” (Aftonbladet 94 01 09 om Linus Brohult) !Någon fokusering eller diskussion om offren eller vad aktionerna får för konsekvenser för demokratin finns inte. Media betraktar alltså handlingen om nyhetsvärdet och ger därigenom grupperna mediautrymme att också förmedla sitt budskap. När media samtidigt begränsar avsändarnas i den ”ordinarie” samhällsdebatten till den politiska eliten återstår egentligen ingen annan väg till massmedialt genomslag än just aktioner av olika karaktär. Detta leder in fenomenet i de traditionella ungdomsförbunden. Ung vänster diskuterar det på sin stämma, liberala ungdomsförbundet hungerstrejkar för Bosnien för att bara nämna några exempel. Det kommer att bli fler. Tänk dig själv vart det kan leda oss. Låt oss hjälpa dig på vägen. !!!!!!!!!!!!!

! 88

En dag i staden !Anders vaknar halv åtta av att väckarklockan tjuter ilsket. Han masar sig långsamt upp ur sängen och in i duschen. Efter att vattnet har strilat i två minuter ger han upp hoppet, ännu en morgon utan varmvatten. Det är tredje gången den här månaden. !Förklaringen kommer när Anders slår på lokalnyheterna. Aktionsgruppen Stoppa överflödssamhället har klättrat upp i skorstenen på sopförbränningsanläggningen. Anders förort får klara sig utan varmvatten åtminstone fram till lunch. Anders suckar tungt och petar ner två brödskivor i brödrosten. !När han irriterad och lätt stressad backar ut bilen ur garaget kommer dottern Lisa oväntat hem från skolan. Elevkampanjen, förklarar Lisa, har utlyst generalstrejk i stadens alla högstadieskolor i protest mot nedskärningarna. När hon kom till 89. !!!!!!!!!

! 89

!skolan var det fullt kaos. Polisen bar ut aktivister från elevkampanjen och någon hade sprutat in tårgas i kapprummet. Lärarna så åt eleverna att gå hem och komma tillbaka efter lunch. !Sådana typer borde spärras in tänker Anders, rättar till slipsen och kör den välbekanta vägen mellan de morgontrötta husen ut mot motorvägen. Han svänger upp på motorvägen och fortsätter in mot stan. Efter tio minuter står trafiken helt stilla. Anders slår över bilstereon till lokalradiokanalen. En upphetsad demonstrant från stadens miljövärn skriker in i reporterns mikrofon. ”Någon måste sätta stopp för massbilismen. Politikerna bara pratar, men vi tar ansvar för vår miljö och vår framtid. Därför sittstrejkar vi här idag.” Jävlar, nu blir jag sen till jobbet och får ta med mig alla papper hem ikväll, tänker Anders. Jag skulle ju följa med Olle till fotbollsmatchen. !En halvtimme senare kör polisen med påslagna blåljus förbi på vägrenen och ytterligare en timma senare kommer trafiken igång igen. Anders rusar in på kontoret strax innan elva med andan i halsen. Han slänger av sig rocken och häller upp en stor balja kaffe. Posten hinner precis komma innan Anna sticker in huvudet och undrar om han skall med på lunch. Jodå, svarar han, men då får det bli företagets egen matsal. Det finns ingen tid till annat. Hastandes igenom korridorerna känner Anders hur magsåret !

! 90

!börjar göra sig påminnt. Det är mer än två månader till semestern, det här fungerar inte. !Lite förvånande märker han och Anna att det inte är någon kö till matsalen. Förklaringen kommer vid kassan. Ulla bakom disken meddelar med en beklagande blick att det bara finns sallad idag. Det komma inga köttleveranser varken igår eller idag. Stadens militanta veganer, gruppen Rädda våra djur stoppade alla transporter två dar i rad. Anders skakar på huvudet och blickar med uppgiven min mot a-la-carté matsedelns lövbit och pommes-frites. Han bestämmer sig slutligen för en sommarsallad men tillägger att det skall vara med mycket dressing. !Kvart i tre går strömmen och Anders bildskärm slocknar. Helvete, tänker han, jag har inte sparat projektet på hårddisken. En och en halvtimmes jobb åt skogen. Den här dagen börjar likna en mardröm. Eva rusar in på kontoret och meddelar att polisen har gått ut med rikslarm. En aktionsgrupp som kallar sig Våga vägra kärnkraft har sprängt kraftledningarna precis utanför kärnkraftverket. Hela stan får klara sig utan ström i minst två timmar. Resten av arbetsdagen förflyter i skumrasket och strömmen kommer inte tillbaks. Föränn Anders vid halvsjutiden knäpper ihop portföljen och beger sig hemåt. !Redan i trapphuset hör Anders att något händer på gatan utanför. Det är upprörda röster och

! 91

någon talar högt i megafon. När han kommer ut på gatan hamnar han mitt i en folksamling. Ett tjugotal medlemmar i föreningen Aktiv frihet säljer hembränd sprit och egenhändig cannibis till ett hundratal hugade spekulanter. Polisen har just ordnat förstärkningar och stormar fram mot folkhopen. Innan han vet ordet av är Anders upptryckt mot en husvägg av två bastanta poliser. Det går åt en halvtimma till att övertyga polisbefälet att han bara kom från jobbet. !Med en känsla av desperation och irritation blandad med trötthet beger sig Anders mot bilen. Väl framme får han en chock. Alla bilar på den lilla sidogatan har blivit vandaliserade. En volvoägare står vid sin 240 med inslagna sidorutor och skriker till en kvinna på balkong att nu får det vara nog. Det är dags att spärra in buset. Anders motorhuv är dekorerad med inrispade ”krossa rasismen” och strax nedanför ”kapitalism = rasism”. Anders slänger portföljen i backen och sparkar på bakdäcket till den omedelbara ilskan har lagt sig. !Väl i bilen på väg hem går nyheterna in och bryter musikradion. Man rapporterar om svåra sammanstötningar mellan skinnskallar och s.k antirasister i centrala stan. Stadens polischef uppmanar medborgarna att hålla sig inomhus. Anders svär åt radion. Någon måste göra något åt den här situationen, dem kan inte få hålla på att !!

! 92

trakassera vanligt folk såhär. I förbifarten noterar Anders att någon har sprayat ”stoppa bron” på avfartsskylten till vägen över den nya bron. Bron har försenats i två år genom att olika miljögrupper har stoppat arbetet på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Om den bara kunde bli klar skulle jag tjäna tjugo minuter varje morgon, tänker Anders. Inte tusan skulle väl miljön bli sämre av det. !Väl hemma rasar Anders ihop i TV-soffan framför Aktuellt. Den stora nyheten är de senaste opinionsmätningarna inför riksdagsvalet om tre veckor. Partiet Lugna gatan har kraftigt fram i opinionsmätningarna och närmar sig trettio procent. Studioreportern intervjuar partiledaren. Den lille karismatiske mannen stryker bort luggen ur pannan och förklarar framgångarna i opinionen med ettrig röst. ”Människor har börjat tröttna på kaoset på våra gator och torg. Vi är det enda parti som konsekvent kräver ordning i Sverige igen. Vi måste ta till hårda nypor mot alla kriminella som terroriserar vanligt folk. Polisen måste få mycket större befogenheter och jag anser att även militären måste ta sin del av ansvaret. Det vi ser idag börjar ju likna ett krig. Vi ser som vår främsta uppgift om vi får det svenska folkets förtroende att återställa ordningen.” !För ett par år sedan hade man skrattat åt den här typen, tänker Anders, men säger ju precis som det är. Någon måste göra något åt det här !

! 93

!och de vanliga politikerna bara pratar och pratar. Han ska nog få min röst i alla fall, så farligt kan det inte vara… !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

! 94

Att förändra för att bevara !Som politiskt aktiva i Moderata Ungdomsförbundet märker vi hur acceptansen för civil olydnad sprider sig i samhället, främst bland ungdomar. Även inom vår organisation hörs kravet allt oftare på att göra något häftigare, mer uppseendeväckande än att bara skriva insändare och debattera mot våra politiska motståndare. Självklart inser vi att det politiska systemet måste utveckla sina arbetsmetoder så att de framstår på ett mer intressant sätt och manar till engagemang. Vad vi reagerar mot är tendensen till aktioner och lagöverträdelser. !Som vi har beskrivit är problemet med den ökade användningen av civil olydnad som politiskt arbetssätt komplicerat. Det finns inga enkla lösningar. Politikens innehåll måste ändras radikalt och de politiska partierna måste anpassa sig till informationssamhällets medborgare. Genom strafflagstiftningen måste det !!!!!!!!!!

! 95

!!politiska systemet markera tydligare mot civil olydnad. !Vi vill dessutom betona att ett antal aktörer utan-för den politiska sfären måste ta ett stort ansvar för att bekämpa den civila olydnaden. Massmedia måste fundera över vilken bild man förmedlar av de unga aktivisterna. Idag skildras de unga aktivi-sternas aktioner alltför okritiskt. Skolorna måste också ge de etablerade politiska partierna en möj-lighet att nå eleverna med ett sammanhängande budskap. !Förutsättningen för dessa åtgärder är att vi inser att både samhället och individerna har förändrats. Det går inte att nostalgiskt blicka tillbaka mot tid-en då folkrörelserna var starka och ett politiskt möte fyllde föreningslokalen till bristningsgränsen. Den tiden är för alltid förbi. Unga människor ställ-er idag helt andra krav för att engagera sig, utbud-et av andra aktiviteter är oändligt. Det är därför civil olydnad som politiskt arbetssätt bara kan be-kämpas genom att vi förändrar och anpassar demo-kratin till informationssamhällets medborgare. !När alltför mycket blir politiskt minskar medborg-arnas möjligheter att styra och forma sina egna liv. För de flesta är det politiska engagemanget ingen väg till inflytande över livssituationen. Den polit-iska processen uppfattas som trög och svårpåver-kad. Allra tydligast är denna inställning hos

! 96

ungdomar. Ett fåtal har lust att bli medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund och ännu färre vill ge sig in och arbeta aktivt i de hierarkiska strukturerna i ett politiskt parti. Resultatet blir att förståelsen för andra metoder som ger snabbare resultat ökar. Det är ur klyftan mellan demokratins teori och praktik som stenkastarna dyker upp. !Den första slutsatsen man kan dra av detta är att den politiska sfären måste minska. De saker som medborgarna klarar av att lösa i samverkan i det civila samhället eller affärsmässigt på marknaden, ska det offentliga dra sig bort från. De tydligaste områdena är de som idag regleras, produceras och finansieras i välfärdsstatens namn. Medborgarna måste få radikalt större inflytande över all barnomsorg, äldreomsorg och utbildning till fritids- och kulturverksamhet. Detta kan bara ske genom att välfärdsstaten rullas tillbaka. !Trots att mindre måste bli politik anser vi att det finns mycket att besluta gemensamt om. Detta bör vara en uppgift för de demokratiska församlingarna. Men vi måste förändra sättet att fatta besluten. Beslutsfattandet är idag alltför centraliserat, alldeles för många frågor har blivit en angelägenhet bara för experter. 1950 hade 225000 svenskar kommunalpolitiska uppdrag i någon av landets 2500 kommuner. Idag har vi en tiondel så många politiker i en tiondel så många kommuner. Trots denna kraftiga !!

! 97

minskning av antalet kommunalpolitiker har inte politikens utbredning minskat, tvärtom. !Vi vill helt vända denna utveckling. Det behövs mindre politiska enheter, mindre kommuner. Detta innebär att vi får fler förtroendeuppdrag och en närmare kontakt mellan väljare och valda. Utopin där grannarna möts över staketet för att diskutera kommunalpolitik lär vi dock aldrig uppnå, och det är nog inte önskvärt heller. Det är väldigt mycket som inte skall vara politik. Men mindre kommuner och fler förtroendevalda leder till att klyftan mellan demokratins teori och dess praktik, kan minska. !Vår vision om hur demokratin bör fungera kräver också ett ökat ansvarstagande av medborgarna. Vi måste vara beredda att ta på oss ett större ansvar för de gemensamma angelägenheterna, samtidigt som vi måste vara beredda att lösa de uppgifter på frivillig väg som tidigare låg på kommunen eller staten. Detta är säkert besvärligt under en övergångsperiod, men det är nödvändigt att det fungerar på sikt. Vi är nämligen övertygade att detta är det enda sättet att på sikt bevara förtroendet för demokratin. !Problemen att få medborgarna att ta större ansvar, att väcka det sovande folket, hänger samman med att allt fler vant sig att politikerna löser problem. Välmenande politiker har tävlat om att befria medborgarna från ansvar för sina !

! 98

egna liv. Resultatet har blivit att medborgarna ogärna till ta ansvar eller engagera sig själva. Det finns ingen patentmedicin för att väcka det sovande folket men genom att rulla tillbaka staten och införa mindre politiska enheter ställer vi medborgarna inför fullbordat faktum. Det blir en nödvändighet att organisera den nära tillvaron, både i civila gemenskaper och lokala politiska församlingar. Nu ligger inte all skuld för det minskande förtroendet för demokratin hos de välmenande politikerna och de centraliserade besluten. Även de politiska partierna måste förändra sitt sätt att arbeta. Vi arbetar fortfarande i stela, hierarkiska organisationer som är tydligt präglade av industrisamhället. Vi måste bli bättre på att arbeta på ett sätt som passar informationssamhällets medborgare. Där kan informationsteknologin erbjuda nya möjligheter för politiskt engagemang. De politiska partiernas elektroniska anslagstavlor utgör ett första steg på vägen. Det etablerade politikerna med rötterna i folkrörelserna förstår inte riktigt problemets allvar. Den borgerliga generation politiker som formades av kampen mot sextioåttavänstern ser inte att begreppen höger och vänster inte räcker för att beskriva ungdomars politiska världsbild. Den attityd vi möter när vi ringer förstagångsväljare i valrörelserna är ganska talande. Det handlar sällan om höger eller vänster, snarare för eller emot !

! 99

!politiker, om engagemang eller apati. Det innebär givetvis inte att det politiska innehållet har blivit meningslöst, bara att det har tillförts ytterligare en dimension till politiken. Därför är det också viktigt att de etablerade politiska partierna får upp ögonen för problematiken. !Genom att förändra de politiska partiernas sätt att arbeta och genom att rulla tillbaka staten och flytta besluten närmare medborgarna ökar vi förtroendet för demokratin. Detta leder till att utrymmet för aktivisterna och stenkastarna minskar. Grogrunden för civil olydnad blir mindre. Men även andra delar av samhället måste ta sitt ansvar. Massmedierna har stor skuld till att civil olydnad har blivit allt populärare. !Studerar man massmedias rapportering av feno-menet civil olydnad undrar man om journalisterna har klart för sig vad det är för personer de skildrar. Rubriker som ”den nya motståndsrörelsen” och ”hon kämpar mot pornografin” har en klart positiv underton. Aktivister framställs som radikala förkämpar för ett bättre samhälle, borta är de tråkiga torgmötena och de meningslösa insändarna. Nu är det fart och fläkt som gäller. Det ger dramatiska och snygga bilder. Åsikterna är enkla och resonemangen hinns med i TVs snuttifierade debattprogram. Stoppa bron, stoppa porren och släpp knarket fritt eller tvärt om. !Motsatsen är det traditionella politiska arbetet.

! 100

Vem bryr sig om vad den vanlige politiske aktive sysslar med? Pliktskyldigast rapporteras det i lokaltidningen om möten och debatter. Det är ytterst sällan som de komplicerade sammanhangen bakom besluten kommer fram. Det som inte kan sägas på en halv minut i TV är inte värt att ens fundera på. De enda politiker som utgör undantaget är partiledarna och några enstaka tunga företrädare i de politiska partierna. !Ytan blir viktigare än innehållet. Ett tydligt exempel är de nyvalda ledamöterna i riksdagen. Utan att göra anspråk på någon vetenskaplighet vågar vi påstå att av de nya ledamöterna i riksdagen har tre-fyra stycken tjejer med invandrarbakgrund fått hälften av all massmedial uppmärksamhet hittills. !Om medierna vänder sig till ungdomar är tendensen ofta ännu tydligare. De så kallade ungdomsprogrammen i TV utgör ett bra exempel. Ett tiotal unga samhällsdebattörer trängs ihop i en panel och får svara på programledarens frågor i någon brännande politisk fråga. För att ge panelen en ungdomlig och fartfylld profil så bjuder man in rocksångare, en skinnskalle, en rappare, en moderat, en socialdemokrat, en miljöaktivist o.s.v. !Nu ska inte vi som politiskt aktiva bestämma vad som skall stå i tidningarna och sändas i TV och just så ska det vara i en fungerande demokrati. !!

! 101

Yttrandefriheten är livsviktig för demokratin. Det är dock vår skyldighet att peka på en samhällsutveckling som följer av hur journalister och media skildrar aktivisterna och civil olydnad som politisk arbetsmetod. Journalister speglar inte samhället opartiskt, tvärtom. Journalister väljer vad som ska speglas och vilken framtoning det skall få, medvetet eller omedvetet. En bra journalist är medveten om detta och tar ansvar för vad han eller hon skriver eller sänder i TV. !Vi vill därför uppmana journalister och medier, precis som de politiska partierna till självrannsakan. Att arbeta med media innebär idag att man har stor makt. Det går inte att förneka. Journalisterna är idag troligtvis Sveriges mäktigaste kritiskt ogranskade kollektiv. Vilka politiska värderingar och vilken världsbild styr till exempel merparten av vår journalistkår när de ska nyhetsvärdera verklighetens skeenden? Med makt följer enligt vårt sätt att se det alltid ansvar. Vi tycker inte att medierna i sin helhet har tagit detta ansvar. Därmed bär de också skuld till att civil olydnad som politisk arbetsmetod blir allt vanligare. !

Skolan och politiken !Vill man skapa större förtroende för demokratin och det politiska systemet är det viktigt att unga människor får en riktig möjlighet att bilda sig en !!

! 102

!egen uppfattning om politik och politiker. Där har skolan ett stort ansvar, och i synnerhet gymnasieskolan. Vi anser att skolan alltmer försöker komma undan detta ansvar. Detta är allra tydligast under valrörelserna. !För varje val blir det allt tydligare hur de politiska partierna får allt mindre plats i skolans samhällskunskapsundervisning. Tidigare val var det vanligt att de olika politiska partierna, främst med företrädare för ungdomsförbunden, fick komma ut på skolorna och presentera sin politik inför de elever som skulle rösta i valen. Presentationerna var ofta klassrumsvis och gav en bra möjlighet för de olika partierna att föra ut sitt budskap och sätta bilden av politiskt aktiva som vanliga människor. !I höstens val tillhörde detta undantagen. Tiden för presentationer var kortare och skedde ofta inför en proppfull aula. Ibland erbjöds vi bara att deltaga i paneldebatt mot de andra politiska partierna, med en total talartid på tio minuter. Den allra värsta metoden, som tyvärr också blir allt vanligare, är att låta eleverna grupparbeta om politiska partier och sedan redovisa de olika partiernas ståndpunkter genom att låtsas vara partiföreträdare inför varandra. Eleverna möter alltså de politiska partiernas ståndpunkter framförda av en person som oftast inte ens tror på vad han eller hon säger. Det är för många unga den enda kontakt de får med partipolitiken.

! 103

Vi vet att skolorna översvämmas av företrädare för olika organisationer som vill nå ut till eleverna. Alla anser att just deras budskap är viktigast. Skolorna måste sovra, man går ju i skolan för att skaffa sig gedigen kunskap, inte bara för att lyssna på olika föredrag. Trots detta anser vi att skolorna måste ta ett större ansvar för att bevara respekten för det demokratiska systemet och markera mot civil olydnad. Skolorna måste i större utsträckning släppa in företrädare för de politiska partierna. !

Brott och straff !Civil olydnad är ett allvarligt brott. Vi anser att det är ett brott som i sista hand är riktat mot demokratin. Rättssystemet ser alltför milt på aktivister som använder sig av civil olydnad. Ofta får de en status som lite oförstående politiska aktivister som gått lite för långt i sin iver att förändra samhället. !Det viktigare är dock inte att införa så mycket hårdare straff utan att koppla samman straffet tydligare med brottet. Straffet ska kopplas till den skada aktionen har givit upphov till, vi vill att den som i ett demonstrationståg krossar ett bankfönster genom samhällstjänst skall arbeta ihop till ett nytt fönster. Säljer man sprit på gatorna är ett lämpligt straff att jobba med svårt alkoholiserade personer och o.s.v. Att sätta alla aktivister i fängelse !!

! 104

riskerar att göra martyrer av dem. Efter alla dessa krav på förändring hos både det politiska systemet och andra aktörer i samhället vill vi slutligen också lyfta fram det personliga ansvaret. !Mycket av arbetet med att stärka förtroendet för demokratin och motarbeta civil olydnad handlar om att fatta politiska beslut eller om att påverka massmedia eller skolorna. Men ingen av dessa förändringar har någon avgörande effekt om vi inte själva är beredda att ta ansvar. !Vi ställer krav på att rulla tillbaka politiken men samtidigt anser vi att det behövs fler förtroendevalda. Detta innebär att det finns två uppgifter vi måste vara beredda att ta på oss. När politiken tar mindre ansvar för det som vi har nära måste vi själva vara beredda att gripa in. Det handlar också om att många fler av oss måste vara bredda att offra några timmar i månaden på att vara med att besluta om de lokala politiska frågorna. !Demokratin bygger i grund och botten på att alla tar ansvar för sina medmänniskor och sina nära angelägenheter. Om inte av något annat skäl så är aktivismen ett tecken på att för få har blivit aktiva, att aktivisterna sedan kompenserar det genom att själva blir hyperaktiva löser inte våra problem. Ett samhälle utan mänskligt engagemang dör själsligt. !!

! 105

!IT ger alla en arena

!Kanske kan vi också finna en nyckel till ett minskat behov av civil olydnad i den informationsteknologiska utvecklingen och en ökad spridning av tekniken. !Som vi konstaterat tidigare är en orsak mediernas nyhetsvärdering och den höga tröskeln in till våra stora medier. På mediernas viktigaste arenor (ex DN-debatt, ekot) sitter några få tunga mediamakthavare och avgör vad som ska exponeras och inte. Och ribban är hög. Det krävs att man tillhör den politiska eliten eller att man är extremt politiskt korrekt eller inkorrekt. !Det filtret finns inte på de olika datanät som vuxit fram. Där är alla lika. Du har dina åsikter och inga refuserande chefsideologer kan hindra dig från att sprida dem. Det enda du behöver är en dator, ett telefonabonemang och ett modem. Vill du in på internet behöver du dessutom ett konto som flera leverantörer tillhandahåller för en billig penning. !Redan idag möts tusentals unga människor på de politiska partiernas elektroniska anslagstavlor och i newsgrupperna på internet i olika debatter. Plötsligt finns för oss alla en arena för debatt, i vilken alla är lika, oavsett vilken titel man har, hur gammal man är eller var man bor. !!

! 106

!Vi tror dock inte att IT vare sig är något himmelrike eller erbjuder ett fullständigt alternativ till dagens demokratiska arenor. Men faktum är att plötsligt har vi fått en arena dit vi alla kan få tillgång och är lika mycket värda. I takt med att tekniken sprids kommer också publiken att öka och stor del av samhällsdebatten flytta över från dagens stora mediaarenor till datanätverk. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

! 107

!Författarna

!Fredrik Reinfeldt, 29 år och civilekonom, är ordförande i Moderata Ungdomsförbundet sedan 1992. 1991 valdes han in i riksdagen för Stockholms län. Han omvaldes 1994 och sitter nu som ordinarie ledamot av finansutskottet. Har tidigare skrivit Projekt Europa, redaktör (1993), Det sovande folket (1993) och medförfattare till boken Nostalgitrippen (1995). !Per Schlingmann är 24 år och pressekreterare i Moderata Ungdomsförbundet. Han är dessutom förbundets internationelle sekreterare och ledamor av dess EU-grupp. Han är utbildad nationalekonom och har tidigare varit kommunalpolitiskt verksam i Borås kommun. !Peter Samuelsson, 25 år kommer från Borås. Han har tidigare varit ordförande i Moderata Ungdomsförbundet i Södra Älvsborg. Till sommaren gör han ett avbrott för sina studier i Teknisk fysik vid Chalmers i Göteborg för att under ett år studera vid Goethe-institutet i Freiburg i Tyskland. !Cecilia Widegren är 21 år och kommer från Lundsbrunn utanför Skara. Hon studerar statsvetenskap vid universitetet i Linköping och handelsrätt på Handelshögskolan i Jönköping. Hon har tidigare varit vice ordförande i Moderat Skolungdom. Idag är hon ledamot i Skaraborgs landsting och ledamot av Moderata Ungdomsförbundets EU-grupp.

! 108